DINGTUNA KYRKA

Av stiftets kyrkplatser räknas Dingtuna till en av dem med längst historisk kontinuitet. Vid den dåvarande tingsplatsen uppfördes troligen på 1000-talet den första kyrkan i trä, på 1100-talet ersatt med en liten stenkyrka med absid för koret, samt sakristia tillbyggd 1250-1300. Murverk efter första stenkyrkan finns under koret i dagens avsevärt större salkyrka, uppförd omkring 1300. Långhusets yttermurar fick redan då sitt nuvarande omfång. Mot söder fanns vapenhus och mot norr en tunnvälvd sakristia, smalare än dagens. Denna hade behållits från den tidigare kyrkobyggnaden. Kyrkan hade spånklätt sadeltak och högt sittande fönster. Över kyrkorummet var ett tunnvalv i trä. Det ursprungliga altaret var antagligen fristående.

Under 1400-talets senare del blev två vida stjärnvalv, sturevalv, slagna över kyrkorummet. För valvens bärning murades sex yttre strävpelare, en i varje hörn krönta med småtorn samt två på södra långväggen utan torn. Sannolikt 1475-80 dekorerades valven med målningar av den kände Albertus Pictor. På 1560- och 70-talen påbyggdes ett västtorn med tegelblinderingar och en hög spånklädd spets. Kung Johan III donerade medel till bygget.
På 1640-talet genomfördes en större förnyelse, inledd med att tidigare fristående altare 1646 ersattes av ett som murades intill korets östra vägg. 1649 blev murverken lagade och tegelgolven omlagda. Valven ströks med en färg av krita och gråverk så att Albertus Pictors målningar kom att döljas. 1665 och 1684 måste kyrkans murverk stabiliseras med järn. Kyrkorummets västra valv genomgick omfattande reparation 1735, efter att ha störtat in. Även sakristians murverk rämnade, men då denna ansågs för liten revs den 1741 och ersattes med nuvarande, mer än dubbelt så stora. År 1786 upphöggs kyrkans fönsteröppningar till sin alltjämt befintliga storlek.

Efter ett blixtnedslag år 1808 brandskadades tornet, dess spets försvagades och måste avkortas. Vid ombyggnad 1842, ledd av byggmästare C R Palmér som även gjorde ritningar, revs återstoden av tornspetsen, liksom kyrkans vapenhus mot söder. Istället tillkom vapenhus i tornets bottenvåning och nuvarande västport togs därför upp. Tornet byggdes på med tegel och fick en åttasidig övre mur, mindre till omfånget, som bas för en likaså åttasidig, glasad och plåtklädd lanternin. Långhusets ytterväggar påmurades 1,20 m för att minska belastningen på valven. Det branta, spånklädda sadeltaket revs och istället byggdes ett brutet tak, täckt med svart järnplåt. Strävpelarna i hörnen fick plåthuvar som efterliknade tornets.

Nästa stora omgestaltning skedde 1898 efter ritningar av från trakten bördige arkitekten Erik Hahr. Då framskrapades och restaurerades det östra valvets målningar av Albertus Pictor. Eftersom västra valvet genom senare förstärkningsarbeten saknade medeltida måleri utfördes där nya målningar i en pastischartad stil. Kyrkorummets väggar linjerades med en målad kvaderstensindelning. Bänkinredning, orgelläktare och orgelfasad blev helt nya, och arkitekten knöt an till traditionen från senbarocken. I bänkkvarteren lades furugolv, medan kor och mittgångar fick golv av slipad kalksten. Kyrkorummets kaminer ersattes med panncentral, byggd i källare under sakristian. Samtidigt med den inre förnyelsen skedde omfattande renovering av kyrkans fasader. I de befintliga fönsterkarmarna sattes nya bågar med blyinfattade rutor av frostat, gulskimrande glas.
Centralvärmeanläggningen från 1898 togs ur bruk 1953, då kyrkan istället blev eluppvärmd. Tre år senare skedde en stor yttre förnyelse, då nästan hela den befintliga fasadputsen bilades ned så att murverken blottlades (och dokumenterades). Därefter putsades med ett styvt KC-bruk och avfärgning gjordes med cementfärg. Fönstren fick inre bågar med planglas.

Den senaste verkligt genomgripande upprustningen ägde rum 1968, efter handlingar upprättade av arkitekt Per Bohlin och ingenjör Erik Berggrund. På grund av höga fukthalter i kyrkorummet revs befintliga golv ut för att kunna schakta bort underliggande material, ersätta med grusfyllning och en ny bottenplatta av betong. För att stabilisera murverken göts även betong på valvens ovansidor och västra travéns valv bands ihop med dragstål. Valvens 1400-talsmålningar restaurerades. Av 1898 års målningar behölls bara valvribbornas dekorer och kvadermålningen i korfönstrets nischer. I övrigt blev väggar och västra valvet strukna med nuvarande, svagt gulaktiga kalkfärg. I långhusets bänkkvarter och mittgångar lades lackade brädgolv på nya ventilerade bjälklag. Korgolvet isolerades och belades med äldre, återanvända kalkstensplattor. Mellanväggar i sakristian revs, så att det ursprungliga, välvda rummet återställdes. Källaren under sakristian förstorades.

Vid yttre renovering 1975 utbyttes långhusets svartmålade järnplåttak mot koppar. Den senaste fasadrenoveringen skedde 1992 och i slutet av 1990-talet blev kyrkorummets klimat reglerat genom intermittent uppvärmning.

För mer detaljerad historia se byggnaden/Kyrkans historia samt bifogad PDF med detaljerade händelselistor med årtal, upphovsmän och specifika källhänvisningar.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900

Dingtuna församlingsarkiv (DF):
Handlingar från arbeten under 1800-talet, 1919, 1937 och 1956
Några anteckningar med avseende på Dingtuna kyrkas restaurering år 1968, rapport sammanställd i mars 1969 av Yngve Gillberg (Y G) finns även i länsmuseets arkiv

Landsarkivet i Uppsala (LAU): Sockenstämmoprotokoll från 1800-talets första hälft

Västerås kyrkliga samfällighets arkiv (VKS):
Anbud, fakturor och bygghandlingar från reparationer 1956, 1968 och senare

Västmanlands läns museums arkiv (VLM):
Antikvarie Sven T Kjellbergs excerpter från kyrkans räkenskaper på 1600-talet, samt ett nedskrivet föredrag hållet 1924.
Kulturhistorisk inventering/gravplatser, redovisad av Elisabeth Karlsson 1986
Prästgårdsinventeringarna 1975 och 1993

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E 4 a, 12b; 1801, 1824 och 1831 års inventariebeskrivningar. Brev 1825
Västerås domkapitel E 4 b, 14; 1850 års prostvisitation

Litteratur
Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Västmanlands kyrkor i ord och bild - Förlag: Staffan Björklund 2000
Boëthius, Gerda: De tegelornerade gråstenskyrkorna i norra Svealand. Uppsala 1921
Drakenberg, Sven: De medeltida målningarna i Dingtuna kyrka /Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museums årsskrift 1969, s 24-33/
Drakenberg, Sven: Dingtuna kyrkas historia/Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museums årsskrift 1970-71, s 101-118/
Ekström: Västerås stifts herdaminne, del 1:2; Återstående församlingar Västerås 1949
Julbok för Västerås stift 1911, s 68-72
Gillberg, Yngve: Något om Dingtuna kyrka genom tiderna/Dingtuna socken genom århundraden Dingtuna Lillhärad sockengille 1992, s 11-22/

I långhusets taklag har virkesdelar från 1300-talskyrkans taklag återanvänts vid 1842 års ombyggnad. Virket i inre högbenen, stickbjälkar, hanbjälkar samt de övre högbenen i takets övre del bedöms vara medeltida. Spikhål efter infästning av taktro finns i yttersidan av de inre högbenen. En del stödben och yttre högben är också medeltida.

Kring 1300 uppfördes den nuvarande kyrkan. 1842 påmurades långhusets ytterväggar 1.20 m för att avlasta taklagets tryck på valvkuporna. I kyrkokaraktäriseringen står att långhusets branta spånklädda sadeltak revs och att nytt brutet tak byggdes. Vi kan konstatera att stora delar av 1300-talstaklaget finns kvar men är ombyggt. Delarna har kapats och passats in i taklaget från 1800-talets ombyggnad.

I kyrkokaraktäriseringen står det vidare att kyrkorummet tidigare haft ett tunnvalv av trä och att en avhuggen stång sitter ännu kvar i sitt hål på östra gaveln. Det som avses är resterna efter ställningsvirke och inte någon del efter tunnvalvskonstruktion. Delen är synlig i östra gavelns insida uppe på vinden.