Sankt sigfrids kyrka

S:t Sigfrids församling tillkom först 1856. Detta har sin bakgrund i att de kristna församling-arna som bildades i bygden kom att orientera sig ner mot Kalmarsund. Till dessa sökte sig även människorna från inlandet vilket gjorde att socknarna kom att sträcka sig ganska långt från kyrkan och in i landet. I och med detta fick många församlingsbor lång väg till kyrkan vilket gjorde att kapell så småningom kom att byggas i församlingarnas mer perifera delar för att ge även de som bodde långt från kyrkan möjlighet till predikan och guds¬tjänst på närmare håll. I dessa kapell hölls dock inte gudstjänst så ofta och församlings¬borna var fortfarande tvungna att ta sig till moderkyrkan för de flesta gudstjänsterna. Denna lösning var därför inte tillfredställande och krav restes på förändring vilket slutligen resulte¬rade i att nya församlingar bildades, däribland S:t Sigfrids församling.
Tidigare hade församlingen hetat Ljungby kapellförsamling och kyrkan Ljungby kapell. Efter medgivande från kungen att få bli annexförsamling till Ljungby och att välja egen präst antog församlingen 1856 namnet S:t Sigfrid efter den helige Sigfrid som enligt sägnen kristnade folket i bygden.
Enligt en del källor skall den träkyrka som kom att ersättas av dagens kyrka ha varit den tredje kyrkan på den gamla kyrkplatsen. Säkert är dock att dagens kyrka ersatte en äldre timmer-kyrka vilken såldes och forslades bort då den nya kyrkan stod färdig. Den nya kyrkan uppfördes dock inte på den gamla kyrkplatsen utan några hundra meter sydöst om denna. Kyrkogården kom däremot att ligga kvar på sin ursprungliga plats och utökas.
Dagens kyrka uppfördes 1885 1888 av kyrkobyggmästare C. Johansson, Karlskrona efter ritningar av förste arkitekten vid överintendentämbetet Hawerman

Kyrkan har en korsformad plan och torn med tak som fortsätter i en hög spira. Den är uppförd av oputsade granitkvadrar där stenen till största delen är bruten i Krukebo.
Att kyrkan är utförd i granit ger den en särställning i länet som den endast delar med Locknevi kyrka uppförd
Även när det gäller planformen intar kyrkan en särställning i länet. Många kyrkor har försetts med antydan till korsarmar främst i form av gavelmotiv på långhuset. S:t Sigfrids fullt utveck-lade korsform återfinns dock endast i några få andra kyrkor i länet. Zettervall hade åsikter även om kyrkornas planform och menade att långkyrkor bäst motsvarade liturgins krav men efter dessa kom de latinska och grekiska korsens planform, planformer som ju även har en stark symbo¬lisk innebörd.
Under det sena 1800-talet använde arkitekterna sig mer än någonsin av de tidigare århun¬dra-de¬nas stilriktningar. Byggnader och rummens olika funktioner avspeglades gärna i valet av stil¬riktning och den gotiska och den romanska stilen användes flitigt i kyrkobyggnads¬samman-hang. I S:t Sigfrids kyrka är det främst romaniken som har fått bidra med sina form¬element i exteriören. Dessa återfinns främst i fönstrens enkla utformning med de för stilen karaktäristiska parställda rundbågarna tydligt markerade med vit puts. Särskilt tornets öppningar av parställda rundbågar inom en gemensam blindbåge är hämtat från romanikens formvärld. Även takfotens vitputsade dekoration liknar en av den romanska stilriktningens mest använda dekorationselement, rundbågefrisen, men har istället givits en något annorlunda utformning där rundbågarna ersatts av spetsiga avslutningar. Denna fria hållning till äldre stilelement är något som är typiskt för det sena 1800 talets arkitektur. Tornets utformning med den höga, smala, åttkantiga spiran försedd med utsmyckning i form av spetsgavlar upprepade som ett galleri, hör i sin tur till kyrkans gotiska stilelement. Även korabsiden är eklektisk. Enligt Zettervall skulle koret, om det var en kyrka där arkitekten valt den romanska stilen, göras halvcirkelformigt medan den gotiska stilen krävde ett månghörnigt korparti. Koret i S:t Sigfrid kyrka har istället för någon av dessa två modeller givits en enklare trapets¬form. Kanske är detta ett utslag av att församlingen varken var stor eller rik och därför valde ett enklare och därmed mindre kostsamt utförande. Mer sannolikt är att det ingår i den förenklade, stiliserade utformning av kyrkan som är en viktig del av dess karaktäristik. Förutom detta visar fönstersättningen i absiden interiören är organiserad med en något nedsänkt sakristia bakom koret, en lösning som ofta ses i tidens kyrkor.
Kyrkans högt placerade fönster är även de en karaktäristisk del i kyrkans utformning och har en placering som förordades av både Zettervall och C. G. Brunius. Brunius var arkitekt och professor i Lund och började redan på 1830-talet att propagera för studiet av medeltida kyrko-byggnads¬konst. Denna såg han som oöver¬träffad och den enda lämpliga för kyrkobyggnader.
Vurmen för medeltidsstilarna speglas bl.a. i kyrkans dörrar med sina spetställda kvadra¬tiska dekorationer vilka faller väl in i den övriga nygotiken. Dagens kopparbeklädnad är dock senare tillkommen och i den ursprungliga ut¬form¬ningen var dörrarna sannolikt ekådrade, en tidstypisk målningsbehandling.
Sammantaget kan sägas att kyrkans exteriör är utförd i en eklektisk stil med inslag främst av främst nyromanik och nygotik. Detta kännetecknas av fönstrens utformning, dekorationerna under takfoten, det spetsiga tornet med sina dekorationer och i viss mån även planlösningen. Kyrkan har dock givits en egen, stiliserad och utformning av dessa stilar. De olika stilelementen grundform antyds men används återhållsamt och är sällan helt utvecklade. Detta representeras av bl.a. utformningen av exteriörens putsade dekor, korets trapetsform och den lugna murverkan.