SÖDERBÄRKE KYRKA

Kyrkplatsen är belägen på en udde, en åsrygg, vid sundet där sjöarna Södra och Norra Barken förenar sig. Det smala sundet mellan sjöarna har i alla tider varit en naturlig passage över det utsträckta sjösystemet och förbi kyrkan löpte en uråldrig pilgrims- och handelsled. Mot slutet av 1700-talet tilltog platsens betydelse, i och med anläggandet av Strömholms kanal som ut-nyttjar sjösystemet förbi kyrkan. Östra och västra stranden förenas numera genom en bro och den sammanhängande bebyggelsen kring sundet har utvecklats till bygdens centralort.

Kyrkan har anor från medeltiden men är i sin nuvarande form resultatet av en om- och till-byggnad som genomfördes mellan 1729 och 1743. Man antar att första kyrkobyggnaden på platsen var ett enkelt träkapell. Möjligtvis redan mot slutet av 1300-talet ersattes träkapellet med en stenkyrka, som till sin typ liknade Mälardalens medeltida små sockenkyrkor. Murpar-tier och delar från denna byggnad, bland annat tornet, är införlivade med nuvarande kyrka. Gamla stenkyrkan var uppförd av gråsten och tegel med inslag av tegelornamentik, som till viss del ännu är synliga i tornets västra fasad. Till sin längd motsvarade den ungefär halva nuvarande byggnaden.

Befolkningsutveckling och den positiva konjunkturen i början av 1700-talet skapade förut-sättningar för en utvidgning och en förnyelse av kyrkan. Ett förverkligande av byggnadspro-jektet möjliggjordes genom bergsrådet och brukspatronen på Larsbo bruk Jacob Tersmedens generösa ekonomiska bistånd. Förnyelsearbeten påbörjades 1729 och pågick under 14 år. Den lilla medeltida stenkyrkan omvandlades stegvis till en stor treskeppig salkyrka. Nya byggna-den uppfördes kring den befintliga och gamla kyrkan behöll sin funktion under de pågående arbetena. Delar av den gamla kyrkan återanvändes i nya byggnaden, bl.a. tornet som påbyggdes för ändamålet.

I sin nuvarande skepnad är Söderbärke kyrka en ovanligt välbevarad 1700-tals kyrkobyggnad med medeltida inslag. Den utmärker sig även med sin storlek men framför allt genom sin ovanliga västra gavel som skapats genom att sidoskeppen omfamnar det påbyggda medeltida tornet. Till stilen speglar den en provinsiell tidig 1700-tals byggnadskonst som präglas av barocken.

Kyrkan har få bevarade äldre inredningar och inventarier, till dessa hör den medeltida dopfunten. Den har däremot förnäma och påkostade inredningar i svulstig barock som härstammar från den stora ombyggnadsperioden på 1700-talet. Dit hör altaranordning, predikstol och dopfunt.
Orgelfasaden tillhör den gustavianska perioden.

Invändigt präglas kyrkan däremot av två större restaureringar som genomfördes på 1910- och 1960-talen.

Byggnaden är uppförd av natursten och tegel och har en oputsad sockel av gråsten, som utgör del av murverket. Ovanför sockeln är kyrkan vitputsad, med slevdragen puts. Den har på långsidorna en kraftig profilerad takfot som är smalare på östra gaveln och kring korabsiden. Västra gaveln saknar takfot och täcks med vindskiva av kopparplåt lagd i liv med fasaden. Murverken är förstärkta med dragjärn som har raka ankarslut.
Långhuset har fem fönsteraxlar i norr och söder, två fönster i varje gavel samt fyra i koret. Fönstren är rundbågiga med ramar och spröjsning i smide. Över sidoingångarna i norr och söder finns lunettfönster med samma bredd som portarna. Även korabsidens gavel har ett högt placerat lunettfönster. Fönstren härstammar från ombyggnaden på 1700-talet. Solbänkarna har plåttäckning.
Ingångarna har små rundbågiga dörröppningar av medeltidskaraktär. Sidoingångarna ligger högt i förhållande till marknivån och har därför trappor av granit. Huvudingången i väster ligger något lägre och har en anslutning med stenbelagd ramp. Portomfattningarna har kva-derstenutsmyckning av puts. Norra dörren har panelbeklädning i vågmönster, södra och västra portarna har pardörrar med plåttäckning; samtliga är svartmålade.
Taket över långhuset är ett sadeltak med dubbla fall, vilka skiljs åt genom ett fönsterband. Det har ett påtagligt släktskap med säteritaket och är valmat i öster över långhusets östra gavel. Korets smalare tak har samma form och ansluter till gavelns valmning. Samtliga tak bär nu-mera kopparplåt.
Den gamla kyrkans torn från 1400-talet återanvändes i den nya byggnaden. Tornet fälldes in i långhuset och dess västra sida ligger därför i liv med långhusets gavel som omfamnar tornet. Tornet tillbyggdes och anpassades till nuvarande utformning. Gluggar samt delar av tegelor-namentiken tillhörande de medeltida murverken är ännu bevarade på västra sidan. Det medel-tida tornets orörda krön är också ännu synligt från kyrkans vind. Det visar samma uppställ-ning, utsmyckning och gluggar som västra fasaden. Murverket av tegel är dock oputsat med undantag av tegelornamentikens blinderingar.
Vid ombyggnaden på 1700-talet förhöjdes tornkroppen med 12 alnar. Det påbyggda tornet fick en kraftigt profilerad takfot samt nya och större ljudöppningar, dubbla i norr och söder, i höjd med nya klockkammaren. Den ursprungliga spiran ersattes av en huv, med lökformad ansvällning och inglasad lanternin krönt med förgyllt klot. Enligt källorna anges 1743 tornhuv och lanternin ha fått beklädnad av galvaniserad plåt. För tornets ombyggnad med ny huv sva-rade konstmästaren Gustaf Wiman.
Tornhuven kompletterades i ett senare skede med tornur och urtavlor i alla väderstreck. Ur-tavlorna är infällda i huvens böljande parti och har utsmyckade inramningar vars överstycken kröns av förgyllda klot. Urtavlorna har, som många andra tornur i Dalarna, endast timvisare.

Söderbärke kyrkas gavel i väster har en särpräglad och ovanlig utformning; som en följd av det medeltida tornets sammanfogning med det nya långhuset. Sidoskeppens gavlar har förts fram till tornets västra mur och bildar en storskalig och representativ fasad mot väster. Tornet har kvar sin medeltida utformning och utsmyckning, upp till taknocken. Partiet över nocken har tillförts vid ombyggnaden. Sidoskeppen har gavelfönster och över dessa gluggar i höjd med långhusets vind. Sammanfogningen av gammal och nytt underlättas av de vitputsade fasaderna; på så sätt flyter medeltiden ihop med 1700-talet i västra gaveln.

Förutom 1700-talets gestaltning präglas kyrkans interiör och del av inredningen av de stora renoveringar som genomfördes först 1911 och sedan 1966. Den första var främst inriktad på en förnyelse av kyrkorummet och den andra på delvis ett återställande av 1700-tals karaktär samt på tekniska lösningar angående vissa funktioner. Nuvarande inredning under läktaren tillfördes 1999.

Invändigt är kyrkorummet indelat i tre skepp genom pelarrader som bär putsade ribbvalv med spetsbågiga gördelbågar som i vissa travéer är förstärkta med dragstänger. Ribborna har ut-smyckade avslutningar (konsoler) och är avfärgade i en tegelröd kulör. Pelarna har oktogonal sektion och profilerad impostlist i överdelen. De yttre pelarna är delvis infällda i långväggarna. I koret är hörnpelarna infällda i murarna, de bildar, med korvalvet, arkadbågar kring föns-ternischerna. Ribbor och konsoler har samma utsmyckning som långhuset.

Infällningen av tornet i det bredare nya långhuset lämnade utrymmen i sidoskeppens avslut-ningar mot västra gaveln, vid sidan om tornets kropp. Intill tornets södra sida, i kyrkorummet, uppfördes ett gravkor över familjen Tersmeden, på Larsbo bruk, som bidrog till kyrkans för-nyelse på 1700-talet. På norra sidan om tornet inreddes sakristian, med ingång från norra skeppet.

I samband med restaureringen på 1960-talet frilades norra sidoingången från ett äldre vind-fång medan södra sidoingången fick ett modernt vindfång med inglasning ritat av B. Blomé.
Fönsterbänkarna är av sten men övermålade. Innerfönstren ombyggdes på 1980-talet för att göra dem öppningsbara. De har träbågar och spröjsning som motsvarar ytterfönstren.

Golven lades ursprungligen med tegel men ersattes 1911 med brädgolv lagt på betongplattor. Nuvarande tegelgolv återställdes på 1960-talet. Bänkkvarteren har dock ännu ett något förhöjt brädgolv vars delar härrör från 1911.

Vapenhusets valv med ribbor, möjligtvis medeltida, frilades från ett invändigt brädtak som avlägsnades på 1960-talet. Samtidigt lämnades del av det äldre murverket synligt. Golvet är belagt med kalksten. Vapenhuset saknar vindfång, västra porten är infälld i muren och ligger i liv med fasaden. I vapenhusets södra vägg finns en bräddörr som leder, genom en trappa i muren, till tornkammaren.

Inredning och inventarier

Altaranordningen i praktfull barock är utförd i flera etapper och härstammar från den gamla kyrkan. Underdelen med infälld altartavla som avbildar Jesu dop skänktes till kyrkan 1711, och har övertagits från gamla kyrkan. Änglarna på sidorna tillkom 1736. Överstycket, som avviker stilmässigt, tillfördes 1751. Det omfattar en medaljong med en förgylld Kristusbild på blå bakgrund, bladverk, stående änglar och sittande putti samt kröns i sin överdel av ett kors. Altarprydnaden är övervägande barock till stilen, med marmoreringar och förgyllda sniderier och figurer. Upphovsmännen till de olika delarna är okända.

Bakom altaranordningen finns ett på korväggen målat fonddraperi i illusionistisk stil. En annan altartavla från 1711 hänger nu-mera över sakristians dörr.

Altarbordet ändrades till storlek och flyttades fram från väggen vid 1960-talets restaurering.
Den gråmålade altarringen är bågformad och har barriär med balusterdockor och räcke samt knäfall. Den flyttades fram något på 1960-talet.

Kyrkan har två dopfuntar. Den äldsta, utförd av gotländsk kalksten är från medeltiden och härstammar från den gamla kyrkan. Dopfunten; som dateras till sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal; har svarvad fot och rund skål, s.k. musselcuppa med godronnerade fält. Den är uppställd strax öster om predikstolen på en stengrund utförd med stenplattor från den medeltida kyrkan. Den andra, s.k. Dopängeln, är samtida med altaranordningen och skänktes till kyrkan 1743. Den utgörs av en ängel som bär en snäcka, till stilen en barockskulptur utförd i trä med polykrom dekor. Draperimålningen på pelare bakom dopfunten framtogs i samband med restaureringen på 1960-talet. Dopfunten är uppställd i nordöstra hörnet av koret.

Närmast koret hänger på pelarna två vridbara, ovala nummertavlor som präglas av det gusta-vianska formspråket. De är från 1782 respektive 1788 och var ursprungligen uppsatta på den främsta bänkraden. På pelarna längre in i väster hänger ytterligare två nummertavlor. De är fasta och har förgyllda inramningar i barockens formspråk.

Predikstolen tillfördes kyrkan 1735, vid ombyggnaden. Den bekostades helt av Jacob Ters-meden, i utbyte erhöll han plats för släktens gravkor i södra skeppet. Predikstolen är utförd av bildhuggaren Daniel Burchard efter ritningar av Carl Hårleman. Den övermålades vid 1911-års renovering av kyrkan men restaurerades 1966. Den återfick då sina djurfigurer (symboler för evangelisterna) och ursprungliga färgsättning. Predikstolen är uppställd mot en pelare, på norra sidan i mittskeppet. Bakom predikstolen finns ett målat ryggdraperi utfört på pelaren och på del av valvet. Trappan slingrar sig kring pelaren.

Kyrkans bänkar förnyades 1911 och de slutna bänkkvarteren avlägsnades. De ersattes av fasta öppna långbänkar som i förändrad färgsättning och uppställning ännu är bevarade. De kapades på längden vid renoveringen 1966 och bildar nu fyra kvarter. Bänkarna står på förhöjda brädgolv som härstammar från 1911-års golvläggning. Färgsättningen förnyades samtidigt och utgick från predikstolen och läktarbarriärens äldre målade utsmyckning.

Till kyrkorummet hör ett större antal ljuskronor, varav flera härstammar från den gamla kyrkan. De är uppsatta huvudsakligen i mittgången och i sidoskeppen. De äldsta är gåvor datera-de till 1600-talet, storkronan är tillverkad 1722. I samband med kyrkans ombyggnad tillfördes fyra nya mässingskronor, därefter har ytterligare ett antal tillkommit. Vägglampetterna tillfördes i samband med 1960-talets restaurering och är utförda hos kopparslagare Mossberg, Söderbärke.

Läktaren i väster uppfördes vid ombyggnaden på 1700-talet. Den upptar endast mittskeppets bredd, har utsvängt mittparti och bärs av kraftiga marmorerade träkolonner, uppställda i par kring mittgången. Den är även förankrad i mittskeppets bakre pelare. Kolonnerna har bas och kapitel och står på höga socklar. Läktarbarriären har ett utskjutande mittparti, marmorerade speglar, förgyllda listverk och kanneleringar. Övriga delar har samma kulörsättning som orgelfasaden.

Arkivmaterialet tyder på att kyrkans första orgel tillkom på 1790-talet. Den liknade orgeln i Husby kyrka och uppfördes liksom den av Söderström. Den omfattade 21 stämmor men vid renoveringen 1865 borttogs fem stämmor. Nuvarande orgel om 21 stämmor, tillverkad av Åkerman & Lund, är placerad på västra läktaren. Den ersätter en Furtwängler orgel om 28 stämmor som insattes 1923 som efterföljare till Söderstöms orgel från 1700-talet.

Trots förnyelserna av verken har Söderströms fasad från 1795 bevarats. Den präglas till sin utformning och utsmyckning av det gustavianska formspråket. Del av huvudverket är infällt i en medaljong, väderlådan under denna har målad dekor på fältet. Övriga pipverk bildar vingar på varje sida om mittpartiet. Fasaden är färgsatt i en gulvit kulör med förgyllda listverk.

Kyrkan har även en kororgel som är uppställd söder om koret.
Tersmedens gravkor är förlagt till södra skeppets västra del, intill tornet. Själva koret är förhöjt i förhållande till kyrkorummets golv och inhägnas mot södra skeppet av ett smidesstaket. Nedanför koret ligger två kalkstenshällar som täcker ingången till gravkammaren. Gravvården som tillkom 1762 utgörs av en utsmyckad gravhäll av marmor lagd på stengolvet. Korets fondvägg, i väster, har en utsmyckning med marmorerade pilastrar, gavel och listverk samt vapen och inskriptioner. I koret hänger även epitafier med släktens vapen.

I kyrkorummet hänger även ett flertal praktfulla epitafier från 1600 och 1700-talet, varav två tillhör släktens Tersmedens gravkor.

Mycket tyder på att kyrkklockorna, trots förekomsten av torn och spira i gamla kyrkan, häng-de i en fristående klockstapel intill kyrkan fram till 1670-talet. Kyrkan har numera tre klockor, samtliga har tillhört gamla kyrkan. Lillklockan är omgjuten senast 1663, övriga är gjutna 1671 samt 1698 men omgöts 1756.