VÄNERSBORGS KYRKA

Efter en förödande stadsbrand 1777 fanns inget kvar av Vänersborgs kyrka utom en medeltida klocka. En ny, stadens fjärde kyrka, stod klar utan torn 1784 och invigdes den 5 augusti. Arkitekt till denna treskeppiga hallkyrka i gustaviansk stil var Thure G. Wennberg, som då var 25 år och verksam vid Kungl. Överintendentsämbetet. Jean Eric Rehn gjorde ritningarna till kolonner, altartavla, predikstol och förslag till invändig målning, samt troligen även till nummertavlor och timglas. Mittskeppet hade tunnvalv och omgavs av läktare på alla sidor. På västläktaren placerades 1786 en orgel av orgelbyggaren Lars Strömberg i Falköping. Fasaden ritades av Olof Tempelman och har endast ändrats något till våra dagar. Predikstolen var placerad över altaret i öster enligt tidens ideal, dels utifrån korets centrala roll sedan 1500-talet och dels utifrån tidens rationalism att föra samman allt i gudstjänsten till ett och samma ställe. Bakom koret var en sakristia. Tornet uppfördes vid sekelskiftet 1800, och hade spån och säckväv över spiran i många år, men 1816 lades koppartak. Kyrkan räddades vid en brand 1834 men förföll och restaurering krävdes. Under 1850-talet lades ett förslag till ett tresidigt kor som aldrig utfördes. Orgelläktaren utvidgades 1859.
1864-65 gjordes en omfattande ombyggnad av arkitekt A. R. Pettersson, som omgestaltade interiören på ett avgörande sätt. Sakristian flyttades till nordvästra hörnet i långhuset och koret byggdes ända ut till östväggen, där läktaren togs bort och ersattes med pelare, pilastrar och en valvbåge. Predikstolen byggdes in i läktaren på norra sidan. I östra gavelväggen togs tre stora korfönster upp, vilka försågs med glasmålningar 1902. Altaruppsatsen, som inte hade blivit fullbordad, flyttades till vapenhuset och ersattes med ett förgyllt kors. Tornet hade då en hjälmformig huv med lanternin och takkupor med urtavlor. 1867 byggdes det om till en kupol med hög lanternin, tornväktarerum, spira med klot och solkors. Tjugo år senare bröts spiran i en storm och ersattes. 1892 installerades en mekanisk tornursanläggning. 1896 tillkom en ny klocka och den gamla omgöts.
1917 drogs elektricitet in för orgel, belysning samt ringning och 1922 fick kyrkan även elektrisk uppvärmning. Vid den här tiden ansågs renoveringen på 1860-talet ha förfuskat kyrkans stil. Därför blev ledorden rymlighet, luftighet och ljus för arkitekt Ivar Tengboms renovering av kyrkan 1925. Tengbom ville återföra kyrkan till en Karl Johansstil, men utan att jämföras med tidigare stilrestaureringar, exempelvis av Uppsala domkyrka, som han benämner "vandaliseringar". Han byggde till en klassiserande sakristia åt norr. Exteriören omputsades, reparerades och målades. Runda fönster tillkom. Korpartiet ändrades kraftigt invändigt, då Tengbom menade att det verkade lägre än kyrkorummet på grund av valvet. Golv och altarplats höjdes och gavs en absidial utformning, täckt av en halvkupol på nya träpelare och putspilastrar. (Redan efter några år hade de nya pelarna ruttnat och fick göras om.) Tillsammans med en rundad altarring bildades en cirkel. Korets fönsteröppningar sattes igen och fönstren flyttades till sakristian. Sidoläktarna togs bort och predikstolen sänktes och ställdes direkt på konsolen för korgen mellan en gammal och en ny pelare vid korets norra sida. Den gamla altaruppsatsen återfördes och kompletterades med en ny altartavla och nytt altarbord. Nya bänkar fogades till de gamla gavlarna och dörrarna. För att kompensera platsförlusten på de rivna läktarna sköts raderna samman och nya tillverkades. Nya golv lades på betongbjälklag. Även västra delen byggdes om med två blottlagda läktartrappor och vindfång mellan vapenhus och långhus. Södra entrén fick invändigt ett vindfång. Hela interiören målades om och taket dekorerades av Gösta Sundvall, som troligen även målade sidovalven med motiv av Kristi och människans frälsareväg. Skiffertaket lades om efter förstärkning av takstolarna. Tengbom fick strida mot många för sina idéer, bland andra vännen Sigurd Curman på RAÄ, som var en av dem som ville bevara sidoläktarna. Men predikstolens placering i mitten på norra sidan var olycklig och ljusförhållandena dåliga med de av läktarna täckta fönstren, så Tengbom vann striden om att antikvariska krav inte skulle få gå före nutida behov.
1960 hade kyrkan fått putsskador av fukt och de närmaste åren dränerades marken runt kyrkan, vars grund omfogades och putsades med cementbruk. Takrännor och stuprör var för klena och byttes. Vid denna tid byttes också fönstren ut, men arkitekt Per Molnit gick emot önskemålet om en ändrad utformning av dessa, eftersom han ansåg att detaljerna skulle vara enkla och självklara, då exteriören är "enkel och lite tung" och dessutom doldes av vegetationen. Fasaden putsades om. Efter diskussioner om att få lägga koppartak lades åter ett nytt skiffertak 1963. Tornspiran förstördes av storm 1966 och en replik tillverkades 1967. 1970 installerades ett nytt orgelverk bakom fasaden från 1860.
1972 genomgick kyrkan åter en stor renovering, ledd av arkitekt Molnit. Sakristian byggdes till åt väster med väntrum och wc. Sydentrén fick en utvändig ramp. Molnit ansåg att Tengboms renovering hade givit en mycket enhetlig prägel och att det var svårt att införa förändringselement utan att "dissonanserna blir alltför påfallande" . Sten Rentzhog på Älvsborgs museum ansåg att Molnits förslag gav en klar förbättring av koret och vapenhuset. Eftersom Tengbom hade tagit bort sidoläktarna hävdades heller inget bevarande av hans egen utformning av kyrkorummet. Således togs korabsidens uppbyggnad mellan pelare och vägg bort och ersattes med en lätt barriär. Altartavlan flyttades. Ett dopkapell gjordes i söder. I väster uppsattes åter innerväggar, för ett "mindre oroligt" utseende, med stolsförråd bakom. Södra trappan togs bort. Vapenhuset renoverades och fick wc samt kapprum. Läktaren sänktes och dess bänkar, liksom korbänkarna och bänkraderna längst i öster i långhuset togs bort. De nya bänkarnas gavlar och fronter gjordes lika de gamla men kvarteren justerades och bänkavstånden glesades åter. Interiören rengjordes och målades om. Molnit menade att Tengbom inte hade brutit den gustavianska stilen färgmässigt och att färgsättningen skulle behållas i liknande utförande även nu. Men för att markera rummets resning skulle en tyngre färgskala hållas nedtill och ytterväggarna skulle göras mörkare med gräng, för att förvilla väggens ojämnheter. Fönstersmygarna hade dock dekormålningar i mörkare färger än väggarna, vilka ansågs sakna påtaglig anknytning till övrig färgsättning och öka fönstrens bländning, varför de målades enfärgat ljusare. Väggarna hade en bröstning med "fantasimönster" som också målades över.
1989 gjordes en utvändig renovering och det visade sig att de tidigare åtgärderna mot grundfukten haft god effekt, så endast västportalen hade skador efter en felaktig avslutning av putsen mot sockeln. Fasaden rengjordes och målades om (ej torn), liksom snickerierna. Taket reparerades. 1990 sattes skyddsgrindar i läktartrappan eftersom man hade problem med ovälkomna besökare. 1996 byggdes vapenhuset om något, efter ett förslag från 1991, så biutrymmena bytte plats, toaletten handikappanpassades och kapprummet blev förråd. När klockringningsanläggningen besiktigades 1996 befanns allt vara mycket välvårdat. Önskemålet om att elektrifiera även den lilla medeltida klockan ansågs därför olyckligt. Den satt med ursprungligt upphängningsbeslag i åldrig träaxel och ringdes bara vid årsskiften. Elringning skulle kräva både ny kläpp och axel. Dess ljud skulle dessutom dränkas av de yngre, större klockorna. "Vänersborgs församling skall känna sig stolt över denna fina inventarie", underströk inspektören. 1999 demonterades främre och bakre bänkraderna och en torntaksreparation utfördes efter läckage.

Vänersborgs kyrka har ett brett, kraftigt torn i väster, långhus med sydingång och strävpelare, fullbrett kor i öster och en sentida, vidbyggd sakristia åt norr, distanserad från fasaden med en lägre mellandel. Tornets slutenhet och tyngd, liksom långhuset med omarkerat, rakt avslutat kor, ger kyrkan en gustaviansk karaktär med klassiserande detaljer och västportal. Exteriörens tre volymer har i allt väsentligt kvar sin prägel av respektive tillkomsttid, utom tornhuven som bytte utseende 1867.

FASAD - Långhus och sakristia har slätputsade, kvastade putsfasader, kalkfärgade gulvita. Tornet har en ofärgad spritputs med ballast i ytan, troligen kc-puts och har en bred konsolfris under takfoten och många synliga raka ankarslut. Möjligen skall valet av olika putstyper visa på att byggnadsvolymerna tillkommit vid olika tillfällen (tornet är 15 år yngre). På båda långsidorna finns plåtavtäckta, raka strävpelare med profilerad, svängd överkant som slutar ett stycke under takgesimsen och omsluter östhörnen likt pilastrar. På östfasaden är fem gamla gravhällar uppmurade på sockeln sedan 1972; de har kopparbleck på ovansidan (vilka gett fällningar). I mitten är en rundbågad, skålad nisch med plåtbleck i botten. På ömse sida om sydporten når strävbågarna till takfoten och omges av gesimsen. En minnestavla av metall över den gamla kyrkogården är monterad nedtill på tornets sydfasad. Runt tornets ljudgluggar är fasaden slätputsad och gulfärgad, bredare runt bågen, och en enorm slutsten når upp till takgesimsen. Sakristians hörn är svagt utkragande likt lisener och åt väster och öster finns ett blindfönster med fönsterbleck.

PORT - Västporten har en slätputsad, sandstensfärgad, klassiserande tvåsprångig portal i form av en tempelgavel med sidopilastrar och tandsnitt i och under frontonen. Mellan pilastrarna är i första språnget en arkadbåge med listverk runt bågen och i smygen sitter dörren med ett halvmåneformat överljus. Dörren har två blad av kopparplåt med fyra lika stora, helfranska fyllningar och metallvred på mitten. Fyra stentrappsteg med spensliga smidesräcken och stensocklar till pilastrarna utgör portalens nederdel, vilken färgats av kopparvatten. Sydporten har ramper på båda sidor från 1972 med konststenplattor längs väggen bakom en putsad mur med stenöverliggare och en trestegstrappa av sten från söder. Dörren har två smala kopparklädda blad, vart och ett försedda med två stora och två små fyllningar. Kopparklädseln är sannolikt från 1925 men kan dölja äldre dörrar. Omfattningen är slätputsad i en ljusbrun ton med kopparplåtsövertäckning och en slutsten. Armatur av brunfärgat glas och kopparplåt med en bård upptill, sannolikt från 1925, sitter på sidorna. Sakristian har åt väster en omålad trädörr från 1972 med tre kraftiga fyllningar. En stentrappa med tre steg leder upp med en ny ledstång på väggen av svartmålat smide.

FÖNSTER - Fyra rundbågade åttaluftsfönster från 1963 åt norr respektive söder med antikglas i vitmålade snickerier. De har mittpost och tre tvärposter. Varje luft är indelad i fyra rutor med träspröjsar. Nischerna är vidgade och har solbänkar täckta av kopparplåt. Mitt på varje långsida finns ett runt fönster, vars öppningar togs upp 1925, med bleck nedtill. Det ena sitter över sydporten och har fyra lufter med korspost spröjsade i fyra rutor, det norra har endast ett horisontalt metallstag. Sakristian har tre lika stora fönster åt norr, ursprungligen korfönster från 1902. De är spröjsade i tre lika stora kvadrater och en liten ruta i bågen upptill och har profilerad karm och nederkant, samt kopparbleck. Utrymmet mellan sakristian och långhuset har två små enluftsfönster åt öster. Tornet har stickbågade ljudgluggar på alla sidor med träluckor av stående bräder, målade mörkbruna och med ett litet spröjsat fönster i varje. Detta arrangemang finns även i en stickbågig öppning åt väster på våningen under och rakt under detta ett litet rundbågat, spröjsat tvåluftsfönster med tvärpost upptill. Fönstret tangerar överkanten av portalens gavelfält. Till torntrappan i norr finns en mycket smal, glasad slits.

TAK - Långhuset har sadeltak med valmad spets, täckt med rektangulära skifferplattor och en ventilhuv av plåt på mitten. En förgylld sol sitter på nocken i öster och små takluckor finns i takfallen åt norr. Längs takfoten löper en gesims likt en låda med en hålkälslist under. Tornhuven från 1887 (en kopia av den från 1867) är klockformad och har skivtäckning med förskjutna hakfalsar. Den är sedan 1892 åt alla väderstreck försedd med stora, utkragande tornur med kulor ovanpå. Lanterninen är polygonal, hög och kopparklädd med utkragande listverk med tandsnitt, en liten klockformad huv med kopparklädd spira och ett gyllene kors, sammansatt av kulor, på klot. Lanterninfönstren är rundbågade, spröjsade fyrluftsfönster med korspost. Sakristian har valmat sadeltak klätt med kantställda skifferstenar; toppen har lyfts upp på ett lågt vertikalt parti så att det påminner om ett säteritak. På nocken sitter två förgyllda kulor med en obelisk vid valmningen. En skorsten finns i det södra fallet. Sakristians takgesims har en mjukare profil. Byggnadskroppen mellan sakristian och långhuset har sadeltak med kopparplåt i småplåtsformat. Hängrännor och stuprör är av kopparplåt.