JÄLLBY KYRKA

Jällby kyrka är en mycket långsmal träbyggnad med samma bredd från vapenhuset i väster till det rakt avslutade koret i öster. Till korets östvägg är en smalare och lägre sakristia fogad. Ingångar finns i väster och till sakristian i norr. På långhusets västnock (över det gamla vapenhuset) sitter en liten takryttare med kyrkklockorna.
FASAD - Vapenhuset har locklistpanel och långhuset lockpanel av varierande bredd och kvalitet, handsmidd spik samt en liggande bräda längs takfoten. Hela fasaden är målad med vit linoljefärg. Vattbrädan under panelen går i vågor och nuddar på sydsidan marken. En låg sockel av oregelbunden natursten utan murbruk syns under vapenhuset och längs norrsidan. Grunda "knutlådor" markerar en tillbyggnad i långhusets västra del som också har lägre fönster. Takryttaren har ljudluckor åt norr och söder med vattbrädor över och under. Över öppningarna är fasaden indragen och där sitter lockpanel. Under luckorna på norra sidan sitter vitmålad spåntäckning. Luckorna har svartmålad locklistpanel och bandgångjärn. Över västporten sitter en lykta av gult råglas och plåt.
FÖNSTER - Var långsida har i liv med fasaden fyra likadana tvåluftsfönster med mittpost, var luft spröjsad till tre rutor med smala träspröjsar och träbleck. Gammalt glas med rampor, knutor och lusor. Kan vara från 1800-talet. Foder saknas men en svart omfattning är målad på fasaden. Långhusets västra fönsterpar och sakristians fönster i öster är likadana men mindre med en liggande spröjs mitt på varje luft. I vapenhusets västra gavelröste sitter ett litet vinkelbrutet enluftsfönster med plan korsspröjsning.
PORT - Västra porten är en inåtgående smal pardörr, möjligen ursprunglig, med rak ovankant och fiskbenspanel samt överljus, innefattat i släta foder och vattbräda. Allt år svartmålat. En gammal trätrappa med två steg som står på en stenhäll flankeras av ett enkelt sentida räcke av järnrör på södra sidan. Sakristians dörr är enkel, gammal och klädd med liggande profilerad panel och ett metallhandtag från 1900-talets första hälft. Fodren är breda, släta och överstycket har en kraftig sättning. Tröskeln är hög. Som trapphäll ligger sedan cirka 1870 den gamla altarskivan.
TAK - Brant sadeltak och över sakristian tre valmade takfall från östgaveln med tjärad spåntäckning. Nedtill sitter en taggig kant. Norra takfallet lades om 1922. Torntaket är lågt, har fasade hörn och en indragen knyck innan spetsen, som kröns av en hög stång med liten flöjel. Taket är klätt med stora skivor galvjärnplåt, målade 1922, med nästan jämna hakfalsar. Den gamla spåntäckningens taggiga kant sticker fram längs nederkanten. Långhuset har knappt några taksprång men västgaveln har vitmålade taksprång och liksom koret ett träkors på vindskivorna vid nocken.

Jällby kyrka har tidigare ansetts vara en medeltida träkyrka eftersom virke från 1100-talet finns i stommen av liggande furutimmer, men enligt dendrokronologiska dateringar är kyrkan inte äldre än från 1600-talet, sannolikt från 1660. Mellersta delen av kyrkan är hursomhelst äldst och hur stor omfattning som eventuellt är medeltida är okänt. Eftersom kyrkplatsen är medeltida har här stått en tidigare kyrka, antagligen från sent 1100-tal eller 1200-talet. Enligt traditionen var den en offerkyrka och somliga menar att den därtill var uppförd av munkar. Delar av den äldre kyrkan kan givetvis finnas kvar eller återanvända i nuvarande kyrkas konstruktion. Kyrkans altare av slipad sten kan ha flyttats över från den äldre kyrkan. Dopfunten av sandsten från 1200-talet är fortfarande i bruk och till kyrkan hör ett gammalt altarskåp med Syndafallet, troligen från 1275-1300. Kyrkan har också en skulpterad madonnabild i trä från 1200-talets mitt samt en biskopsskulptur från 1400-talets slut, som enligt sägnen föreställer S:t Sigfrid. Rökelsekar har funnits.

1745 blev kyrkan tillbyggd i väster med ett vapenhus i samma bredd som långhuset. Över västra gaveln uppfördes ett litet trätorn av ek där den medeltida klockan från klockstapeln hängdes. 1747 göts även en storklocka. Timmerstommen var ursprungligen synlig invändigt. På de hophyvlade stockarna har man upptäckt målningar i svart av hus, torn och liknande. Där finns också kors med tydliga märken efter eld i skärningspunkterna, så kallad nödeld som skulle skydda mot bland annat eldsvådor, farsoter och ogynnsam väderlek. Man ritade ett kors och tände eld med en träpinne och en snurra. Vid 1760-talets mitt (olika årtal anges) brädfodrades kyrkorummet och dekorerades med väggmålningar av John Ljung, föreställande 12 scener ur Kristi liv med förklarande texter. Även takmålningar utfördes. En predikstol utan prydnader tillkom troligen under slutet av 1700-talet. 1829 beskrevs kyrkan som liten men tillräcklig för "åboerne å 4 hemman". 1845 uppfördes ett nytt, lika brett vapenhus i väster. Det gamla inreddes då till kyrkorum. 1869 byggdes kyrkan ut ytterligare åt öster med nuvarande kor i samma bredd och höjd som resten av kyrkan. Det gamla koret var smalare och lägre och återanvändes genom att fogas till koret i öster och inrättas till sakristia i stället. När det gamla koret uppfördes är här okänt, möjligen 1745 samtidigt som första vapenhuset. Kyrkan hade nu fått sin nuvarande långsmala form. Takbilderna i äldsta delen, ett par bibelspråk mitt i taket övermålades. En tavla föreställande Nattvarden av A. G. Ljungström tillkom 1870. I samband med detta ändrades altaret. Altarbordets granithäll avlägsnades och lades som trappsteg utanför sakristians dörr, där den ligger än idag. När stenen flyttades upptäcktes i murbruket ett korsmärke och därunder ett litet skrin av bly eller silver med en benbit höljd i siden och bly. Det bedömdes vara en Birgitta-relik som gömts vid tiden före reformationens införande, vilket är märkligt om kyrkan tillkom först 1660. Altaret verkar alltså ha flyttats med skrin och allt 1869. Skrinet ska ha förts till Statens historiska museum (eller Nationalmuseum) men någon har skrivit "nej" på artikeln om detta i arkivmaterialet, vilket tyder på att det inte längre finns där.

Ett renoveringsförslag från 1921 av arkitekt Axel Forssén vann laga kraft 1922, och arbetet utfördes troligen samma år. Taken sågs över, spåntaket tjärades, plåttaket målades. Norra takfallets spåntäckning lades om helt. Fönstren målades svarta istället för gulbruna. Sakristian målades om, vapenhusets invändigt gulfernissade väggar och tak oljemålades grå med lätt marmorering lik sakristians. Bänkarna fick nytt trägolv, nya sitsar och ny bröstningspanel längs väggarna, samt ommålades grå. I korets östvägg gjordes en dörr i söder till sakristian och för symmetrin målades i norr en blinddörr. Vid den stod dopfunten intill altarringens norra sida. Predikstolens fyllningar marmorerades men i övrigt bättrades endast färgen på väggar och inredning. Väggmålningarna tvättades, även sakristians två änglar. Man ville också framhäva kyrkans ålder genom att sätta de medeltida skulpturerna på triumfbågspelarna, hänga upp den gamla nummertavlan med träbrickor samt sätta upp ett gammalt timglas på predikstolen. Den medeltida altartavlan var illa medfaren men sattes ihop och placerades utan renovering i sakristian. Ungefär mitt på nordsidan stod kaminen och bänkkvarteren hade 16 rader på var sida.

1954 utfördes vissa förändringar när man installerade elvärme. Första bänkraden togs då bort. Belysningen elektrifierades inte, men de yttre ledningarna skulle dimensioneras så att elljus kunde inmonteras senare. Interiören målades om, även vapenhus och sakristia. Bänkarna blev ljust målade och västdörren betsades. Konservator Olle Hellström tog åter fram bilderna på väggarna och ville retuschera takdekoren i väster. Altarskåpet kompletterades och renoverades, madonnaskulpturen konserverades och placerades på norrväggen. Församlingen ville ha altarskåpet på altaret men Byggnadsstyrelsen ville hellre placera det i sakristian. Nya kormattor från vävstugan i Slutarp tillkom liksom en matta till mittgången. En äldre järnkrona ersattes med en kristallkrona liknande två redan befintliga. I samband med elinstallationerna togs golvplankor upp och därunder fanns gamla ekplankor som först misstänktes kunna vara stavkyrkoplankor, eftersom de var rundade på en sida och släta på den andra. Detta avfärdades 1956 av bland annat Harald Wideen från Riksantikvarieämbetet som då besökte kyrkan. Wideen menade att de var från ett äldre ekgolv. En mängd gravar fanns under i stort sett hela golvet. Kyrkorummet har idag elektriskt ljus endast till orgeln.