Stoby kyrka

Kyrkans planform utgörs av ett tre fönsteraxlar långt långhus, smalare och lägre kor med halvrund absid i öster, kvadratiskt västtorn samt nykyrka i norr. Nykyrkan upptar hela längden av det ursprungliga långhuset medan västra delen av det nuvarande långhuset är bredare och utgörs av resterna av ett tidigare västtorn.

Murverken är uppförda av natursten i skalmursteknik. De vitmålade fasaderna och gråmålade socklarna är spritputsade. Frånsett den västra, bredare delen av långhuset är socklarna utskjutande och skråkantade, medan tornet saknar markerad sockel.

Dörrar och fönster är till största del av trä och målade i en bruten vit kulör. Dörr- och fönsteromfattningar är slätputsade frånsett på delar av tornet där de är tegelrena.

Långhusets, korets och nykyrkans sadeltak är avtäckta med rött enkupigt tegel medan absidens hjälmtak och tornets sadeltak är avtäckta med kopparplåt i skivtäckning med förskjutna tvärfalsar. Övriga avtäckningar och avvattningssystemet är delvis utförda i koppar, men med utbytta lågt sittande delar i lackerad plåt.

Huvudentrén i väster utgörs av en rakt avslutad pardörr med tre fyllningar per dörrblad och ett lunettformat överljus med blyspröjsat polykromt glas och integrerad lykta. Kyrkporten har en rundbågig tresprångig omfattning i rött oputsat tegel. Över portalen finns en mindre minnestavla i svartmålat gjutjärn över Michael F. Ehrenborg och hustrun Hedvig E. Dücker. Tornets har ett fönster i norr och ett i söder, vilka är stora och rundbågiga indelade i sex lufter. De fyra nedre är rektangulära och småspröjsade medan de två övre, som tillsammans bildar en lunettbåge, har radiell spröjsning. Tornvåningen har i alla väderstreck utom öster rundfönster med fyra lufter med radiell spröjsning. Klockvåningen har rundbågiga ljudöppningar i varje väderstreck med tresprångiga omfattningar i rött oputsat tegel. Ljudluckorna är klädda med liggande brunmålad panel medan de övre fasta partiernas panel är snedställd.

Norra och södra fasaderna avslutas upptill av en takfotslist i rött formtegel medan öst- och västfasaderna avslutas med trampstegsgavlar i rött tegel med slätputsade och vitkalkade rundbågiga blinderingar.

Långhusets södra fasad har tre fönster lika de i tornets bottenvåning. Norrsidan saknar utöver nykyrkan fönster. Koret har ett fönster i norr och ett i söder, båda rundbågiga. Det södra har snarlik storlek och indelning som långhusets fönster medan det norra är betydligt mindre. Båda fönstren har sekundära blyspröjsade glasmålningar. Prästingången i absidens östfasad utgörs av en rundbågig nisch med rakt avslutad dörr med övre liggande och nedre snedställd panel. Dörren hänger i stolpgångjärn och har äldre trycke. Överljuset är indelat i två lufter som följer rundbågeformen, med vardera en liggande spröjs. Dörren nås via en fem steg hög stentrappa med handledare i gjutjärn.

Nykyrkans östfasad har två fönster lika långhusets och i norr tre lika stora fönsteröppningar. De två östra är utformade likt övrig fönster medan det västra avdelas av ett horisontellt murparti, varför de två lufterna i mitten endast har fyra glas i stället för sex som i övriga fönster. I gavelröstet finns ett lunettformat tvåluftsfönster med radiell spröjsning och längre upp ett litet korspröjsat rundfönster. Under lunettfönstret sitter en minnestavla i sten med inskriptionen Uppbyggd 1836 av M.F. Ehrenborg och H.E. Dücker. I västra fasaden återfinns en ingång med rakt avslutad pardörr med liggande panel under ett överljus bestående av två korsspröjsade lufter samt två övre lufter lika de på övriga fönster. Söder om porten finns ett fönster som är något mindre än övriga fönster, där de nedre fyra lufterna är korsspröjsade. Under fönstret nås källaren genom en stickbågig lucka med liggande panel.

Källa: Stoby kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-03.

Stoby kyrka uppfördes sannolikt under 1100-talets senare del eller tidigt 1200-tal enligt romanskt mönster med långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. Möjligen fanns redan vid uppförandet ett västtorn som var bredare än långhuset, alternativt tillkom det senare under 1200-talet. Ett vapenhus adderades i söder på 1300-talet och vid slutet av medeltiden valvslogs långhus och kor. 161720 nedrevs tornets övre våningar och de nedre integrerades i långhuset. Byggnadsdelen utökades också åt väster och försågs invändigt med en läktare. Enligt kyrkans underhållsplan (2006) uppfördes vid denna tid ett nytt torn, en uppgift som inte överensstämmer med andra källor. Från 1700-talet finns uppgifter om att taken täcks om med blyplåt och att ett par nya fönster tas upp.

183536 tillkom en ny kyrka norr om långhuset, viket även medförde att långhusets valv rivs och ersätts av ett välvt brädtak. Samtidigt beslutades att vapenhuset i söder skulle rivas men någon rivning genomförs inte förrän tidigast på 1840-talet. Innehavaren av patronatsrätten, som sedan 1646 varit kopplad till ägarna av Hässleholms säteri, lovade vid bygget av nykyrkan att också förse kyrkan med torn. Detta kom till stånd ett par decennier senare när ett torn med trappstegsgavlar 185254 uppfördes efter ritningar av arkitekt Johan Fredrik Åbom vid Överintendentsämbetet.

1908-09 genomförs en större restaurering efter förslag av byggmästare Axel Nilsson som omarbetas av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin, där den största förändringen är att långhusets tak öppnas upp i nock med öppen takstol och en läktare tillkommer i nykyrkan. I korvalven påträffas medeltida kalkmålningar som friläggs och konserveras av kyrkomålare Gottfrid Petterson. Utvändigt grundförstärks koret och absiden.

I början av 1930-talet (enligt kyrkans underhållsplan 1932, ritningarna är dock signerade 1933) sker nya förändringar under Wåhlins ledning. Nykyrkan i norr avdelas till församlingssal med underliggande källare för värmecentral och nya dörrar och fönster tillkommer i hela kyrkan. Tre år senare förses korets fönster med glasmålningar av konstnär Hugo Gehlin. 193738 byts skiffer- och plåttak ut mot rött enkupigt tegel och kopparplåt (enligt kyrkans underhållsplan efter ritningar av arkitekt Torsten Leon-Nilson som emellertid tog arkitektexamen först 1946, sannolikt avses dennes far, arkitekt Leon Nilson). Kalkmålningarna i korvalvet rengörs av konservator Osvald Owald 1940 och 195354 friläggs målningar i absiden och på korets norra vägg, denna gång av konservator Hans Erlandsson. Vid det senare tillfället görs två anmärkningsvärda fynd. Bland de frilagda målningarna finns över triumfbågen mot långhuset ett motiv föreställande ett liggande djur, vilket enligt Erlandsson ska vara den första kända kyrkoavbildningen av en älg. I senare källor tolkas dock målningen föreställa en hjort och dateras till sent 1400-tal. I korets norra mur visar sig vad man trodde var en fyrkantig nisch i stället vara en smal gång som leder ut i det fria. I dagspressen citeras Erlandsson som fastställer att en detaljundersökning gav snart vid handen att vi träffat på den första kända skandinaviska kyrkokaminen.

Arkitekt Torsten Leon-Nilsson projekterar 198485 en omfattande interiör restaurering som genomförs 1986. Bland annat tillkommer innerfönster, nytt golv i koret, nya läktartrappor, nya psalmnummertavlor samt wc, kök och städutrymme. Mindre ombyggnader sker av bland annat bänkinredningen. Interiören får även sin nuvarande färgsättning. 199092 rengörs och konserveras kalkmålningar, altaruppsats, predikstol med baldakin samt dopbord med baldakin av konservator Våga Lindell-Andersson.

2009 avlägsnas de två främre bänkraderna och bänkskärmarna samt de äldre gavlarna och dörrarna flyttas till bakomvarande bänkrader. Trägolvet under de borttagna bänkarna ersätts av tegel. 2012 genomförs en yttre restaurering som till största del är av underhållskaraktär. Förändringar utgörs främst av att norra kyrkporten kläs med ny panel, liggande i stället för som tidigare snedställd, att solbänkarna i gjutjärn på södersidan kompletteras med kopparplåt samt att kyrkans sockel på eget initiativ av entreprenören målas med akrylatfärg.

Källa: Stoby kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-03.

Genom huvudentrén i väster nås vapenhuset där golvet är belagt med rött tegel i varierande storlek och format. Väggarna är slätputsade och vitmålade och taket är klätt med oljad furupanel. I söder leder en trätrappa målad i vitt och blått till tornets övre våningar. Fönstrens insidor är målade i bruten vit kulör medan kyrkportens insida av stående panel är gråmålad. Mot kyrkorummet i öster leder en stickbågig murverks- öppning med gråmålad rakt avslutad pardörr, vars panel upptill är liggande och nedtill snedställd.

Långhusets golv är belagt med rött rektangulärt tegel i förband, som öster om bänkkvarteren övergår i nyare rött tegel av mindre format. Bänkkvarteren står på brunmålade trägolv. Väggarna är vitputsade och taket som är öppet upp till nock med dekorativt utformad takstol är klätt med pärlspontpanel och målat i gulbrun ådring med röda detaljer. Fönstrens insidor är målade i bruten vit kulör. I norr leder en gråmålad fyllnadsdörr till väntrum mm och öster därom avskärmar gråmålade vikväggar i ramverkskonstruktion mot församlingssalen. Orgelläktaren i väster vilar i framkant på fyra pelare med profilerade kapitäl. Den täta läktarbarriären med integrerad orgelfasad (se Inredning och inventarier) är utförd i ramverkskonstruktion och är liksom pelarna marmorerade i grått och vitt med förgyllda lister. Centralt sitter Mikael F. Ehrenborgs och Hedvig E. Dückers namnchiffer. Orgelläktaren nås via dubbla trappor i väster, inklädda med vitmålade panelväggar. Utmed norra sidan finns ytterligare en läktare som vilar på pelare vars övre del har avfasade hörn. Barriären är utförd i ramverkskonstruktion och de 21 fyllningarna upptas av porträttmålningar på pannå. Centralt framställs Kristus flankerad av 10 apostlar eller profeter. Upphovsmannen är okänd, men i Farstorps kyrka finns liknande målningar som är utförda på 1730-talet av konterfejaren Jesper Fritz. Läktarbarriären var under en tid placerad på läktaren i församlingssalen, men återfick vid Wåhlins andra restaurering sin ursprungliga placering.

Koret avskiljs från långhuset av en rundbågig triumfbåge med profilerade impoststenar. Golvet är belagt med samma tegel som i östra delen av långhuset, men upptas till större del av det ett steg högre omålade brädgolv som ligger innan för altarringen och som fortsätter in i absiden. Koret är slaget med ett kryssvalv med fyrkantiga ribbor och spetsbågiga sköld- och gördelbågar. Absiden täcks av ett ursprungligt hjälmvalv.

Väggar och valv i kor och absid har liksom triumfbågens undersida frilagda kalkmålningar. De äldsta målningarna, som tillkommit under romansk tid nära uppförandet av kyrkan, återfinns i absiden, på korets norra vägg och i triumfbågen. I absiden framställs ett Majestas Domini-motiv med Kristus i majestät omgiven av evangelistsymbolerna och undertill sittande apostlar. På norra korväggen är målningarna mer fragmentariska, men framställer scener ur Jesu liv. Triumfbågens undersida pryds av medaljonger med figurframställningar, av vilka den centrala antas vara Kristus. På väggarna i koret och absiden har även återfunnits ritsningar som gjorts i den våta putsen vid kyrkans uppförande. Här förekommer figurer, ornament och symboler samt runinskrifter. Bland annat går raderna nam messu (lär mässan) och ho uim missum (vem motstår mässor) att läsa. Det senmedeltida korvalvet har målningar som daterats till sent 1400- eller tidigt 1500-tal och tillskrivits den så kallade Everlövsmästaren, vars verk kännetecknas av ett naivt och enkelt men samtidigt livfullt formspråk. I den norra valvkappan är huvudmotivet Jesu födelse medan södra valvkappan har gammaltestamentliga motiv. I östra och västra valvkapporna framställs vardera två av evangelisterna. Korets fönster försågs på 1930-talet med glasmålningar av konstnären Hugo Gehlin, i norr med motivet Jesu dop och i söder de fyra evangelisterna.
Genom ingången i nykyrkan nås en hall med rött tegelgolv och vitputsade väggar och tak, där gråmålade fyllnadsdörrar från Wåhlins restaurering leder vidare till församlingssal, sakristia och väntrum. Församlingssalen har oljat furugolv medan väggar och tak är gestaltade lika långhusets. I väster finns en läktare med bakomliggande kontor. Tornets två övre våningar har vitputsade murverk och obehandlade brädgolv.

Inredning och inventarier

Altaret utgörs av ett blockaltare i ljust gråmålat trä. Framstycket har två skurna rundbågar flankerade av tre pilastrar.

Altaruppsatsen av polykromt bemålad ek tros ha tillverkats kring 1640. En inskription på baksidan upplyser om att den stofferades 1642 av målarna Mattias Frolic och Pål Jörensen från Kristianstad. Altaruppsatsen vilar på ett framskjutande och marmorerat postament och den låga predellan har textfält med förgylld inskription. Altartavlan, troligen tillkommen på 1700-talet, framställer Nattvarden och flankeras av kolonnetter med skuren akantus, nischer med skulpturer föreställande Moses och Johannes Döparen samt hermer och sidovingar med rikt skuren broskornamentik. Överstycket har två tomma rundbågefält med samma form som de på altarets framstycke, placerade mellan tre karyatider och flankerade av sidovingar lika de på corpus. Altaruppsatsen kröns av Kristian IV:s monogram C4 mellan två lejon. Färgsättningen går i ljusbrunt med detaljer i rött, blått och förgyllning.

Den karnisformade altarringen är uppbyggd av figursågade balustrar med genombrutna fyrpass. I söder finns en grind. Färgsättning i ljusgrått med förgyllda detaljer. Hand- och knäfall är stoppade och klädda med gult tyg.

Predikstolen med baldakin av snidat polykromt bemålat trä är tillverkad 1592. Korgens fem sidor pryds av palmetter och rundbågemotiv med snidade skulpturer föreställande de fyra evangelisterna med respektive attribut. Sidan mot söder har i stället skuren inskription om predikstolens tillkomst. Hörnen markeras av kolonnetter med förgyllda kapitäl. Mellan kolonnetternas postament och i det förkroppade överstycket finns tomma textfält. Understycket är klockformat och marmorerat i blått
medan predikstolens färgsättning i övrigt går i ljusbrunt, rött, grönt, blått, svart samt förgyllning. Baldakinen byggdes på 1700-talet om av Johan Ullberg och försågs då med för honom karaktäristiska inslag som brinnande oljelampor, kartuscher med snäckskal och akantusornamentik samt tofsförsedda lambrekänger. Till baldakinen hör även ett bakstycke placerat mot väggen med fyra rundbågiga fält indelade av pilastrar.

Dopfuntsstället i bemålat trä, troligen lind, är tillverkat av Johan Ullberg, sannolikt 1764. Det är uppbyggt av volutformade ribbor kring ett centralt placerat akantusblad som vilar på en bottenplatta med kulklofötter. Närmast identiska dopfatsställ finns i Norra Mellby och Häglinge kyrkor. Till dopfatsstället hör en baldakin med utformning typisk för Ullberg. Den är sexsidig och hjälmformad, uppbyggd av ett förkroppat listverk med ovanpåliggande volutformade ribbor. Listverket har tofsprydd lambrekäng och kröns av kartuscher med snäckskal och akantusornamentik. I innertaket hänger en duva under en förgylld strålglans. Färgsättningen går i vitt och ljusbrunt med detaljer i rött och förgyllning. Vissa partier har även en enkel marmorering.

Den slutna bänkinredningen tillkom troligen i samband med nykyrkans upp- förande på 1830-talet. Dörrar, bänkskärmar och ryggstöd är utförda i ramverkskonstruktion. Gavlarna är rakt avslutade och släta. Färgsättning i rött med fyllningar och enkelt profilerad överliggare i blått samt fyllningslister i ljusgrått. Invändigt gul ådringsmålning. Bänkarna har psalmbokshyllor, fotstöd och stoppade dynor klädda med gult tyg. De två främre bänkraderna har försetts med figursågade gavelkrön från en äldre bänkinredning från 1654, med skuren inskription som berättar att herrskapsbänkarna tillhört Christoffer Walkendorff och hustrun Anna Wind. Dessa bänkrader har även äldre dörrar med skuren veckornamentik i fyllningarna, som enligt vissa teorier kan härröra från reformationstiden. Ytterligare två gavelkrön finns bevarade. De bär det Cederfeldstka vapnet och är idag placerade intill Christian Cederfeldts begravningsvapen i långhuset. I nykyrkan finns en bänkdörr med två gavelpartier i ek som troligen har tillhört en bänkinredning från 1680-talet.

Orgeln med 14 stämmor fördelade på två manualer plus pedal tillverkades 1940 av A. Mårtensson Orgelfabrik, Lund. Den nyklassicistiska orgelfasaden är bevarad från den tidigare orgeln från 1860, byggd av Sven Löfqvist, Stoby. Fasaden är integrerad i läktarbarriären och har öppna pipfält kring en central rundbåge och pryds bland annat av basuner i lagerkransar. Färgsättningen går i två grå kulörer och förgyllning.

Kyrkan har två kyrkklockor. Storklockan omnämns första gången 1689 medan lillklockan tillkom 1723. Båda klockorna har gjutits om, senaste gången 1914 av K.G. Bergholz & CO i Stockholm, och pryds av växtornamentbårder, det allseende ögat och inskriptioner.

Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse kan nämnas ett begravningsvapen över Överkrigskommissarie Christian Cederfeldt (d. 1724), kistplåtar över prosten M.F. Mobeck samt ryttmästare M.F. Ehrenborg, en oljemålning med korsfästelsemotiv som sannolikt målats på 1700-talet av kyrkomålaren Johan Henrik Dieden, samt äldre textilier, belysningsredskap och metallföremål.

Källa: Stoby kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-03.