MJÖLNARGÅRDEN

Under början av 1700-talet arrenderades ett stycke mark strax norr om Djurgårdsstaden av krigsmanskassans räntmästare Filip Psilanderhielm. Tomten kallades Gröna lunden och nyttjades som malmgård, det vill säga sommarbostad med odlingar. År 1723-24 uppfördes ett bostadshus, senare kallat Mjölnargården, som kan vara den äldsta bevarade träbyggnaden i Djurgårdsstaden. Namnet kommer från att Gröna lunden 1745 köptes av kvarnägaren Johan Jacob Herbst. Under hans tid ändrade malmgården funktion, då värdshus inrättades och byggnaderna verkar ha anpassats för uthyrningsändamål. Mjölnargården höjdes en våning och svalgången tillkom. Han lät också uppföra bostadshusen mittemot Mjölnargården, det så kallade Bellmanshuset och den intilliggande Låga längan. Värdshuset Gröna lunden är omsjunget av Carl Michael Bellman i tre epistlar. Värdshusrörelser har legat inom anläggningen men troligen i Mjölnargården och inte i Bellmanshuset vilket mytbildningen kring byggnaden har gjort gällande sedan 1800-talet.

År 1765 övertogs Gröna lunden av varvet som använde byggnaderna som bostäder för varvsarbetare. Båda byggnaderna har främst använts som bostäder, Mjölnargården har sammanlagt rymt 13 enrumslägenheter och Bellmanshuset kan ha uppförts för att hyras ut till sommargäster. Svalgången mot gatan medgjorde att även alla rum på övervåningen var tillgängliga direkt utifrån.

Mjölnargården är en timrad tvåvåningsbyggnad med vindsvåning och två putsade kortade flyglar av sten. Byggnaden ligger indragen från gatan och fasaden är helt symmetrisk men sluten i sin karaktär. Porten saknar fönster och den öppna svalgången ligger djup och mörk. Fasaderna är klädda med rödmålad locklistpanel. Det tegeltäckta sadeltaket lutar brant förutom över svalen där det bryts och blir flackare. Karaktäristiskt är det smala taksprånget. Fasaderna mot gården är livfullare med grönmålade kvadratiska fönster. Planlösningen är ursprunglig och för sin tid modern, en sexdelad plan. Byggnaden höjdes med en våning vid mitten av 1700-talet och svalgången samt förstugorna är senare tillägg. Två murstockar har möjliggjort eldstäder i alla rum, huvuddelen är bevarade. Invändiga snickerier är huvudsakligen från 1700-talet men en del från tidigt 1900-tal. Rester av en äldre takmålning finns bevarade i bottenvåningens stora sal.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet