GARPENBERGS KYRKA

Text saknas, Bergsbruket i Garpenberg har mycket gamla anor och hör till de äldsta i landet. Bygden har uppkallats efter de tyska bergsmänen Garpar som redan på 1300-talet, av biskop Erlandsson Ängel, fick rättigheten att bryta malm vid Hedemora koppargruva. Socknen är dock betydligt yngre och bildades 1607, då många byar från kringliggande församlingar sammanfördes under Garpenberg.

Strax innan eller ungefär samtidigt uppfördes även gruvkapellet som ännu är bevarat, nedanför nuvarande kyrka längre bort i sydväst. Sedan länge fanns även ett kapell, som brukades in på 1630-talet, vid Gruvsjöns nordvästra strand.

Efter sockenbildningen påbörjades uppförandet av en träkyrka på nuvarande plats. Den utvidgades 1680 men betraktades redan på 1700-talet som trång, trots sina 600 sittplatser. Till kyrkan hörde en klockstapel samt en kyrkogård, med inhägnad av träbalkar och två portar.

I maj 1784 drabbades dock kyrkplatsen av en våldsam brand som förintade flera byggnader, bland dessa kyrkan och klockstapeln. Bland de få inventarierna som kunde räddas fanns ljuskronorna och storklockan. Två veckor efter branden åtog sig konstmästaren J. Lindberg att upprätta ett förslag till en ny kyrka, att uppföra i gråsten och med spåntak. Redan följande år inleddes återuppbyggnadsarbeten. Som byggmästare anlitades Eric Sjöström, som även svarat för många kyrkobyggen i Bergslagen.

Den nya kyrkan uppfördes på samma plats som sin föregångare och byggdes av sten, med torn och enligt perioden rådande byggnadsideal i gustaviansk stil. Som en följd av byggprojektet fick församlingen en ansträngd ekonomi. Tack vare hjälp från Salomon von Stockenström, ägare till Garpenbergs bruk, kunde dock kyrkobygget slutföras. Han bidrog även genom att donera tornuret och predikstolen. Redan två år efter branden, 1786, kunde den nya byggnaden invigas.

Mycket återstod dock att göra, inte minst invändigt och det skulle dröja fram till början av 1800-talet innan kyrkan kunde anses vara fullbordad.

Utvändigt är byggnaden tämligen oförändrad sedan uppförandet. Den är renodlad och representativ för nyklassicismens enklare typ av kyrkobyggnader. Invändigt var utformningen från början mycket spartansk. Valvet utfördes med brädor men putsades senare 1854. Större delen av inredningen är samtida med kyrkan. Kyrkan inreddes med en mindre läktare i väster samt med en monumental korinredning innefattande bl.a. en orgelläktare och en påkostad orgelfasad. Korinredningen inkluderande altaruppsättningen och predikstolen utfördes i en tidstypisk sengustaviansk stil.

I början på 1900-talet genomgick kyrkan en omfattande omdaning under ledning av arkitekt L.I. Wahlman. Åtgärderna präglar ännu byggnaden i synnerhet invändigt; bl.a. anlades ett golv som dittills saknats i kyrkorummet. Vidare installerades öppna fasta bänkar och västra läktaren om- och tillbyggdes. Wahlman tillförde framför allt ett rikligt dekormåleri i tidstypisk jugend och ändrade på så sätt kyrkorummets karaktär. Uppvärmning installerades och för ändamålet uppfördes en tillbyggnad, ett pannhus i form av gravkor mot norra långsidan.

På 1930-talet genomgick kyrkan en renovering som medförde vissa ändringar i inredningen, bland annat kapades sidbänkarna för att skapa sidogångar, även ett antal bänkrader avlägsnades och inredningen ommålades.

På 1940-talet omvandlades sakristian, bakom koret, till ett vinterkapell. Hela rummet omgestaltades och det fick ny utsmyckning och ny inredning. De efterföljande restaureringarna har inte medfört några väsentliga förändringar med undantag av brudkammaren som 1969 inreddes i vapenhuset samt några ytterligare tekniska installationer.

Källor och litteratur
Ahlberg, H. 1996. Dalarnas kyrkor i ord och bild.
Berggren, Hugo. 1934. Sveriges kyrkobyggnader. Västerås stift.
Haglund, Oliver. 1914. Garpenbergs socken.
Prästgårdsinventering i Kopparbergs län, 1976. Dalarnas museum
Rönnegård, Sam. 1934. Garpenbergs kyrka. I Hedemora kontrakt - En hembygdsbok
Sjögren, Josef. 1952. Orgelverken i Västerås stift.
Välkommen till Garpenbergs kyrka : en kort historik. 1986

Kyrkorummet har ett tunnvalv som är utfört av brädor. Det var ursprungligen vitmålat men rappades 1854 med puts och vitkalkades. Invändigt genomgick kyrkan en nästan fullständig omvandling i samband med ombyggnaden 1902 till 1903, vilken genomfördes enligt arkitekt Wahlmans förslag.

All äldre inredning revs med undantag av koret med altaranordning, altarring, orgelläktare och orgelfasad samt predikstol. Även västra läktaren om- och tillbyggdes. Valvet ommålades i vitt och väggarna fick en svagt röd kulör. Fönsternischer, bågfälten i valvet, valvarkader och vissa ytor på väggarna utsmyckades med stiliserad växtornamentik, vilken utfördes av dekorationsmålaren E. Berg från Stockholm.

Ekonomiska problem i samband med kyrkans återuppförande, efter branden 1784, medförde att medel saknades för att anlägga ett inre golv. Man tvingades utnyttja hälleberget som naturgolv under bänkarna men uppgifter finns om tegelbelagda gångar. Inte förrän vid 1902-års stora restaurering kunde ett brädgolv anläggas medan kyrkorummet samtidigt fick nya öppna bänkar. Vid samma ombyggnad revs också skiljeväggen som fanns mellan tornets vapenhus och kyrkorummet.

Kyrkorummet och koret har numera en golvbeläggning av tegel lagt i mönster. Utförandet härstammar troligen från 1936-års restaurering men kan också till viss del ha kompletterats vid renoveringen 1969. Bänkkvarteren har förhöjda golv av brädor.

Sakristian, bakom koret, ombyggdes invändigt 1944 för att skapa ett mindre gudstjänstrum brukbart under den kalla delen av året. Rummet döptes till Staffanskapellet. Kapellets inredning och utsmyckning utfördes av konstnärerna Nils-Aaron Berge (altare, predikstol, krucifixet, fönstermålningar, takmålningar) och Akke Hugh-Malmeström (altartavla).

Pannhuset, den gravkorliknande tillbyggnaden på långhusets norra sida, ombyggdes till toalett i samband med att eluppvärmning installerades 1969.

Korinredningen upptar hela kyrkorummets bredd. Den består av sammanbyggda element som skapar en enhetlig arkitektur i gustaviansk stil. Korfasaden med sin orgelläktare är från 1780-talet och samtida med kyrkan. Orgelfasaden är samtida med första orgelverket, vilket installerades på 1790-talet.

Orgelläktaren är uppförd över den f.d. sakristian, nuvarande Staffanskapellet. Den har ett något framskjutet mittparti och bär en monumental orgelfasad som är sammanbyggd med läktarbarriären. Nummertavlorna är uppsatta på barriären. Korväggen har en arkitektur av arkad och pilastrar, sammanbyggd med barriären. Fälten i arkaden och sidoöppningarna är dekorerade med illusionistiskt målade draperier. På sidorna finns symmetriskt fördelade pardörrar till sakristian (Staffanskapellet).

Dörrarnas omfattningar och överstycken samt del av den målade utsmyckningen har troligen delvis ändrats vid 1902-års renovering. Dörröverstyckena bär kors, symboliska bilder och inskriptioner.
Altarbordet, som står på ett träpodium, och altarringen med knäfall är samtida med korfasaden. De har fält och ramar målade med marmoreringar samt förgyllda detaljer. Altarprydnaden var fram till 1860 stod ett förgyllt kors, som ersattes då med en 2,5 meter hög efterbildning av Thorvaldsens Kristusfigur i gips. Korset är nu omplacerat, ovanför altaret, på läktarbarriären.

Dopfunten, i korets södra del, tillkom i samband med restaureringen 1969. Den är utförd av stenhuggaren A Englund.

Predikstolen skänktes till kyrkan 1792 av Bergsrådet och dåvarande ägaren till Garpenbergs bruk, Salomon von Stockenström. Den står mot norra väggen och är utförd i sengustaviansk stil, vitmålad och rikt utsmyckad med tidstypiska förgyllda sniderier. Ljudtaket bärs av ett, med band, lindat palmträd. Den har ryggdraperi målat på långhusets vägg.

Kyrkans ursprungliga bänkar var slutna, med dörrar. De ommålades med träådring (ek) 1854.
I samband med renoveringen 1902 installerades nya fasta öppna bänkar med bakskärmar och delvis snidade gavlar. Samtidigt inlades ett brädgolv i kyrkorummet, där dittills endast den ojämna bergklacken fått tjäna som sådant. I koret placerades bänkrader på tvären, vända mot predikstolen. Uppdelningen och antalet bänkar har varierat under åren. I samband med upprustningen 1936 skapades sidogångar längs med ytterväggarna och bänkraderna kapades för ändamålet. De är nu uppdelade i ett kvarter på norra sidan och två kvarter på den södra, vilka delas av gången mot kyrkans södra port. De är målade i engelskt rött och invändigt i grått. Förutom bänkarna i kyrkorummet finns även sittplatser på läktarna. På 1910-talet fanns sammanlagt 700 sittplatser.

Tre ljuskronor av mässing hänger över mittgången. Av kyrkans ljuskronor är den främre, närmast koret, från 1760-talet och den följande från 1903.

Kyrkans västra läktare om- och tillbyggdes vid renoveringen 1902. Mittpartiet fälldes in i tornet över vapenhuset och utbyggdes samtidigt mot kyrkorummet, det kompletterades med smala vingar längs gavelväggen. Läktaren gavs även en ny inredning med fasta bänkar. Trappan till läktaren och tornet, förlades till vapenhuset.

Läktaren bärs av kvadratiska pelare med sniderier i frampartiet. Läktarbarriären har marmorerade speglar med sniderier i hörnen. Mittpartiets hörnpelare har, över barriären, en förlängning med stora kandelabrar i form av marmorerade obelisker. Läktaren är i övrigt målad i vitt, rosa och grått samt har sniderier på vissa fält. Barriärens fot bär målade texter i hela sin längd.

Orgeln är placerad på en läktare över f.d. sakristian i öster och ingår på så sätt i altaruppsättningen och korscenografin. Utförandet är representativt för nyklassicismens inredningar och stilens strävan efter symmetri. Mittpartiet är något framskjutande över altaret. Färgsättningen och utsmyckningen har förändrats delvis i samband med Wahlmans restaurering 1903. Läkta-ren hade på 1910-talet tre större och en mindre bänk.

Kyrkans första orgel byggdes 1798 av Nils Söderström. Orgelverket omfattade ursprungligen 12 stämmor men byggdes om 1902 av E.A: Setterquist, till att omfatta 14 stämmor. Det om-byggdes åter 1969 och har nu 17 stämmor. Trots verkets upprepade ombyggnader är den monumentala fasaden i gustaviansk stil helt bevarad. Fasaden är utformad som en antik portal. Den har en rik ornamentik av förgyllda sniderier och kröns av en strålande sol och musikens symboler.

Den fristående kororgeln inköptes 1953 i samband med inredningen av Staffanskapellet. Den omfattar fyra stämmor och är byggd av Grönlunds orgelfabrik. Den har fått sin nuvarande placering i samband med 1969-års restaurering av kyrkorummet.

Storklockan härstammar från 1680 och kunde räddas vid branden 1784. Den är dock omgjuten 1892 och senast 1928. Lillklockan är gjuten 1786 av resterna från gamla kyrkans två mindre klockor, vilka skadades vid branden 1784.

Kyrkobyggnaden är uppförd med tjocka murverk av gråsten. Till typen är byggnaden en enskeppig rektangulär salkyrka, med rak koravslutning i öster och smalare kvadratiskt torn i väs-ter. Sakristian inrymdes ursprungligen i östra delen av långhuset, bakom korskranket och under korets orgelläktare.

Utrymmet är numera ombyggt till vinterkapell. Samtliga delar av kyrkobyggnaden är uppförda samtidigt, mellan 1785 och 1786. Tornet har likheter med tornen i Grytnäs, Folkärna m.fl. vilka är uppförda eller ombyggda av samma byggmästare. Kyrkan har tre entréer, en i väster genom tornets vapenhus och två i långhusets södra långvägg, varav den ena utgör yttre ingång till sakristian.

Marken kring kyrkan sluttar kraftigt mot väster, nedanför tornet, och även något mot öster. Byggnadens sockel följer därmed marklutningen och ingångarna har anpassats till terrängen. Visuellt skapas därför en tilltagande vinkel mellan takfot och marklinjen, från väster mot öster.

Wahlmans restaurering, 1902, medförde även vissa förändringar av kyrkans yttre karaktär. Framför allt uppfördes det märkliga pannhuset mot norra långväggen, i väster. Pannhuset utformades, i nationalromantisk anda, som ett gravkor i renässansstil. Strax norr om pannhuset uppfördes, något senare, även ett fristående kolhus av trä utformat som ett lusthus och i en stil som påminner om pannhuset. Det är troligt att även kyrkans taktäckning med kopparplåt härstammar från samma restaurering.

Exteriör
Hela byggnaden är slätputsad och avfärgad i vitt, sockeln har markerats på senare tid genom avfärgning i gråblått. Långhuset saknar arkitektonisk utsmyckning; det har släta fasader med en mindre profilerad takfot samt enkla indragningar i höjd med södra portalen och gavelfönstret i öster. Långhuset har ett brutet tak med en mindre avvalmning i öster. Taket har täckning av kopparplåt och på nocken i öster står ett förgyllt kors uppställt på tvären, i samma riktning som takåsen.

Långhuset har fem fönsteraxlar på södra sidan, varav den mittersta har port i nedre delen, norra sidan har numera endast fyra fönsteraxlar, ett fönster igenmurades på 1940-talet i samband med omvandlingen av sakristian till kapell. Östra gaveln har en hög indragning i byggnadens axel med ett större mittfönster i överdel och ett mindre kvadratiskt i nedre delen. Norr om det nedre fönstret finns ytterligare ett liknande fönster infällt i en nisch. De nedre fönstren var avsedda för sakristian, numera vinterkapell.
De större fönstren i långhus, gavel och torn är av samma storlek och typ, med undantag av fönstret i södra långväggens mitt som är kortare nedanför på grund av porten. De är rundbågiga, har tre lufter med vertikala poster och tvärposter samt rutindelning med träspröjsning. Samtliga fönster är rödmålade.
Södra långsidan har två ingångar, en större med mittingång till kyrkorummet samt en mindre till sakristian under fönstret i öster. Båda portar har dörrar med rak avslutning och beklädnad av kopparplåt.
Tornet har som långhuset ett enkelt utförande och slätputsade murar, med undantag av portalomfattningen. Det har rundbågiga ljudöppningar försedda med plåttäckta träluckor i samtliga väderstreck, samt ett större rundbågigt fönster i väster i höjd med tornkammaren (läktarvåningen). Portalen har en svagt utskjutande omfattning, av puts med kvadermarkering, och rak avslutning i överdel. Den rundbågiga dörromfattningen har ett avrundat språng och dörröppningen plåtklädda pardörrar.

Tornet har böjd huv, med utsvängning över takfoten. Tornhuven bär en kvadratisk lanternin vars tak kröns med ett förgyllt kors på klot. Lanterninen har inglasade öppningar, smala och rundbågiga. Tornhuv och lanternin har täckning av kopparplåt. Tornuret tillkom 1792 och är, som många andra tornur, tillverkat i Stjärnsund. Urtavlorna är placerade i varje väderstreck, strax över takfoten och är insatta i runda takkupor som kröns av förgyllda klot.

Det f.d. pannhuset som uppfördes 1902 mot långhusets norra vägg har oktogonal plan och ett lökkupolformat tak krönt med skorsten. Det är sammanbundet med långhuset genom en smal gång under sadeltak. Taken och de böjda strävpelarna är täckta med svart plåt. Byggnaden har två smala rundbågiga dörröppningar mot väst och ett mindre infällt fönster i öster. Dörrar och fönster är rödmålade och byggnadens väggar har grovstruken vitputs. Till pannhuset hör även ett fristående kolhus.