RAMDALA KYRKA

Ramdala kyrkas äldsta historia är inte fullt utredd, mycket av oklarheterna bottnar i att kyrkan haft torn både i väster och öster, vilket är sällsynt. En teori som framförs av William Andersson i Sveriges kyrkor gör gällande att den först uppförs under sent 1100-tal enligt romansk kyrkobyggnadstradition med långhus samt lägre och smalare kor med halvrund absid i öster. Strax därpå byggs den om till en så kallad klövsadelkyrka enligt samtida öländsk byggnadstradition med torn i väster och öster, där absiden byggs in för att ge understöd till tornet, samt en övre våning på långhuset helt avsedd för försvar. Förutom på Öland förekom även klövsadelkyrkor i Norrland. Deras utpräglade fortifikationsfunktion har av senare forskning ifrågasatts och i stället tolkats som att det främst syftet varit rena maktmanifestationer.

Andra teorier menar att västtornet var ursprungligt eller mycket tidigt och att östtornet inte uppförts förrän på 1500- eller 1600-talet. Detta dessutom efter att västtornet rivits på 1500-talet, vilket allmänt anses vedertaget, och enligt denna tes skulle kyrkan alltså aldrig ha haft två torn samtidigt. Samtidigt som västtornet revs skulle också långhusets murar sänkts och dess stenvalv rivits och ersatts av platt innertak i trä vilande på kolonner i trä.

Under 1600-talet tillkommer stora delar av kyrkans nuvarande fasta inredning i trä, däribland predikstol, altaruppsats, absidskrank, läktare och bänkinredning. 1624 nämns för första gången ett vapenhus i söder, vilket emellertid kan ha tillkommit långt tidigare. 1712 förses vapenhuset med tegeltak medan kyrkans övriga tak uppges vara täckta med ekspån. Tio år senare utförs omfattande reparationer som troligen rör tornet. Arbeten 176061 av den tyske muraren Adam Wall berör med säkerhet tornet. 1792 gjuts kyrkklockan om och tre år senare utförs nya arbeten på tornet, bland annat nya ljudluckor och reparationer av sydöstra hörnet. En förgylld vindflöjel tillkommer på långhusets nock och året därpå förses tornets sydfasad med ett solur i sandsten.

Vid en restaurering år 1800 utvidgas triumfbågen, korgolvet höjs och altaret flyttas till nuvarande läge. Troligen är det vid detta tillfälle som nuvarande altarring tillkommer. Dessutom tas två fönster upp i långhusets norra mur och två fönster i söder utvidgas.
Vid okänt tillfälle mellan 1824 och 1836 förstoras absidfönstret, eventuellt i samband med att långhuset får golvbeläggning av ölandskalksten 1834. 1836 målas interiör och fast inredning om. Liknande arbeten sker 1857, då väggarna även rappas om och delar av inredningen repareras. Tre år senare byggs läktaren ut i samband med att ny orgel tillkommer. Vid oklar tidpunkt mellan 1873 och 1877 tillkommer västportalen och vapenhuset i söder rivs. Ett stort rundbågiga fönster likt långhusets övriga ersätter den romanska sydportalen och ett likadant fönster tillkommer på motsvarande i plats i norr. Möjligen sker alla dessa förändringar 1877 i samband med en ombyggnad där långhustaket byggs om, med flackare takfall utvändigt och reveterat tunnvalv invändigt. Samtidigt sänks västra gavelröstet med sju fot och samtliga fönster får nya solbänkar gjutna i betong. Interiört tillkommer ny bänkinredning detta år eller nästa.

Vid en utvändig renovering 1911 ersätts såväl ekspån som tegelpannor av galvaniserad plåt. Två år senare tas vindflöjeln ner. 192324 genomförs en omfattande restaurering efter förslag av arkitekt Melchior Wernstedt. Södra koringången sätts igen och ersätts av ett fönster och den ursprungliga koringången strax väster om fönstret återupptas. Plåttaket målas svart, liksom västportalens nya port. Invändigt tillkommer golvbeläggning av ölandskalksten i kor och absid samt träskrank framför uppgångarna till predikstol och torn. Bänkinredningen byggs om med gångar utmed långhusväggarna. Ny orgel tillkommer vilket även ombyggnad av fasad och läktare. Två gjutjärnskaminerna ersätts av nytt värmesystem, enligt kyrkans underhållsplan elektriskt vilket framstår som mindre troligt. Delar av den fasta inredningen restaureras och predikstolen återfår sin ursprungliga färgställning. Ett krucifix av trä skänkt av kyrkoherde T.Å. Wahlström, hängs upp över triumfbågen.

1928 gjuts kyrkklockorna och 1935 upprättar arkitekt Sigge Ullén ett program för elektrisk belysning. Installation tycks dröja till slutet av decenniet. 1946 renoveras exteriören. Tornets övre del putsas om i sin helhet medan övriga ytor liksom plåttaket bättras partiellt. Även interiört sker viss omputsning och målning och ornamentalt 1600-talsmåleri på södra långhusväggen där predikstolen tidigare stått friläggs av konservator Sven Wahlgren. Dessutom tas de två främre bänkraderna bort. I slutet av 1960-talet byggs orgeln om och vid en utvändig renovering 1974 bättras fasaderna med kalkcementputs och avfärgas med silikatfärg. 1979 isoleras valven och 1982 sker ommålning av interiör och fast inredning och läktartrappan kläs in med panel. Församlingen önskade även installera wc och väntrum under läktaren men ansökan hade avslagits av Riksantikvarieämbetet. Året därpå tillkommer ljudanläggning och hörselslinga och 1985 tas ytterligare två bänkrader bort i öster, bland annat för att ge plats åt kororgel. 1986 läggs taket om med fabrikslackerad plåt i bandtäckning. Vid en exteriört restaurering 1997 ersätts solbänkarna i betong av hyvlad kalksten. Fasaderna lagas med hydrauliskt kalkbruk och fönster och tornluckor målas om med linoljefärg.

Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset som utgörs av det vindfång som bildas av de kraftiga yttermurarna samt den meterdjupa inklädnaden av läktartrappan som i söder och kapprummet i norr Golvet är belagt med grå och röd kalksten, murverken är putsade och vitmålade och panelinklädnaden målad i gulgrått. Kyrkportens insida, pardörren mot kyrkorummet med kvadratiska och rektangulära fyllningar och småspröjsat överljus samt enkeldörren mot läktaren är målade i pärlgrått.

Långhus och kor har golvbeläggning av samma typ av kalkstensplattor som i vapenhuset. Korets golvnivå är ett steg högre än långhusets. Utmed norra korväggen mellan uppgångarna till predikstol och torn är nivån ytterligare ett steg högre och har därtill ett centralt placerat ett steg högre podium flankerat av två länstolar. På äldre fotografier är dopfunten placerad på podiet. De slutna bänkkvartern som flankerar mittgången i långhuset står på upphöjda lackade furugolv. Väggarna är liksom långhusets reveterade tunnvalv, korets kryssvalv och absidens hjälmvalv slätputsade och vitmenade. Under korets fönster i söder finns en stickbågig nisch och absiden har inmurade skåp i norr och söder. Längs långhusets långsidor avlutas väggarna med en kraftig profilerad taklist. Väggar och tak är kraftigt smutsade och sprickbildning förekommer i relativt stor utsträckning inte minst kring västgaveln. Koret avskiljs från långhuset av en stor stickbågig triumfbåge medan sakristian i den inbyggda absiden avskiljs av en stickbågig triumfbåge samt ett absidskrank i trä som flankerar altaruppsatsen. Det gråmålade skranket har figursågade svängda överstycken som genombryts av snidade rocailler. Dörrarnas ramverk och fyllningar har båg- och hålkälsformer med delvis förgyllda profiler. Triumfbågens imposter markeras av profilerade listverk. De båda bågöppningarna förstorades på 1800-talet. De stora fönstren sitter centralt i murverken, vilket liksom exteriört även bildar djupa nischer invändigt. De kopplade bågarnas insidor är målade i bruten vit. Långhusets sydvästra fönster har sedan restaureringen 1946 en frilagd målad omfattning. Det ornamentala kalkmåleriet i rött och svart kröns av ett georgskors omgivet av sol, måne och stjärnor, inskriptioner från Romarbrevet på latin och danska samt årtalet 1634. I mittgången hänger äldre och senare elektrifierade mässingskronor och kristallkronor.

Orgelläktaren i väster upptar hela långhusets bredd och vilar förutom i murverken på pelare med kvadratiskt tvärsnitt, vilka i den bakre raden är integrerade i den brädade väggen mot läktartrappa och kapprum i väster. Väggen är målad i bruten vit kulör och har i söder och norr enkla tapetdörrar till elcentral och förråd. Den främre pelarraden är målad blågrön kulör och avslutas upptill med enkla profilerade kapitäl i rött och förgyllning. Läktarens framskjutande mittparti, som utgörs av ett centralt konvext parti flankerat av två konkava partier, vilar på två pelare vars hörn är avfasade och vars kapitäl utförs av dubbla listverk innefattande målade festonger. Läktarbarriären är uppbyggd som ramverk med bågformade fyllningar och är marmoreringsmålade, ramverken i blågrönt och fyllningarna i gulvitt. Den profilerade överliggarens överstycke är målat i rött. Läktaren uppfördes under sent 1600-tal och utvidgades med det framskjutande mittpartiet 1860.

Torn - och kyrkvindar nås genom en uppgång i korets nordöstra hörn med trappa i murverket. Tornvåningen över absiden har naturstensmurverk med brett utstrukna fogar och taket utgörs av klockvåningens golvbjälklag. I sydöst leder en smal murad trappa ner till det lilla rum som kallas munkhålan eller munkkammaren och är slaget med ett tunnvalv. Rummets funktion är inte klarlagt, men har satts samman med en medeltida roll som försvarskyrka med en övre våning över hela kyrkorummet. Klockvåningen har brädgolv och öppet bjälklag upp mot tornhuven. Naturstensmurverken har inslag av tegel. Rummet upptas till största del av klockbocken i ek. Kyrkvinden nås via en plåtlucka i tornvåningens västvägg. Korvalvet är isolerat med mineralull och försett med en träspång som leder bort till den upphöjda träkonstruktion som bygger över långhusets tunnvalv. Gavlarnas naturstensmurverk har brett utstrukna fogar och är delvis putsade. Den östra gaveln kragar ut i tre språng och i dess nedre del är en tidigare valvbåge synlig. Långhusets takstolskonstruktionen i dymlad furu är av gotisk typ med saxsparrar, snedsträvor och högben. Korets takstolar i furu är av svensk typ. Takstolarna härrör sannolikt från ombyggnaden av taket 1877. Flera av delarna är återanvända med äldre uttag, men är troligen också från 1800-talet.

Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett murat, putsat och delvis panelklätt blockaltare. På baksidan ansluter ett till del inmurat skåp. Altaret är sannolikt medeltida men fick sin nuvarande placering i tribunbågen kring år 1800. Vid detta tillfälle ersattes den medeltida altarskivan i kalksten av en marmorerad träskiva och den förstnämnda lades som trappsten utanför korportalen.

Altaruppsatsen är ett renässansarbete av okänd mästare som tillkommen någon gång mellan åren 1612 och 1624, under lensmanden i Kristianopel Falk Lykkes tjänstetid. Altaruppsatsen i Kristianopel är daterad 1624 och samma år målas Ramdalas altaruppsats, sannolikt av samme målare. Predellan pryds av bibelcitat på latin i förgyllning på svart botten flankerat av ätterna Lyckes och Rantzaus målade vapen. Corpus indelas av joniska kolonnetter där altartavlan utgörs av en oljemålning framställande Nattvarden. Sidopartierna har stående textfält enligt samma princip som på predellan. Överstycket har en målning med motivet Dopet, där Helige Ande i form av en duva sänker sig över Jesus när han döpts av Johannes Döparen. Målningen inramas av doriska kolonnetter flankerade av figursågade och ornamentalt bemålade sidostycken. Kolonnetterna bär upp ett profilerat bjälklag där inskriptionen ECCE AGNVS DEI framställs i förgyllning på svart botten. Bjälklaget kröns av en senare adderad snidad snäcka. Under tidigt 1900-tal fanns här istället ett kors och en målning eller skuren tavla framställande korsfästelsen, men inte heller detta arrangemang var det ursprungliga, som bör ha utgjorts av en fronton, möjligen en bruten sådan med okänt centralmotiv. Altaruppsatsen är marmorerad i rödbrunt med detaljer i rött, grönt och förgyllning.

Predikstolen med baldakin i ek från 1637 är möjligen tillverkad av Peder Christensen, vilken även sammankopplas med predikstolarna i bland annat Lösen och Torhamn. Den hexagonala korgens fem synliga sidor pryds av rikt skurna reliefer framställande scener ur Uppenbarelseboken. Hörnen markeras av skulpterade karyatider gestaltade som dygderna Måttfullheten, Tapperheten, Kärleken, Hoppet och Klokheten samt en sjätte dygd som saknar attribut men följaktligen föreställer Tron eller Rättrådigheten. Det klockformade understycket har utanpåliggande svängda ribbor som avslutas nedtill av voluter kring en druvklase. Överstycket utgörs av ett förkroppat listverk med bibelcitat under en rundbågefris och skulpterade puttis i hörnen. Överstyckets gestaltning går igen i den sexsidiga baldakinen som dessutom pryd av tandsnittsfris och sirligt skurna girlanger med blommor och basuner samt Krabbes och Kruses dubbelvapen (enligt en beskrivning från 1830 fanns vid predikstolens tidigare placering söder om triumfbågen den på väggen målade inskriften 1657 Krabb. Kruse). Baldakinen kröns av två skulpterade skäggiga figurer som håller ett namnskiffer bakom vilket en kristusgestalt tronar på en piedestal. Namnchiffret var vid inventeringen för Sveriges kyrkor 1914 var OII (Oscar II) men redan då framhölls att chiffret på skölden ursprungligen bör ha varit Christian 4:s. Sedan restaureringen 1924, då predikstol och baldakin fick sin nuvarande sparsmakade färgsättning i svart, grönt och förgyllning av konservator Yngve Lundström, är det mycket riktigt Christians C4 som syns här, men även ett fristående A. Det senare fick Armin Tuulse att i Sveriges kyrkors konsthistoriska översikt från 1961 feltolka namnchiffret som Gustav IV Adolfs. A:et skulle möjligen kunna avse Christians första drottning, Anna Katarina (Cathrine), men hennes namnchiffer tycks vanligen skrivas som ett A inneslutet av ett C alternativt ett kombinerat A och K. Dessutom avled hon 1612, vilket i så fall skulle förändra dateringen av åtminstone baldakinen. Till predikstolen hör även en dörr med skuren och förgylld dekor som flankeras av fjälliga pilastrar som bär upp ett entablement med inskription på danska. Ursprungligen ledde dörren sannolikt till en fristående trappa men är sedan flytten av predikstolen till nordöstra hörnet och upptagandet i kormuren 1800 placerad mot densamma.

Dopfunten i bemålat trä dateras till 1600-talets förra hälft. Den djupa och skålformade cuppans åtta sidor är målade i röd-brun kulör och indelas av grönmålade lister dekorerade med bladfjäll. I samma gröna kulör går det korta skaftet och den breda foten, båda med oktagonal planform. Foten har profilerade listverk målade i samma bruna kulör som cuppans överstycke. Till dopfunten hör en baldakin som enligt kyrkans underhållsplan är samtida med dopfunten men enligt Sveriges kyrkor givits en något senare datering, kring 1600-talets mitt. Frånsett den åttasidiga planformen finns inga tydliga gestaltningsmässiga kopplingar vilket möjligen talar för det senare. I förhållande till baldakinens sirligt skurna listverk, tandsnittsfriser och den polykroma färgsättningen med förgyllda detaljer är dopfuntens formspråk och utsmyckning betydligt enklare. Baldakinen återbördades till kyrkan 1924 efter att ha varit deponerad hos Blekinge Museum och hängdes då upp över dopfunten på det murade podiet vid norra korväggen. 1946 fick dopfunt och baldakin ny placering invid långhusets sydöstra fönster, men objekten har sedan kororgel tillkommit förlorat sitt sammanhang då dopfunten flyttats till norra sidan medan baldakinen hänger kvar i söder.

Den slutna bänkinredningen antas härstamma från senare delen av 1600-talet, möjligen 168889 då gångjärn inköps. Ändringar har bland annat skett 1797, 1836 och 1887. 1830 var de rödmålade men hade 1877 vitmålats. Vid restaureringen 1924 glesas bänkraderna ut och kortas mot långväggarna och ryggstödens lutning justeras. 1982 tas de två främre bänkraderna bort och nuvarande färgsättning i blågrönt med vita fyllningar utvändigt, ljusgrått invändigt samt mörkröda detaljer tillkommer. Dörrar och ryggstöd är uppbyggda som ramverk med fyllningar. Bänkarna har psalmbokshylla, fotstöd och klädhängare. På sittbänkarna ligger dynor klädda med tyg i samma mörkröda kulör som överliggare och spegelprofiler. I triumfbågen står sedan 1924 två tidigare läktarbänkar, även dessa troligen 1600-talsarbeten, i ljusgrått och mörkrött vars gavlar pryds av snidade kannelerade pilastrar i blågrönt.

Orgeln med 19 stämmor fördelade på två manualer och bas är tillverkad 1969 av Hammarbergs Orgelbyggeri, Göteborg, med fasad bevarad från en orgel byggd 1860 av Andreas Jönsson Åberg, Hjortsberga. Den arkitektoniskt uppbyggda fasadens högre och rundbågiga mittparti flankeras av pilastrar som bär upp ett entablement prytt av skuren akantusornamentik och krönt ett änglahuvud och förgyllda voluter. De lägre sidopartierna har rakt avslutade pipfält och ansluter till mittpartiet genom förgyllda broskverk. Ytterst tureller dekorerade med förgyllda festonger och rosetter, draperade understycken avslutade med förgyllda druvklasar samt krönpartier med förgyllda lyror. Utöver de många förgyllda detaljerna är fasaden målad i blågrått.

Kyrkans två kyrkklockor är gjutna 1928 av M&E Ohlssons klockgjuteri i Ystad. Klockorna pryds av enkla bladfriser upptill samt inskriptioner med bibelord och uppgifter kring klockornas historia. Av dessa framgår att en av klockorna tidigare omgjutits i Karlskrona 1792 av Martha Catharina Öfversröm. I Sveriges kyrkor antas denna klocka ursprungligen ha tillverkats kring år 1500 och hängt i en klockstapel på kyrkogården.

Bland kyrkans övriga inventarier av särskilt kulturhistoriskt intresse bör nämnas ett flertal ljusredskap från 1600-, 1700- och 1800-talen, ett par äldre brudstolar, möjligen från sent 1600-tal, två minnestavlor i svartmålat trä från tidigt 1700-tal över amiralitetssuperintendenten och kyrkoherden i Karlskrona stadsförsamling Johan Petersson och hustrun Sophia Engelholm samt en porträttmedaljong i gips föreställande landshövdingen Friherre Anders af Håkansson utförd av Johan Tobias Sergel. Kyrkan har även ett antal äldre oljemålningar liksom textilier och metallföremål.

Kyrkans planform utgörs av rektangulärt långhus, smalare kor och tvärrektangulärt torn med inbyggd absid i öster. Såväl långhus som kor avsmalnar något åt öster. Korets indragna murverk är högre än långhuset, men båda byggnadskropparna vilar under ett sadeltak med gemensam nockhöjd. Liksom tornets flacka karnisformade huv är sadeltaket avtäckt med svartmålad plåt lagt i skivtäckning med förskjutna tvärfalsar. Även avvattningssystemen är utförda i svartmålad plåt. Sirliga spiror med kors kröner västgavelns nock och tornhuven, den sistnämnda även med kyrktupp. Byggnaden är grundlagd på en kallmur av gråsten med delvis synlig sockel, vars avfasade utförande på tornets östra och södra sidor samt korets sydsida tros kunna härledas till en äldre, traditionell absidkyrka på platsen. Murverken är uppförda i gråsten med inslag av öländsk kalksten. Senare upptagna dörr- och fönsteromfattningar är utförda i tegel. Fasaderna är spritputsade och vitmålade med KEIM silikatfärg medan dörr- och fönsteromfattningar samt den profilerade takfotsgesims som avslutar samtliga fasader är slätputsade.

Huvudentrén i väster utgörs av en svartmålad pardörr med liggande fyllningar samt äldre beslag och dragringar i smide. Över den rakt avslutade muröppning återfinns en enkelt utformad smideslykta. Framför entré ligger en mindre ramp av durkplåt. Västgaveln har i andra våningen två stickbågiga fönsteröppningar med stickbågigt avslutade fyrluftsfönster. Kyrkans fönster är genomgående av trä, småspröjsade och målade i en ljusgrå kulör medan form och storlek och storlek varierar. Gemensamt är även solbänkarna av hyvlad grå kalksten. Långhuset har tre stora rundbågiga fönsteröppningar i norr respektive söder, där de övre av fönstrens sex lufter följer den rundbågiga formen. Korets enda fönster i söder är också rundbågigt men med fyra lufter. Koringången direkt väster om detta fönster utgörs av en romansk muröppning med ett rakt avslutat och kvaderindelat dörrblad i trä, målat i samma kulör som fönstren. Dörren har äldre smidesbeslag och över öppningen hänger en likadan lykta som vid västentrén. Framför ingången ligger kyrkans romanska altarskiva. På tornets sydfasad i höjd med långhusets takfot sitter ett solur från 1796 med tavla av sandsten och metallvisare. Strax därunder ger en liten rektangulär fönsterförsedd glugg ljus åt den så kallade Munkhålan, det lilla välvda rummet ovanför absiden. Munkhålan har en likadan glugg i öster. Tornets östfasad har även ett centralt placerat stickbågigt fönster, lika västfasadens, i första våningen samt ett mindre stickbågigt fönster till tornvåningen. Strax över detta ansluter klockvåningen med indraget murverk och rundbågiga ljudöppningar med luckor av svartmålad liggande panel, en vardera åt norr och söder och två i väster och öster.