FINJA KYRKA

Kyrkans planform utgörs av långhus, smalare och lägre kor med halvrund absid i öster, fullbrett rektangulärt västtorn samt nykyrka i söder. Murverken är uppförda av gråsten i skalmurskonstruktion med hörnkedjor i kvaderhuggen sandsten som har spår av röd bemålning. Tornets hörnkedjor har även inslag av granit och uppvisar färgspår av både rött och svart. Fasaderna är till största del spritputsade med kalkbruk och kalkavfärgade. Inslag av cementhaltigt bruk och silikatfärg förekommer, liksom dekorativa element i slätputs. Absidens hjälmtak och övriga byggnadsdelars sadeltak är avtäckta med kopparplåt i skivtäckning.

Västtornet har sockel som kragar ut i två språng. Västportalen utgörs av en djup nisch med en rakt avslutad kopparklädd pardörr med dragringar samt ett rektangulärt överljus med stående, delvis snedställda spröjs av ek. Över kyrkoporten hänger en lykta i koppar med färgat glas och framför entrén ligger en stenhäll. Tornet saknar utöver västentréns överljus fönster men nätförsedda ljusinsläpp återfinns på sydfasaden i form av två små runda öppningar, ett i höjd med tornvåningen och ett i gavelröstet, samt en långsmal glugg på norrfasaden. Under ljusgluggen i norr finns torningången genom en rakt avslutad enkeldörr med stående ekplank och bandgångjärn, vilken nås via en utvändig trappa i omålat trä. I höjd med klockvåningen är murlivet indraget. Västra och östra fasaderna har vardera två korgbågiga ljudöppningar medan syd- och nordfasaderna har varsin öppning som är något lägre placerade. Ljudluckorna av jalusityp i tjärad furu är placerade djupt in i nischerna och är inte öppningsbara. Solbänkarna är belagda med kopparklädd brädning. I samtliga fasader syns ett flertal svartmålade ankarjärn av vilka några bildar årtalet 1664, tidpunkten för ombyggnaden av tornets övre del. I södra gavelröstet syns istället årtalet 1805 då gaveln delvis murades om. Öst- och västfasaderna avslutas under takfoten med en gesims som kragar ut i tre språng medan nord- och sydfasaderna avslutas med högresta trappstegsgavlar avtäckta med rött vingtegel. Norra gaveln pryds av rektangulära blinderingar och överst ett grekiskt kors i lågrelief.

Nykyrkan upptar närmast hela södra långhusfasaden, endast någon meter i öster återstår av det romanska murverket. Byggnadskroppen har en relativt hög och utskjutande spritputsad sockel. Väst- och östfasaderna har identisk utformning med två stora rundbågiga fönsteröppningar där småspröjsade svartmålade järnfönster är placerade indragna i fönsternischerna. Solbänkarna är avtäckta med kopparplåt. Hela nykyrkan präglas av en klassicistisk putsarkitektur med framskjutande element i slätputs, vilket i dessa fasader kommer till uttryck i hörnlisenerna samt en kraftig takfotslist i form av en förkroppad gesims med underliggande stavfris. Den senare återkommer på sydfasaden som gördelgesims. Sydportalen nås via en tre steg hög stentrappa och har snarlik utformning som västentrén men dörrbladen saknar dragringar. Indraget i murverket ovan dörren finns en kopparplåtsavtäckning och ovan denna ett rundbågigt fönster lika nykyrkans övriga men något mindre. Dörr- och fönsterpartiet inramas av ett rundbågigt gavelmotiv i slätputs som kröns med ett kors i lågrelief och flankeras av två smala rektangulära blinderingar.

Långhusets fasader är precis som korets relativt tunt putsade med det underliggande murverkets struktur framträdande, vilket på absiden är än mer påtagligt. Långhus och kor saknar markerad sockel men framskjutande grundstenar förekommer. Absiden har oputsade låga grundstenar runt hela byggnadskroppen. Långhusets norra fasad har två stickbågiga fönsteröppningar med vitmålade träfönster i fyra småspröjsade lufter placerade i murlivet. Under det västra fönstret är placeringen för den romanska
nordportalen markerad genom ritsningar i putsen. Mellan fönstren finns en högt placerad romansk fönsternisch med frilagd omfattning av sandsten som bär spår av röd bemålning. Koret har ett fönster i norr och ett i söder lika långhusets. Absiden har ett mindre fönster i öster, stickbågigt och småspröjsat i vitmålat trä. Fönstret sitter indraget i en rundbågig nisch. I sydväst finns en prästingång upptagen 1783 som nås via en sju steg hög stentrappa och utgörs av en rundbågig nisch med en rakt avslutad plåtbeslagen enkeldörr med stickbågigt småspröjsat överljus i vitmålat trä.

Interiör
Genom huvudentrén i väster nås ett mindre vindfång med vitputsade väggar och stickvalv. Kyrkportens insida utgörs av stående plank av oljad ek med narar och bandgångjärn. Väggarna och det flacka stickvalvet är vitputsade. Mot kyrkorummet avgränsar ett sentida dörrparti med stickbågigt överljus, allt i ek och glas.

Tornets nedervåning är integrerat i kyrkorummet genom en bred och hög spetsbågig tornbåge. Golvet är precis som i långhus, kor och absid belagt med oktagonalt tegel med kvadratiska mellanstenar. Båda typerna av plattor förekommer i gult och rött och är lagda i ett diagonalt mönster. Väggarna är vitputsade. Rummet är slaget med ett kryssvalv vars ribbor har fyrkantig profil och vilar på knippepilastrar. I en av valvkapporna finns en liten gråmålad trälucka och intill den ett frilagt parti med underliggande polykrom kalkmålningar. Sköld- och gördelbågar är spetsbågiga. Tre valv av samma karaktär spände tidigare över långhuset men ersattes vid nykyrkans uppförande av ett reveterat tunnvalv.

Den rundbågiga triumfbågen med profilerade anfang pryds precis som triumfbågeväggen och delar av långhusets och korets väggar av unika kalkmålningar med bildserier som daterats till 112550 och anses vara bland de främsta i Europa från denna tid. Upphovsmannen eller -männen är inte kända men går under namnet Finjamästaren eller Finjaverkstaden och den grupp av målningar som tillskrivits samma skapare är även namngiven efter målningarna i Finja. Det ska emellertid inte tolkas som att verkstaden funnits i Finja, snarare tyder senare forskning på att de hade sin bas i trakterna kring Lund. Kännetecknande är ett stramt bildspråk med tydlig inspiration från bysantinsk konst samt upprepning av motiv. På triumfbågens vägg framställs Yttersta domen med Kristus som domare. I triumfbågen finns tre medaljonger med änglar, två ärkebiskopar och två diakoner.

Koret är slaget med ett kryssvalv enligt samma princip som i tornet. Den rundbågiga tribunbågen upptas av altaruppsatsen och den i koret utskjutande altarringen. Absiden har ett steg högre nivå men samma ytskikt avseende golv och väggar som övriga kyrkorummet. De övre partierna av väggarna och det romanska hjälmvalvet har målningar från samma period som de på triumfbågeväggen. Centralmotivet är Majestas Domini den allhärskande Kristus sittandes på en tron i en mandorla flankerad av de fyra evangelistsymbolerna.

Nykyrkan öppnar upp sig på långhusets södra sida. Golvet är belagt med kvadratiskt rött och gult tegel och väggarna är putsade och vitmålade. Taket utgörs av ett reveterat tunnvalv. Norra delen upptas i sin helhet av orgelläktaren som i framkant vilar på fyra enkelt utformade pelare. Barriären är uppbyggd i ramverkskonstruktion och integrerad i denna återfinns orgelfasaden från 1872. Läktaren är målad i en ljust gult kulör. Utrymmet under läktaren är möblerat med lösa stolar och bord och avgränsas i söder av en putsad och vitmålad vägg där gråmålade dörrar från 1900-talets senare hälft leder in till utrymmen för bland annat sakristia, förråd och elcentral. Härifrån nås även pannrummet i källaren. Utrymmet bakom orgelläktaren avgränsas mot kyrkorummet av en panelklädd vägg. Här finns ett större rum kallat konfirmandrummet samt ett mindre utrymme för textilförvaring. Rummen i södra delen av nykyrkan präglas generellt av omgestaltningen 1970, där vitlaserade, enligt underhållsplanen kalkskurade, vägg- och takpaneler i furu är ett återkommande inslag.

Tornets övre våningar nås via den utvändiga trätrappan på nordfasaden. Utrymmena var inte tillgängliga vid inventeringstillfället men enligt underhållsplanen har såväl torn- som klockvåning oputsade murverk med brett utstrukna fogar och bjälklag av obehandlad furu. På tornvinden ska norra gaveln vara oputsad likt de nedre innevånarna medan den södra, som murades om 1805, vara putsad. Tornets taklag är i sin helhet senmedeltida, daterade till 151314. Takstolarna är av skrätt ektimmer med bindbjälkar, snedställda stödben mot sparrarna, inre saxsparrar samt dubbla hanbjälkar.

Nykyrkans vind nås via en lucka i taket i konfirmandrummet. Takstolarna är av skrätt och dymlat furuvirke med saxsparrar som tangerar tunnvalvets sidor. Långhusets takstol i furu som sannolikt är samtida med nykyrkans tillkomst har knektar med stödben och dubbla hanband. Korets och absidens vindar nås via en utvändig lucka i kortaket och har inte kunnat inspekteras vare sig vid inventeringen för denna rapport eller i arbetet med kyrkans underhållsplan.

Inredning och inventarier

Altaret utgörs av ett blockaltare i trä med sidor klädda med träfiberskivor och altarskiva av hyvlat virke.

Altaruppsatsen av så kallad additionstyp i högrenässans tros ha tillverkats kring år 1600 av en okänd mästare. Predellans blå inskriftsfält som idag saknar text delas in av postament med skulpterade ansikten. Dessa bär upp fyra kannelerade pilastrar som delar in corpus i sex bildframställningar fördelat på två våningar. Målningarna som framställer scener ur Jesu liv ersatte tidigare inskriftsfält och utfördes 1745 av Olof Pilo, bror till den framstående konstnären Carl Gustaf Pilo och ej att förväxla med deras far, bondemålaren Olof Pilo. Corpus flankeras av skurna vingar med en säregen blandning av djur-, växt- och arkitektoniska motiv. De fyra pilastrarna bär upp en arkitrav med tandsnittsfris, på vilken i sin tur vilar en tunnvälvd baldakin som i framkant avslutas med ett rikt skuret entablement med tandsnittsfris, skulpterade ansikten och änglaansikten samt en sirlig lambrekäng av festonger. Entablementet vilar på vitmålade joniska kolonner. Baldakinens undersida har stjärnhimmel på blå botten. Krönpartiet utgörs av en sjunde målning inramad av ett gavelparti med kannelerade pilastrar och ett entablement med tandsnittsfris, vilket flankeras av rikt skurna vingar med frukt- och bladornamentik. Delar av den ursprungliga färgsättningen togs fram vid en konservering 1969.

Den bågformade altarringen är uppbyggd av svarvade balusterdockor med enkelt profilerade över- och underliggare. Bemålad i vitt med gördelringar i mörkbrunt och mörkblått. Knäfallet är stoppat och klätt med blått linnetyg.

Predikstolen av snidat polykromt bemålat trä är tillverkad 1599. En snarlik predikstol finns i närbelägna Hörja kyrka. Korgens sidor pryds av rundbågemotiv med snidade skulpturer föreställande evangelisterna med respektive attribut. Hörnen markeras av kolonnetter med korintiska kapitäl och förgyllda änglahuvuden som vilar på postament med förgyllda lejonhuvuden. Mellan dessa och i det förkroppade överstycket finns inskriftsfält med latinsk text på svart botten. Understycket är karnisformat. Färgsättningen går främst i grågult, rött, svart och blågrått. 1745 bemålades den av Olof Pilo. Korgen vilar på en sentida pelare samtida med den enkelt utförda trappan med ledstång i svart metall. Baldakinen från 1750 var ursprungligen placerad över dopfunten men fick sin nuvarande placering över predikstolen 1871. Den är ett verk av den i Skåne välrepresenterade träsnidaren Johan Ullberg från Hurva, senare med verkstad i Finja. Ullbergs produktion av altaruppsatser, predikstolar och baldakiner följer ett tidigt etablerat formspråk, i den stil som något nedlåtande brukar kallas bondbarock, som han under sin nästan 40-åriga yrkesbana upprepar med mindre variationer. Identiska baldakiner återfinns bland annat i närbelägna Matteröds och Västra Torups kyrkor. Planformen är sexsidig med tofsförsedda lambrekänger under ett förkroppat listverk som kröns av kartuscher med snäckskal. Hörnen markeras av brinnande urnor. En större brinnande urna kröner baldakinen och sammanlänkas med ramverket av S-formade listverk som ger baldakinen sin för Ullberg typiska hjälmform. I innertaket hänger en duva under en strålglans. Färgsättningen är samkomponerad med predikstolens. Predikstolen var tidigare placerad norr om triumfbågen. När den flyttades till den södra sidan är oklart, möjligen skedde det i samband med 1960-talets restaureringar.

Den romanska dopfunten i sandsten är sannolikt samtida med kyrkan och har tillskrivits Genarpsgruppen. Den halvrunda cuppan har avtappningshål, pryds av en palmettfris och har på överkanten en målad bibeltext. Foten är utformad som en attisk bas vilken vilar på en kvadratisk sockel. Dopfunten bemålades av Johan Ullberg 1750 och 1858 av N.F. Aspegren, Kristianstad.

Den öppna bänkinredningen som flankerar mittgången tillkom vid restaureringen 1931. Gavlar och ryggstöd är uppbyggda i ramverkskonstruktion och liksom sitsarna med dess profilsågade konsoler laserade i grågrönt. De rakt avslutade gavlarna har rundbågiga fyllningar målade i rödbrun kulör med lister och omfattning i vitt respektive mörkblått. Den senare kulören återkommer i de enkelt profilerade överstyckena och socklarna. Bänkarna har psalmbokshyllor, fotstöd, klädhängare och stoppade dynor klädda med blått tyg.

Orgeln med 19 stämmor fördelade på två manualer plus pedal tillverkades 1970 av A. Mårtenssons Orgelfabrik i Lund. Den tredelade klassicistiska orgelfasaden med öppna pipfält är integrerad i läktarbarriären och härrör från den orgel byggd 1848 av J.M. Blomquist som 1872 flyttades hit från Nosaby kyrka. Det högre mittpartiet flankeras av tureller som bär upp ett entablement med tandsnittsfris på vilket vilar ett övre smalare och indraget pipfält. Den relativt enkelt utformade gestaltningen accentueras av figursågade ornament på krön och i fasaden i form av bland annat lyror, liljor och akantusblad. Färgsättningen går i ljusgult med detaljer i rödbrunt, blått och förgyllning.

Kyrkan har två kyrkklockor. Storklockan av okänd ursprunglig ålder göts om 1738 och är dekorerad med akantusfris och textband. Lillklockan, som är gjuten 1847, pryds av akantusfriser, änglahuvuden och inskriptioner.

Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör nämnas ett polykromt bemålat och rikt skulpterat epitafium över kyrkoherden Christian Willemson, död 1666, och hustrun Magdalena Pedersdatter placerat på norra långhusväggen. Gravhällen över paret ligger i mittgången och i korgolvet finns ytterligare en gravhäll från sent 1600-tal. Johan Ullberg har utöver baldakinen bidragit med två kartuschformade psalmnummertavlor av en typ som förekommer i flera kyrkor i Göingebygden. En ovanligt inventarium är fem tiondemått bestående av järnbeslagna trälådor från 1737 som användes för uppmätning av sädestionde.

Finja kyrka uppfördes sannolikt kring 1140, en datering som utgår från kyrkans ovanligt välbevarade kalkmålningar av den så kallade Finjaverkstaden. 2021 genomfördes dendrokronologiska undersökningar där virket i återanvända delar i takstolarna över långhus, kor och absid kunde konstateras vara fällda någon gång under åren 11651178 och mest troligt mellan vinterhalvåren 116768 och 116869. Vid undersökningarna noterades även spår av en så pass omfattande brand att de återanvända delarna tolkades tillhöra sekundära takstolar, tillkomna efter denna brand, och dateringen av kyrkan till åren kring 1140 är därmed alltjämt trolig. Grundplanen följde romanskt mönster med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Ingångar fanns i norr och söder, den senare med sandstensportal med lejonfigurer vid anfangerna. Motivet är vanligt förekommande i Skåne och har tolkats som en länk till den lombardiska arkitektur som satt avtryck i domkyrkobygget i Lund. Långhuset hade lergolv och murade sittbänkar utmed väggarna som under 1900-talet har påträffats under nuvarande golvnivå. Det rektangulära fullbreda västtornet har ansetts vara uppfört senare under 1100-talet, men senare teorier pekar snarare mot att det är samtida med övriga romanska byggnadsdelar. Dendrodateringarna av tornets takstolar visar emellertid att virket fälldes vinterhalvåret 151314, vilket förvisso kan vara en ombyggnadsperiod. Ursprungliga västtorn har tolkats som försvarsanläggningar men även som maktmanifestationer av kyrkans patronus, en kunglighet eller storman som här kan ha haft en emporvåning eller privata dop- och gravkapell. Stora landegendomar i området kring Finja innehades av ärkesätet som därmed kan antas ha verkat för kyrkans grundande. Under 1400-talet adderas ett vapenhus vid långhusets sydportal och kyrkorummet slås med kryssvalv.

1599 införskaffas den nuvarande predikstolen och 1614 införlivas tornets nedre våning i kyrkorummet genom att en vid tornbåge tas upp mot långhuset. 1664 renoveras övre delen av tornet vilket ankarjärn i västfasaden utformade som detta årtal ännu minner om. En baldakin av bildhuggaren Johan Ullberg med verkstad i Finja hängs 1750 upp över dopfunten. När klockrummet inreds 1772 tas norra ingången till tornrummet upp, vilken nås via en utvändig trappa. Prästingången i absiden tillkommer 1783 och 1839 tas västportalen i tornet upp på platsen för ett tidigare fönster.

Sveriges befolkning ökar kraftigt under 1800-talet vilket för många skånska medeltida kyrkor medför att de byggs ut eller ersätts av nyuppförda helgedomar. 185658 genomförs därför den största ombyggnaden sedan uppförandet och kyrkan får i allt väsentligt sitt nuvarande utseende. En nykyrka uppförs utmed södra långhusfasaden, vars romanska murverk liksom det senmedeltida vapenhuset rivs. Interiört innebär ombyggnaden även att kryssvalven i långhuset ersätts av ett tunnvalv i trä. Dessutom rivs tornets trappa och norra ingången muras igen. Nykyrkan inreds sannolikt ursprungligen med bänkkvarter i norra delen och läktare med underbyggnader för bland annat sakristia och förråd. Läktaren bör ha varit till för församlingen. När en orgel införskaffas 1872 installeras den på tornläktaren, vars tillkomst är oviss, som delvis skjuter ut i långhuset. Samma år läggs golvet i kyrkorummet om med tegel från Norra Mellby. 1924 byggs läktaren i nykyrkan om och orgeln överflyttas hit.

Under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe sker en omfattande restaurering 1932. Utöver arbeten av ren underhållskaraktär beläggs solbänkarna exteriört med kopparplåt. När nuvarande takbeläggning av kopparplåt tillkommer är oklart. 1908 uppges tak vara täckta med skiffer och träspån lagas. Möjligen sker bytet till koppar vid Græbes restaurering. Invändigt omdisponeras nykyrkan där även pannrum och värme ledning installeras. Den mest påtagliga förändringen är dock friläggandet av de romanska kalkmålningarna i triumfbågen och långhusets västra del. Arbetena utförs av konservator Hans Erlandsson. Redan tre år senare upptäcks mögelpåväxt på kalkmålningarna som senare konstateras vara saltkristaller orsakade av det förändrade inomhusklimatet efter installation av centralvärme. Återkommande undersökningar och konserveringsåtgärder inleds på 1940-talet och pågår relativt frekvent fram till 1981 då en mer genomgripande konservering utförs av Våga Lindell-Andersson.

Nya fönster sätts 1947 in i långhus och kor och ny värmeanläggning installeras 1959. 1966 friläggs den romanska nordportalens omfattning.

Nästa större restaurering sker 196970 under ledning av Torsten Leon-Nilson. Utöver underhållsarbeten är de största interiöra förändringarna att tornläktaren rivs samt att nykyrkan återigen omdisponeras. Fast inredning konserveras. Utvändigt rekonstrueras tornets nordingång med utvändig trappa.

2001 restaureras tornet exteriört. Södra och västra fasaderna renknackas och putsas om och taket avtäcks med ny kopparplåt. 2005 installeras luftvattenvärmeväxlare som komplement till det oljeeldade vattenburna värmesystemet. 2012 utförs dendrokronologiska undersökningar av takstolarna. Vid inventeringstillfället i maj 2021 pågick ett genomgripande konserveringsarbete av de romanska kalkmålningarna utfört av Skånes Målerikonservatorer.