Örsjö kyrka

Efter branden stod stora delar av kyrkans murverk kvar och dessa bedömdes vara i så gott skick att de kunde återanvändas. Från församlingens sida var man angelägen om att få återuppbygga kyrkan i stil med den gamla. Så skedde också exteriört. Langlets särpräglade hexagonala kyrkobyggnad var något som hade gjort Örsjö känt och denna siluett i samhälle villa man ha kvar. Därför kom den nya kyrkan att exteriört bli i det närmaste en kopia av den gamla kyrkan.

Langlet hade, liksom andra arkitekter i slutet av 1800-talet, varit inspirerad av äldre stilar. I Langlets fall var det främst renässansen och den romanska byggnadsarkitekturen som utgjorde förebilder. Langlet tillhörde dem som hade ett tämligen fritt förhållningssätt till den äldre stilen och gärna använde den mer som en utgångspunkt för sina byggnader. Till denna utgångspunkt lade han sina egna idéer om dekor, utformning och funktion.

Till Örsjö kyrkas fasad har man använt sig av tegel, spritputs, slätputs och kopparplåt för att skapa olika dekorativa effekter. Kyrkan kan sägas bestå av tre olika delar som lagts ovanpå varandra. I botten finns en två våningar hög byggnadskropp som utgör kyrkans bas. Fasadens sidor är indelade i sektioner med hjälp av de olika materialen. Mitt på var och en av de sex sidorna finns ett parti med tegel. Dessa partier har en svagt stickbågig form som återkommer i de fönster som är placerade inom partierna. I teglet har man lagt in dekorativa effekter. Mellan de båda våningsplanens fönster finns t.ex. ett kors. I det tegelparti som är placerat vid altarets plats är bottenvåningens fönster ersatta av stickbågiga infällningar med dekor av stjärnor och kors i tegel. De stickbågiga fönstren har en ovanlig spröjsning, enkelt uttryckt i form av ett ringkors. Övriga delar av de sex sidorna har horisontella band av spritputs varvat med slätputs vilka avfärgats i ljust gult. Samma utformning har hexagonalens hörn som är markerade med rektangulära utbyggnader. I hörnens utbyggnader finns små rektangulära fönster. Byggnadskroppen avslutas längst upp med en rundbågefris av tegel.

Nästa del av byggnaden, en våning hög, har en mindre radie och takfallet som bildas mellan de olika delarna är klätt med kopparplåt. Byggnadsdel nummer två har även det fasad med spritputs och slätputs varvat i horisontella band som avfärgats i gult. Var och en av de sex fasaderna har fyra rektangulära fönster med spröjsar i ett diagonalt gallermönster. Även denna byggnadsdel har hörn som markerats, men här med kvadratiska utbyggnader. Liksom den första byggnadsdelen finns också en rundbågefris i tegel utmed takfoten. I vart och ett av hörnens utbyggnader finns ett litet rektangulärt fönster. Hörnen kröns av fyrsidiga spiror klädda med kopparplåt och med förgyllda kulor i toppen.

Den sista byggnadsdelen har en mindre radie än del två och takfallet däremellan är klätt med kopparplåt. Samma material har använts för att klä in den tredje byggnadsdelens fasad. På var och en av de sex sidorna finns två ljudluckor och över varje lucka ett litet liggande rektangulärt fönster. Mot taket finns en tandsnittsfris, även den klädd i kopparplåt. Byggnadsdelen avslutas av en sexsidig spira klädd med kopparplåt. I varannan av spirans sex sidor finns urtavlor och i vartannat små fönster. Spiran kröns av en förgylld kula och ett smäckert kors med en lite förgylld kula i var korsarm.

Örsjö socken ligger i sydvästra hörnet av Nybro kommun. Området omges av socknarna Algutsboda, Vissefjärda, Oskar och Madesjö. Örsjö socken var länge en del av Madesjö socken. Avståndet till Madesjö kyrka gjorde dock att det byggdes ett kapell nära den plats där kyrkan idag ligger. År 1883 bildade Örsjö egen församling och då påbörjades arbete med att bygga Örsjö kyrka. Den nya kyrkan invigdes 1893. Idag ingår Örsjö i samfällighet med Madesjö, Oskar och Hälleberga församlingar.
På rullstensåsen som sluttar ner mot Örsjösjön, sydost om den plats där kyrkan idag står, låg tidigt ett kapell. En del hävdar att det ska ha byggts redan på 1100-talet medan andra uppgifter säger att det uppfördes under Johan III:s tid. Första gången kapellet omtalas i skriftliga källor är 1618. Detta kapell förstördes i den förödande skogsbranden 1652 då även Madesjö kyrka brann. Kapellet återuppbyggdes och kom att användas fram till slutet av 1700-talet. Därefter förefaller det som att kapellet försvann och begravningsplatsen som fanns i anslutning till kapellet slutade användas.

Eftersom det tidigare hade funnits ett kapell i området var det kanske inte så märkligt att idén om att bygga en egen kyrka väcktes. År 1875 togs frågan om att bilda egen församling upp för första gången. Tanken var redan då att södra delen av Madesjö socken skulle bilda en annexförsamling. År 1883 fick man Kunglig Majts tillstånd att påbörja bygget av kyrkan och när denna stod klar skulle man också få bli annexförsamling. Platsen för den nya kyrkan blev den s k Enebacken som tillhörde Aug Johanssons gård.

Just platsens läge och utseende verkar ha varit en avgörande faktor som fick församlingen att bestämma sig för att den nya kyrkan skulle vara en centralkyrka. En förebild till kyrkan i Örsjö var Snöstorps kyrka i Halland som var ritad av den svenske arkitekt som främst förespråkade centralkyrkor vid den här tiden nämligen Emil Viktor Langlet. Hans mest kända verk är Stortinget i Oslo men han var själv mest intresserad av kyrkobyggnader. Centralkyrkan är en gammal kyrkotyp som först fick sin utbredning genom den bysantinska kyrkan. Dess utformning har bl a legat till grund för de ryska kupolkyrkorna och kyrkotypen förekommer under renässansen och barocken. I centralkyrkans form fann Langlet lösningen på två av det som han tolkade som den protestantiska kyrkans viktigaste uppgifter: att skapa en gemenskap mellan Gud och församlingen samt predikans betydelse för att undervisa församlingen.

Det första gjorde att kontakten mellan altaret och kyrkorummet var mycket viktig. Koret fick inte vara avskilt eftersom det skapade avstånd. Betydelsen av predikan gjorde att kyrkorummet måste vara utformat så att man både kunde se och höra den som predikade. Anledningen till att Langlets förespråkade centralkyrkan var att han ville skapa en protestantisk kyrkotyp som tydligt skilde sig från de katolska kyrkobyggnaderna. Eftersom han var en skicklig byggnadskonstruktör utvecklade han en stabil form som i flera avseenden var tekniskt fulländad. Centralkyrkan blev också billig att bygga. Med framförallt det sistnämnda i åtanke kan det tyckas märkligt att inte fler kyrkor i landet byggdes på det här sättet. Langlet var dock starkt motarbetat av flera samtida arkitekter framförallt av Helgo Zettervall som var överintendent vid Överintendentsämbetet. Detta var den myndighet som mellan 1810 och 1918 (då de omvandlades till Kungliga Byggnadsstyrelsen) ansvarade för det offentliga byggnadsväsendet i Sverige och granskade och godkände alla ritningar till Svenska kyrkans kyrkobyggnader. Zettervall menade att Langlets kyrkor ej voro hållna i erkänd byggnadsstil. Langlet hade presenterat sina idéer 1857 då han ställde ut förslag på ritningar till domkyrka i Kristiania. Totalt tolv centralkyrkor ritade av Langlet byggdes 1877-1892. Elva av dessa var i sten t.ex. S:t Pauli kyrka i Malmö, och en i trä, Gällivare kyrka. S:t Pauli liksom Örsjö kyrka tillhör en grupp på sex stycken hexagonala kyrkor som var en special variant som Langlet ritade. Förutom de båda nämnda hör Beatebergs kyrka, Tranemo kyrka, Snöstorps kyrka och Sävare kyrka till dessa.

Bygget av kyrkan i Örsjö påbörjades våren 1890. Som byggmästare var då antagen Johan Ackzell och ingenjörsbyrån i Mönsterås. Det skulle dock snart visa sig att han inte klarade sina åtaganden. I juni 1891 lämnade han arbetet utan att ha kunnat fullgöra sina skyldigheter. En hel del exteriöra arbeten återstod och hela inredningen saknades. Arbetet gick på nytt på entreprenadauktion och denna gång antogs byggmästare Berg i Karlskrona. Kyrkan blev klar 1892 och brandförsäkrades omgående. En kyrkogård anlades och komministerboställe ordnades. Den 18 juni 1893 invigdes kyrkan av biskop Sjöbring.

Kyrkan kom under 1900-talet att genomgå restaureringar 1934 och 1960. Planeringen för nya arbeten i kyrkorummet hade påbörjats när kyrkan brann ner påskaftonen 1974. Från den gamla kyrkan räddades en del textilier, ljuskronor och kyrksilvret
Exteriör
Efter branden stod stora delar av kyrkans murverk kvar och dessa bedömdes vara i så gott skick att de kunde återanvändas. Från församlingens sida var man angelägen om att få återuppbygga kyrkan i stil med den gamla. Så skedde också exteriört. Langlets särpräglade hexagonala kyrkobyggnad var något som hade gjort Örsjö känt och denna siluett i samhälle villa man ha kvar. Därför kom den nya kyrkan att exteriört bli i det närmaste en kopia av den gamla kyrkan.

Langlet hade, liksom andra arkitekter i slutet av 1800-talet, varit inspirerad av äldre stilar. I Langlets fall var det främst renässansen och den romanska byggnadsarkitekturen som utgjorde förebilder. Langlet tillhörde dem som hade ett tämligen fritt förhållningssätt till den äldre stilen och gärna använde den mer som en utgångspunkt för sina byggnader. Till denna utgångspunkt lade han sina egna idéer om dekor, utformning och funktion.

Till Örsjö kyrkas fasad har man använt sig av tegel, spritputs, slätputs och kopparplåt för att skapa olika dekorativa effekter. Kyrkan kan sägas bestå av tre olika delar som lagts ovanpå varandra. I botten finns en två våningar hög byggnadskropp som utgör kyrkans bas. Fasadens sidor är indelade i sektioner med hjälp av de olika materialen. Mitt på var och en av de sex sidorna finns ett parti med tegel. Dessa partier har en svagt stickbågig form som återkommer i de fönster som är placerade inom partierna. I teglet har man lagt in dekorativa effekter. Mellan de båda våningsplanens fönster finns t.ex. ett kors. I det tegelparti som är placerat vid altarets plats är bottenvåningens fönster ersatta av stickbågiga infällningar med dekor av stjärnor och kors i tegel. De stickbågiga fönstren har en ovanlig spröjsning, enkelt uttryckt i form av ett ringkors. Övriga delar av de sex sidorna har horisontella band av spritputs varvat med slätputs vilka avfärgats i ljust gult. Samma utformning har hexagonalens hörn som är markerade med rektangulära utbyggnader. I hörnens utbyggnader finns små rektangulära fönster. Byggnadskroppen avslutas längst upp med en rundbågefris av tegel.

Nästa del av byggnaden, en våning hög, har en mindre radie och takfallet som bildas mellan de olika delarna är klätt med kopparplåt. Byggnadsdel nummer två har även det fasad med spritputs och slätputs varvat i horisontella band som avfärgats i gult. Var och en av de sex fasaderna har fyra rektangulära fönster med spröjsar i ett diagonalt gallermönster. Även denna byggnadsdel har hörn som markerats, men här med kvadratiska utbyggnader. Liksom den första byggnadsdelen finns också en rundbågefris i tegel utmed takfoten. I vart och ett av hörnens utbyggnader finns ett litet rektangulärt fönster. Hörnen kröns av fyrsidiga spiror klädda med kopparplåt och med förgyllda kulor i toppen.

Den sista byggnadsdelen har en mindre radie än del två och takfallet däremellan är klätt med kopparplåt. Samma material har använts för att klä in den tredje byggnadsdelens fasad. På var och en av de sex sidorna finns två ljudluckor och över varje lucka ett litet liggande rektangulärt fönster. Mot taket finns en tandsnittsfris, även den klädd i kopparplåt. Byggnadsdelen avslutas av en sexsidig spira klädd med kopparplåt. I varannan av spirans sex sidor finns urtavlor och i vartannat små fönster. Spiran kröns av en förgylld kula och ett smäckert kors med en lite förgylld kula i var korsarm.