Tofta kyrka

Exteriör
Kyrkobyggnaden består idag av ett enskeppigt, tvåkvadratiskt och valvslaget långhus, ett kor avslutat med en absid och ett torn i väster.

Kyrkan är troligtvis grundlagd på en kallmur av gråsten. Absidens, långhusets och korets något utskjutande sockel består av sandsten, som spritputsats och avfärgats likt fasaderna. Överkanten är fasad med en diffus övergång till dagermuren. Tornet har ingen eller en svagt antydd, vitputsad sockel av gråsten. De romanska murarna är uppförda av gråsten i oregelbundna skift med hörnkedjorna murade av sandstenskvadrar. Tornet, som rider på långhusets västgavel, är uppfört av gråsten, medan absiden är av förbandsmurat tegel. Fasaderna är spritputsade med hydrauliskt kalkbruk och avfärgade med kalk. I fasaderna syns ett stort antal raka och liljeformade ankarslutar, som är fästen för kyrkans tak- och bjälklagskonstruktioner.

Långhusets och korets höga fönster är spetsbågiga. De tresprångiga omfattningarna, som efter Brunius renovering varit försedda med synligt tegel, är numera slätputsade. Alla fönster är försedda med hela, utvändiga skyddsglas satta i svartmålade järnbågar. Innerbågarna, fastmurade till ytterväggarna, är utförda av ihopbultade järnprofiler med blyinfattat glas, som bildar ett varierat masverk [1]. Fönstrens nedre del utgår genomgående från en spetsbåge, i vilken ytterligare tre spetsbågar med ett diagonalställt spröjsverk är inskrivna. De övre partierna varierar med omväxlande spets- och rundbågar, stjärnkors, grekiska kors, trepass och droppformer. Korfönstren avslutas av triquetror med blåtonade glas, som symboliserar evigheten och omsluter evighetens triangel i rött. Solbänkarna är av grå granit, medan de invändiga fönsterbänkarna är avtäckta med tunna marmorskivor. Tornets nedre del saknar fönster, men från klockvåningen finns ljudöppningar i väster, öster och norr, alla med olika utformning. De södra och norra öppningarna är båda stickbågiga, men den norra sitter inskriven i en spetsbågig nisch med ett rundblände ovan ljudluckan. Mot väster finns två stycken öppningar, utformade likt den norra förutom att rundbländen saknas. Ljudluckorna är täckta av stående, brunmålade bräder.

Kyrkans huvudentré är från tornets västportal, utformad med en spetsbågig omfattning i tre språng. Den oljade ekporten består av en raktäckt pardörr och ett stickbågigt överljusfönster, där ett stjärnkors är inskrivet i spröjsverket. Dörrbladen är av ramverkstyp med vardera tre fyllningar, som alla har en rikt utskuren dekor med bl.a. rundbågar och stjärnkors. I öster finns en sekundär entré till absiden och sakristian. Enkeldörren av oljad ek har två nedre fyllningar med utskuren dekor med bl.a. hjulkors, och överst en rundbågig glasöppning med ett trämasverk. Båda dörrarna har äldre trycken och profilerade långskyltar i smide. Huvudentrén ligger i marknivå, medan absiddörren nås genom en trappa i granit utan räcke.

Långhusets, korets och tornets sadeltak är alla belagda med rött, enkupigt tegel. Absidens hjälmtak är täckt med kopparplåt i skivtäckning med förskjutna hakfalsar. Vid takfötterna finns genomgående en putsad tegelgesims i två eller tre språng, där absidens är något mer bearbetad. Samtliga rösten avslutas med trappgavlar, som alla bär olika typer av dekorer. Mest detaljerat är tornets östra röste med varsin nisch med inskrivna spetsbågar under tinnarna. I det västra röstet märks flera raka ventilationsöppningar, och högst upp en vindflöjel i smide. Röstenas tinnar är avtäckta med tegel.

Kyrkobyggnaden
Tofta kyrka härstammar från 1100-talet eller tidigt 1200-tal. Kyrkan anlades på tidstypiskt sätt med långhus, kor och en halvrund absid. Kyrkorummet utformades med plant innertak, varsitt högt sittande fönster på långhusets södra och norra sidor och troligtvis med motställda portaler för män och kvinnor. Rester av en igenmurad sydportal av sandsten hittades i samband med en murverksundersökning 1994.

Efter uppförandet kom kyrkan att utvidgas, valvslås och byggas om vid ett stort antal tillfällen. Valvslagningen i långhuset kan ha tillkommit under 1400-talet, troligen även vapenhuset. Under denna period var byggnadsaktiviteten mycket hög, och ett stort antal kyrkor byggdes till på likartat sätt. Även tornet är senmedeltida, och fick enligt vissa uppgifter sin huvudsakliga utformning först på 1600-talet. Tornet försågs med en utvändig trappa som sedermera ersatts av en invändig uppgång från vapenhuset. Spår efter en igenmurad trapptornsdörr upptäcktes av Eiler Graebe 1952.

Tofta kyrka härjades svårt under Skånska kriget 1675-1679, då alla byar runt Landskrona brändes ned. Kyrkan plundrades på inventarier, och omfattande reparationer krävdes för att åter kunna ta byggnaden i bruk.

Kyrkans nuvarande absid är från 1787, byggd på grundmurarna till sin romanska föregångare. Absiden försågs då med ett rakt fönster i öster, omgärdat av en slätputsad omfattning, med en minnestavla ovanför. Enligt Petter Jansson är absidens hjälmvalv och övre murverk troligen ommurade vid något tillfälle. Kormurarnas övre delar har byggts om vid olika renoveringar. De norra och södra murarna har ett avslutningsskift av sandsten, som kanske tillkom samtidigt med korvalvet. Det östra långhusröstet, liksom korets östra gavelröste är ommurat, kanske samtidigt med byggandet av absiden. Även tornets östra gavel är ommurad av samma typ av tegel som absiden.

Under 1840-talet omgestaltas kyrkan av domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius. Det södra vapenhuset rivs och kyrkan får ett nytt tegeltak och en ny takstol, som ersätter en konstruktion av romansk typ med dubbla kryssparrar. Fönstren och dörrarna får sitt nuvarande utseende, och nya tegelomfattningar görs med synligt rött tegel. Detta tegel är idag förputsat. Absidfönstret görs om till entré till sakristian.

Vid sekelskiftet förnyas kyrkans interiör av arkitekt O J Wahlström. En orgelläktare och en ny bänkinredning installeras. I korvalvet målas en stjärnhimmel, och dess ribbor smyckas liksom korväggarna med kvaderindelningar. Utöver dessa motiv hittade man i mitten på 1950-talet fragmentiserade spår av en unggotisk kalkmålning, föreställandes S:t Kristoffer, på norra långhusväggen ovan valven. Samtliga målningar är idag försvunna eller överputsade, troligen sedan en invändig renovering 1924.
Kyrkans nuvarande taktegel läggs 1916 efter Theodor Wåhlins anvisningar.

1953 får Eiler Graebe i uppdrag av byggnadsstyrelsen att ta fram riktlinjer för kyrkans framtida restaureringar. Av hans program genomförs ett fåtal punkter. Altaret och altarbarriären flyttas fram, och golvet innanför räcket görs om och sänks 10 cm. Ytterporten till absiden förses samtidigt med en innerdörr.

1994 genomförs en renovering av kyrkan, f.d. vaktmästarbostaden och norra kyrkogårdsmuren. Kyrkans fasader renoveras och underhålls, absidens dörrblad byts ut och vapenhuset ommålas.

De senaste renoveringarna görs i början av 2000-talet. 2004 omblyas, kompletteras och målas samtliga fönster, och 2008 kalkas kyrkan om utvändigt samtidigt som avvattningssystemet kompletteras.

Interiör
Vapenhuset i tornets bottenvåning har golv av kvadratiska, svarta och gula viktoriaplattor, som ansluter direkt till de vitmålade väggarna. Taket utgörs av ett slätputsat kryssvalv, utformat med fyrkantiga enstensribbor som vilar på tresprångiga pilastar.
I norr finns en gråmålad, L-formad trätrappa med öppet räcke, som leder vidare upp
i tornet. Såväl ytterdörren som pardörren mot långhuset har släta fyllningar in mot vapenhuset. Mot kyrkorummet är den senare dörren dekorerad med utskuren dekor i form av bl.a. fyrpass, andreaskors och gotiska spetsbågar.

Långhuset består av ett skepp, indelat i två kvadratiska travéer. De spetsbågiga valven är slätputsade och vitmålade, halvstens kryssvalv med fyrkantiga sköld- och gördelbågar, som vilar på tresprångiga pilastrar. I ena valvhjässan hänger en ljuskrona, och på långhusets ytterväggar sitter ljuslampetter. De öppna bänkkvarteren står på plankgolv på ömse sidor om mittgången, belagd med svarta och vita viktoriaplattor i rombmönster. Långhus och kor avskiljs av en bred, slätputsad och spetsbågig triumfbåge. Vid dess norra sida står dopfunten, medan predikstolen återfinns på södra sidan.

Kyrkans orgelläktare finns i långhusets västra del. Den bärs upp av två runda pelare och bjälkar upplagda på långhusmurarna. Vid läktarens norra och södra sidor finns varsin rak trappa upp till det övre planet, dolda bakom en vägg av betsad träpanel. Läktarens undersida består av ett ekådrat kassettak med fyllningar av slät panel, medan ovansidans golv är täckt av en brun nålfiltsmatta. Den öppna räckesbarriären i gotisk stil är utformad som en arkad av trepassbågar, smyckad med förgyllt listverk och stjärnkors. Räcket är kompletterat med en överliggare av brunmålat sexkantsstål.
Koret upptas till största delen av altaret och den upphöjda altarringen. Korets lägre nivå är belagd med viktoriaplattor av samma sort som i långhuset, medan golvet innanför altarringen är täckt av en grå heltäckningsmatta. Koret täcks av ett svagt spetsbågigt kryssvalv, som murats in i kormurarna. Valvet bärs av fyrkantiga ribbor, som lagts upp på enkelt profilerade konsoler. Mot korets norra och södra sidor finns kraftiga arkadbågar. Korets valv och väggar är slätputsade och vitmålade.

Koret och absiden, som täckts av ett vitputsat och målat hjälmvalv, avgränsas av en rundbågig, slätputsad tribunbåge. Sakristian avskiljs i kyrkorummet med draperier på ömse sidor om altaruppsatsen. Mot dess baksida står ett beredningsaltare, utformat som en lådhurts avtäckt med en stenskiva. Utgången i öster är försedd med en rundbågig, gråmålad innerdörr av ramverkstyp. Golvet är täckt av en heltäckningsmatta.

Torntrappan från vapenhuset leder till ett vilplan i ena valvsvickeln. Därifrån leder en rak trappa vidare upp i tornet och en lucka in till vinden ovan de oisolerade valven. Långhusets och korets takstolar är av fur, utförda med sparrar, stödben, dubbla remstycken och ett hanband. Absidens takstolar är uppbyggda av sparrar, stödben och stickbjälkar. Taktron består genomgående av bräder. Mellan långhusets och korets norra och södra murar löper vardera två dragbjälkar. Ett dragjärn vid långhusets östra vägg skvallrar om, att ytterligare en bjälke bör ha funnits mot triumfbågen. På långhusets norra och södra murar märks dessutom spåren av varsitt romanskt fönster, som alltså satts igen mot utsidan. I den södra öppningen, som är i bäst skick, sitter rester av en profilhuggen sandstenskarm, som fällts in i fönstersmygen. Korets övre murverk bär spår av flera sekundära lagningar. Yttermurarnas övre delar är ommurade med bl.a. omflyttade fönsteromfattningsstenar av sandsten. Den västra gaveln är delvis omgjord med två rundbågiga öppningar in mot koret. Den östra korgaveln är murad i tegel i kryssförband, med en spetsbågig öppning in mot absiden.

Tornets andra våning har gråstensväggar med avstruken puts och ett obehandlat brädgolv. Yttermurarna förstyvas av två inmurade dragbjälkar. I rummets hörn står varsin stolpe med knekt placerade på de nedanförliggande murarna. Stolparna binds samman av bjälkar i västöstlig riktning, som i sin tur bär upp bjälklaget till klockvåningen. Den har obehandlat brädgolv och stenväggar med avstruken puts. Ljudöppningarna har tegelomfattning. Klockbocken av fur upptar den största delen av utrymmet. Den östra gaveln är omgjord med oputsat tegel i blockförband. På väggsidan mot långhuset märks ett antal dekorativa ankarslutar. Murarna hålls samman av tre dragbjälkar.
Tornets taklag är utförda med sparrar, stödben, underramar och remstycken, som vilar på yttermurarna. Yttertaket är inbrädat. Mellan taknocken och underramarna finns en stolpkonstruktion av mittstolpar och korsande bjälkar, som möjligen är rester av ett tidigare bjälklag högst upp i tornet.

Inredning och inventarier

Altaret är från 1850, byggt av trä av en okänd snickare. Altarbordet breddades 1950 efter Eiler Graebes ritningar.

Altartavlan anses målad av Alexander Malmquist i Paris under 1830-talet. Duken föreställer De tre vise männen, som kommit för att tillbe Jesubarnet och ge honom sina gåvor. På bilden syns även änglar, Josef och Maria. Målningen omges av en guldram, vars övre strålglans skars bort av Eiler Graebe 1953.

Altarringen är troligen gestaltad av Carl Georg Brunius 1846, med en ekådrad barriär genombruten av fyrpass. Kring fyllningarna finns ett förgyllt listverk. Knäfall och överliggare är klädda med röd sammet.



Dopfunten av trä är gestaltad av O J Wahlström år 1900. Funten har ett cirkulärt skaft med en svarvad fot och en åttasidig cuppa, vars nedre del smyckas av en arkad med trepassbågar. Locket har ett utskuret övre listverk. I vapenhuset finns bevarat foten från en medeltida dopfunt, vars upphovsman är okänd. Foten har formen av en attisk bas. Enligt Brunius anteckningar ska cuppan haft samma form som skålen i Västra Strö kyrka, och avyttrats 1875 till en av församlingens medlemmar.

Predikstolen, av ekådrat trä med förgyllt listverk, är ritad av Carl Georg Brunius 1846. Den sexsidiga korgen vilar på en åttasidig fot med kannelerade sidor. Korgens fält är öppna, genombrutna av två på varandra stående fyrpass, omgärdade på ömse sidor av arkadmotiv med trepass- respektive rundbågar. Överliggaren är klädd med röd sammet. Den raka trätrappan har en öppen barriär med urskurna trepassbågar.

Bänkinredningen i ekådrat trä är från O J Wahlströms renovering 1900. Bänkarna, utförda i nygotisk stil, har rikt utsirade gavlar med utskurna tre- och fyrpassbågar. Gavlarnas bänkstöd bärs upp av små kolonnetter. Ryggarna är uppbyggda av ramverk med flera fyllningar. Bänkarna är försedda med fotstöd och psalmbokshylla, och sedan 1972 med lösa dynor. De främsta bänkarna är försedda med skärmar, som smyckats med ett arkadmotiv med trepassbågar.

Orgeln, byggd 1971 av Mårtenssons orgelfabrik i Lund, har 10 stämmor fördelade på två manualer och pedal. Spelbordet är vänt från åhörarna. Orgelfasaden, som ursprungligen satt bakom en orgel byggd av Åkerman& Lund, är gestaltad av O J Wahlström år 1900. Fasadens fem pipfält har synliga pipor innanför spetsbågigt täckta öppningar. Mittpartiet är något förhöjt och avslutas av en rad med stående trepassbågar. Fasaden är ekådrad med ett förgyllt listverk, däribland en kraftig pärlstav.

Lillklockan av malm är i de flesta uppgifter daterad till 1450. Klockan anses dock gjuten av dansken Olaus Hinrici Kegge, som levde på 1300-talet; klockan bör alltså ges en tidigare datering, eller så är den gjuten av någon av Kegges efterföljare. På manteln finns ett gjutet sigill, två korssymboler och en minuskelinskrift med änglahälsningen Ave Maria Gratia Plena, avslutad med orden Onste me fecit.

Storklockan av malm, gjuten av Borchard Gelgegeiter på 1500-talet, pryds av bladfriser och en inskription.

Övrigt
Krucifix av ek, medeltida, upphovsman okänd, som omarbetats vid flera tillfällen. Kristusfiguren gjordes om bl.a. på 1700-talet, då den fick nya armar, och det nuvarande korset tillfördes 1962. Krucifixet hänger på långhusets norra sida.