SOLNA KYRKA

Solna kyrka byggdes som en romansk rundkyrka på 1180-talet. Rundkyrkan var ursprungligen murad som en kastal i tre våningar, försedd med trekvartscirkelformat kor och sydportal med poster av sandsten. Under 1200-talet byggdes ett nytt rakslutet kor i två våningar som valvslogs omkring 1300 med ett höggotiskt kryssvalv. Under samma århundrade valvslogs även rundhuset med ett kupolformat tegelvalv med samma klöverbladsformade ribbor som korvalvet. Samtidigt har östra delen av långhuset uppförts och försetts med ett ursprungligt valv som vilar direkt på murarna. Vapenhus byggs framför sydportalen. Genom ett flertal om- och tillbyggnader under medeltiden fick kyrkan sin nuvarande prägel. Omkring 1450 försågs kyrkan med kalkmålningar av Albertus Pictor (ca 1445ca 1507). Mot slutet av samma århundrade uppfördes sakristian på korets norra sida. Kyrkans skyddshelgon är S: t Martin.

Solna kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ingår i område av riksintresse för kulturmiljövården

Solna benämns i samband med en biskopsvisitation 1303 som Solnö men kallas redan på 1400-talet för Solna. På 1100-talet avsattes mark till kyrka och prästgård genom en ombildning av någon av de större byarna eller gårdarna, vilken sedan också fick ge den nya sockenbildningen sitt namn. Prästgården, vars marker tidigare var mer vidsträckta än nu, omfattade en stor del av det som är Norra Begravningsplatsen och södra hälften av Hagaparken. Solna socken innefattade även det som nu är Stockholms malmar, Djurgården, halva Lidingö samt Sickla i Nacka. Solna blev till en början moderförsamling för de flesta Stockholmskyrkor inklusive Storkyrkan. Först 1529 ändrade Gustav Vasa på förhållandet och Storkyrkan blev huvudkyrka. 1963 delades församlingen i Solna och Råsunda församlingar, som 2008 återigen blev en med namnet Solna församling.

Solna kyrka är tillsammans med Munsö och Bromma de enda rundkyrkorna i Mälardalen, alla uppförda på 1100-talet och sedan 1942 belägna i Stockholms stift. Solna låg ursprungligen på en holme med vattenväg mot det vi nu kallar Brunnsviken. Kyrkans nedre våning hade religiös funktion medan de två övre våningarna kunde användas som skydd och försvar. Rundhusets troligen trekvartscirkelformade kor ersätts redan före 1225 med ett rektangulärt, rakslutet kor i två våningar.

Omkring 1300 slås korets kryssvalv med en form som liknar Riddarholmkyrkans höggotiska valv, utförda strax före 1300. Under 1300-talet byggs långhus i väster som valvslås samtidigt som rundhusets kupolliknande valv slås. Under 1400-talets första del förlängs långhuset med ett parti som tunnvälvs liksom det tillbyggda vapenhuset i söder och en kryssvälvd sakristia byggs i norr. Omkring 1450 pryds kyrkorum och vapenhus med kalkmålningar av Albertus Pictor, varav kyrkorummets väggar och valv senare överkalkas. Under 1700-talet byggs två gravkor till, det Poluska i öster 1708 och det Langeska i söder på 1780-talet. I kyrkans närhet ligger Ulriksdal och Karlberg, båda kungliga slott, vilket präglat socknens och kyrkans historia, främst genom Magnus Gabriel de la Gardie som blev kyrkans mecenat under 1670-talet.

Genom västportalen kommer man till ett mindre vindfång med kalkstenshäll på golvet, putsade väggar och fyllningsdörrar målade i brunt. Långhusets västra del med tunnvalv är från 1400-talet. Härifrån leder trapplan och trappa i kalksten samt handikapphiss ned till kyrkorummets nivå och trätrappa upp till orgelläktaren. Väggar och tak är av vitlaserad träpanel. I nedre delen av vapenhuset finns plats för ytterkläder, förråd, wc och brudkammare, allt inrett vid restaureringen 1988.
Genom glasade, svängdörrar kommer man in i kyrkorummets långhus med mittgång av kalksten och numera sex stycken infällda gravhällar. Några flyttades till koret 1928. Till de ovanligare hör en gravhäll av kalksten från 1744 med solros i relief över Sven Brehmer, trädgårdsmästare på Karlbergs slott. Golv under bänkar och bänksockel är av ek. Samtliga valv i kyrkan bär spår av medeltida kalkmålningar av Albertus Pictor, framtagna och restaurerade 1928.
Bänkar målade med äggoljetempera i grönt med förgyllda inläggningar samt brun överliggare och invändig målning i ljusgult, tillhör den senaste restaureringens färgsättning, men följer tanken från 1928 års restaurering. Förutom en period mellan 1873-1928, då kyrkan hade öppna, brunmålade bänkar, har kyrkan haft slutna bänkar, åtminstone sedan 1670-talet.
Läktarunderbyggnad är inklädd med ljust målad träpanel. Läktaren har två utskjutande partier för kören.
Långhusets ursprungliga valv vilar direkt på murarna. På norrväggen sitter ett epitafium skulpterat i trä, målat i svart och vitt över Peter Roshemius, Magnus Gabriel de la Gardies hovmedicus, begravd i kyrkan 1674. Konstnären är sannolikt Nicolaes Millich som var verksam under 1600-talet hos Magnus Gabriel de la Gardie på Karlbergs slott.
Millich har utfört minnestavlan i koret av sandsten med omgivande skulpturer i stuck, uppsatt 1674 över Carl Carlsson Gyllenhielm, gift med Christina Ribbing och ägare till Karlbergs slott under den tid då kyrkans västportal ännu fanns där.
På södra väggen sitter ett epitafium skulpterat i trä, målat i svart och vitt över Hans Goldberg, inspektor, utfört av en till Burchardt Precht närstående konstnär. En beskuren oljemålning med motivet Efter korsnedtagningen och baksida med Törnekröningen signerad "H. M. 1543" Hans Mielich är infälld i epitafiet. Målningen är troligen ett krigsrov från Bayern 1632 som ingått i drottning Kristinas tavelsamling.
I kyrkan hänger sex begravningsvapen från 1600-talet och ett från 1800-talet samt tavlor från 1500-, 1600- och 1700-tal. En korbänk av italiensk valnöt, rikt skulpterad och under 1800-talets senare hälft ombyggd av en renässanskista, är sedan 1928 omålad, tidigare svart.
Rundhusets sydportal är den äldsta ingången. Rummet täcks av ett kupolliknande valv med klöverbladsformade ribbor. Från mitten utgår åtta strålar radiärt, varav fyra går från hjässan ned till anfanget och bildar ett kors med axlarna i norr, söder, öster och väster.
Ett fönster mot norr har en glasmålning av Arne Hallén (1890-1974) som är inspirerad av J O Wallins psalmer. I rundhusets södra del står kyrkans skyddshelgon S: t Martin till häst. Träskulpturen är troligen ett svenskt arbete från slutet av 1400-talet, liksom madonnaskulpturen med barnet från ett trekantigt Mariaskåp vars ena dörr med målningar återstår. Båda skulpturerna återfördes till kyrkan och ställdes upp i koret i samband med restaureringen 1928 efter närmare 90 år på Statens Historiska Museum.
Predikstolen är snidad i trä med ursprunglig polykromi i gråvitt, rött, blått och guld, framtagen 1928. I korgens nischer står statyetter som föreställer Kristus och de fyra evangelisterna. Ljudtaket, som kröns av Kristus med segerfana, bär De la Gardies, Pfalz´, Gyllenhielms och Ribbings vapen samt inskriften "Anno 1674". Predikstolen är skänkt av Magnus Gabriel De la Gardie och möjligen utförd av bildhuggaren Hans Jerling (- 1695) som tillhörde konstnärskretsen kring donatorn.
I rundhuset hänger en något förlängd nummertavla med förgylld ram i rokoko, tillverkad av bildhuggaren Johan Ljung, samt en nummertavla med förgylld gustaviansk ram och krönt sköld med tre kronor.
Dopfunten med skulpterat underrede av trä, krönt av en putti, är marmorerad och förgylld samt daterad 1750 av bildhuggaren Johan Ljung (1717-1787) som samma år kompletterade predikstolens ornament. Till dopfunten hör en dopskål i delvis förgyllt silver, inköpt 1750.
Koret domineras av den altaruppsats som utfördes 1666 av bildhuggare Hans Jerling ( -1695) och bekostades av rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. Från den tiden är även Karl X:s och Hedvig Eleonoras vapen, som tidigare markerade de två främsta, kungliga bänkarna, men nu hänger på södra muren i triumfbågen. Altaruppsatsen är snidad i trä och inramar två målningar i olja på träpannå av nederländskt ursprung. Den övre tavlan framställer Marias kyrkogång och den undre återger herdarnas tillbedjan. Altaruppsatsen kröns av en i trä snidad madonna, daterad till 1500-talets senare del. Altarbordet murades av tegel 1928 och försågs med skiva av kalksten. Samtidigt byggdes ny altarring med ramverk och fyllningar.
Korets tegelvalv är från omkring 1300 och kyrkans äldsta. Formen liknar Riddarholmskyrkans strax före 1300 slagna valv med på stick slagna kryssvalv med spetsbågiga sköldbågar, svagt överhöjda kupor och strålar med klöverbladsformad genomskärning. Bakom altaret, finns två väggnischer på norra sidan och ett träinklätt skåp på södra sidan. I koret står tre rikt snidade stolar i italiensk valnöt från 1600-talet, med rygg och sits av gyllenduk, skänkta av Karl XV.
Sakristian i norr uppfördes vid 1400-talets slut, då även kryssvalvet av tegel slogs. Det har femkantiga ribbor av kupolformad typ. Dörren i östmuren är ett förstorat, ursprungligen medeltida fönster, medan norra fönstret togs upp vid restaureringen 1926. Ett målat furuskåp från 1600-talet används som kassaskåp och textilskåp. Två gråmålade skåp och ett bord målat i grågrönt är tillverkade 1926 och ritade av arkitekt Erik Fant (1889-1954). Sex stolar från 1700-talet, klädda med svart tageltyg och målade i grågrönt 1926 har tillhört det Poluska gravkoret.
Vapenhuset i väster uppfördes under 1400-talets förra hälft, då även tunnvalvet slogs. Av de i kyrkorum och vapenhus omkring 1450 utförda kalkmålningarna av Albertus Pictor, återstår vapenhusets bildsvit - Ars moriendi - om en ung man som på sin dödsbädd uppvaktas av himmelens och helvetets representanter. Till skillnad från kyrkorummets väggar och valv är de aldrig övermålade men däremot hårt restaurerade 1872 och 1928. Varsammare restaureringar har gjorts under 1900-talets senare del.
Kyrkans ljusredskap består av en malmkrona med 24 armar som hänger i koret samt tre mindre malmkronor av samma typ, alla tillverkade av Johan Fahlsten 1749. De ersatte ljuskronor från 1670-talet skänkta av Magnus Gabriel de la Gardie. Två kristallkronor, varav en hänger i sakristian, är från tidigt 1700-tal. Ljusarmar av mässing med tre armar resp en pipa är alla från 1600-talets slut. Ljusstakar av silver med två pipor är från 1700-talets förra hälft.
Övriga inventarier
I kyrkan finns delar av en medeltida dopfunt av kalksten från cirka 1300. Kalk, patén, oblatask och vinkanna i förgyllt silver är samtliga skänkta 1708 av drottning Hedvig Eleonora. Ett sockenbudstyg i silver är även det skänkt av Hedvig Eleonora. Kalkkläde från 1600-talets slutav ljusröd bleknad atlas har rika guld-, silver- och silkesbroderier och bård med ornamentik. Antependium av vitt siden, broderat med guld och blått silke och mässhake av vitt siden med kors i guld samt pulpetkläde av grönt siden med broderi är samtliga utförda av Licium 1928. Äldre biblar och böcker förvaras i sakristian
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Kyrkan är orienterad i öst-väst. Rundkyrkan har tre meter tjocka murar av gråsten. Tegel har använts i rundtornets krön, västgavelns röste, långhusets bågar samt till den profilerade putslisten vid takfot på samtliga byggnadskroppar. Vapenhusets gavelröste liksom portalens omfattning och de tillbyggda gravkorens fasader är murade i tegel. Samtliga valv är slagna av tegel.

Kyrkans gråstensmurar med utstrukna fogar är oputsade och saknar sockel. Påbyggda tegelmurar är slätputsade och avfärgade i gult, senast vid renovering 2000. Tegelmurning i västgavelns röste är slammat i ton som överensstämmer med muren i övrigt. Putsade partier på långhus och gravkor har låg gråstenssockel. Samtliga fönsternischer är slätputsade och avfärgade i brunockra och fönstersnickerierna är målade i ekimmiterande färg, senast 2000. Samtliga tak är täckta med kopparplåt.

Västportalen, huggen i sandsten 1637 för Karlbergs slott med Gyllenhielms och Ribbings vapen, flyttades till Solna kyrka 1674. Den konserverades och ströks som tidigare med grå linoljefärg vid renoveringen 2000. Den med portalen troligen samtida ekporten har originalbeslag i järnsmide. Fastmurat på västgaveln, till vänster om portalen, sitter ett epitafium av målad sandsten över komministern i Solna, Peter Ahlberg, död 1728. På väggen till höger sitter en kalkstenstavla som berättar kyrkans historia. Över portalen finns ett runt fönster vars ornamentala glasmålning från 1928 av Oscar Brandtberg (1886-1957) nu täcks av ett yttre skyddande glas. Längs vapenhusets östmur finns en på 1700-talet utvändigt murad trappa som leder in till rundhusets gamla trapplopp. Kyrkans fönster mot norr är upptagna på 1770-talet, då samtidigt fönstren mot söder förstorades.