MÖLLTORPS KYRKA

Kyrkan uppfördes under 1200-talets andra hälft som en unggotisk salkyrka. Detta är en ovanlig kyrkotyp i Västergötland, där Mölltorps grannsocken och tidigare moderförsamling Ransberg likaså kan uppvisa en av periodens få nybyggda kyrkor. Båda har sakristior som skulle kunna vara samtida. Den skogiga och starkt kuperade bygden koloniserades sent och det förefaller - som traditionen berättar - rimligt att munkar bidrog med kunnade och resurser vid uppförandet av båda kyrkorna. Här var nämligen ett av passen för deras vandringsled mellan Varnhem och Alvastra. Sistnämnda kloster dominerade för övrigt totalt socknens jordägande under medeltid. Utrymmet över sakristian skulle ha kunnat tjäna som övernattningsrum. Det var vid 1200-talets mitt som Varnhem genomgick sin unggotiska nygestaltning och influenser från denna och domkyrkans arbeten spreds till de utbyggnader som företogs i en del av landskapets kyrkor. Mölltorps trefönstergrupp är ett typiskt tillskott vid korombyggnader kring 1300, men dess placering i västgaveln är ovanlig. En avbildning från senare hälften av 1600-talet visar att den södra långsidan hade två stycken små trefönstergrupper. Möjligen kan en av dessa ha flyttats till västgaveln i samband med 1700-talets fönsterupptagningar. Framför sydportalen tillkom, troligen på 1300-talet, ett timrat vapenhus.
Efter reformationen kom frälset att dominera socknen med släkterna Rosensköld, Stråhle och Krabbe. Dessa ligger bakom den påkostade barockinredning som kyrkan fick vid 1600-talets slut. Främst märks makarna Peder Stråhle och Elisabeth Krabbe som skänkte såväl predikstol och altaruppsats. Båda är i ett enhetligt och högt stående utförande som är fjärran från bondbarocken. Östfönstret runt vilket uppsatsen är byggt är som yngst från denna tid. Krabbe och Stråhle har ett gravskrank som nu står vid korets nordvägg, men som tidigare troligen inramat nedgången till gravkammaren i söder. De ansluter i stil med pyramiderna från 1704. Det är vid denna tid som traktens adelssläkter inrättar sina gravkammare under koret. Sannolikt är det under 1600-talet som takryttaren tillkommer.
Vid 1700-talets mitt skedde de sista stora förändringarna i kyrkorummet. Nya fönster togs upp. På norra sidan skedde detta 1740 och 1775. Fönstren på sydsidan togs upp 1768 samtidigt som det norra utökades. 1744 dekorerades taket och läktarbröstet av målarmästaren Johan Liedholm som räknas till Läcköskolan. 1775 upptogs västportalen och läktaren flyttades 1765. 1857 införskaffades en orgel.
Vid 1888 års restaurering revs vapenhuset av trä och ersattes av ett av sten, västportalen fick en utkragande nygotisk omfattning krönt av en vimperg. Den gamla slutna bänkinredningen hamnade som undergolv i koret och nya öppna bänkar insattes. Väggarna försågs med kvadermålning. Antagligen borttogs vid detta tillfälle pyramiderna framför koret. År 1918 gjordes diverse ändringar efter ritningar av arkitekt Anders Roland. Sakristian fick en egen ingång och försågs med ny kamin och skorsten. Det tidigare pulpettaket byggdes om till ett sadeltak. 1920 smyckades korfönstret med en glasmålning. 1923 införskaffades en ny orgel från Nordfors & Co., vilket föranledde en utvidgning av läktaren. 1934 hade församlingen tröttnat på vinterkyla och sotande kaminer. Således installerades centralvärme med ett pannrum under sakristian. Fem år senare drog man in el.
Vapenhuset från 1888 revs i samband med restaureringen 1942, då även västportalen omgestaltades och trefönstergruppen påträffades. Restaureringen syftade exteriört till att betona kyrkans tämligen oförstörda medeltida prägel och interiört till att låta barockinredningen få träda fram bättre. Invändigt gavs plats för ett nytt vapenhus under läktaren vilket avskiljdes med en brädvägg. Den nuvarande slutna bänkinredningen tillverkades för att bättre smälta in i barockatmosfären. Pyramiderna togs åter ned från vinden och gravskranken konserverades, liksom altaruppsats, predikstol, banér och takmålningar. Konservator var Olle Hellström i Skara. Restaureringens arkitekt var den rutinerade kyrkorestaureraren Adolf Niklasson. Restaureringen är typisk för tidens avlägsnande av det sena 1800-talets tillägg och en ambition att historiskt förankra kyrkorummet genom ett framhävande av äldre inredning, vanligen som i detta fall barockens. Drivande bakom restaureringen var komministern, A. Forsen. År 1985 utfördes nya konserveringsarbeten på inredningen. Under renoveringen 1989-90 inrättades toalett under läktaretrappan, samt förråd och kapprum under läktarens norra del. Vapenhuset fick nya dörrar och de västra bänkraderna togs bort för att ge mer utrymme, liksom de bänkar som ännu var kvar på läktarens nordsida. Sitsarna fick folievärme istället för de gamla radiatorerna. En ny orgel beställdes från Smedmans i Lidköping. Sakristian vitkalkades invändigt och blev av med sin skorsten. 2002 försågs det södra korfönstret med en glasmålning av Tomas Nordbäck.

MÖLLTORPS KYRKA - Kyrkobyggnaden är en typisk och välbevarad gotisk salkyrka från 1200-talets andra hälft. Långhuset har i öster ett fullbrett rakt kor med sakristia åt norr. Intill sakristian är på västsidan i hörnet mot långhuset en trappa ned till ett pannrum. Denna är täckt av en lucka klädd, i svart plåt. Alla kyrkans murar är ursprungliga. Nord- och sydväggens fönster togs upp på 1700-talet och fick sin nuvarande storlek 1768. Trefönstergruppen i västgaveln är ursprunglig, liksom sydportalen. Västportalen upptogs 1775.
FASAD - Fasadens slammade vita puts avslöjar tydligt det underliggande gråstensmurverkets ojämna yta. Socklarna är av gråsten. Alla gavelröstena är klädda med kluvna spån som tjärats. Det västra har en parställd liten lucka med fiskbenspanel.
PORT - Västporten är en rektangulär pardörr från 1942 med rombisk ekpanel. Smygen är mycket grund och likaså rektangulär. I den västra hälften av långsidan sitter den stickbågiga sydporten i en grund likaså stickbågig smyg med ett språng. Dörren är klädd med en rombisk träpanel i samma utförande som västportens och har samma ålder. I sakristians västvägg en rektangulär dörr med en grund öppning i ett språng. Utformning och ålder är i övrigt samma som på sydportens.
FÖNSTER - Fönstren sitter i grunda stickbågiga smygar. De öppningsbara ytterfönstren är höga och smala med vinkelbrutna krön. Bågarna är från 1918 av tjärad ek med sex lufter, var och en med två glas med träspröjs. De är gjorda efter de föregående fönstren. I västgaveln sitter över portalen en liten unggotisk trefönstergrupp med typiska spetsbågar. Dessa har en finhuggen sandstensomfattning. Fönstren är försedda med små glas inramade i blyspröjs. Fönstergruppen restaurerades 1942 och dess placering på västgaveln är ovanlig. Sakristian har i östväggen ett rundbågigt fönster med T-post. Varje luft i ytterfönstret har 15 glas innefattade i blyspröjs. Högre upp på både öst- och västväggen sitter var sin liten rektangulär stående glugg.
TAK - Långhustaket har sadelform och bär upp en takryttare på den västra hälften. Taket täcks av enkupigt lertegel och har tjärade vindskivor av trä. Takryttaren är åttakantig och är försedd med ett spetsigt torntak krönt av en flöjel, med en bågskytt och årtalet 1663. Gavelröstena kröns likaså av flöjlar, vilka är kopior av ovannämnda från 1942. Takryttaren är klädd med kluvet spån, med undantag för klockkammaren som markeras av ett parti med stående brädpanel direkt under taket. I detta sitter parställda ljudluckor i varje väderstreck. Sakristian har ett sadeltak från 1918 som är täckt med enkupigt lertegel och har tjärade vindskivor. Kyrkan är försedd med hängrännor och stuprör av kopparplåt.