GÄRDHEMS KYRKA

Kyrkan ligger med koret i nordöst, men för tydlighetens skull anges nedan fiktiva väderstreck som om koret låg traditionellt i öster.
Gärdhems kyrka är en imposant särling på landsbygden, då den mer har karaktären av en arkitektoniskt genomarbetad stadskyrka. Kyrkan har ett kraftigt och högt långhus med en absid till koret åt öster och ett smalt torn med fyra våningar åt väster. Långhuset har sidoingångar i stora portaler likt frontespiser mitt på långsidorna och en likadan ingång i tornet. Korets absid är något lägre och smalare än långhuset. Alla öppningar är nyromanskt rundbågade, medan portalernas och tornets spetsiga höjdsträvan med lukarner, taköppningar, med spetsiga sadeltak är mer nygotiska. Tornets krenelering kring takfoten och konsollist, samt portarnas smidesbeslag pekar mer mot tidens medeltidsromantik.
FASAD - Hela kyrkan utom absiden, som är putsad, visar den glittriga stenstommen av oregelbundna gnejsblock (lokalt material), som är större nedtill och i hörnkedjorna. Fogarna är breda med hög cementhalt i bruket, som slätstrukits mitt på i linje med stenarnas form. Tornets och västväggens fogar saknar linjer och förefaller ha ett kalkhaltigare bruk. Hål är borrade för fuktutvandring. Kyrkans sockel är av släthuggen natursten murad med cementbruk och utkragande med fyrkantiga ventilationsgaller. Åt väster, söder och norr är stora portaler av tuktad, röd granit i små block. Detta är också materialet i fönsteromfattningarna och dekordetaljer, som är släthuggna. Under takfoten löper på alla sidor en trappstegsfris, absidens är dock grövre och rundad nedtill. På hörnen övergår frisen till små kantiga tureller med koppartak och klotkors.
Absiden har en fönsterrad upptill över hela bredden och fasaden är där slätputsad och färgad något mörkare än den nedre halvan som är spritputsad med en stor andel jämnstor ballast och kalkavfärgad i gult bruten vit. Mellan varje absidfönster sitter som trymåer halvkolonnetter, lika portalernas, på en släthuggen kalkstengesims med konsoler under trymåerna. Över fönstren löper en rundbågad dekorlist i två språng, vari en spotlight sitter till vart och ett av fönstren.
PORT - Portalerna är likadana och skjuter över långsidornas takfot likt frontespiser med branta sadeltak, något utkragande från väggen. I framkanten sitter på var sida två släthuggna halvkolonner av ljus sten, eventuellt sandsten, med tärningskapitäl placerade på höjden. Den övre är cirka hälften så hög som den undre. Halvkolonnerna vilar på höga, släthuggna gråstensplintar. Porten sitter i ett tresprångigt, rundbågat valv med ett stort överljus. Över detta finns en trefönstergrupp och längs takfoten går en fris som ger en illusion av trappstegsgavel. Första språnget har en rundstav med små prismadekorer med jämna mellanrum. Portarna är från 1992 och sitter i raka valv med konvexa hörn, och har två dörrblad med stående, vitmålad träpanel med tre ursprungliga, vertikala smidesdekorer i medeltida anda samt sparkplåtar. Vredet är litet och nyckelskylten stor. Lyktor av glas och plåt sitter på sidorna. Tre trappsteg av huggen sten leder upp till dörren. Västportalen har ett kopparklätt takfall och smala, släthuggna stenytor under fönstren med "1877" och "Oscar II" inhugget. Trappa saknas sedan 1985 men släta naturstensplattor ligger framför porten.
FÖNSTER - Alla fönster är rundbågade i grunda nischer med omfattningar, trymåer och var sin solbänk av röd granit om inget annat uppges. Snickerierna är vitmålade. Långsidorna har fyra fönsterpar var. Fönstren är smala, höga enluftsfönster, troligen original, med sex spröjsade raka rutor och två rundbågade, samt däröver ytterligare två små fält. Innerspröjsarna är gulmålad utåt. Absiden har i mitten åt öster, just över sockeln, tre lika stora tvåluftsfönster i grupp i djupa nischer med slätputsade omfattningar, målade ljusbruna. Dessa fönster har två bågar där det yttre glaset förefaller vara original i ny båge och det inre av sentida råglas försett med galler. Nedre luften är öppningsbar och bågen målad grå. Solbänken är mycket brant och av kalksten. Portalerna har upptill en trefönstergrupp med mycket smala fönster. Det mellersta är dubbelt så högt som sidofönstren och har tre rutor, sidofönstren en. Portens överljus är stort och har en tunt spröjsad trefönstergrupp med horisontalt delad mittbåge. Åt väster har långhuset ett fönsterparti på var sida, högre än långhusets, med ett rundbågat fönster överst spröjsat till sex rutor och ett kvadratiskt fönster med fyra rutor under, i samma omfattning. Tornet har på sidorna likadana fönster som långhuset. På tredje tornvåningen finns åt norr och söder ett smalt, litet fönster spröjsat till tre rutor. Ljudgluggar finns åt alla håll i stora trefönstergrupper, med luckor målade vitgrå likt portarna och med små liknande smiden Endast nedre delen i mittbågen öppnas.
TAK - Alla tak har skiffertäckning. Sadeltak täcker långhuset och ett rundat tak sitter över absiden. Fyra mycket små, trekantiga takfönster med koppartak finns på var sida av långhustaket. På var sida av torntaket finns lukarner med ett högt, spetsigt sadeltak, täckt av kopparplåt över en rundbågad öppning. Under dem är ett kort utvikt takfall, kopparklätt i skivtäckning med förskjutna hakfalsar i storplåtsformat, som vidgas ned till ett dekorativt, bastant granitparti med krenelering med vinkelbrutna krön och en meanderbårdsaktig reliefdekor, samt en kraftig konsolfris under. Alla nockar kröns av solkors med förgyllda klotändar. Stuprännor finns endast vid västporten.

Gärdhems kyrka ritades av hovarkitekten Fredrik Wilhelm Scholander och uppfördes 1877-79. Ritningarna gjordes gratis på grund av vänskapen med församlingens pastor, C. J. Ljungström, och flera detaljritningar sändes till byggmästaren, eftersom arkitekten själv inte var närvarande. Denna kyrka var ett av hans sista verk. I Älvsborgs län finns även Scholanders första kyrka, Ödenäs kyrka. Gärdhems kyrka är tidstypiskt eklektisk, en kombination av olika stilar; nyromanik, nygotik och medeltidsromantik. Kyrkan har några av arkitektens kännetecken såsom tredelat innertak och rundad tribunbåge mellan kor och absidialt korutsprång. Kyrkan är stor med ursprungligen 1090 platser enligt ritningen. I koret stod ursprungligen altaret med trappa i en cirkel och bakom ett skrank fanns i absiden en liten sakristia några trappsteg ned. Interiören dekormålades rikligt av Anders Gustaf Ljungström, elev till Scholander och kusin till kyrkoherden. Dominerande färg var ockra i varierande djuphet, med väggarna fullständigt täckta med schablonmönster av grå limfärg och marmorerad bröstning, samt mindre ljusblå fält i tak och språkfält på takgesimsen, tribunbågen samt över korfönstren. Den fasta inredningen skulle ha en gulgrön färg. Från den gamla kyrkan medfördes en tidigmedeltida dopfunt i liljestensstil samt predikstol och altartavla, men de båda senare kom inte till användning.
Kyrkan var från början putsad även utvändigt och vitfärgad med utsmyckningar och omfattningar av oputsat tegel. Men den utvändiga putsen rasade ned och 1909 togs den bort för gott. Tegeldekoren byttes mot likadant utformad röd, huggen granit. Dessa åtgärder ändrade exteriörens karaktär väsentligt. Riksantikvarieämbetets inspektör beskrev den inför en renovering 1946 invändigt som tidstypisk, avseende såväl förtjänsten av "ståtlig, god arkitektonisk hållning" som bristen i att snickerierna hade en "torftig och torr utformning och färghållning". Han såväl som Byggnadsstyrelsen ville behålla interiören orörd. Men arkitekten Adolf Niklasson bemötte de antikvariska kraven med att kyrkan inte skulle vara ett museum, utan ha en estetiskt tilltalande interiör enligt nutida uppfattning. Dit hörde varken "polkagrisstaven" längs taket, jugendbänkarnas rundning på gavelsidan eller predikstolens "schablonartade" snickarglädje. Domkapitlet ansåg att arkitektens förslag skulle ge kyrkan ett större andaktsvärde och mera kyrklig prägel. Det fanns vid tiden ingen annan altarprydnad än ett nygotiskt altarskrank med sniderier och ett krönande kors.
1949 genomfördes Niklassons omfattande renovering. Arkitekten hade en strävan att med "nästan banal enkelhet i former och färger bilda en motvikt till tidigare skedens rika konstnärliga utsmyckning." Läktarunderbyggnader gjordes med sakristia och skrudskåp i norr och i söder städskrubb, förråd, transformatorrum, och elskåp för den nyinstallerade elvärmen. Korgolvet förlängdes. Många bänkrader fick tas bort för att ge plats, men de reparerades för att kunna återinsättas. Platsantalet minskades från 800 till 500 och bänkinredningen ändrades, bland annat fick gavlarna raka sidor. Altarring och altare flyttades längre in i absiden för en naturlig inramning och större utrymme vid begravningar. Skranket togs bort. Efter diskussioner om var den gamla predikstolen skulle placeras sattes den upp utan trappa i korets södra hörn. Allt målades om och bland annat målades väggdekoren över. Möbler inköptes från Vänersborgs Möbelaffär och armatur från gelbgjutare Jonsson, Skara. Efter stängning för restaureringen återinvigdes kyrkan 27/11 1949. En ny stor altarskulptur av trä hade inte hunnit komma på plats, utan installerades 1950. Den föreställde en grupp människor kring Jesus som en bildlig framställning av språkbandet över korvalvet, "Kommer (sic!) I alle&" Bland de elva personerna ses prosten Adolf Kloo avbildad, fram till den tiden verksam som pastoratets kyrkoherde. Som avslutning på förnyelsen tillkom 1952 nya korfönster med glasmosaik och -måleri och de invigdes samtidigt med altaruppsatsen. De tre gamla bemålade korfönstren sparades.
Problem med fukt i tornmuren började tidigt och under 1950-90-talen vidtogs olika åtgärder och reparationer av denna, liksom av takstolarna och täckningsmaterialen. 1985 utfördes en samlad exteriör renovering.
Vid 1990-talets början byttes portarna ut, med de gamla beslagen återanvända. Invändigt gjordes nästa renovering 1992 av Jerk Altons Arkitektkontor. Då togs det runda altarpodiet bort, den enda kvarvarande delen från den ursprungliga korinredningen. Altaret flyttades till sin ursprungliga placering och ett kapell gjordes bakom det. Läktarunderbyggnaderna vidgades med textilrum utanför sakristian och arkiv i gamla transformatorrummet samt ny elcentral. Korgolvet vidgades i sydväst. Den gamla predikstolen togs ned och placerades i ett förråd. Bänkarna byggdes åter om. Korgolvet var täckt med masonit och matta och när detta avlägsnades upptäcktes märken i golvet som vittnade om var dopfunten tidigare stått, så denna återfördes dit från södra sidan. Scholanders ursprungliga färgsättning studerades för att originalinteriören skulle kunna återskapas i möjligaste mån. Vapenhuset befanns ha kvar mycket av sin ursprungliga stil. Profilslädar och fragment av målningsschablonerna fanns kvar. Färgsättningen blev varmare och traditionella färger och metoder användes vid det av bröderna Enström utförda målningsarbetet. 1997 renoverades exteriören då bland annat fönstren restaurerades. Den gamla predikstolen konserverades och placerades efter diskussioner åter i korets södra hörn med nytillverkad trappa.