NÅS KYRKA

Kyrkans ursprungliga nyklassicistiska interiör förvandlades helt i samband med 1910-talets förnyelse. Invändigt ombyggdes kyrkan till en medeltidsbasilika och större delen av inredningen förnyades.

Det breda kyrkorummet var ursprungligen övertäckt med ett väldigt tunnvalv av trä. De nya taken isattes under det gamla tunnvalvet som de skymmer helt. De består av brädtak lagda på synliga korsade bjälklag, vilka bärs av de nya långväggarna som delar kyrkorummet i tre skepp. Mittskeppets tak är högre än sidoskeppens tak. Takens bjälkar har målade dekorer.

Mittväggarna som skapar skeppsindelning har pelarliknande partier som på de flesta platserna är placerade i höjd med ytterväggarnas fönsteröppningar. På så sätt hindras direkta dagsljusinsläpp i mittskeppet. Mittväggarna har rundbågiga arkader mot sidoskeppen och blindnischer, i grupper om tre, med tegelomfattningar i övre del. De har även flera dörröppningar med stickbågiga överstycken.
Kyrkorummets innerväggar är vitputsade och har bröstpanel i nedre del, längs samliga väggpartier. Trägolven i långhuset har tillkommit på 1910-talet, lagda på betongreglar.

Sakristian genomgick förändringar i samband med installation på 1910-talet av ett värmesystem. I samband med detta indelades sakristian i flera utrymmen, bl.a. för att skapa plats åt de tekniska installationerna. Nuvarande rumsindelning och inredning är en följd av en ombyggnad i början på 1980-talet.

Vapenhuset i tornet har inredda utrymmen längs med mittgången. Därifrån leder även en trappa till läktaren.

Inredning och inventarier
Större delen av nuvarande inredning tillkom i samband med ombyggnaden på 1910-talet, liksom inredningssnickeriernas bruna, allmogeinfluerade målning (nävamålning). Vissa äldre inredningselement, som predikstolen, återanvändes men anpassades till den nya scenografin.

Altartavlan som föreställer nattvarden inköptes 1771. Den inramas av en förgylld ram som kröns med liturgiska symboler. Altartavlan är uppställd mot ett, på korväggen, målat draperi i illusionistisk stil. Altarbordet flyttades från korväggen i samband med en renovering 1994.
Till kyrkan hör även del av ett medeltida altarskåp som härstammar från gamla kyrkan. Skåpet är numera uppställt på mittskeppets södra vägg.

Altarringen med knäfall, raka sidor och avrundad framsida härstammar från 1977-års renovering. Den ansluter dock i stilen till kyrkans bröstpanel, läktarbarriär och bänkar.

Kyrkan har numera två dopfuntar. Den äldsta i huggen massiv granit är från 1926, och placerad söder om koret. Den yngre från 2003 är en tresidig piedestal av trä som placerats framför koret vid mittgången. Resterna av en äldre dopfunt av trä förvaras i tornet.

Predikstolen är äldst bland inventarierna. Den är från 1680 och härstammar från gamla kyrkan. I samband med uppförandet av nya kyrkan på 1790-talet placerades predikstolen i något modifierad form över altaret, som altarpredikstol enligt det nyklassicistiska idealet.
I samband med ombyggnaden på 1910-talet flyttades dock predikstolen till norra sidan, mot främsta pelaren. Den försågs då med ny underdel och baldakin. Timglaset inköptes 1770 och änglahuvudet i barockstil är en gåva från 1915.

Bänkinredningen förnyades på 1910-talet, då slutna bänkar återinsattes. Bänkkvarteren förkortades dock 1977, då två bänkrader avlägsnades mot koret. Tre av kyrkorummets ljuskronor härrör från gamla kyrkan. Den äldsta är daterad 1672 och hänger längs bak över mittgången. De två övriga, varav en längs fram i mittgången och den andra på norra sidan i koret, är skänkta till kyrkan år 1725. Kronan som hänger korets södra del är donerad av Stora Kopparberg 1994. Vägglampetterna är ritade av arkitekt Jerk Alton och tillkom i samband med 1994-års restaurering.

Läktaren härrör från ombyggnaden på 1910-talet. Den bärs av två pelare och den böjda läktarbarriären ansluter till kyrkans övriga fasta inredning. Kyrkan fick sin första orgel så sent som 1864. Den ersattes av en ny i samband med den stora omgestaltningen 1915. Nuvarande orgel från 1964 är ett 20-stämmigt verk av Hammarberg, medan orgelfasaden härrör från tidigare orgel. Läktarens nås via en äldre trappa från vapenhuset och en trappa byggd 1994 från kyrkorummet.

Storklockan är från 1718 men omgöts 1746. Lillklockan är ursprungligen från 1755 men omgöts 1914, i samband med den stora ombyggnaden av kyrkan.

Övriga upplysningar
I koret ligger två gravhällar av sten. Den ena från 1657 minner om kyrkoherde Georg Asperus, den andra från 1678 om hans efterträdare Nicolaus Flodaeus.
På södra sidan i mittskeppet hänger ett epitafium i barockstil från 1698 över kyrkoherde Isach Brovallius och hans maka.

Den traditionella nyklassicistiska kyrkan som uppfördes på 1790-talet uppfördes med ett rektangulärt långhus med kvadratiskt västtorn, delvis infällt i långhusets gavel, samt sakristia i öster bakom koret. Huvudingången är förlagd till tornets vapenhus med portal i väster. Ytterligare en ingång finns i södra långväggen, denna saknar dock vapenhus. Den har ingång genom tornet i väster samt mitt i långhusets södra sida. Byggnadens stomme är uppförd med murverk av gråsten och putsad.

Till sin typ är byggnaden en enskeppig salkyrka med rak korvägg. Genom ombyggnaden på 1910-talet har dock salkyrkan blivit treskeppig. Kyrkorummet har på ett konstgjort sätt omvandlats till basilika, med högre mittskepp och lägre sidoskepp.

Byggnaden har vitputsade fasader, med brädriven puts i fälten och slätputs i hörn, dörr- och fönsteromfattningar. Kyrkans höga sockel markeras med svartmålad puts.
Långhuset har stora rundbågiga fönsteröppningar och dörrar. Södra långväggen har två fönsteraxlar samt mittdörr med överljusfönster medan norra långväggen har tre fönsteraxlar. Liknande fönster finns även i östra och västra gavlarna. De vitmålade fönstren har två lufter med tvärposter samt avslutning i solfjäderform i sin övre del. Kyrkan har panelklädda portar i väster och söder.

Sakristian är tillbyggd i förlängning av långhuset. Den har en låg kropp som också är smalare än långhuset. De rektangulära fönstren är försedda med träluckor i söder och i norr. Sakristian har en ingång i sin östra vägg. I höjd med långhusets östra gavel, på taknocken, finns en låg skorsten, som kröns av en vindflöjel från 1910-talet i form av tupp.

Långhuset har brutet tak och sakristian valmat tak. Samtliga tak är numera täckta med kopparplåt.

Tornet är kvadratiskt, något infällt i långhusets kropp. Över portalen i väst sitter ett rundbågigt fönster och ett lunettfönster. Klockkammaren har rundbågiga ljudöppningar med träluckor åt alla väderstreck. Tornhuven är svängd, har bred takfot och infällda tornur i samtliga sidor. Den kröns av en kvadratisk lanternin med fönsterförsedda öppningar åt alla håll. Lanterninen har lågt tälttak som kröns av ett förgyllt kors på klot. Tornhuven och lanterninen är täckta med kopparplåt.

Kyrkplatsen vid Nås har gamla anor och föregångaren till dagens byggnad anses ha varit en av Dalarnas äldsta kyrkor, lite är dock känt om denna kyrkas historia. Nås prästgård som ligger strax söder om kyrkan har anor från medeltiden. Gården anges ha, fram till 1700-talets mitt, fungerat som administrativt centrum för det s.k. Yttre Gäldet (motsvarande nedre Västerdalarna). Tidvis har den även varit prostsäte för det vidsträckta kontrakt som omfattade Västerdalarna och Västerbergslagen. Från och med 1600-talet fick utvecklingen av gruv- och bruksdriften i området stor betydelse för socknens befolkning. Under slutet av 1800-talet utvecklades Nås till ett stationssamhälle som växte fram kring ortens sågverksindustri.

På 1770-talet ansågs den medeltida stenkyrkan vara bl.a. för liten och otidsenlig. Kyrkan revs i början på 1790-talet för att lämna plats åt en ny skapelse. Till viss del uppfördes den nya byggnaden på den gamla kyrkans grund. Nås nya kyrka uppfördes i sin helhet mellan 1794 och 1795, i en traditionell och tidsenlig nyklassicistisk arkitektur. Till sin storlek kom dock byggnaden att tillhöra de mindre i raden av periodens kyrkor.

Redan kring mitten av 1850-talet visade dock byggnaden stora tekniska brister och problemen anhopade sig trots upprepade försök till åtgärder. På 1910-talet skedde därför en fullständig invändig ombyggnad av kyrkan, efter ritningar av arkitekt G.A. Nilsson.

Utvändigt har kyrkan behållit sina ursprungliga drag. Murverken från 1790-talets kyrka är intakta och den nyklassicistiska karaktären är ännu påtaglig. Invändigt präglas dock kyrkorummet av den genomgripande romantiserande ombyggnaden som genomfördes i början på 1910-talet. Det var då kyrkorummet delades i tre skepp genom två långväggar med arkadöppningar. Samtidigt insattes under tunnvalvet nuvarande flacka tak, med synliga golvbjälklag. Med hjälp av de nya långväggarna och höjdskillnaderna i taken skapades ett kyrkorum enligt basilikans princip, med högt mittskepp och lägre sidoskepp. Den inre färgsättningen med målade dekorer på tak och arkader härstammar från samma ombyggnad. Större delen av inredningen ändrades samtidigt, bl.a. flyttades predikstolen från altaranordningen, slutna bänkkvarter återställdes och en ny orgel installerades. I den stora helheten skapades en kyrkomiljö präglad av stilideal som söker inspiration från kontinental tidig medeltid beträffande kyrkorummet och från renässansen angående inredningen.
Åtgärderna som genomfördes därefter under följande decennier har inte inverkat i högre grad på 1910-talets omgestaltning. Endast begränsade delar av inredningen har berörts. På 1980-talet ersattes dock takspånet (takfjäll) med kopparplåt.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Västerås stifts arkiv (VS):
E V a; 23, ämbetsberättelse 1925
E V a; 24, Ämbetsberättelser 1949-55 och 1955-61

Litteratur
Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Dalarnas kyrkor i ord och bild, Västerås 1996
Ahlberg, H. 2004. Utkast till kyrkobeskrivning
Lindhoff, J: Nås kyrka/Julbok för Västerås stift 1915, s