NORRA BJÖRKE KYRKA

Kyrkan har ett tornlöst långhus med tresidigt kor och vidbyggd kvadratisk, stor sakristia i öster och en fyrsidig takryttare på västnocken med skorsten. I väster finns en port med stor stenportal. Sakristian har ett stort kupolliknande tak med polygonal lanternin. Exteriören präglas av ombyggnaden 1754 och tillskotten från 1903, vilka dock till formen ger intryck av högre ålder. Mitt på södra väggen skjuter två stora stenar ut från sockeln och markerar troligen läget för en tidigare dörr.
Observerat: Putsnedfall på sockeln under fönstren i söder. Eventuellt orsakat av att spritputsen inte fäst på mer kalkhaltigt utstockningsbruk eller att detta mjukare bruks fukt inte når vidare då fasaden har en hårdare puts.
FASAD - Spritputsad fasad avfärgad med vit kalkfärg och slätputsade kanter runt hörnen och alla öppningar, ovanför sockeln och i två lodräta ränder under fönstren. Gavlarna har slätputsade partier även under nocken och på långsidorna finns även lodräta slätputsade partier. Under nocken i väster är ett slätputsat kors. Sakristians hörn är skråställda. Lanterninens åttakantiga fasad är av trä och vitmålad. Den är i två våningar, åtskilda av en utkragande gördelgesims och liknande, bredare taklist. Övre delen har rundbågade, täckta, svartmålade öppningar på var sida och nedre delen har rektangulära öppningar med prismatiska, brunmålade fyllningar. Sakristian har en mycket hög, kraftig takgesims med ett indraget mittparti.
Sockeln är i fasadliv, spritputsad och gråfärgad. Sakristians sockel är av tuktad granit med rundade fogar och runda ventilgaller.
FÖNSTER - Fyra rundbågade fyrluftsfönster i brunmålade snickerier sitter på var långsida, samt i koret ett åt syd- respektive nordost. Bågarna har en korspost med högt placerad tvärpost. De nedre lufterna är träspröjsade till tio rutor och de övre har fyra rutor var. Solbänkarna täcks av målad järnplåt som murats in. Åt norr finns i väster ett källarfönster till pannrummet, träspröjsat till åtta rutor. Sakristian har höga, rektangulära fyrluftsfönster åt norr och öster. De nedre lufterna har sex och de övre fyra rutor. Glasen har skiftningar och ser gamla ut, men är troligen från 1903. Vinklade hörnjärn sitter på lufterna i bågen.
PORT - Västporten har en mycket kraftfull portal av krysshamrad kalksten i barockformer. Porten flankeras av rusticerade pilastrar och kilstenar samt s-formad slutsten. Ovanför krönlisten finns voluter över pilastrarna och en hög tavla i mitten med svagt brutet, rundat krön med en kula på toppen, indragen i en kvadratisk nisch. Tavlans inhuggna text omtalar att kyrkan uppfördes på 1400-talet och restaurerades 1903. Porten är djupt indragen i väggen i ett vidgat, korgbågigt valv. Den är troligen från 1903 och tvåbladig av trä med en rödmålad, fiskbensliknande panel med kraftigt metalltryck. Ett trappsteg av sten leder upp till vilplanet utanför porten. Sakristians port från 1983 sitter åt söder i liv med fasaden och är enkel med rak överkant och sidostycke. Bladet har urfräst brunmålad dekor likt västporten och är svårt nött. En tjock stenskiva ligger framför dörren.
TAK - Alla takfall är klädda med kopparplåt från 1970 i skivtäckning med förskjutna hakfalsar i storplåtstäckning. Endast lanterninen har oärgad koppar. Långhuset har sadeltak. Gavlarnas gesimser är plåtskodda. Takryttaren har ett smalt torntak på en klockformad liten huv med kraftig midja, som kröns av en flöjel, utstansad med "ML". Fasaden är vit och slätputsad och har två små vinkelbrutna valv med gemensam solbänk på var sida. Sakristian har en stor, klockformad, kupolliknande huv med en hög, åttasidig lanternin, som har en spira med lökform nedtill på en polygonal, klockformad huv. Överst tronar ett slags solkors på ett klot, med hög spets och med avslutande klot i de båda horisontala armarna. Taksprången är brädklädda med metallventilgaller och gråmålade. Stuprör och hängrännor av kopparplåt.

Norra Björke kyrka nämns i källor från tidigt 1400-tal och var då en romansk stenkyrka. När den uppfördes är oklart, även om flera uppgifter hävdar att det var på 1400-talet. Södra sidan har kvar sin medeltida grund och mur som har blivit förlängd åt väster fyra meter vid okänd tidpunkt, men före 1754. Eftersom södra delen av västväggen har befunnits vara murad med fragment av stenhällar från tidig medeltid kan det vara en kyrka från 11-1200-talet som har blivit förlängd med kasserade stenar, kanske på 1400-talet. Dopfunten från tidig medeltid finns bevarad. Det kan också vara så att den nuvarande kyrkan har ersatt en äldre kyrka och byggts med fragmenten från denna, som sedan flyttats ut till den nya västväggen vid tillbyggnaden, vilken kan ha skett vid någon av reparationerna på 1600-talet. Sockeln visar att man använt vad som stått till buds och blandat gråsten, tegelflis och kalksten. 1583 uppgavs mur och täckning vara i gott skick. Under 1600-talet tillverkades den lilla kyrkklockan, en altartavla och predikstolen. Reparationer företogs 1665 och 1690. Läktaren förstärktes 1703. Som de flesta medeltida kyrkor blev den så småningom för trång och mörk för den växande befolkningen och 1748 togs beslutet att bygga om kyrkan. 1754 breddades kyrkorummet åt norr, med återanvändande av den gamla putsade muren. Östra delen utvidgades till ett tresidigt kor och större togs upp liksom en kordörr åt söder. Ett nytt vapenhus byggdes 1762. 1776 stod en ny altaruppsats klar, tillverkad av Lars Ryberg och målad av Theo Nubbe, och den gamla altartavlan fick tjäna som bakstycke i bårhusets avträde. Fram till följande sekelskifte tillkom en kyrkklocka, stengolv lades in och såväl tak som portar renoverades. 1792 målade Nils Åwall 11 tavlor till läktarbarriären, illustrerande de mänskliga dygderna. Eftersom texttavlan i mitten säger att kyrkan då blev "med målning sirad" dekorerade han antagligen hela interiören. I början av 1800-talet byggdes vapenhuset om och efter det rappades hela kyrkan.
1829 berättas i en inventering att kyrkan hade tegeltak och var kalkputsad både ut- och invändigt. Två vapenhus och ingångar fanns i söder, alltså inte bara kordörren. Troligast är att en äldre ingång fanns kvar mitt på väggen, där stenhällar nu syns i marken, eller också var tillbyggnaden åt öster (synlig på en senare teckning) redan gjord, vilken hade en dörr åt söder. Men någon sakristia eller annan tillbyggnad omtalas inte. Predikstolen var utan alla "sirater" (sniderier) och det fanns 15 stolsrum plus fem rader på var sida på läktaren. I gavelröstet utvändigt stod då årtalet för tillbyggnaden, 1754 samt initialerna "ESS, BSS". 1868 beskrevs kyrkan i en reseberättelse av G. Djurklou som bekräftar att den gamla altartavlan, och då även dopfunten, fanns i bårhuset. 1885 installerades en orgel. Ovan nämnda teckning från 1895 av Ernst Wennerblad visar att kyrkan då hade en rundbågad, glasad kordörr på södra sidan med överljus, lika hög som fönstren, ett tresidigt kor med fönster och en tillbyggnad, troligen sakristia, i öster med sadeltak och dörr åt söder med rak överkant ända upp till takfoten. Vapenhusen hade således rivits dessförinnan och sakristian sannolikt uppförts efter 1829, möjligen vid en ombyggnad 1863. I bakgrunden visar teckningen ett uthus, sannolikt bårhuset.
1902-03 renoverades kyrkan genomgripande av arkitekt Gustaf Lindgren i ett slags stilrestaurering till tiden för ombyggnaden 1754. Antingen byggdes sakristian om kraftigt eller så uppfördes en ny på samma plats, vilket den avvikande sockeln och tegelstommen talar för. Sakristian fick hursomhelst ett kraftfullt, rokokomässigt kupoltak med lanternin med nätt utsvängt tak och en slags lökkupol med hög spira. Dörren gjordes likadan som korporten på långhuset, vilken sattes igen och blev ett fönster. Västporten försågs med en barockmässig kalkstensportal. På västnocken placerades en takryttare av trä med skorsten och tegeltaket byttes mot plåt. Troligen gjordes nya fönster till hela kyrkan. Invändigt tillkom läktarunderbyggnader med en genombruten vägg mot kyrkrummet, läktartrappa i söder och ett rum åt norr. Dörrar och väggfält i långhuset fick ovanligt nog fyllningar i form av ryska lökkupoler. Denna form förekom i svensk kyrkoarkitektur främst under 1700-talets tredje fjärdedel och sägs ha införts efter karolinernas återkomst från krigsfångenskapen i Ryssland med skildringar om landets arkitektur. Under jugendperioden fick lökkupolen en viss renässans i och med den tidens svärmeri för det orientaliska. Två eller tre bänkrader förefaller ha avlägsnats i väster. Taket höjdes, putsades och fick kassettimiterande dekormålning. Nya stengolv lades och nya, öppna jugendbänkar på trägolv med väggpaneler sattes in, liksom en pompös altarring i rokokostil. Predikstolens trappa fick nytt räcke. Enligt ritningen bemålades västväggen på läktaren med stora, njurformade fält.
Redan 1935 utfördes nästa stora renovering. Den projekterades först av A. Roland, som dock avled. Erik Friberger som ritat kyrkogårdens utvidgning tillfrågades men ansåg sig inte hinna med denna uppgift, varför arbetet slutligen gick till Axel Forssén. Inledningsvis gjordes dränering och grundförstärkning med pågjuten cementsockel och exteriören målades om. Lågtrycksångvärme med pannrum under mark i nordväst installerades och elbelysningsarbeten gjordes, då många äldre armaturer slopades. Bänkarnas jugendstil byggdes bort med raka gavlar, igensatta ryggar och skärmar av kryssfaner. 400 personer rymdes i kyrkan. Originalfärgerna togs fram på den fasta inredningen och fick styra färgsättningen vid ommålning av interiören i övrigt, men såväl hålkälens "sentida" dekoration (troligen från 1903) och fältindelningen på väggarna målades över. Marmoreringar utfördes på orgeln, bänkinredningen och altarringen, som kortades och flyttades åt öster. Efter avslutad renovering tillkom en kyrkklocka och den gamla altaruppsatsen, som flyttades tillbaka från bårhuset, konserverades och försågs med en ny tavla av Olle Hjortzberg 1942. Vid vilken tidpunkt dopfunten återfördes är okänt. 1967 sattes en ny orgel in.
I början på 1990-talet utfördes en sedan länge projekterad renovering då kyrkan putsades om och målades in- och utvändigt i nuvarande färgsättning. Exteriören målades enhetligt vit, enligt länsmuseets önskan, i stället för gul och vit som innan. Plastfärg fick blästras bort. Eftersom delar av putsen måste bilas ned utfördes en murdokumentation varvid kyrkans olika utbyggnadsstadier konfirmerades genom olika sockel- och murmaterial. I söder markerades även den tidigare dörrens läge av en stor stenhäll. Sydväggens sockel är annorlunda i partiet 4-13 meter från väster, vilket troligen indikerar den äldsta medeltida väggens sträckning. Västväggen är murad med fragment av tidigmedeltida hällar, såsom en liljesten, troligen 1200-tal och eventuella stavkorshällar, vilka som typ har sitt ursprung i 1000-talet. Vid västportalen finns en parti tegelmur i kryssförband, troligen från 1903 då portalen gjordes. Inga öppningar eller rivna tillbyggnader antyddes åt norr. Cementsockeln avlägsnades. Äldre fasta inventariers färg restaurerades liksom taklistens marmorering. 1995 konserverades stenportalen som var algbeväxt och uppvisade vittring och flagning, mest på entablementet. Tidigare foglagningar hade gjorts med cement eller silikon. Tavlan över västportalen var förut målad rödbrun.