GUMLÖSA KYRKA

Kyrkans planform utgörs av långhus, lägre och smalare rakavslutat kor i öster, kvadratiskt västtorn som är något indraget i långhuset samt nykyrka i söder. De ursprungliga murverken i långhus, kor och torn är uppförda som fullmurar av tegel i oregelbundet munkförband, medan tornets övre del och trappstegsgavlarna som tillkom under senmedeltiden är utförda som skalmurar. Merparten av teglet är ursprungligt men ersatta partier förekommer. Murverksundersökningen 1980 visar att kyrkan murats från två håll med två olika typer av tegel. Vissa tegel har en diagonal räffling. Dessa förekommer främst i byggnadsdetaljer som omfattningar, hörnkedjor och listverk. Samtliga fasader, såväl medeltida som de från tidigt 1900-tal, utom tornets gavelrösten har bomhål efter byggnadsställningar. Kyrkans säregna sockel är skråkantad och indelas av stående formtegel med halvrund profil. Endast delar av korets sockel är ursprunglig, i övrigt är de rekonstruerade av Wåhlin. Långhusets och korets fasader avslutas upptill av en rundbågefris och samtliga gavelfasader avslutas med trappstegsgavlar. Hörnen markeras av utkragande lisener. Mitt på långhusets norra fasad finns en grund strävpelare. Samtliga byggnadskroppar har sadeltak avtäckta med rött munktegel. De ursprungliga byggnadskropparnas högt placerade fönster varierar i storlek men är utförda enligt samma princip, med rundbågiga och kraftigt vinklade nischer mot de mycket smala och djupt sittande dageröppningarna med glas infattade av järn- och blyspröjs. Solbänkarna och fönsternischernas välvning är putsade och vitkalkade.

Av de ursprungliga nord- och sydportalerna i långhusets västra del är den norra i stort bevarad i sitt ursprungliga utförande medan den södra är en rekonstruktion av Wåhlin.
De rundbågiga portalerna skjuter ut från murlivet i fyra ömsom rundade ömsom raka språng och avtäcks med sadeltak. Över de rakt avslutade dörröppningarna ligger grantitblock och ovanför dessa är tympanonfälten mönstermurade. Dörrarna i brunfernissad ek indelas av svarta järnband i tre kvadrater med dekorativt smide och nitar. Norra långhusfasaden har fyra fönster, placerade parvis, medan sydfasaden har två fönster över portalen. Östra delen av södra långhussidan upptas av nykyrkan. Trappstegsgaveln i öster har en rund blindering i krönet.

Koret har ett fönster i norr och ett i söder, av vilka det södra har större dageröppning än långhusets och korets övriga fönster, med en bård av gult glas. Östfasaden har två fönster och i gavelröstet finns en smal glugg. Trappstegsgavelns krön pryds av en blindering i form av ett kors. Under de båda fönstren är en stor gravhäll över ståthållaren på Kalmar slott Birger Nilsson-Grip (d. 1565) och hans maka Brita Brahe inmurad. Paret är begravda i Västra Eds kyrka i Småland och gravhällen påträffades i mitten av 1800-talet i en åker invid bron över Almaån. Troligen har den tillverkats i Tyskland eller Nederländerna för att färdighuggas i Småland. Enligt den lokala traditionen har den trillat av vagnen efter ett anfall under Nordiska sjuårskriget.

Av tornets ursprungliga fönster, placerade i bottenplan på samma höga höjd som långhusets och korets fönster, återstår endast det i norr. I söder saknas fönster helt medan västfasaden sedan restaureringen 190405 har ett stort rundbågigt blyspröjsat fönster med bård av gult glas lika korets sydfönster. På andra och tredje våningen finns smala glasförsedda gluggar i samtliga väderstreck utom öster. Gavelröstena åt väster och öster pryds av svagt spetsbågiga friser med centralt placerade rakt avslutade jalusiförsedda öppningar i stickbågiga nischer. I takfallen åt söder och norr finns takkupor i brunmålat trä med parställda ljudöppningar, även dessa med jalusier.

Nykyrkans murverk från tidigt 1900-tal är utfört i regelbundet munkförband med tegel som har en jämnare bränning och något ljusare röd kulör än övriga kyrkan. Fasadarkitekturen är inspirerad av de medeltida byggnadsdelarna. Väst- och östfasadernas två stora stickbågiga fönsternischer indelas av lisener under en spetsbågefris och avslutas nedtill av en skråkantad tegelsockel som vilar på en lägre granitsockel. De norra fönsternischerna närmast långhuset har ett stort fönster medan de södra har fyra fönster grupperade parvis stående på varandra. Kyrkans nuvarande huvudentré i söder har spetsbågig omfattning medan muröppningen och kyrkporten, en pardörr av fernissad ek i ramverkskonstruktion med bandgångjärn och nitar, är stickbågigt avslutade. Ovan portalen återfinns två stickbågiga mindre fönster och fasaden avlutas med en trappstegsgavel med spetsbågefris snarlik tornets.

Interiör
Även interiört dominerar den oputsade tegelarkitekturen med väggar av hårdbränt rött stortegel i munkförband. Golven har mönsterlagt rektangulärt och kvadratiskt ljusare rött tegel, frånsett i koret där ett medeltida tegelgolv är bevarat. Valv och dörr- och fönstersmygar är putsade och vitkalkade. De ursprungliga valven utgörs av ribblösa kryssvalv som i långhus och kor vilar på hörnpilastrar och i tornet direkt i murverken. Sköld- och gördelbågar är rundbågiga. På tornets södra vägg, där spår syns efter den igensatta torningången, finns en inmurad minnessten över familjen Skytte på Sinclairsholm. I norra väggen återfinns en gravsten över Trugot Torson, död 1333, som tidigare har legat i kyrkans golv. I den västra valvkappan finns en mindre lucka i svartmålat trä som tidigare användes för att nå tornets övervåningar. Tornet öppnar upp sig mot långhuset genom en rundbågig tornbåge.

Långhusets två travéer åtskiljs av en bred gördelbåge som vilar på halvkolonner med trapetsformade kapitäl, vilka har närmast identiska förlagor i klosterkyrkan i Sorö. Östra travéns valvkappor pryds av stora röda liljor. I västra travén återfinns syd- och nordportalerna, med rundbågiga vitputsade smygar och rakt avslutade nitbeslagna fyllnadsdörrar av mörkfernissad ek. Avlastningsbågarna över portalerna är mönstermurade med svart och rött tegel. Samma gestaltning återkommer över den rundbågiga triumfbågen mot koret. I triumfbågens vederlag finns ursparningar med plats för kolonnetter som visuellt bär impoststenarnas yttre hörn. De nuvarande kolonnetterna är utförda i trä med sandstensimiterande dekorationsmåleri. I en av de rundbågiga nischer som flankerar triumfbågen och som sannolikt varit plats för medeltida sidoaltare, står basen till en sandstenskolonett vars storlek motsvarar nuvarande replikor.

Till koret leder en fem steg hög murad trappa som är medeltida och påträffades 1891 då golvet i den övriga kyrkan sänktes till ursprunglig nivå. Tegelgolvet i koret, som troligen är ursprungligt, är lagt på flatan med vartannat skift i nordsydlig riktning och vartannat i östvästlig. Golvet runt altaret är en sten högre, av samma tegeltyp som i övriga kyrkan. I södra väggen finns en välvd lunettformad nisch där kyrkans rökelsekar från 1200-talet tidigare förvarades men nu är ersatt av ett fotografi. Under fönstren i östmuren finns en större stickbågig nisch med förvaringsskåp. Korets valv har samma typ av liljedekorationer som i långhusets östra travé, med skillnaden att det här är utfört i limfärg och i långhuset med kalkfärg.

Även nykyrkan, som ansluter till östra långhustravéns södra gördelbåge, har väggar och golv utförda i rött tegel. Över byggnadskroppen spänner ett vitputsat tunnvalv som bryts upp av de högt placerade fönstren. Södra delen upptas i sin helhet av orgelläktaren i för Wåhlin karaktäristisk jugendstil och dess underbyggnader för sakristia och vapenhus som tillkom 1968. Läktaren vilar i framkant på två pelare med skuren ornamentik som bär upp en bjälke med förgylld inskription. Den svagt framskjutande läktarbarriären vilar på konsoler och är uppbyggd av figursågade balustrar med skuren ornamentik. Läktaren är byggd i brunfernissad furu med bemålade detaljer i grönt, rött och förgyllning. Läktarunderbyggnaderna avgränsas mot kyrkorummet av väggar med stående brunlaserad fasspontpanel. En pardörr med 14 kvadratiska fyllningar per dörrblad leder ut till vapenhuset och sakristian i öster, där golv och ytterväggar är utförda i tegel och innerväggarna panelade. Taket utgörs av orgelläktarens undersida med synliga bjälkar. En pardörr med släta fyllningar leder till ett mindre vindfång innanför sydportalen, där ett mindre utrymme för elcentral återfinns i öster och i väster en spiraltrappa i betong som leder till orgelläktaren och vidare upp på kyrkvindarna.

På samtliga byggnadsdelars vindar har valvens svicklar fyllts upp så att vindarna har kunnat nyttjas som våningsplan, även om nykyrkans valvhjässa sticker upp ovanför golvnivå. Långhus och kor har tegelgolv, vilket är ett mycket ovanligt inslag i skånska medeltidskyrkor. För ett långsiktigt bevarande av långhusvindens golv har nyligen bjälkar lagts vilande på takstolarnas remstycken, som bär upp en bredare gångbro över tegelgolvet. Mellan de olika vindarna leder välvda öppningar som i äldre tider varit försedda med dörrar. Takstolskonstruktionen i furu, med tegel på öppen läkt, är i sin helhet från restaureringen efter branden 1904. Tornets övre våningar nås via enkla trätrappor. Rummen har brädgolv och oputsade tegelmurverk. Fjärde och översta våningen utgör klockrum, där de två kyrkklockorna hänger i en klockbock av furu.

Inredning och inventarier
Merparten av den äldre fasta inredningen förstördes i branden 1904. Om inte annat nämns är nedanstående föremål tillkomna vid den påföljande restaureringen och ritade av Theodor Wåhlin.
Altaret från restaureringen efter branden 1904 utgörs av ett murat blockaltare i rött tegel med altarskiva av kalksten.

Altaruppsatsen i utpräglad jugend är tillverkad av ek och uppbyggd kring ett corpus med fyra nischer med skulpturer av de fyra evangelisterna i driven koppar. Corpus flankeras av låga och breda pilastrar som kröns av kronliknande fialer med hjulkors och strålglans. Predellan och överstycket har förgyllda bibelcitat och altaruppsatsen pryds i övrigt av skuren stiliserad
blomsterornamentik, målad i grönt, rött och förgyllning. Centralt placerat finns ett i förhållande till altaruppsatsen i övrigt påtagligt högt krucifix i koppar, även detta med stiliserad blomsterornamentik. Metallarbetena är utförda av ciselör Sven Bengtsson, Lund. 1991 konserverades altaruppsatsen av konservator Våga Lindell-Andersson.

Den halvrunda altarringen i ek är uppbyggd av figursågade balustrar som bär upp en profilerad överliggare. Balustrarna har samma skurna blomsterornamentik i rött, grönt och förgyllning som altaruppsatsen. Knäfallet är stoppat och klätt med ljusgrått tyg tillkommet 2006.

Predikstolen av ek är placerad i långhusets nordöstra hörn och vilar på fem spiralvridna kolonnetter. De fyra sidorna pryds av stickbågiga fält med latinska kors i lågrelief omgivna av förgylld strålglans. Över- och understycken bär förgyllda bibelcitat och korgen pryds i övrigt av samma skurna blomsterornamentik i rött, grönt och förgyllning som altaruppsatsen och altarringen. 1959 gjordes altaruppsatsen något lägre och 1991 konserverades den av Våga Lindell- Andersson.

Dopfunten i sandsten är tillverkad kring år 1200 och tillskrivs den så kallade Lyngsjögruppen, vars dopfuntar kan härledas till stenmästaren Tove. Funten i Gumlösa lär vara den enda som bär Toves signatur. På den runda cuppan löper överst en repstav och under denna en rundbågearkad vars kolonner delar in cuppan i fält. Här framställs i högrelief Bebådelsen, Födelsen, Konungarnas tillbedjan, Frambärandet i templet samt Dopet. Till varje scen finns inskriptioner skriven på latinsk hexameter. Den timglasformade foten har vulst och godronnering och hörnen pryds av skulpterade djur. Från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet stod dopfunten i Sinclairsholms trädgård. Därefter restaurerades den och togs åter i bruk. En ny restaurering genomfördes 1980.

Stolsinredningen är tillverkad 1891 (vissa 1905 som ersättning för stolar som förstördes i branden) av J. Sommarin i Fjärlöv. De yngre stolarna har en något ljusare betsning. Möjligen har en äldre stol som är placerad i predikstolen använts som förlaga. Stolarna har svarvade ben, skålade sitsar, stolvärmare och nedfällbara psalmbokshyllor på baksidan av ryggstöden. Vissa stolar har stoppade dynor med brunt tyg. Stolarna är sammankopplade i grupper om tre eller fyra och indelade i kvarter som flankerar mittgångarna i långhus och nykyrka samt ett mindre kvarter i tornet.

Kyrkorgeln är tillverkad 1906 av Olof Hammarberg, Göteborg och är en av landets äldsta bevarade pneumatiska orglar med en ovanlig disposition. Den tredelade orgelfasaden i ek med stickbågiga pipfält är ritad av Wåhlin och genom sin skurna blomsterornamentik och färgsättning samkomponerad med kyrkans övriga fasta inredning i trä. Orgeln renoverades senast 201819.

Kyrkans båda kyrkklockor omgöts efter branden 1904 av M & E. Ohlssons klockgjuteri i Ystad. Storklockan var enligt olika källor från 1200- eller 1300-talet. Klockorna
är enkelt dekorerade, lillklockan med en spets- och trifoliebågefris samt inskription på svenska i frakturstil, storklockan med spetsbågefris och inskription på latin. 1941 hängdes klockorna om och 1978 automatiserades klockringningen.

Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör särskilt nämnas den trätavla från 1660-talet med en avskrift av det invigningsdokument som gör Gumlösa kyrka till Nordens äldsta säkert daterade tegelbyggnad. Tavlan hänger i koret. Utöver tavlan bevarar kyrkan, trots den förödande branden, en rad äldre föremål. Däribland ett rökelsekar från 1200-talet, ett tvåhandssvärd från 1500-talet, textilier och metallföremål från 1600- och 1700-talen samt flera träföremål från 1700-talet. Bland dessa utmärker sig delar av den äldre altaruppsatsen som finns bevarade på kyrkvinden, medan altartavlan, en olja på duk med motivet Korsfästelsen, hänger på norra långhusmuren.

Gumlösa kyrka är Nordens äldsta daterade tegelkyrka. En skrift på pergament, som numera endast finns bevarad som avskrift på en tavla från 1660 eller 1669 (sista siffran är inte fullständig) uppger att kyrkan grundlagts av Thrugot Ketilsen och invigts den 26 oktober 1191 av ärkebiskop Absalon med assistens från biskoparna i Trondheim och Växjö. Senare forskning pekar mot att originalskriften troligen angett årtalet 1192, då det stämmer bättre överens med andra tidsangivelser. Kyrkan uppfördes med långhus, rakt avslutat kor samt ursprungligt kvadratiskt västtorn. Murverken är utförda i fullmursteknik och fasaderna tycks alltid ha varit oputsade. Murverksdetaljer i sockel, friser och listverk visar likheter med två kyrkor på Själland, dels den cisterciensiska klosterkyrkan i Sorö, till vilket ärkebiskopens släkt hade nära kopplingar, dels Sankt Bendts Kirke i Ringsted. Sockelns gestaltning är det enda exemplet i Skåne. Ett annat unikt inslag i Gumlösa kyrka är att kyrkan i sin helhet, inklusive tornet, valvslogs redan vid uppförandet. På valvens ovansidor lades ett plant tegelgolv så att vinden kunnat användas som våningsplan. Skyddsrum, förvaring eller till övernattning för pilgrimer är några av förslagen på funktion som forskare lagt fram. Om kyrkorummet pryddes med kalkmålningar tros de endast ha utgjorts av några enkla liljor i de putsade ribblösa kryssvalven, vilka skulle kunna anspela på ärkebiskopens anknytning till Cisterciensorden.

Senare under medeltiden byggs tornets övre del om och trappgavlar tillkommer på torn, långhus och kor. Viss forskning pekar mot att detta kan ha skett så tidigt som några decennier in på 1200-talet. Under slutet av 1300-talet hängs två klockor i tornet.

1612 bränns Gumlösa av en svensk styrka och kyrkans inredning och delar av taket kom till skada eller förstörs. I slutet av 1600-talet adderas ett vapenhus framför långhusets sydportal och 1797 invigs en nykyrka i gråsten intill vapenhuset för att möta tillväxten i befolkningen. 1830 rivs vapenhuset, den ursprungliga sydportalen sätts igen och ny huvudentré inrättas i tornets sydfasad, på platsen för en tidigare mindre dörr till tornet. En genomgripande restaurering genomförs inför kyrkans 700-årsjubileum 1891, då golvnivån sänks en halvmeter till ursprunglig nivå och innerväggarnas vitkalkning, som troligen tillkommit under sent 1600-tal, avlägsnas. Vid golvsänkningen påträffas den ursprungliga kortrappan och tre tegelgravar. Valvkapporna har varit vitputsade sedan kyrkans uppförande. Vid detta tillfälle vet vi att dekorationsmålare Svante Thulin utför de stora franska liljor som pryder långhusets östra och korets valv, men teorierna går isär kring om detta är nya tillägg eller rekonstruktioner av äldre, möjligen ursprungliga målningar.

1904 bryter en kraftig brand ut i Sinclairsholms ekonomibyggnader som sprider sig till kyrkan. Taklaget bränns av helt och stora delar av inredningen går upp i rök. Den påföljande restaureringen leds av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin som låter riva nykyrkan från 1700-talet och ersätter den med en nykyrka i tegel med trappstegsgavel. Sydportalen återställs, torningången sätts igen och fönstren, som under 1800-talet gestaltats i spetsbågestil återställs till högsmala rundbågiga öppningar. Sockeln rekonstrueras runt hela kyrkan med utgång från bättre bevarade partier på koret samt genom studier av kyrkorna i Sorö och Ringsted. De nya taken beläggs med tyskt munktegel. Kyrkklockorna gjuts om och ny fast inredning ritad av Wåhlin installeras.

I slutet av 1920-talet lagas sprickor i långhusvalven med kalkbruk på undersidan och cementbruk på ovansidan. Valvkapporna kalkavfärgas och liljeornamenten som tidigare varit utförda i limfärg ommålas med kalkfärg. Exteriört tillkommer avtäckning i kopparplåt över norr- och sydportalerna samt den norra strävpelaren. 1941 hängs kyrkklockorna om i nya axlar av ek och tio år senare elektrifieras belysning och uppvärmning. Vid en interiör restaurering 1968 under ledning av arkitekt Torsten Leon-Nilson tas bänkarna under orgelläktaren i nykyrkan bort och ersätts av underbyggnader för sakristia och vapenhus.

I samband med en exteriör restaurering 1980, då bland annat cementfogar ersätts av kalkfogar och hängrännor tillkommer, utförs en byggnadsarkeologisk murverksdokumentation av byggnadsarkeolog Marit Anglert. Samma år konserveras dopfunten. Fler konserveringsinsatser utförs 199091, bland annat av valvens målningar, altartavlan, predikstolen, orgelläktaren och flera minnesstenar. Därtill rekonstrueras de kolonnetter som tros ha funnits i triumfbågen, tillverkade i trä med sandstensimiterande måleri. 1992 genomförs en utvändig restaurering som främst är av underhållskaraktär och invändigt tillkommer ny ljudanläggning. 2001 konserveras ett antependium från 1667, en funtduk samt ett mindre krucifix. Inbrotts- och brandlarm installeras 200405. Under åren 201214 sker in- och utvändiga arbeten, bland annat tas trägolven under stolarna i nykyrkan bort, elsystem, bänkvärmare och radiatorer uppdateras och innerfönster monteras i tornet samt i nykyrkans östra och västra fönster. På långhusvinden adderas ett bjälklag med trägolv för att minska det utåtgående trycket på murverken.