BOSJÖKLOSTERS KYRKA

Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset i tornets bottenplan med åttakantig planform. Golvet är belagt med kvadratiskt äldre rött tegel i skiftande kulörskala. Varje platta pryds av en formpressad fransk lilja även mönstret till större del är nedslitet. Väggarna är liksom det åttakantiga valvet putsat och vitkalkat. De två rundbågiga fönstren sitter i djupa nischer och saknar innerbågar. Ytterbågarna är på insidan målade i svart. Norr och söder om huvudentrén två äldre gravhällar fastklamrade. I motsvarande position åt öster finns två smala och rundbågiga muröppningar med grindar av trä, genom vilka trapporna till orgelläktaren respektive tornvåningarna nås. Ytterportens insida består av ramverk med tre släta fyllningar i varje dörrblad, medan den stickbågiga pardörren till kyrkorummet i laserad furu har fyra. Dörrbladen pryds även av stora smidesgångjärn.

Långhusets tre travéer är slagna med kryssribbvalv som liksom de slätputsade väggarna är vitkalkade. Ribborna har kvadratiska och runda förkroppningar som i några fall är försedda med kalkmålningar i form av enkla blommotiv. Golvet är av samma typ som i vapenhuset, delvis utbytt mot nya plattor med snarlikt reliefmönster. De två slutna bänkkvarteren står på upphöjda golv av kilsågat virke. Fönstren är försedda med öppningsbara innerbågar i brunbetsat trä. Den tresidiga orgelläktaren i väster upptar långhusets fulla bredd och vilar förutom i murverket på fyra träkolonner med tärningskapitäl. Barriären i betsad ek är uppbyggd som ett spjälverk av trifoliebågar med profilerad överliggare. Orgelläktaren tillkom vid Brunius restaurering. Under läktaren, på långhusets västvägg, flankerar två mycket stora gravhällar utgången till vapenhuset.

Koret avskiljs från långhuset genom en hög rundbågig triumfbåge vars övre del upptas av korets spetsbågiga gördelbåge. Skillnaden i golvnivå mellan kor och långhus tas upp av tre trappsteg i sandsten. Golv, väggar samt kryssribbvalvet har samma utförande som i långhuset. Fönstret i söder har innerbåge av trä medan det norra fönstret döljs av ett större epitafium över släkten Ulfstand-Laxman som upptar hela sköldbågen. Den svagt spetsbågiga tribunbågen mot absiden pryds av kalkmålningar från 1400-talet i form av stiliserade bladrankor och en helgonbild av S:ta Appolonia. I korets sydvästra hörn står en glasmonter med en mässhake från 1760.

Absiden nås på ömse sidor om altaret med altarskåp som är placerat i tribunbågen. Golvet är till större del belagt med samma äldre tegel som i övriga kyrkorummet, men är närmast altaret kompletterat med modernare plattor i 15x15-format. Väggar och hjälmvalvet är liksom i resten av kyrkan slätputsade och vitkalkade. I öster finns en ursprunglig romansk fönsteröppning. Prästingången i norr har ett rakt avslutat dörrblad med ramverk och tre släta fyllningar i brunbetsad furu. I det södra murverket finns en inmurad piscina i komstadkalksten. Absiden fungerar idag som sakristia och är bland annat möblerad med två förvaringsskåp och en karmstol.

På långhusvinden finns i det västra gavelröstet ett 40-tal ljudkrukor inmurade. Sannolikt har dessa fungerat som akustikförstärkare för nunnekören som bör ha varit placerad här under gudstjänsterna. Krukorna har tidigare varit fler till antalet, men försvann i samband med tornets uppförande på 1850-talet, då tornets östmur vilar på långhusets västmur.

Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett murat och vitkalkat blockaltare försedd med en altarskiva av sandsten som 1984 återfanns under den då befintliga altarskivan av trä. Altarskivan är sprucken i fyra delar och kan enligt arkeologisk expertis möjligen vara en återanvänd gravhäll. Mot absiden finns en nisch som möjligen kan ha fungerat som sakramentskåp.

Altarskåpet anses ha tyskt eller holländskt ursprung och vara ett tidigt 1500-talsarbete. Den svartmålade predellan pryds av initialerna P.B. och B.L. för Peder Bille och Birte Laxmand samt deras släktvapen flankerade av änglar med förgyllda vingar. Här syns även årtalet 1588 då skåpet skänktes till kyrkan. Corpuspartiets polykromt bemålade skulpturgrupp, som troligen är ursprunglig men med restaurerad bemålning, framställer korsnedtagningen medan flygeldörrarnas förgyllda bibelcitat i efterreformatorisk tid tros ha ersatt tidigare figurativa målningar, exempelvis helgonbilder. Det mindre krönpartiets dörrar visar i öppet läge bibliska bildberättelser. I stängt läge fungerar altarskåpet som ett epitafium, med porträttmålningar av Birte Laxmand och Peder Bille på de övre dörrbladen och Thale Ulfstand och Povel Laxmand på de undre. En trolig upphovsman bakom målningarna är den vid tiden verksamme danske porträttmålaren Tobias Gemperlin.

Den tresidiga altarringen med rektangulär planform är utförd i brunlaserad ek och tillkom vid Brunius restaurering. Barriären har drag av nygotik och utgörs av ett genombrutet spjälverk med diagonalställda kryss och en enkel överliggare. Knäfallet är klätt med ett rött tyg och dess profilerade understycke har lambrekäng i form av en rundbågefris.

Predikstolen i ek tillkom 1588 och utgjordes då av en så kallad läktarpredikstol som var placerad i triumfbågen. Denna plockades ner vid Brunius restaurering och delar av den kom att återanvändas i ett skåp i slottsbyggnaden. Under slutet av 1950-talet sammanfogades dessa delar med ett nytillverkat fundament och trappuppgång efter ritningar av arkitekt Eiler Græbe. Korgen består i nuvarande form av fyra fält med skurna vapensköldar placerade i triumfbågar vars arkitraver kröns av gavelmotiv. Fälten delas in av fristående kolonner med joniska kapitäl och maskaronförsedda postament. I överstycket markeras skarvarna av snidade manshuvuden med kungakronor. Fundamentet utgörs av ett enkelt ramverk med fyllningar och är liksom trappan utfört i betsad furu.

I långhusets nordöstra hörn står den medeltida dopfunten i sandsten som daterats till 1400-talet och tillskrivits Ravlundagruppen. Den runda cuppan saknar fals och uttömningshål och utsidan pryds av klöverbladsbågar och växtornamentik. Foten har klockliknande form, med koniskt och på mitten bredare skaft samt utsvängd nederdel.

Den slutna bänkinredningen i ek från 1601 är uppdelad i två kvarter på ömse sidor mittgången. De främre bänkradernas herrskapsbänkar har sittplatser i två riktningar. Gavlarna pryds av pilastrar med skuren relief, joniska kapitäl och frontoner. Dörrarna är dekorerade med triumfbågemotiv och kröns av skurna detaljer föreställande fågelvingsförsedda manshuvuden. Herrskapsbänkarna har även målade vapensköldar och initialer. Övriga bänkar har ett snarlikt men enklare utförande, med släta dörrfyllningar och gavelstycken med vars portikmotiv har kannelerade pilastrar. Bänkinredningen är en av de äldsta och bäst bevarade i Skåne. Herrskapsbänkarna har stora likheter med de i Genarps kyrka, vilken hade uppförts under slutet av 1500-talet som patronats- och begravningskyrka för fru Thale Ulfstands bror Hak Ulfstand.

Den nuvarande orgeln tillverkades av J. Künkels Orgelverkstad AB, Lund 1969 och har 15 stämmor fördelade på två manualer och bas. Den nygotiska orgelfasaden i ek ritades av C.G. Brunius i samband med hans restaurering av kyrkan på 1850-talet eller möjligen något senare. Den femdelade fasaden är arkitektoniskt uppbyggd med dekorativa detaljer som gavelmotiv, fialer och en mängd skurna dekorationer i form av bland annat rundbågefriser, klöverbladsbågar, tre- och fyrpass samt fiskblåsemönster.

Kyrkan har två kyrkklockor av malm. Storklockan är enligt inskriptionen omgjuten 1831 av Gabriel Olof Fredricksson i Kristianstad medan lillklockan är omgjuten i Hörby 1858.

Bland kyrkans övriga inventarier bör nämnas triumfkrucifixet i ek från 1400-talet, det Ulfstandska-Laxmandska epitafiet från sent 1500-tal som specialbyggts efter korets sköldbåge, ett flertal äldre stora gravhällar samt en mässhake från 1760 som förvaras i en glasmonter i koret.

Kyrkans planform utgörs av rektangulärt långhus, lägre och smalare kvadratiskt kor, halvrund absid i öster samt ett kvadratiskt torn i väster. Murverken är uppförda som skalmurar av delvis tuktad gråsten och sandsten, medan tornets övre del och trappstegsgavlarna är murade i rött tegel. Hörnkedjorna är utförda i huggen sandsten. Fasaderna är spritputsade och vitkalkade förutom absiden som är slätputsad. Samtliga byggnadsdelar har skråkantad sockel av sandsten och undantaget tornet en takfotsgesims i tre utkragande språng. Takfotsgesimserna, som liksom dörr- och fönsteromfattningarna i rött formtegel är ett tillägg från Brunius restaurering, var ursprungligen tegelrena men har senare putsats och vitkalkats.

Långhus och kor täcks av sadeltak belagda med enkupigt maskinslaget rött tegel. Absidens hjälmtak och tornets korstak är avtäckta med röd skivplåt. Trappgavlarna täcks av tegel eller plåt och övriga avtäckningar utgörs av bly eller plåt. Hängrännorna är utförda i röd plåt medan stuprören, med mjuka böjar, är vitmålade. Fönsteröppningarna är rundbågiga med solbänkar av sandsten. Fönstren har järnbågar bestående av en undre rundbågig del med diagonalställda blyspröjs samt en övre cirkulär del som pryds av varierade geometriska former utförda i järn och bly. I de övre delarna är glasen polykroma medan de undre delarna har planglas förutom i koret där glasen är äldre. Korets fönster är mindre än de i långhuset och tornet. Absiden har en mindre ursprunglig romansk fönsteröppning.

Huvudentrén i västtornet består av en perspektivportal utförd i senare överputsat rött formtegel. I den svagt stickbågiga dörröppningen sitter en pardörr i mörklaserad ek med tre fyllningar i vardera dörrblad, dekorerade med spröjsimiterande ornamenteringar. Ovan pardörren finns ett lunettformat slätputsat fält med släkten Beck-Friis vapen utfört i sandsten. I det västra murverket ansluter en mur och en arkadgång som tillkom vid Zettervalls restaurering av slottsanläggningen på 1870-talet. Tornets bottenvåning har två fönster, ett i söder och ett i norr, medan tornvåningens västfasad har en rundbågig muröppning med omfattning i tre språng. Muröppningen indelas i två mindre parställda smala rundbågiga öppningar med mittpost, vilka är försedda med luckor av brunmålad stående panel. Klockvåningen markeras exteriört av en rundad gördelgesims i sandsten, som liksom tornets hörnkedjor är oputsade. I vardera väderstreck sitter två rundbågiga ljudöppningar med ljudluckor av stående brunmålad panel. Centralt ovan ljudöppningarna finns i väster och öster rundbågiga nischer som upptas av rundbågeformade blinderingar försedda med ventilationshål. Norr- och sydfasaden har runda nischer, vilken i norr pryds av ett fyrpass i blindering med ventilationshål och i söder upptas av ett urverk. Samtliga fasader har flera svartmålade ankarslutar och avlutas upptill med trappstegsgavlar dekorerade med rundbågefriser.

Långhuset har tre fönster och koret ett i vardera norr- och sydfasad. I långhusets fasader syns ankarjärn strax under takfotsgesimsen. Båda byggnadskropparna är försedda med trappstegsgavlar. Långhusets norra takfall har två takfönster i gjutjärn medan korets norra takfall har ett. I korets sydöstra hörn ansluter en arkadgång och i det nordöstra en mur, precis som de i anslutning till tornet tillkomna vid Zettervalls restaurering. I muren mor norr finns en prästingång i form av en rundbågig och mörklaserad bräddörr med stora smidesbeslag. Genom dörren nås en tunnvälvd gång som leder in till absidens muröppning. Norr om koret ligger pannrummet vars tak utgörs av en knappt uppskjutande betongplatta. Pannrummet nås via en trappa invid korväggen vilken täcks av en liggande plåtlucka.

Absidens fasad indelas av vertikala oputsade sandstenslisener. Rakt i öster finns en rundbågig sandstensinfattad nisch som ursprungligen haft en centralt placerad kolonnett. Strax ovanför finns en mindre romansk fönsteröppning med järnbåge och diagonalställd blyspröjsning i en djup fönsternisch.

Bosjöklosters kyrka uppfördes vid mitten av 1100-talet som den norra delen av den klosteranläggning som grundades av benediktinerordern under ledning av ärkebiskop Eskil. Marken ska ha skänkts av stormannen Tord Thott. Klostrets privilegier omnämns första gången i skrift av påven Lucius III omkring 1180. Kyrkan, som var såväl kloster- som församlingskyrka och även tycks ha fungerat som vallfartskyrka, helgades till Jungfru Maria och S:t Nicolaus.

Kyrkobyggnaden var för tiden ovanligt högrest men följde i övrigt traditionell romansk kyrkobyggnadskonst med rektangulärt långhus, lägre och smalare kvadratiskt kor samt halvrund absid i öster. Den tilltagna byggnadshöjden kan till viss del ha sin förklaring i funktionen som klosterkyrka, där nunnorna sannolikt hade sin plats på en läktare åtskilda från den övriga församlingen. Läktarens existens stärks av de ljudkrukor, en typ av akustikförstärkare, som finns inmurade i västra gavelröstet och därmed tyder på att nunnekören var placerad här. Dessutom har en högt placerad ingång i det sydvästra murverket påträffats, vilken bör ha varit nunnornas separata ingång med direkt anslutning från klostrets korsgång. Församlingen hade sin ingång genom en portal i norr, och kyrkan hade i övrigt plant innertak av trä och ljusinsläpp genom högt placerade små rundbågiga fönsteröppningar.

Under 1300-talet valvslogs koret medan långhuset fick sina valv under nästkommande sekel. I samband med detta, men även på 1500-talet, tillkom de kalkmålningar som efter reformationen kom att kalkas över. Någon gång under 1500-talet uppfördes även ett västtorn som emellertid revs redan under 1600-talet.

I och med reformationen i Danmark 1536 avskaffades klosterväsendet i landet. Nunnorna tilläts bo kvar en tid och klostret, som då var det tredje rikaste i landskapet med cirka 300 gårdar under sig, gavs i förläningen till den avsatte ärkebiskopen Torben Bille. Efter att denne avlidit 1552 omvandlades Bosjökloster till frälsegods med patronatsrätt över kyrkan och de kvarvarande nunnorna flyttade till S:t Peters kloster i Lund. 1560 övertogs godset av släkten Laxmand-Ulfstand, vars närvaro på Bosjökloster satte flera avtryck i kyrkan som till betydande del ännu finns kvar, däribland predikstol och altarskåp från 1588 och bänkinredningen från 1601. Under slutet av 1500-talet anordnades ett gravkor för släkten beläget under koret. Bänkinredningens herrskapsbänkar är slående lika de i Genarps kyrka, vilken hade uppförts under slutet av 1500-talet som patronats- och begravningskyrka för fru Thale Ulfstands bror Hak Ulfstand.

Efter flera ägarskiften under 1600-talet och indragning till svenska kronan under tidigt 1700-tal hamnade godset sedermera i släkten Beck-Friis ägo, under vilka en upprustning av gods och kyrka skedde runt 1735. Vid detta tillfälle försågs kyrkans sydfasad med fönsterimitationer. Ännu en restaurering av såväl gods som kyrka skedde 1761, och vid mitten av 1800-talet var det kyrkans dåvarande patronus, greven och riksdagsmannen Corfitz Beck-Friis, som bekostade den restaurering under ledning av domkyrkoarkitekten C.G. Brunius som ännu präglar kyrkan.

Brunius restaurering påbörjades 1856 och förändringarna var omfattande. I väster uppfördes ett torn dit kyrkklockorna som troligen varit placerade i en fristående klockstapel överfördes. Till västtornet förlades även den nya huvudentrén. Ett vapenhus framför nordportalen, vars tid för tillkomst är okänd, revs och nordportalen sattes igen. Nya rundbågiga fönsteröppningar upptogs och troligen sänktes långhusets tak med drygt två meter. Murverksöppningarna försågs med omfattningar i rött tegel och fasaderna avslutades vid takfoten med en flersprångig gesims i samma material, båda för Brunius typiska arkitektoniska grepp. Invändigt tillkom fast inredning som orgel, orgelläktare, altarring och nummertavlor, allt ännu bevarat utom orgeln som bytts ut bakom samma orgelfasad. Den av Fru Thale Ulfstand bekostade läktarpredikstolen i triumfbågen ersattes av en ny predikstol med baldakin placerad i långhusets sydöstra hörn. Under den högresta romanska triumfbågen slogs en ny spetsbåge och en golvsänkning i långhuset och koret genomfördes, vilket fick till följd att det Laxmand-Ulfstandska gravkoret sattes igen. De gravhällar som var placerade i gravkoret placerades mot långhusets västvägg samt i vapenhuset. Golven belades med tegelgolv prydda med franska liljor, som ingick i Beck-Friis adelsvapen, i relief. Enligt källor från tidigt 1910-tal var det även Brunius som försåg interiörens väggar och valv med tegelimiterande kvadermålningar. Kyrkan återinvigdes andra söndagen i advent 1858.

Vid domkyrkoarkitekt Helgo Zettervalls restaurering av slottsanläggningen 187579 sammanbands kyrkan med de övriga byggnadslängorna genom yttermurar som anslöt till långhusets sydvästra del och korets nordöstra hörn. Vid korets sydöstra hörn uppfördes en pelararkad.

1908 inköptes godset av greve Philip Bonde som därmed även blev ny patronus för kyrkan och som sådan kom att bekosta flera arbeten de närmaste åren. 1911 ersattes yttertakens rödfärgade ekspån, som troligen tillkommit vid Brunius restaurering, med rött tegel vilket även ska ha varit det tidigare taktäcknings¬materialet. I samband med detta re¬parerades och förstärktes takstolskon-struktionen. Samma år överkalkades de interiöra kvadermålningarna och året därpå förordade domkyrkoarki¬tekt Theodor Wåhlin att den befintliga järnkaminen i långhusets nordvästra hörn. Vid denna tid tycks även absi¬den ha inretts till sakristia. Wåhlins inblandning 1912 gör det troligt att han kan ha varit involverad även i restaureringarna året innan. 1914 fick kyrkan en ny orgel medan den befintli¬ga fasaden bevarades. 1922 avskaffades patronatsrätten i Sverige och kyrkan tillföll efter en process om äganderätten församlingen.

1936 anläggs ett pannrum under mark norr om koret och vattenburen värme installeras i kyrkan. I samband med utgrävningarna påträffas medeltida stenkistor. 1940 får kyrkan elektrisk belysning och i mitten av 1940-talet slätputsas och vitkalkas de tidigare tegelrena fönster- och dörromfattningarna. Det senare greppet utfördes efter förslag av professor Otto Rydbeck och arkitekt Torsten Leon-Nilson i samband med en exteriör renovering.

Under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe plockades 1952 Brunius predikstol ner och ersattes av en predikstol uppbyggd av delar från kyrkans tidigare läktarpredikstol från sent 1500-tal. Delarna hade de senast gångna knappt hundra åren ingått i ett skåp i slottet men skänktes nu till kyrkan av greve Beck-Friis. Brunius predikstol överfördes till Historiska museet i Lund.

Under 195660 utförs en rad arbeten där Græbe i mer eller mindre utsträckning bör varit involverad. Elektrisk klockringning installeras och klockorna omhängs i ny klockbock, en exteriör omkalkning ger kyrkan en vitare nyans än den tidigare gulaktiga, ett bårhus uppförs norr om den medeltida kyrkogården och kyrkans interiör vitkalkas. 196061 friläggs och konserveras kalkmålningar i tribunbågen av konservator Våga Lindell. 1969 installeras en ny orgel, återigen bakom Brunius orgelfasad.

I samband med en nedknackning och omputsning av absiden utförs 1979 en murverksdokumentation av arkeolog Karna Jönson, vilken bland annat visade att absiden tidigare varit avfärgad i en gul, en gråbrun och ursprungligen en vit kulör. Fyra år senare genomgår resten av kyrkan samma restaurering, och murverken dokumenteras då av Anna-Paula Andersson och Mabel Cronvall. Vid undersökningen framkom bland annat spår av 17 igensatta muröppningar samt sju vederlag till en välvd korsgång.

1986 läggs det befintliga tegelgolvet i långhus och kor om och samma år får torntaket ny beklädnad av skivlagd fabriksmålad plåt. 1990 läggs långhustaket om, med nytt undertak och återanvänt tegel, och en skorsten avlägsnades. År 2000 sker vissa förändringar i sakristian, bland annat tillkommer nya skåp för textilförvaring och spotlightbelysning. Samma år avlägsnas en adderad sockel till dopfunten. 2001 renoveras en bibel från 1500-talet och 2005 dras stora delar av elen om och nya elcentraler installeras i pannrummet och på orgelläktaren. 2009 genomförs ut- och delvis invändiga renoveringsarbeten som i huvudsak består av rengöring och förnyelse av ytskikt på fasader, trä- och järndetaljer, luckor, portar, fönster samt partiell omläggning av takytor.