ÖRA KYRKA

Öra kyrka har i väster ett kraftigt torn med liten lanternin och ett litet långhus med få fönster samt ett tresidigt avslutat kor i öster. I nordöst finns en sakristia. Alla tre byggnadsvolymerna har olika fasadmaterial. Kyrkporten är i väster i tornet och sakristian har en dörr åt väster. Stenar skjuter ut här och var nedtill runt kyrkorummet. Små gjutna schakt till lufthål finns i grunden. Fasaden fick vård och underhåll 1997.

FASAD - Slätputsad slevdragen puts ända ned till marken som avfärgats vit. Nordväggen är mycket kullrig på västra delen, särskilt upptill. Sakristians fasader täcks av vitmålad profilerad, välvd locklist över en granitblocksgrund. Tornet har blottad röd granitstomme av stora kvadrar som nyligen omfogats, troligen 1997. På var sida av tornet finns två rundbågade ljudluckor med trymå och tjocka cementade fönsterbänkar som skjuter utanför fasaden. Under takfoten sitter två avtrappningar i sten. Över porten sitter en stor, flackt spetsig, slät stenskiva, troligen täljsten och lika bred som dörröppningen, i en utsparning i fasaden. På den är ett bibelord samt årtalet 1913 skrivet. En sentida lampa med glasklot är monterad på ömse sidor om porten.

FÖNSTER - Snickerierna är matt målade med grå linoljefärg och samtliga fönster utom sakristians har tjocka, cementfönsterbänkar som skjuter utanför fasaden, sannolikt samtida med fönsterbågarna från 1913-14. Långhuset har på varje långsida två i det närmaste korgbågiga fönsteröppningar med fyrluftsfönster och kapade hörn upptill. Smygens djup och vidgning är ringa. Korsposten har tvärbjälken på mitten och glaset är återanvänt. Lufterna är träspröjsade till sex rutor vardera, somliga är öppningsbara och har välvda maskinslagna hörnbeslag. I korets östvägg finns en korgbågig fönsteröppning med fönster i samma form från 1956-57 med ett sentida plexiglas skruvat på ytterbågen, som är en ospröjsat ruta av klarglas. Sakristian har ett rektangulärt tvåluftsfönster åt norr med mittpost och en liggande spröjs per luft. Åt väster sitter ett enluftsfönster spröjsat till fyra rutor. Pikar som har hållit ett äldre fönster finns kvar. Sakristians båda fönster har vattenbrädor över och under samt en list undertill med insvängda sidor. Tornet har åt norr respektive söder på både första och andra våningen ett litet stående rektangulärt, spröjsat, öppningsbart enluftsfönster med gammalt glas i grund smyg. De har hörnbeslag och är ursprungliga. Ljudöppningarna har bruna träjalusier, sannolikt de ursprungliga.

PORT - Tornporten är en ursprunglig pardörr med profilerad rödmålad fiskbenspanel och två par kraftiga smidda beslag per dörrblad, liknande flikiga löv, samt rakt mässingsvred. Smygen är vidgad och slät med nyligen gjorda betonglagningar samt slipade stenskivor nedtill från 1956-57. I smygen och ut på västfasaden sträcker sig nyare räcken av svarta metallrör. Den tresidiga trappan från 1956-57 är av stenskivor lågerhuggna med tandmejsel i två steg samt vilplan som skjuter ut från smygen. Mittplanet har ett nedsänkt skrapgaller. Sakristian har en enkel rak dörr som kläddes med profilerad brunfärgad fiskbenspanel 1956-57. Nytt metallvred med stort beslag. Vattbräda sitter över dörren och en brunmålad plåt under. En stenhäll ligger framför ingången.

TAK - Långhusets sadeltak med valmad spets och sakristians sadeltak är täckta med enkupigt rött betongtegel från okänt år, men efter 1923. Undertill syns ett brädtak av breda plankor lagda omlott (falor). Taksprången är djupa och har plana målade vita bräder och vindskivorna är vitmålade. På västfasaden har de en liten kråkspark. Torntaket har ett brant pyramidtak med en liten kopparklädd, ärgad lanternin som kröns av en hög tuppspira på kula. Pyramidtaket täcks av ett ursprungligt, flackt, flerkupigt ovanligt tegel. Lanterninen har fyra hästskoformade öppningar och vitmålat undertak samt på utsidan en tjock, välvd kvartslist vid takfoten. Dess koppartäckta huv kragar över listen. Hängrännor och stuprör är av koppar.

Öra kyrka anses vara uppförd sent på 1200-talet med rektangulärt långhus utan markerat kor. Kyrkan förmodas ha varit helgad åt Norges nationalhelgon Olof den helige, död 1030, eftersom det i kyrkans ägo finns en bevarad träskulptur av S:t Olof från 1200-talet. En Sankt Olofskyrka är annars vanligast i Skåne och på Gotland, men Olof var Nordens populäraste helgon vid den tiden. Liksom andra Olofsbilder trampar helgonet på trollet Skalle. Skulpturen anses vara ett av stiftets förnämsta konstverk i sin art, utförd i sträng majestätisk stil med engelsk influens. Skulpturen är deponerad i Borås Museum. Kvar i kyrkan finns en madonnaskulptur från 1200-talets mitt och den medeltida dopfunten används fortfarande. Omfattningen av bevarade medeltida murar är här inte känd. Kor och förlängt långhus tillkom 1820, sakristian på 1830-talet och tornet 1913-14. Det är den enda medeltida kyrkan i pastoratet som försetts med torn.
1583 uppgavs att kyrkan hade "temmeligg starck mur" men i övrigt var "platt fördärvad" och skicket var inte mycket bättre 100 år senare. Med endast dryga tiotalet tiondegivande bönder var inkomstunderlaget ringa. Under 1600-talets andra hälft renoverades kyrkan, enligt biskopen Andreas Rhyzelius kyrkobeskrivning från 1754. Han bekräftar att den förut varit "ganska skröplig" men blivit mycket omlagad "i min saliga faders tid" (AR föddes 1677 i Od som son till komminister Olaus Rhyzelius, kyrkoherde i Ods pastorat 1701-1714). 1684 fick en ny kyrkklocka gjutas sedan den gamla alltefter sägnen skjutits sönder. Predikstolen uppges i somliga fall vara från 1600-talet medan andra hävdar att den tillverkades 1718. En uppgift hävdar att den var från tidigt 1600-tal och i tre våningar med "spegelfält" (fyllningar). Troligen byggdes den äldre predikstolen om nämnda år för den har idag ett klart tudelat utseende. Inte förrän 1820 revs östmuren och kyrkan byggdes till med "flera alnar", breddades och fick ett sedvanligt tresidigt avslutat kor. Den nya delen fick högre takhöjd. Utanför korets södra sida låg Lundahlska familjegraven vilken flyttades och gravstenen av kalksten med kerubhuvud i relief lutades mot norra ytterväggen. (Anders Lundahl var en kronobefattningsman som dog 1787.) En inventering från 1829 berättar att den efter ombyggnaden både var rymlig och prydlig, och nästan allt innanrede var dessutom nygjort och omålat, utom den gamla predikstolen som var målad med brun oljefärg. Inget bildhuggeri fanns. Den gamla delen höjdes till enhetlig takhöjd med tillbyggnaden först på 1830-talet då även en spricka i kormuren lagades och en sakristia i trä uppfördes i nordöst. Som årtal för dessa åtgärder, en eller flera samtidigt, anges 1832, -33 eller -38. Stengolvet ersattes under 1800-talet med trägolv, vilket också borde ha skett vid någon av de här ombyggnaderna. Yttertaket fick tegeltäckning 1844. 1897 fick kyrkan en orgel, skänkt av socknens lärare A. G. Stjärnström.
Vid 1900-talets början behövde kyrkan repareras men man valde att skjuta upp större åtgärder tills klockstapeln förfallit helt, då man önskade ersätta den med ett torn. 1903 påtalades att kyrkan endast hade en ringklocka av dålig klang och den stora var trasig. 1908 deponerades de två nämnda medeltida 1200-talsskulpturerna i Borås museum. 1909 fattades till sist beslut om en genomgripande renovering och ritningarna blev fastställda 1911 efter att de omarbetats av arkitekt Fredrik Falkenberg vid Kungliga överintendentsämbetet. Arbetet genomfördes till stor del sommaren 1913 och fullbordades hösten 1914. Kyrkan fick en helt ny profil med ett klocktorn i väster i nyromansk stil och två nygjutna klockor från malmen av den gamla trasiga. Klockstapeln såldes till Ramnaparken i Borås där den står än idag. Tornet uppfördes med granitstomme och skulle ha putsats med cementblandat kalkbruk, men man befarade att putsen inte skulle bli långvarig på de släta stenblocken och avstod. Andra avvikelser var taksimsen av sten som skulle ha varit av tegel och takets koppartäckning som ersattes med tjärstrukna cementtakpannor eftersom det i krigstiderna var dyrt och svårt att ens få tag på lertegelpannor. I samband med att trävapenhuset i väster revs vände man sig till Riksantikvarieämbetet för att få hjälp med att tyda en inskription över långhusets portal. Man utgick ifrån att det var runor, men ämbetet svarade att "krumelurerna" inte var runor och därför inte kunde tydas. Kyrkorummet fick nytt golv, nya bänkar och fönsterbågar. Ett altarkors tillverkades och avsikten var att återanvända kransen från det gamla korset, men den visade sig vara för dålig så korset försågs med en tunn centrumring istället. Altarbarriären utfördes som en kopia av den barriär som Axel Lindegren nyligen utfört i Kärråkra kyrka. Den var öppen vid altaret med kraftiga mäklare med spetsiga krön, en balustrad av korta balusterdockor i två rader och ett täckt parti i mitten prytt av en rombformad list, klätt armstöd och knäfall. Den medeltida dopfunten hämtades in från kyrkogården och placerades vid predikstolen. Taklisten var marmorerad i blågrönt och över den satt en målad tandlist. Under taklisten målades en bred bård. Bakom predikstolen fanns ett kalkmålat barockdraperi som målades över. Interiören målades om i sin helhet. Ett fotografi från 1914 visar att väggarna indelades i enfärgade fält upptill och hade schablonmålad dekor nedtill under en liggande bård. På var sida om korfönstret satt nummertavlor och däröver dekormålningar (korväggen skulle fått en pilaster- och kvadermålning). Fotografiet visar också att taket var täckt med oljemålad, spåntad träpanel som täckte tandsnittet och hade målade kronfästen. Taket måste alltså ha tillkommit vid renoveringen men det nämns inte i arkivmaterialet. En låg kamin stod i korets sydöstra hörn med ett plåtrör upp till den målade takbården.
1917 bröt en eldsvåda ut i kyrkan, orsakad av ett fel i rökgången. Taket och en del av interiören fick betydande skador och kyrkan kunde inte användas de närmaste månaderna. 1923 ville man täcka även långhustaket med likadan cementtaksten som den på torntaket. Begäran avslogs då svårigheten att anskaffa enkupigt lertegel inte längre bestod. Vid något tillfälle har taket ändå täckts med betongtegel. 1930 installerades ett nytt orgelverk från O. Hammarberg. 1947 beslutades att elinstallationer för värme och belysning skulle utföras men endast elvärmen installerades fram till en större renovering tio år senare.
1956-57 utfördes en omfattande renovering ledd av arkitekt Adolf Niklasson som återförde kyrkans äldre inredning och dekoration. Ursprungligen gjordes en projektering av arkitekt Bernhard Schill som dock avled. Hans förslag att frilägga det gamla innertaket bestod och genomfördes. Om det gamla taket hade målade kronfästen som bättrades, eller om sådana nymålades vid renoveringen, är här okänt. Man tog fram de äldre väggdekorationerna; draperiet vid predikstolen och tandfrisen i taket. Konstnär Einar Forseth gjorde en ny glasmålning till korfönstret. Konstverket, "Frälsaren, hans liv och underverk", ställdes ut 1956 i London och rönte stor uppskattning. Man ville också ha en ny läktarbarriär och predikstol, men kulturvårdande myndigheter påtalade att de befintliga tillsammans med de gamla bänkarna utgjorde en helhet. Bänkgavlarna byttes men man satte in 16 bevarade gamla bänkdörrar med skuren arkaddekor lik den på predikstolen och läktarbarriären. De åtta återstående dörrarna gjordes likadana som de gamla och målades utifrån originalfärgerna som togs fram på predikstol och läktarbarriär. Krönen på predikstolens "pilastrar" (sannolikt kolonnetterna) togs däremot bort, då de ansågs vara alltför framträdande. Efter diskussioner återtogs även altarringen från 1820-talet som kompletterades med täckta vinklade partier för att anpassas till altarets bredd. Korgolvet utökades förmodligen. Vapenhuset fick nytt golv av kalksten och nytt tak av slätspåntade bräder. På läktaren sattes blindpipor för västra väggen för att skyla de funktionella piporna. Under läktartrappan gjordes skrubbar. Hela interiören målades om. Mattor införskaffades från Agda Österberg. Renoveringen innebar också elbelysning och utvändiga reparationer med bland annat omfogning av tornet.
1964 ville församlingen ha tillbaks sina 1200-talsskulpturer från Borås Museum. Bilden av S:t Olof skulle placeras över sakristidörren och madonnan med barnet skulle sättas på korets södra vägg vid dopfunten. Eftersom de förr stått på altaren skulle de enligt kulturvårdande myndighets önskemål även nu placeras i altarhöjd. Platsen över dörren ansågs alltså inte lämplig och församlingen beslöt därför att bara återta madonnan. Landsantikvarien menade att museiföremål som varit tillgängliga för allmänheten överhuvudtaget inte skulle avlägsnas därifrån, eftersom de inte kunde anses ha någon "väsentlig uppgift i samband med den svenska lutherska kyrkans gudstjänstrum, varifrån de en gång rensats ut".

1997 gjordes en ut- och invändig renovering av underhållskaraktär, projekterad av Alf Cederbergs Arkitektkontor. Bland annat åtgärdades invändiga putsskador i vapenhus och tornrum, orsakade av att tornets fogar av kc-bruk vittrat så fukt kunnat tränga in. Tornfasaden omfogades.