SOLLENTUNA KYRKA

Kyrkan är orienterad i öst-västlig riktning. Den är till stor del uppförd av gråsten. I likhet med enstaka kyrkor som moderniserats under folkungatid, har Sollentuna kyrka utrustats med valv av tegel med klöverbladsformiga ribbor under 1300-talets början. Under 1400-talet byggs försvarstornet på med murar av tegel och det nedre tornrummet välvs med tegelvalv med halvstensribbor.

Tornet är samtida med de äldsta delarna av långhuset. I tornet finns en ursprunglig västportal - den ena av två som är kända i Uppland från slutet av 1100-talet - samt en övre ingång, möjligen en magasinsport. Under senmedeltid är tornet höjt med murar av tegel och rektangulära blinderingar i fasaden. Det avslutande murkrönet, ljudluckor och lanternin med tornspira är tillkomna efter arkitekten O Hallströms ritningar från 1840-41, då klockorna flyttades hit. I klockvåningen finns rester av gavelröste från perioden då tornet var täckt med ett sadeltak. Tornets takfall är alla sedan 1927 täckta med kopparplåt, delvis omlagda efter stormen 1969. Ståndrännor och stuprör är från 1975 då även ljudgluggarnas solbänkar fick ändrad lutning för vattenavrinning inåt.

Tornets västra ingång, en över tre meter hög rundbågig öppning med omfattning av sandsten, har varit igensatt från mitten av 1600-talet fram till restaureringen 1938, då den återställdes i sitt forna skick och fungerade som kyrkans huvudentré fram till 1981. Vid restaureringen tillkom den kopparklädda porten, försedd med ett lås av smide från 1600-talet. Ett högt placerat fönster i västra tornmuren är ursprungligen den öppning genom vilken man nådde tornets första våning. Tornets övre del kunde nås enbart genom en ingång i östra muren tillgänglig från kyrkorummet, ett system som berättar om tornets försvarsuppgifter. Dit kunde sockenborna ta sin tillflykt vid fara.

Tornets fasader är spritputsade, medan kyrkans övriga fasader slätputsades 1967. Yttertaket är täckt med kopparplåt 1970 och har en obruten linje från tornet i väst till takryttaren över koret i öst. Takets form kom till i samband med 1640-talets byggnadsarbeten och större delen av kyrkans takstolar är från den tiden. Takryttaren, ombyggd vid 1700-talets mitt, består av en åttkantig lanternin med rundbågiga blindnischer, krönt av en karnissvängd kupol med kors. Det för landshövdingen Johan Berndes och hans släkt tillbyggda femsidiga gravkoret, byggt av murmästaren Hans Ferster, stod färdigt 1652. Arkitekturen präglas av den tysk-nederländska senrenässansen och efterliknar Österåkers kyrkas polygonala kor, byggt 1647 av samme murmästare och med nära släktskap mellan uppdragsgivarna. Gravkorets fasader är slätputsade över en tre skift hög granitsockel, murad med kvaderblock samt hörnkedjor av sandsten. I östfasaden är Berndes och Kurks vapensköldar av sandsten infällda över ett igensatt rundfönster. Korets övriga fasader har rundbågiga fönster med sandstensskulpturer i relief. I korets sydfasad är ett solur i sandsten inmurat med årtalet 1718 och initialerna "OTB". Långhusets fönster samt ett fönster över södra korportalen är rundbågiga och har blyinfattade antikglas.

Klockorna har hängt i tornet sedan 1840-talet. Storklockan, ursprungligen medeltida, göts om 1914 av Bergholtz klockgjuteri i Stockholm. Den medeltida inskriptionen löd "Ära vare Dig Herre och Maria, nådens och barmhärtighetens moder". Lillklockan, ursprungligen från 1600-talet, var troligen en gåva av Johan Berndes och hans hustru. Den har enligt inskriptionen blivit omgjuten flera gånger, senast 1874 av Joh. A Beckman i Stockholm.

Sollentuna kyrka uppfördes i slutet av 1100-talet. Den romanska stenkyrkan med västtorn och långhus förlängdes vid 1200-talets slut med ett nytt kor av samma bredd som långhuset, men lägre än detta. Samtidigt byggdes sakristia i norr. Under 1300-talets förra del slogs kryssvalv av tegel över långhuset och vapenhuset kan ha byggts redan vid denna tid. Under 1400-talets senare del höjdes tornet med murar av tegel och bottenvåningen välvdes med tegelvalv.

Kyrkobyggnadens nuvarande utseende är huvudsakligen från 1600-talet då stora byggnadsarbeten genomfördes. Kyrkan fick ett sammanhängande tak med takryttare i öster. Koret höjdes och kyrkan fick tillägg av ett polygonalt gravkor som byggdes ihop med det medeltida koret. Gravkoret, uppfört för familjen Berndes, är exempel på senrenässansens sakralarkitektur i Mellansverige och antas vara ett verk utfört av den tyskfödde murmästaren Hans Ferster. Han var verksam i Sverige från 1634 till sin död 1653 och är mest känd för sina kyrkobyggen med Kristine kyrka i Falun som främsta verk. Ferster uppförde även Tyresö slott och kyrka, gravkor till Österåkers kyrka samt fullbordade S:t Jacobs kyrka i Stockholm.

Sollentuna kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

Sollentuna förekommer både som häradsnamn och sockennamn. Sollentuna hundare, där socknarna Sollentuna, Ed, Järfälla, Spånga och Bromma ingick, förekommer i skrift 1291. 1314 fördes även socknarna Solna, Danderyd och en del av Täby till häradet.

Någon gång efter 1343 blev Sollentuna församling annexförsamling till Ed och förblev så till 1915, då förhållandet i stället blev det omvända. Sedan 1962 är Sollentuna och Ed självständiga församlingar. Sollentuna kyrka tillhör i dag en av landets folkrikaste församlingar med drygt 43 000 medlemmar. Övriga kyrkor i församlingen är S:t Eriks kyrka, Edsbergskyrkan och Kummelby kyrka.

Bygden är rik på fornlämningar, huvudsakligen gravar från järnåldern. Kyrkan är placerad i närheten av sjön Norrviken, som under vikingatid var en betydande vattenled i kontakt med Mälaren och Saltsjön. Det kraftiga tornet i Sollentuna kyrka har ursprungligen haft ett klostervalv liknande det i S:t Pers kyrkoruin i Sigtuna. Tornrummet över valvet har varit ett refugium där sockenborna sökt tillflykt i oroliga tider. Vid en restaurering av kyrkan i början av 1900-talet hittades en runsten som nu finns uppställd på kyrkogården. Kyrkan är även belägen intill den gamla landsvägen mellan Stockholm och Uppsala. 1560 övernattade här ett stort följe på väg mot Uppsala med kistor innehållande den döde kung Gustav Vasa och hans båda avlidna gemåler.

Gårdarna Edsberg och Sollentunaholm var under 1600-talet betydande säterier, vars ägare är starkt förknippade med kyrkans byggnadshistoria. Gravkoret, färdigt 1652, är uppfört och bekostat av Johan Berndes och Ingeborg Kurk för släkten Berndes på Sollentunaholm.

I tornet finns resterna av ett klostervalv, byggt av gråstensblock och samtida med tornmurarna från 1100-talet. Från samma tid som tornets övre tegelmurade del är det tegelmurade kryssvalvet i bottenvåningen, vilket har svaga färgspår efter kalkmålningar i valvkapporna. Från denna tid är även delar av den tegelmurade torntrappan.

Innanför västportalen inreddes 1980 ett förrum med golv av tegel samt väggar och tak av träpanel. I väster finns ett glasparti innefattat i stålprofiler. Samtidigt har en ny trätrappa byggts till orgelläktaren och väggarna täckts med träpanel. Från förrummet nås toalett och elcentral.

Ingången till vapenhuset bestod tidigare av endast en häll och ett trappsteg, medan resten av nivåskillnaden låg inne i vapenhuset med ytterligare två trappsteg av tegel. Golvet består av kalksten. Vapenhuset dateras till 1400-talets andra hälft utifrån ett ursprungligt kryssvalv med ribbor av V-formad genomskärning. Eventuellt har ribborna en klöverbladsformig profil vilket kan tyda på att vapenhuset är uppfört tidigare.

Den ursprungliga sydportalen till den äldsta kyrkan är oförändrad. Portalens omfattning är huggen i rödaktig sandsten, möjligen avsedd för en något bredare öppning. Dörren är ett svenskt arbete från 1200-talets slut av stark nationell prägel. Den består av breda furuplankor med rik järnbeslagning och ornamentik i form av konsekrationskors, livsträd med två fyrfota djur och liljor. Låset är från 1400-talet.

I långhus och vapenhus finns rester av kalkmålningar, utförda av Albertus Pictor på 1480-talet. Målningarna överkalkades i samband med korets modernisering vid 1600-talets mitt och knackades fram först 1902 för att 1938 befrias från sekelskiftets kompletteringar. På vapenhusets östvägg framställs Gregorii mässa och målningarna i valvkappan återger den fromme och den världslige. Norra väggens draperimålningar är möjligen från 1600-talet. Av långhusets målningar återstår endast fragment. I långhus och kor finns tegelimiterande måleri på hörnkedjor och ribbor. Väggar och valv är vitkalkade, utom valvribbor och väggpilastrar i långhusets västra del samt medeltida målningsrester, framtagna och konserverade 1938.

1938 års restaurering innebar i mycket en återgång till förhållandena före 1902 års restaurering som var genomgripande. Den nuvarande slutna bänkinredningen återställdes med äldre bänkskärmar, troligen från 1627, med fyllningar och pilastrar i holländsk-nordtysk stil, som 1902 blivit uppsatta som väggpanel i kyrkan. En färgtrappa framtagen på sydvästra bänkens insida visar tre olika färgsättningar. Nuvarande målning är utförd som en ekådring. Bänkkvarterens brädgolv är brunbetsat och lackat. Sedan 1938 ligger grovhyvlad kalksten i mittgång och kor. I mittgången finns en gravsten från 1706 och i tornrummet en gravsten daterad 1710. Nedanför koret ligger två gravstenar från 1749 vilka återfördes till sina ursprungliga lägen i kyrkans golv 1938. Framför sakristians dörr ligger en gjutjärnshäll från 1743 över den Celsingska gravkammaren. En kalkstenshäll över nedgången till släkten Berndes gravkammare i koret bär årtalet 1652.

Det högre belägna koret med bred trappa och golv av kalksten präglas av ljus från de höga blyinfattade fönstren som förnyades i mitten av 1700-talet. I fonden dominerar altaruppsatsen och tillhörande altarbord med marmorerade volutkonsoler av trä med förgyllda räfflor, sannolikt ett arbete av arkitekten Erik Palmstedt (1741-1803). En tresidigt bruten altarring, tillverkad 1842, med fyrkantiga balusterdockor, inramar en upphöjning i golvet framför altaret. Altarringen är numera delbar och flyttbar. Ett fristående altarbord i trä, målat i grått, är placerat framme i koret. Där står även sex golvljusstakar av smide uppställda, tre på vardera sidan, samt stolar längs norra och södra korväggen.

Predikstolens underrede kommer från en äldre predikstol, troligen från 1627, medan korgen med trappa och ljudtak tillverkades under mitten av 1700-talet, med sniderier av bildhuggaren Norsberg. Predikstolen fick sin nuvarande plats i koret 1832 från att tidigare ha varit placerad längre västerut. Trappan återställdes 1938, då även predikstolens ursprungliga färger togs fram.

Två begravningsvapen av trä är placerade i koret, det ena på norra sidan från Johan Berndes begravning 1652 och det andra på södra sidan från Axel von Axelsons begravning 1790. Vidare finns två epitafier, ett från 1669 och ett votivskepp från 1700-talet.

Nedanför koret till vänster om ingången till sakristian hänger kyrkans medeltida altarskåp signerat av Stockholmsmästaren Jordan Målare 1475. Det ägs numera av Statens historiska museum, men är sedan restaureringen 1939 deponerat och upphängt i kyrkan. Centralmotivet i altarskåpets corpus föreställer korsnedtagningen. Flankerande figurer är två av kyrkans skyddshelgon, S:t Erik och S:t Laurentius. Altarskåpet konserverades av konservator Peter Tångeberg 1980. Samtidigt togs främre bänkraden bort och dopfunten i kalksten av gotländsk typ med musselcuppa fick sin plats framför altarskåpet. Funten dateras till 1200-talets senare del eller början av 1300-talet och hör, tillsammans med ett rökelsekar i malm, till kyrkans äldsta föremål.

Kyrkorummets västparti är omgestaltat vid restaureringen 1938, då västportalen öppnades och blev kyrkans huvudentré. Kyrkan fick åter en orgelläktare i väster, ritad av arkitekt Evert Milles. Orgelfasaden från 1773 har tre halvrunda piptoureller och är dekorerad med lagerkransar, kvistar, korslagda basuner och draperier. Den påminner om orgelfasader ritade av arkitekten Erik Palmstedt, som troligen även utformat kyrkans altaruppsats. Orgeln, med 22 stämmor, är byggd i Danmark av Frederiksborgs Orgelbyggeri.

Sakristians golv ligger högre än övriga kyrkan. Ingången är försedd med trappa av tegel och öppningen rundbågig. Smidda handledare är från 2000. Den yttre dörren av smidd järnplåt från 1600-talet återfördes till kyrkan från Edsbergs gård vid restaureringen 1939, men har sedan åter försvunnit. Den inre dörren av järnplåt har en senmedeltida dörring med genombrutet mönster. En dörr av smidesjärn vid uppgången till predikstolen kom till 1832, då även sakristians kryssvalv revs och ersattes av ett trätak.
Fönster mot öster är en medeltida öppning medan det norra fönstret är senare upptaget. Här fanns en numera igensatt dörr under den period då pannrum låg i källaren. Utrymmet under sakristian kom till 1902 med ingång utifrån. Golvet är lagt med rött stortegel och väggarna är vitkalkade. Tre medeltida nischer i muren är klädda med träpanel och har dörrar med smidda lås. Taket av betong är gjutet 1938. Samtidigt byggdes utrymmet under sakristian om till arkiv och fick trappförbindelse direkt från sakristian. Sedan 1978 används källaren till förvaring av inventarier.

Sakristians nuvarande inredning kom till 1978 i samband med att de kyrkliga textilierna inventerades och konserverades av Riksantikvarieämbetet. Två skåp och en bred hurts av vitlaserad furu för förvaring av textilier är ritade av arkitekt Lars Olof Torstensson. Bord och stolar av furu samt ett väggur är ritade av möbelformgivaren Carl Malmsten. Mattan i rölakan med nonfigurativt mönster är signerad "IS" av konstnärinnan Ingegerd Silow.

Övriga inventarier
Till kyrkans äldre textilier hör främst en mässhake från 1600-talet av vitt atlassiden med applicerat broderi i form av blom- och bladslingor i flerfärgat silke, guld och silver, ett 1600-talsarbete skänkt till kyrkan vid 1700-talets början. Mässhaken restaurerades 1939, då broderiet flyttades över på vitt siden med smalare form än den ursprungliga. Möjligen är dekoren felaktigt överflyttad. Två 1600-talsantependier, ett av ursprungligen benvit sidenbrokad med upptill bård av ursprungligen flerfärgat snörmakeriarbete. Det andra antependiet är sammansatt av två bredare och två smalare våder av sidenbrokad med ursprunglig bottenfärg i violett med silverinslag och mönster av blomkvistar, ursprungligen i gult silke med guldinslag, nu bleknat till gråvitt. Smalare metallband är troligen från 1930-talet. Upptill finns en bård av mångfärgat snörmakeriarbete på nu rosa, ursprungligen röd parkum. Möjligen är antependiet omgjort i samband med restaureringen 1939. I kyrkan finns en häll av kalksten till en tumbagrav från tidigast 1200-talets senare del. Två träskulpturer från 1600-talet är skänkta till kyrkan 1939.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.