HIMMETA KYRKA

I långhuset finns inga kompletta medeltida takstolar. Det finns återanvända medeltida högben och stödben. Högbenen har dymlingar efter dymlad taktro. Strävor är till övervägande del återanvända stödben, men några är återanvända högben. Vid koret är strävorna av yngre typ.

I mitten över långhusvindens hanbjälkar, mot södra takfallets sida, ligger gammal taktro upplagd. På dem står säckar med undanstädat virke i mindre delar. Säckarna bör gås igenom innan de kastas.

I ett av tornets kryssben finns en återanvänd bindbjälke från en äldre takkonstruktion. Bjälken är skarpkantad och har ingen vankant.

Virket är sprättäljt på de medeltida delarna. Spår visar att ursprungliga hopfogningar var sammanhållna med spik. Över bevarad taktro ligger plywood, vilket är ett gott exempel på hur det gamla bevarats vidtakomläggning. Taktron kan vara 1200tal., Kyrkorummet är täckt med tre stjärnvalv på kraftiga väggpelare och över koret ett kupolvalv. Valvens och väggarnas putsytor är slätputsade, avfärgade i en gråvit, lätt flammig ton. Där medeltida muralmålningar kunnat spåras har de frilagts och restaurerats. Mest framträdande är kvadermålningen runt sakristians portal och de två avbildade apostlarna i bågen över densamma. På valvens slutstenar ses målade ansikten, vilka motsvarar de relieffigurer som förekommer i andra, samtida kyrkor. Pelarbaserna har dekorerats med cirklar och rutmönster.

Fönstren har inre bågar från 1908, vars stora rutor endast indelas med tvärposter som målats med grågrön oljefärg. Fönsterbänkarna är av slipad, glättad cement. I gångar, kor och mittgång ligger sedan 1908 skurat trägolv av kantade, skråspikade bräder. Lika gammal är den öppna bänkinredningen med ornerade gavlar i grågul nyans. Predikstolen i norr går i nyklassisk stil - 1853 - med sexsidig korg målad likadant som bänkinredningen och prydd med förgyllda bildhuggeriarbeten. På motstående sida finns en liten dopplats. Funten höggs 1953 av sten från trakten och i fonden är ett medeltida altarskåp med enkla flygeldörrar.

Koret ligger tre steg ovanför kyrkorummet och upptas av en stor altaruppsats från 1788, liksom predikstolen med klassicistiska former. Altarets front består av hyvlat, marmorerat trä med kannelerade hörn och på framsidan en förgylld krans. Altarprydnaden är också marmorerad, har ett förgyllt kors med törnekrona som huvudmotiv och kröns av lammet med de sju inseglen. Framförvarande altarring är sluten och spegelindelad, ådrad i grågul nyans och med förgyllda lister. Knäfallen har stoppning av röd sjagg. Orgelläktaren i väster är tillgänglig via en trappa från kyrkorummet. Orgeln byggdes 1857-58 av firman Åkerman & Setterquist.

Antagligen fick Himmeta sin stenkyrka på 1200-talet. Från början omfattade den ett rektangulärt långhus med smalare, kanske absidförsett kor, spåntäckt sadeltak samt eventuellt västtorn. Fönster fanns bara på den södra sidan. Inträde skedde genom en trång portal i södra sidans västra ände. Över det ursprungliga kyrkorummet var antagligen öppna takstolar. På 1300-talet utvidgades koret så att kyrkans plan blev helt rektangulär. Samtidigt blev sakristian utbyggd på norra sidan och möjligen tillkom tornet först nu. Under första hälften av 1400-talet dekorerades kyrkorummets väggar med kalkmålningar, varav fragment återstår. Valvslagning skedde under 1400-talets senare del, följt av ytterligare dekorationsmålning och anskaffandet av ett lokalt tillverkat altarskåp.

Det från början säkert låga tornet fick antagligen omkring 1600 en spetsig, spånklädd spira. Från 1637 finns uppgift om att dess spånbeklädnad förnyades, samtidigt som fasaderna lagades och vitlimmades.

Kyrktomten var länge ganska vattensjuk, med följden att kyrkan drabbades av sättningar. Tidigaste uppgiften om detta är från biskopsvisitationen 1629, då yttertaket nyligen hade försetts med korsbjälkar för att inte belasta väggarna för mycket. Även tornet var instabilt och spiran förstärktes därför 1657. Dragjärn fälldes in i murarna runt dåvarande koret 1697-98.

Sedan följde en period utan reparationsåtgärder, därmed förfall. I en skrivelse till domkapitlet 1731 redovisades kyrkans största brister: Tornspirans bärande delar hade ruttnat, sakristians och vapenhusets tak borde byggas upp helt på nytt, långhusets norra mur föll ur och behövde stabiliseras med dragjärn. Dessutom befanns kyrkan vara väldigt mörk, eftersom den bara hade tre fönster på södra sidan. Vid större högtider räckte bänkplatserna inte till och den enda, trånga ingången var besvärande.

Etappvis fram till 1736 omlades yttertaken, murverken förstärktes med dragjärn, fasaderna lagades och vitlimmades åter. Den mer genomgripande förnyelse som önskats fick anstå till 1768. Då inleddes en om - och tillbyggnad som tycks ha varat i fyra år. Största förändringen var att ett helt nytt kor byggdes i en något smalare, östlig tillbyggnad med halvvalmat tak. Samtidigt fick långhusets tak ny resning, i tidens anda med brutet fall. Södra sidans vapenhus revs och där tidigare varit ingång gjordes ett fönster. En ersättande västportal höggs upp i tornet och dessutom en ingång till koret. Två fönster höggs upp på den förut slutna norra sidan och södra sidans fönster förstorades till nuvarande omfång. Fasaderna spritputsades och är sedan dess gula. En skillnad mot idag var dock att sockeln avfärgades röd och att omfattningarna runt hörn, fönster och dörrar blev blåmarmorerade på vitkalkad botten. I det förstorade kyrkorummet tillkom nya bänkrader och hela bänkinredningen blåmålades. Ett kupolvalv hade slagits över det nya koret, där ett altare murades med återanvändande av den gamla altarskivan. Det ersattes dock 1788 med nuvarande, mer påkostade altaruppsats, byggd av den i stiftet ofta anlitade bildhuggaren Jonas Holmin.

På 1850-talet anskaffades predikstol i nyklassisk stil och kyrkan fick sitt första orgelverk installerat uppe på västläktaren. 1868 övermålades den 1700-talsblå bänkinredningen med en tidsenligt gråvit pärlfärg.

På långhusets tak skedde byte från spån till falsad plåt på 1880-talet, samtidigt som nuvarande fönstersnickerier insattes. Tornspiran byggdes om till nuvarande form och plåtkläddes 1892, efter ritningar av arkitekt H T Holmgren.

Nästa stora omgestaltning ägde rum 1908, efter arkitekt C A Ekholms handlingar. Då borttogs 1700-talets ingång till koret och istället gjordes där ytterligare en fönsteröppning. Nya fönstersnickerier sattes in överallt. Fasaderna avfärgades åter gula och sockeln röd, medan omfattningarna gjordes vita utan tidigare marmorering. I kyrkorummet blev valv och väggar skrapade i syfte att spåra bevarat medeltida kalkmåleri. De fragment som hittades blev frilagda och rekonstruerade utifrån bevarade fragment (Konservatorn C W Petterssons insats har kritiserats för att ha varit hårdhänt). Kyrkorummets tidigare golv revs upp, underliggande fyllning schaktades ur, undergolv av betong göts. Därpå lades de skurgolv som alltjämt finns kvar. 1700-talets slutna bänkkvarter ersattes med öppna bänkrader, målade med ljusgrön oljefärg. Även altarprydnaden, predikstol och läktarens barriär målades ljusgröna. En kamin installerades vid pelaren söder om altarringen. Röken leddes ut genom en skorsten utformad som ett kors, som finns kvar fast den inte längre tjänar som rökkanal.

Mer begränsad var 1954 års renovering, efter program av arkitekt H Thafvelin. Fasadernas gula färgsättning behölls, men sockeln ströks grå istället för tidigare tegelröd nyans. Korets fönster murades igen. Elektrisk värme installerades, kaminen kunde tas bort och istället inreddes en dopplats på kyrkorummets södra sida. Inredningssnickerierna ommålades i en mer gråaktig nyans än förut.

Vid den senaste stora upprustningen 1977-78 belades yttertaket med kopparplåt, sedan den tidigare järnplåten tjänat ut. Annars medförde åtgärderna denna gång inga större utseendemässiga förändringar.

Se bifogad PDF med lista över historiska händelser med information, årtalsangivelser och specifika källhänvisningar.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900
Brev från Sigurd Curman 19/7 1908
Brev från inspektion 1908 av Anders Roland, Överintendentsämbetet
Meddelat av konservator C W Pettersson i februari 1914
Konserveringsrapport 1955-03-27
Meddelande om bogårdsmuren 1958-05-22
Rapport over byggnadsarbeten, ÅBAB i augusti 1979, Raä dnr 66/80

Riksarkivet (RA):
Bildhuggare Jonas Holmins skrivelse till Överintendentsämbetet 4/7 1787

Västmanlands läns museums arkiv (VLM):
Gravvårdsdokumentation 1990, redovisad i november 1990 av antikvarie Eiwor Sandberg

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV a: 29a, brev till domkapitlet, skrivet 7/12 1731
Västerås domkapitel E IV a: 29a, Specialvisitation 9/2 1735
Västerås domkapitel E IV a: 29a, Protokoll från sockenstämma den 5/9 1756
Västerås domkapitel E IV a: 29b, Protokoll från sockenstämma den 22/2 1767
Västerås domkapitel E IV b; 37, visitation 2/8 1857
Västerås domkapitel E IV b: 37, inventarium 1870
Västerås domkapitel E IV b; 37, inventarium vid visitation den 24-25/9 1910
Västerås domkapitel E IV b; 71, ämbetsberättelse 1934-48
Västerås domkapitel F III A; 3, protokoll från biskopsvisitation den 6/3 1629
Västerås domkapitel F III A, 6, protokoll från biskopsvisitation den 4/3 1637
Västerås domkapitel F III a: 29, inventarium vid generalvisitation den 25/6 1780
Västerås domkapitel F III a: 38, ämbetsberättelse vid biskopsvisitation den 1/6 1889

Litteratur
Boström, Erik: Medeltida kalkmålningar i Västmanlands län en inventering
/Västmanlands museums årsskrift nr 62 - Västerås 1984/
Grau, Olof: Beskrifning öfver Wästmanland Västerås 1904 (faksimil)
Kilström, Bengt Ingmar: Himmeta och Bro kyrkor - Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 2000
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952
Timm, Eva: Ur Himmeta hävder Köping 1937