VÄSTERHANINGE KYRKA

Västerhaninge kyrka är i sina äldsta delar uppförd under 1200-talet och har därefter blivit om- och tillbyggd i flera omgångar sedan medeltiden. I dag finns bara ytterväggar och sakristia kvar av medeltidskyrkan, eftersom kyrkan eldhärjades vid åtminstone två tillfällen. Återuppbyggnaden efter den senaste branden 1831 resulterade i kyrkans nuvarande utseende.

Västerhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

Sockennamnet Västerhaninge återgår på ett bygdenamn Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som de som bor vid Hanveden. Skogsnamnet Hanveden, avseende ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane tupp av skogsfågel och fornsvenska vidher skog. Väster- i Västerhaninge är tillagt för
att skilja namnet från sockennamnet Österhaninge.

I en sägen som upptecknats på 1730-talet berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.

I området finns rikligt med kända fornlämningar från såväl sten-, brons-, som järnåldern, men de allra flesta härstammar från järnåldern. Det stora antalet fornlämningar vittnar om att bygden redan under förhistorisk tid spelade en central roll. De kända fornlämningarna består främst av gravar och gravfält, men även annat, som till exempel boplatslämningar, skålgropar, fornborgar och runstenar. Särskilt intressant är det enorma Jordbrogravfältet, strax norr om kyrkogården, ett av landets största gravfält från äldre järnålder, med cirka 650 gravar. Kyrkogården intill kyrkan ligger troligen delvis på Åbygravfältet, likaså ett gravfält från äldre järnålder. Vid en arkeologisk undersökning i sakristian i samband med golvarbeten, påträffades ett skelett, vilket har C-14-daterats till perioden mellan 1030 och 1220. Dateringen tyder på att en kyrka fanns på platsen senast 1220.

1731 blev Muskö utbruten från Västerhaninge församling. 1922 kom Muskö återigen att höra under Västerhaninge, som annexförsamling. Västerhaninge-Muskö församling bildades 2002 när Västerhaninge församling och Muskö församling slogs samman. I pastoratet ingår förutom Västerhaninge kyrka även Västerhaninge kapell, Muskö kyrka, Tungelsta kyrka samt Häringe kapell.

Kyrkan, som är daterad till 1200-talet, består av ett rektangulärt långhus med ett tungt torn, som är byggt med höfter, vilket var vanligt under 1200-talet på Gotland. Ursprungligen hade kyrkan ett litet romanskt kor, av vilket man hittade rester inom nuvarande kor vid 1966 års restaurering. Vid en utvändig restaurering av kyrkan 1949 hittades bl a rester efter en smal portal i sydmurens sydvästra hörn. Platsen för portalen är typisk för medeltida sörmlandskyrkor. Ingången, som inte har undersökts närmare, har en bredd som hör samman med de romanska kyrkorna under 1100-talet. Med brist på säkra uppgifter om portalens utformning är kyrkan tillsvidare daterad till 1200-talet.

Under yngre medeltid försågs kyrkan med sitt nuvarande kor, lika brett som kyrkan, och en tegelvälvd sakristia byggdes till på kyrkans norrsida. Som vindfång framför kyrkporten byggdes ett vapenhus, vilket revs 1831. Ursprungligen hade kyrkorummet troligen ett platt trätak, såsom i tornrummet. De två tegelvalven med ringmönster slogs vid början av 1500-talet.

Åskan slog ner i tornet 1641 varefter tornet återuppbyggdes i ungefär samma utseende som tidigare. Under 1600-talet blev sockenkyrkan gravkyrka för socknens godsherrar, vilka begravdes i sakristian och fick sina vapensköldar upphängda i kyrkans inre. Branden 1831 var den mest förödande. Under det omfattande ombyggnadsarbetet rekonstruerades de två tegelvalv som tillkom på 1500-talet. Tornet byggdes upp till en höjd av 30 meter, mot cirka 55 före branden. All inredning fick nyanskaffas. Predikstol och altarprydnad beställdes av konstsnickaren G A Dahlman i Västerås. Kyrkans senaste tillskott utgörs av tillbyggnaden väster om sakristian. Den rymmer textilförvaring, väntrum och toalett.

Kyrkans golv är lagt med grå kalkstensplattor från 1966 års ombyggnad. Väggar och valv i kyrkan är putsade och målade med vit emulsionsfärg. Fönstersnickerier samt snickeriinredningen under läktaren i kyrkans västra del är målade med ljust grå linoljefärg.

Bänkinredningen har vid senaste restaureringen återfått sin ursprungliga målningsbehandling och färgsättning från 1844. Bänkarna är nu ådrade i ockra toner och bänkluckorna är numrerade i enlighet med tidigare utseende. Bänkdörr nr 7 på sydsidan har framskrapad originalfärg.

Innanför västra porten sitter ett dörrpar med två fyllningar per dörrblad. Till syportalen sitter ett nytillverkat dörrpar med enkla fyllningar nedtill och spröjsade glaspartier upptill. Dörrarna är liksom bänkinredningen ådrade i ockra.

Predikstolen är tillverkad av snickaren O L Dahlman i Västerås 1847. Dahlman har även tillverkat tidigare altarprydnad, vilken idag är uppsatt på den norra långhusväggen. Altarringen skänktes till kyrkan år 1845 av Baron Wilhelm Löwen på Häringe som själv, enligt tradition, har svarvat konsolerna. Altarbordet i gråmålat trä är nytillverkat och har ersatt ett tidigare altarbord av betong från 1966. Som altartavla tjänar glasmålningen i östra fönstret, som föreställer Himmelsfärden. Den är tillverkad 1928 av Neumann och Vogel i Stockholm efter förlaga av konstnärinnan Agda Österberg.

Kyrkan har ett dopbord av kalksten från 1966. Den äldre dopskålen av silver är tillverkad av stockholmsmästaren John Nützel (1676-1715). Initialer och vapenbilder på skålen visar att den har skänkts till kyrkan av assessorn vid Svea hovrätt, Erik Gylden Bring och hans maka Catarina Eden Berg på Näringsberg i Västerhaninge. I en nisch bakom dopplatsen finns en liten kalkstensskulptur i romansk stil, inköpt i Spanien 1966. Skulpturen visar Marie bebådelse av ängeln Gabriel samt Stallet i Betlehem.

Läktarorgeln har 24 stämmor och är tillverkad av Olof Hammarberg, Göteborg, 1971.

Övriga inventarier
På altaret står ett silverkors utfört 1967 av Sven-Arne Gillgren "Till minne av Erik Riby".
Det äldsta silverföremålet är en kalk som testamenterades till kyrkan 1619 av fogden Frans Nilsson. Endast nedre delen är ursprunglig, skålen gjordes om på 1700-talet. Av silvret kan även nämnas en oblatask, tillverkad av silversmeden Michel Pohl i Stockholm och skänkt till kyrkan 1682 av Gotthard Strijk och Christina Ribbing på Skogs Ekeby, två vinkannor med tillkomståren 1734 och 1735 samt en ljusstake för fem ljus, tillverkad av den berömda silversmedsfirman Zethelius i Stockholm 1825.

Den stora kristallkrona som hänger till höger i koret är skänkt av Baron Wilhelm Löwen på Häringe. Den är tillverkad 1778 i Stockholm och har ursprungligen tillhört godsets inventarier. Den vänstra kronan kommer från S:t Jacobs kyrka i Stockholm och är troligen något äldre än den högra.

Kyrkan äger tre pällar, vilka i äldre tid hölls över brudpar. En är av halvsiden med 1500-talsmönster i blommor, en av rött siden med broderade guldblommor och G.S.C.R. 1693 och en av storblommig sidendamast från 1700-talets början. En äldre skrud i röd sammet är från 1777.

Dahlmans altaruppsats, vilken som tidigare nämnts nu är uppsatt på den norra långhusväggen, består av ett gyllene kors med törnekrona och purpurmantel och som står på boken med de sju inseglen. Den strålglans i guld och blått, som tidigare krönte altaruppsatsen, finns kvar i koret, ovanför korfönstret. Den stora oljemålningen "Konungarnas tillbedjan" sitter ovanför sakristiingången och är målad på 1500-talet av en konstnär i Paolo Veroneses skola. I sakristian finns en medeltida trärelief som köptes i Spanien vid 1960-talets restaurering.

Kyrkklockorna i tornet göts 1840 och 1853 av klockgjutaren Joh. A Beckman i Stockholm. Tidigare klockor hade smält i branden 1831. Kyrkan har en intressant samling äldre kyrkohandböcker, bl a Svenska mässan och Handbok på svenska från 1557 samt två exemplar av Gudstjänsthandbok från 1614.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.