Pajala kyrka

Pajala kyrka byggdes 1797 som brukskyrka vid Kengis bruk, men flyttades till Pajala 1869-71, när bruksrörelsen började avvecklas. I Pajala omgestaltades kyrkan enligt Ludvig Hedins ritningar vilket innebar att en korsarm och ett torn byggdes till på södra långsidan. Kyrkan fick en T-formad plan med koret i norr, vapenhuset flyttades till tornet och sakristian förlades bakom koret, i det gamla vapenhuset. Den tillbyggda korsarmen omvandlades på så sätt till långhus. Kyrkan panelslogs 1888-89.
Sockeln är av sten i huggna block och fasaden är rytmiskt indelad av breda, vitmålade lisener. De kraftiga, kannelerade lisenerna ger en illusion av att bära det flacka, plåttäckta sadeltaket. Fönstren är höga, rektangulära och smårutigt spröjsade, med rikt utsirade överstycken och vita foder. Den gulmålade fasspontpanelen växlar från liggande i bröstningen till stående ovanför den profilerade bröstlisten. Kyrktornet dominerar fasaden med sina artikulerade strävpelare som ger bredd åt tornets bas. Tornet avslutas i en lanternin med korstak och hög, smal spira krönt med förgyllt kors på klot. Framför allt tornet är ett för Övre Norrland tidigt exempel på en icke¬klassiserande arkitektur.

I entrén leds besökaren in mellan strävpelarnas öppna `armar´ genom den höga porten vars höjd förstärks av det sirliga överljuset.
De lövsågade snickerierna, fönstrens partiella diagonalspröjsning samt ornamentiken på tornets gavelpartier, ger fasaden ett profant uttryck som återfinns på träpatronernas herrgårdar längs hela Norrlandskusten vid 1800-talets slut.
Kyrksalen har ett tydligt fokus vid koret som bildar en stor, öppen yta i korsmitten. Koret markeras också av bänkarnas riktning samt mittgångarnas parställda obelisker. Kyrkorummets korsplan har karaktär av centralkyrka. Till denna karaktär bidrar dels
det öppna utrymmet under korsmitten, korsarmarnas förkortning vid 1971 års restaurering samt den djupa läktaren, som bärs upp av dubbla pelarrader i fyra par. Kyrkorummet har ett spontat brädgolv som flyter i samma nivå genom hela kyrkan. Väggarna har en spegelindelad, ekådrad bröstpanel som slutar någon decimeter under fönstren och hörnen markeras av kraftiga lisener. Väggar och valv är i övrigt klädda i råspont och målade i ljusa kulörer. De korsande tunnvalven möts i ett kryssvalv över korsmitten.
Den välvda altartavlan har en enkel ram men flankeras av två pilastrar med förgyllda kapitäl. I altararrangemanget ingår även en treenighetssymbol monterad i taket ovan altartavlan. Det nya fristående altaret står på ett podium och omgärdas av en sluten altarring med marmorerade spegelpannåer.
Till vänster om altaret står predikstolen från 1700-talet på en slät pelarfot. Den cirkelrunda korgen pryds av en festong som löper runtom. Ljudtakets baldakin är rikt utsmyckad med girlander, kerub, bladverk och lågor vilket ger ett närmast svulstigt uttryck som kontrasterar mot den annars så strama kyrkoinredningen.
De öppna kyrkbänkarna med sina figursågade gavlar tillhör 1880-talets omgestaltning av kyrkan.
Kyrkorummets form och arkitektur präglas i hög grad av 1970-talets genomgripande omgestaltning, medan inredningen minner om kyrkans äldre epoker. Den ljusa färgsättningen och dagsljuset som strömmar in från tre väderstreck ger kyrkorummet en karaktär av ljus och rymd, något som förstärks av de öppna bänkkvarteren. Samtidigt ger material och ytbehandling rummet en varm och ombonad känsla