STORA HAMMARS GAMLA KYRKA

Kyrkobyggnaden består av långhus med rakslutet kor och västtorn. Långhusets västra del är från 1100-talet, den östra från 1400-talet. Tornet är sannolikt något yngre än det romanska långhuset. Tornkrönen pryds av renässansgavlar från 1600-talet.

Kyrkofasaderna är vita, spritputsade och avfärgade med kc-färg. Det romanska murverket är gjort av gråsten lagd i jämna skift, det senmedeltida av tegel. Tegelmurarna anas genom korförlängningens tunna slamning, som skiljer sig från de äldre delarnas tätare puts. Brottet mellan de olika delarna märks också genom takgesimserna; de äldre väggarna har en slätputsad rundbågefris mot taket, medan de yngre avslutas av en rak list som kragar ut i två språng. Kyrkan saknar synlig sockel. Östra korväggen avslutas med ett typiskt gotiskt trappgavelmotiv med cirkulära och höga, spetsbågiga blinderingar och tinnar avtäckta med munk- och nunnetegel. Gaveln kontrasterar mot de sirliga tornkrönen i dansk- holländsk renässansstil. Mot taket på tornets norra- och södra sidor finns en gesims i två raka språng. Som stöd för tornets västra- och östra murar finns två olika utformade strävor. Den västra är högre med en halvt rundbågig öppning och överst tre tinnar med munk- och nunnetegel på sadeltaken. Den östra stöttan har en liknande öppning men ett pulpettak täckt av samma tegel.

Kyrkan har två ingångar, huvudentrén i väster och en prästdörr i öster. Västporten sitter i en korgbågig nisch flankerad av två stenblock, som kan ha fungerat som vigvattenstenar eller som kolonnbaser till nu rivna valv. Ytterdörren är en medeltida järndörr. Dörrbladet består av kraftiga, bilade ekbräder sammanfogade av en högt satt nar fäst med handsmidda spik. Nederst på bladet finns liggande bräder som sannolikt har ersatt den nedre naren. Dörrens utsida är klädd med svartmålad järnplåt fäst med
handsmidda spik. Beslagningen utgörs av en smidesring som trycke, nyckelskylt och bandgångjärn. Den östra dörren av okänd ålder är en gråmålad trädörr, utvändigt klädd med liggande, profilerad panel som fästs med spik.

Långhuset och koret belyses av fyra fönsteraxlar. De rundbågiga fönsternischerna är skrånade på ut- och insidan och kommer liksom bågarna från 1920-talet. Solbänkarna är av sten. Fönstren består av rundbågiga, gråa träbågar indelade i 8 lufter vardera. I varje luft finns fyra smårutor av diffuserat, färgat antikglas, som på insidan pryds av texter om bygden och traktens folk. Ovan ytterdörrarna i väster och öster finns varsitt överljus, och i tornet tre tjärade ljudluckor av plank i korg- och spetsbågiga nischer.

Sadeltaken är klädda med delvis ärgad kopparplåt av olika ålder. Plåten är lagd i skivtäckning med markerade vertikala hakfalsar och tvärfalsarna förskjutna sinsemellan. Avvattningen med stuprör och halvrunda hängrännor är gjord av brunlackerad plåt.

Interiör
Från tornporten kommer man in i vapenhuset. Golvet består av åldriga tegelstenar lagda på flatan, väggarna är putsade. Rummet kröns av ett kolonnettvalv som är samtida med tornet. De rundstaviga ribborna vilar på kolonnetter med människohuvuden i kritsten, som mynnar i hörnpilastrar med profilerade imposter. Ribborna och sköldbågarnas följdskift pryds av brunröda vinkelband på vit botten. Sköldbågarna pryds av blågrå kvaderimitation med rödvita fogar. I vapenhuset står en vitmålad kyrktagningspall, som användes fram till förra sekelskiftet då kvinnor skulle upptas i församlingen. Vidare finns två olika arkitekturelement, dels en vederlagssten som man tror ingått i den romanska triumfbågen, dels en skulptur med ett lejon som äter vindruvor, en bild som Monica Rydbeck tillskriver Oxiemästaren. Samma motiv finns på flera dopfuntar han sammankopplats med. Rydbeck menar att Oxiemästaren var elev till den mer välkände Mårten Stenmästare, som också hade lejonet som ett av sina favoritmotiv.

I tornbågen sitter en vägg av breda, vitmålade plank. En vit dörr, uppbyggd av ramverk med bräder i fyllningarna, går in till långhuset. Dörrens insida är målad i samma gröna ton som bänkinredningen och pryds av två profilerade speglar samt räfflor och cirkeldekor i ramverkets mittstycke. Långhusets bakre del utgörs av utrymmet under orgelläktaren, som bärs av avfasade träpelare och bjälkar fästa till ytterväggarna. En trätrappa leder upp till läktaren. Dess barriär utgörs av ett skrank från sent 1600-tal med bildframställningar över sista veckan i Jesu liv.

Det långsmala kyrkorummet präglas av de fem valvaxlarna, som ger långhuset sin speciella rytm. De västligaste valven är uppbyggda med fyrkantiga ribbor och följdskift, som mynnar i pilasterkapitäl med vulst och kragband. Valven är prydda med geometriska mönster och växtslingor längs bågar och ribbor och figurativt måleri i valvkapporna. Bilderna är olika scener bl.a. från Edens lustgård och ur Jesu liv. Kalkmåleriet är daterat till ca 1400 av Knud Banning. De yngre valven i östförlängningen har ett liknande utförande men saknar kalkmåleri och har avsevärt högre vederlag. Mellan valvkapporna löper några träbjälkar, uppburna av valven, till vilka dopfuntensoch predikstolens baldakiner fästs. De yngre- och äldre valven är inte sammanbyggda utan skiljs av spetsbågiga nischer i ytterväggarna.

Långhuset är inrett med två slutna bänkkvarter kring en mittgång, belagd med äldre, rödbrunt tegel i fiskbensmönster. Några gravhällar är infällda i golvet. Predikstolen och klockarens bänk, från vilken han ledde sången under gudstjänsterna, är placerade längst fram i södra bänkkvarteret. På motstående sida finns den särskilt utsirade herrskapsbänken och dopfunten med sin baldakin.

Koret täcks av ett kalkstensgolv, som ligger på en något högre nivå än långhusgolvet. Det heligaste avgränsas av ett lågt skrank. Altaret står centralt placerat tillsammans med altaruppsatsen. På den östra korväggen finns två infällda sakramentsnischer och målade konsekrationskors. En egentlig sakristia saknas, men bakom altaruppsatsen finns en liten förvaringsplats, där prästen kan förvara föremål som används i mässan.

Tornets övre våningar nås utifrån via dörren på vapenhusets norra sida. När man går upp för tegeltrappan ser man till höger det gamla trapploppet, som en gång lett till tornets ursprungliga trappa inifrån kyrkorummet. Man ser vapenhusets valv, som ovanifrån har ett kupolliknande utseende utan någon tydlig gräns mellan kapporna av helstens tegel. En bit upp finns genomgången mellan torn och långhus. I öppningen finns en överliggare, som förmodas komma från en stavkyrka från 1000-talet. Brädan har analyserats av Karl-Magnus Melin och Petter Jansson, som med grund i dess tårtbitsformade tvärsnitt och mönster tror att plankan kan ha ingått i en dörromfattning. På både bred- och smalsidan finns tjärspår. En trätrappa leder till klockvåningen, vars bjälklag består av plank på primär- och sekundärbjälkar av delvis sekundärt virke. Det antas komma från en klockstapel av tornstapeltyp. Det eftermedeltida torntaklaget i fur är uppbyggt av sparrar, dubbla hanband samt tassar på en lejd och är täckt med råspont. Klockvindens nedre väggpartier är av oputsad sten, renässansgavlarna är tegelmurade. Kyrkans enda klocka hänger i en klockbock av timmer.

Långhusets taklag är eftermedeltida, enligt Melin/Jansson troligen uppfört inom 1750- 1820. Takstolarna består av högben, ett hanband och nederst tassar eller bindbjälkar, som vilar på tre lejder. En återanvänd äldre bindbjälke, enligt Melin/Jansson från ca 1300 eller senare, finns bevarad i nivå med skeppets tidigare östvägg. På norra sidans mur ser man mellan valvkapporna en delvis dold fönsteröppning, som fortfarande har kvar delar av den romanska träbågen. Överstycket och östra sidokarmen är synliga inifrån vinden. På muren finns även fragment av kalkmåleri, däribland en tydlig blå fisk, kanske målad då sillen gick till.

Inredning och inventarier
Altaret är murat av rött tegel som sedan vitputsats. Fundamentet täcks av en altarskiva av breda plank. Altaret är sannolikt från 1400-talet då östförlängningen gjordes.

Altaruppsatsen från 1755 är tillverkad av allmogesnickaren Johan Ullberg i barockartad stil. Den är uppbyggd med en predella och två postament, som bär upp spiralvridna kolonner och en förkroppad överliggare. På ömse sidor finns flygelvingar som bär varsin skulptur med utsträckta händer. Centralmotivet är en draperimålning över Nattvardens instiftande med lärjungarna och Jesus med gloria. På entablementet står ett överstycke med akantusdekorationer och en textmedaljong krönt av Kristus med segerfanan. Koloriten utgår från en blå kulör i kombination med marmorerade eller röda partier och accenter i grönt och guld. Altaruppsatsen är signerad av Ullberg med en text på vänstra kolonnens postament.

Altarskranket av okänd ålder sträcker sig över hela korets bredd. Längst ut finns två grindar, och i mitten en halvrund cirkel där måltiden mottas. Räcket är av trä med sformade profiler och överliggare, båda grönmålade, och ett knäfall klätt med sammet.

Dopfunten av sandsten är från 1100-talet och sannolikt samtida med den romanska kyrkan. Foten, som ersatt funtens ursprungliga underdel, har ett lätt rundat skaft med hörnblad, fyrkantig bas och kragband, som håller en skålformad cuppa. Längs kanten löper en akantuspalmettfris. Dopfunten tillskrivs Oxiemästaren av Monica Rydbeck. Ovanför denna hänger en dopfuntsbaldakin av okänd ålder prydd av en textremsa och voluter. På takets undersida hänger en druvklase. Baldakinen är fästad dels uppåt till
en träbjälke i valvet, dels till en sannolikt återvunnen väggbräda med ramverk och två speglar. I den övre finns en målning över Kristi dop, utförd av Claes Gertzon 1698.

Predikstolen från 1755 är tillverkad av Johan Ullberg i barockartad stil. Korgens fyra sidor dekoreras med blomfält och avskiljs av kraftiga spiralvoluter i rött, blått och guld. Nederst finns en profilerad underdel med bl.a. volutdekor, som vilar på en enkel träfot. Överliggaren är förkroppad och marmorerad. Till korgen leder en trätrappa, gömd bakom en blågråmarmorerad ramverksdörr med tempelartad omfattning. I den övre dörrspegeln finns en text, som bl.a. anger Ullberg som upphovsman. Baldakinen är marmorerad och rikt utsmyckad med tofsar, en duva och akantus. Huven avslutas av karnisformade bågar som bär upp en förgylld fackla.

Bänkinredningen från 1600-talet består i sitt grundutförande av två slutna kvarter. Dess yttersidor består av släta bänkgavlar och lika höga dörrar i ramverkskonstruktion. Speglarna är marmorerade med röda kantlister och ramverket grönmålat. Alla bänkar har en svart överliggare och psalmbokshylla och dörrnumrering i gråblå oljefärg. Den främsta bänken på norra sidan fungerade som herrskapsbänk och har en betydligt mer bearbetad dekor med förhöjda gavlar, prydda av voluter, räfflade pilastrar, konsekrationskors och varsitt överstycke med lejonhuvud omgivna av blad och voluter. Pilastrarna bär upp entablement med texterna ANNO och 1628. Fronten är tillverkad av ramverk med räfflade dekorpartier, och överst en överliggare med utskuren, sirlig dekor. Samma krönbräda återkommer som ryggstöd till bänken.

I det sydöstligaste kvarteret, bakom predikstolen, är klockarens sångpulpet integrerad i själva bänkinredningen. Pulpeten kröns av ett bokstöd med bågformat krön. På motsatt sida finns en mycket smal liten bänk framför predikstolsdörren. Bänken består av en sittbräda och en grönmålad gavel, dekorerad med räfflade pilastrar och krönt av ett lejonhuvud omgivet av utsirade bladverk och voluter. Innanför altarskranket står på södra sidan en längre korbänk, möjligen en skambänk. Den är byggd av ett ryggstycke i ramverkskonstruktion, en sits av hela bräder och två gavlar med olika utförande. Den lilla gaveln är enklare med en rundad överdel dekorerad med en solfjäder, den andra mer bearbetad med bl.a. bladornamentik och en texttavla med året 1688.

Läktarskranket (orgelläktarens räckesbarriär) från 1600-talets slut pryds av 9 bilder i kraftig kolorit, som föreställer Jesus och lärjungarna med sina olika attribut. Under målningarna finns förklarande texttavlor. Bilderna omsluts av rundbågar, och mellan dessa finns räfflade pilastrar som bär en förkroppad överliggare med text på entablementet. Läktarskranket är målat av Claes Gertzon 1697.

Orgeln är tillverkad 1826 av Carl Grönwall i Hyby och därefter renoverad vid ett flertal tillfällen. Instrumentet, som har åtta stämmor, manual och pedal, är taget ur bruk och inplastat i väntan på vidare åtgärder. Orgelfasaden har ett stiliserat klassicistiskt uttryck med tandsnitt överst och ett förhöjt mittparti prytt av en strålsol i guld. Mittpartiets pipor syns innanför en cirkel, medan sidopartierna har rektangulära, öppna pipfält. På läktaren finns även en tramporgel av okänd ålder.

Klockan av malm är gjuten 1947 av M&E Olsson i Ystad. Mantelytan pryds av en text och överst en bård med törnrosor och vindruvsrankor.

Stora Hammars medeltida kyrka uppfördes under romansk tid, och fick en för tiden typisk plan med långhus och ett lägre kor, rakt eller avslutat av en absid. Murarna byggdes av flintsten med sandsten kring fönster- och dörröppningar. Längst upp mot takfoten pryddes murarna av en romansk rundbågefris. Inne i kyrkan skildes kor och långhus av en triumfbåge med lejonbilder, som brukar associeras med Mårten Stenmästare och hans krets. På ömse sidor om triumfbågen tror man det fanns nischer för sidoaltare. En hypotes är, att Mårten efter avslutat värv i Domkyrkan i Lund 1120-45 tog sig ut på landsbygden, och där lät uppföra såväl kyrkor som dopfuntar. Om så var fallet, bör Stora Hammars gamla kyrka vara rest runt 1100-talets mitt. För att kunna datera kyrkan har man tidigare även stött sig på en dendrokronologisk provtagning av en bindbjälke i skeppets taklag. Den bedömdes av Alf Bråthen till mellan 1151-1155, en datering som ifrågasatts av Petter Jansson och Karl-Magnus Melin. Mot bakgrund av bjälkens bearbetning antar de båda, att den snarare kommer från ca 1300 eller senare.

I väster tillkopplades ett torn av samma bredd som långhuset, möjligen samtidigt som detta byggdes men sannolikt något senare. Kanske stämmer den byggnadsutveckling som Evald Gustavsson tecknade 1967, då stora delar av fasadputsen var nedknackad. Han ansåg att tornet var planerat för från början men att det kan ha byggts senare då det finns vissa skillnader i material och murningssätt. I tornets bottenvåning slogs ett valv, och en invändig trappa ledde upp från kyrkorummet till tornets övre plan. Mats Edström spekulerar i att detta kan ha använts som emporvåning. Inmurad i öppningen mellan tornet och långhusets vind finns en träplanka, som man tror kommer från en föregående stavkyrka från 1000-talet.

När man valvslog långhuset under gotiken, kom det äldre kalkmåleriet som prydde de övre delarna av yttermurarna att hamna på långhusvinden. Kryssvalven i västra delen av långhuset tros vara något äldre de östra valven, som har murats i samband med en utvidgning av kyrkan på 1400-talet. I samband med denna revs större delen av östra långhusväggen, det romanska koret och den eventuella absiden. Istället för rundbågefris fick förlängningens takfot en enkel, trappad gesims, vilket gjorde att den nya byggfasen
framträdde tydligt. Ena lejonbilden flyttades till nya östgaveln, som fick ett gotiskt uttryck med trapptinnar och blindnischer. De äldre valven kalkmålades enligt Knud Banning runt 1400, medan utvidgningens valv förefaller ha lämnats vitputsade. Under medeltiden tillkom även dubbla vapenhus intill de romanska norr- och sydportalerna. Någon gång restes stöttor längs sydfasaden för att staga upp tornmuren.

Under 1600-talet gjordes övre delen av tornet om med gavlar i sirlig dansk- holländsk renässansstil. Invändigt fick kyrkan flera av dagens träinventarier, däribland bänkarna och läktaren. Läktaren försågs 1698 med målningar och utvidgades under 1700-talet österut. Altaruppsatsen och predikstolen tillkom 1755.

Olika uppgifter förekommer när man rev vapenhusen; enligt Ernst Frostin gjordes detta 1806 resp. 1846. Frostin spekulerar dessutom i att det funnits en sakristia längs östförlängningens norrsida. En av de gamla dörrarna togs till en ny huvudentré genom tornets västfasad, och nord- och sydportalerna gjordes om till fönster. Öppningen till tornets övre våningar skall enligt Mats Edström ha tagits upp mellan 1750-1850.

När Stora Hammars nya kyrka invigts 1902 övergavs den medeltida kyrkan. Som tur var tog kyrkstämman beslut 1903 att inte riva den gamla kyrkan, trots att kungliga majestätet gett tillstånd till detta, sedan många i trakten engagerat sig för byggnadens bevarande. Istället gjorde man blott vad nöden krävde för att hindra kyrkan från förfall. Sedan släkten Lovén, som i flera generationer innehaft prästämbetet i närbelägna
Räng, 1925 skänkt 11.200:- till en restaurering av kyrkan, fick man möjlighet att på nytt sätta byggnaden i stånd. Arbetet övervakades av docenten och botanikern John av Klercker, som idag vilar på kyrkogården. Kyrkans enkla papptak från 1916 byttes mot koppar. Den norra delen av läktaren revs och balustraden flyttades till spruthuset (idag förråd och cafélokal) i nordvästra hörnet av kyrkogården. En lejonbild hittades under altaret och placerades i vapenhuset tillsammans med triumfbågens vederlagsstenar.

Fönsteröppningarna förminskades något och fick sina nuvarande bågar. Renoveringen färdigställdes 1929 varpå kyrkan togs åter i bruk. Under 1960-talet frilades överkalkade målningar fram i samband med en restaurering. Bänkarna, altarringen, altaruppsatsen och predikstolen fick tillbaka sina ursprungliga färger och läktarmålningarna togs fram och rengjordes.

1994 restaurerades släkten Lovéns kolumbarium under koret.

2003 algtvättades fasaderna, dålig puts ersattes och ytorna målades med kc-färg. Ljudluckorna tjärades och gaveltakpannorna fästades med kalkbruk. De senaste arbetena gjordes 2010 då fasaderna och dörrarna målades och ytterportarna reparerades.