FRÖSÖ KYRKA

Frösö kyrka ligger högt i odlingslandskapet centralt på Frösön. Frösön kan betecknas som landskapets Jämtlands centrala kulturbygd och kyrkplatsen på Frösön har en nyckelfunktion för kunskapen om kultplatskontinuitet och kristnandets process här. I kyrkans omedelbara närhet ligger talrika gravhögar från järnåldern. Sannolikt är kyrkan uppförd på en förkristen offerplats. Rester av en sådan, som bör ha varit i bruk till omkring år 1000, har grävts ut under kyrkokoret.

Om Frösöns centrala ställning under brytningspunkten mellan förhistorisk tid och tidig medeltid vittnar också öns runsten som berättar om Östman, som "lät kristna Jämtland". Det är den enda kända runstenen i Jämtland och den nordligast belägna i Sverige. På Frösön låg även tingsplats och kungsgård. Vägnätet har djupa historiska rötter. Förbi kyrkan passerar den gamla Stora vägen som gick mellan Selångersbygden vid Bottenvikens kust genom Storsjöbygden och Tröndelag i Norge. Det var en av de vägar som nyttjades som pilgrimsväg till Nidarosdomen i Trondheim.

Koret och det för sin tillkomsttid ovanligt rymliga långhuset och vapenhuset uppfördes under 1100- eller 1200-talet. Långhusets murar är 1,5 meter tjocka och vapenhusets 2,5 meter, vilket vittnar om den äldre funktionen av västtorn. Undersökningar av murverket indikerar att långhus, kor och torn är uppförda samtidigt. Den medeltida kyrkan hade ingångar dels på korets södra sida, dels på långhusets sydsida nära västgaveln. Kordörren är markerad i putsen utvändigt. Sakristian uppfördes omkring 1505, enligt en dendrokronologisk datering av takstolen. Utgrävningen i kyrkan 1984 indikerade också att sakristians murar inte är uppförda samtidigt med koret.

Tornets överdel rasade enligt arkivaliska uppgifter 1722. Vid ombyggnaden av kyrkan 1768 under ledning av Pehr Olofsson i Dillne, fick återstoden av tornet sin nuvarande utformning som vapenhus. Då flyttades kyrkans ingång från södra långhusväggen till vapenhusets västfasad och långhusets stora fönster togs upp. Exteriören har sedan dess behållit sin huvudsakliga form, medan interiörens karaktär har förändrats flera gånger. Tillbyggnader för toalett tillkom 1970 väster om sakristian och 1984 norr om vapenhuset. Takfotslisterna byttes likaså 1984.

Kyrkorummet täcks av ett tunnvalv av trä med kraftiga profilerade marmorerade taklister. Centralt i taket finns en plafondmålning målad direkt på takbrädorna som omges av ett ramverk. Väggarna är vitputsade. Den medeltida triumfbågen raserades under ombyggnaderna vid slutet av 1700-talet, men murresterna är kvar i norr och söder. Kraftfulla pilastrar med blå marmorering markerar sidorna på den rundvälvda bågen. En bevarad byggnadsdel från medeltiden är även trappan upp till koret med tre trappsteg. Den rundbågiga dörröppningen på södra korväggen omvandlades sannolikt till en nisch redan på 1600-talet och där har kalkmåleri från omkring 1600 tagits fram. Portalen till sakristian är hög och smal med en medeltida järnbeslagen dörr. Kyrkans dopfunt utgörs sedan 1698 av en dopfunt i kalksten tillverkad av Jöns Stenhuggare, enligt en inskription på dess sockel.

Vid en omfattande ombyggnad och renovering 1885-86 avlägsnades delar av kyrkorummets äldre inredning. De gamla slutna bänkarna revs ut liksom altarringen. Predikstol och altaruppsats målades vita med förgyllningar. Tunnvalvet omändrades till ett tredingstak med omgivande listverk i både långhus och kor. Kortaket försågs med en kasettindelning som bemålades med änglar. Lösa bänkar i ekfärg insattes. Ny altarring och korskrank, som avdelade koret från långhuset, tillverkades av vitmålade svarvade balusterdockor. Korväggen försågs med en perspektivmålning med skenarkitektur och ett runt blindfönster målades på väggen ovanför altaruppsatsen. År 1898 drabbades kyrkan av en brand, varefter endast yttermurarna stod kvar. Kyrkan återinvigdes år 1900 efter att ha återställts efter ett förslag av arkitekt Gustaf Hermansson. Interiören fick i huvudsak behålla sin karaktär från ombyggnaden 1885. De brunmålade bänkarna återinsattes och det runda fönstret med färgat glas togs upp på östväggen.

1929-30 inträffade nästa förändring. Då restaurerades kyrkan efter ett förslag av länsantikvarie Erik Festin med målsättningen att återskapa den interiör som kyrkan hade haft under 1700-talet då kyrkans altaruppsats och predikstol anskaffats. Idag är upplevelsen av kyrkorummet ett resultat av denna omgestaltning. Festins restaureringar under 1920- och 30-talen hade som regel utgångspunkten att lyfta fram de tidsskikt ur kyrkans historia då den konstnärliga utsmyckningen ansågs vara särskilt framstående. Många kyrkorum som moderniserats efter sin tids ideal under slutet av 1800-talet förändrades således radikalt av Festin.

Den ljust marmorerade och förgyllda altaruppsatsen i barockstil, köpt 1708, kan tillskrivas Daniel Kortz från Stockholm. Predikstolen i rokokostil med blå bemålning och förgyllningar tillverkades av den mästerlige lokale bildhuggaren Johan Edler d.ä. 1781. Under Festins ledning togs originalfärgsättningen fram på altaruppsatsen och predikstolen. Övriga delar av kyrkorummet ombyggdes helt. Den slutna blåmarmorerade bänkinredningen, som delvis innefattar äldre bänkdörrar med plattskärningsdekor, nytillverkades. Orgelläktarens barriär försågs med en äldre läktares målade fält från 1600-talet. Tredingstaket ersattes också av det nuvarande trätunnvalvet och dess plafondmålningen. Triumfbågen i koret kläddes in med pilastrarna av trä som liksom kyrkans inredning i övrig målades i en blå färgskala. I koret framtogs de två sakramentnischerna på norra sidan och det östra rundfönstret sattes igen i interiören. I samband med en restaurering 1984 försågs innertaket över koret med en takmålning av målarmästare Per Halvarsson.