NORRA RÖRUMS KYRKA

Norra Rörums kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet som en romansk stenkyrka med långhus kor och absid i öster. Den högt belägna platsen tros ha varit en kultplats i förkristen tid. Om kyrkans första tid är inte mycket känt. Ett vapenhus har tillkommit senare liksom valvslagningar av kyrkorummet, vilket med utgång från flertalet andra skånska kyrkor i det första fallet kan ha skett på 1300-talet och det andra på 1400-talet. Något torn har sannolikt aldrig funnits, istället har kyrkklockorna hängt i fristående klockstaplar, varav den senaste uppfördes på 1680-talet. I ett syneprotokoll av kyrkan från 1672 beskrivs klockstapeln liksom kyrkans takstolar som uttjänta och kyrkogårdsmuren är raserad. Enligt nästa protokoll tio år senare tycks endast kyrkans tak ha åtgärdats. Klockstapeln är då i ännu sämre skick, kyrkogårdsmuren fortfarande raserad och kyrkans murverk och vapenhusets spåntak beskrivs som ruinerade. Flera av de nya skadorna har uppkommit under det nyligen avslutade dansk-svenska kriget, då de svenska trupperna vid två tillfällen hade läger i byn.

De första större förändringarna sker under 1700-talets andra hälft. I de olika kronologier över byggnadshistorien som återfinns i handlingar från de senast decennierna råder motsägande uppgifter om bland annat tidpunkt för byggnadsdelars tillkomst och rivning. Av en beskrivning utförd 1830 av tjänstgörande pastor T.G. Björkman kan följande slutsatser dras:

2 maj 1771 invigs det Lillienbergska gravkoret vid långhusets nordöstra hörn. Björkman säger även att gravkoret stöter intill kyrkokorets norra sida och är för närvarande med ett spetsigt spåntak betäckt. Den övre våningen inreds som herrskapskyrka men fungerar vid tiden för beskrivningen som ett slags församlingsmuseum. 1782 rivs vapenhuset och korsarmen i söder, även kallad nykyrkan, tillkommer. Den romanska sydportalen flyttas till den nya huvudentrén i korsarmens gavel. Rivningen av koret med absid anges ofta till 1830, men då pastor T.G. Björkman gör sin beskrivning av kyrkan 20 september detta år finns båda byggnadskropparna bevisligen kvar och inget i hans rapport tyder heller på en nära förestående rivning. Det korrekta året för dessa omvälvande arbeten är istället 1836, då kor och absid rivs till förmån för en förlängning av långhuset. De medeltida valven ersätts av tunnvalv i trä och altarplatsen, med ny så kallad altarpredikstol, flyttas till långhusets norra vägg bakom vilken en tillbyggnad för sakristia uppförs. Kyrkan får därmed en nordsydlig huvudriktning, där det romanska långhuset får karaktär av korsarmar. Arbetena bekostas genom en försäljning av långhusets blytak som ersätts av spån. Nykyrkan var sedan tidigare tegelavtäckt.

1875 installeras en ny orgel och 19001901 tillkommer ny bänkinredning ritad av arkitekt Folke Zettervall. Golven, som tidigare troligen var belagda med kalksten i de äldre delarna och plankgolv i nykyrkan, beläggs med viktoriaplattor. 1912 återköps den gamla predikstolen som sålts på auktion i mitten av 1800-talet .

Domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin upprättar 1921 ett förslag till utvändig restaurering, bland annat avseende renovering av taktäckning och vittning. Det är oklart när arbetena utförs, men på ett fotografi från 1929 framstår exteriören som tämligen nyrestaurerad. 1926 års förslag till invändig restaurering av länsarkitekt Nils A. Blanck tycks utföras runt 1928. De största förändringarna är tillkomsten av ett vindfång samt ommålning av interiören, där bland annat väggarnas kvadermålning överkalkas och orgel, orgelläktare och bänkinredningen målas i en gulbrun ton. I början av 1930-talet restaureras Lillienbergska gravkoret.

Nästa stora förändringsarbeten sker under 1950-talets första år, under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe. Bland annat plockas altarpredikstolen bort och predikstolen från 1606 restaureras och sätts upp på sin nuvarande plats. Golven läggs om, entrédörrarna i öst och väst byts ut, bänkrader i korsmitten avlägsnas och elektrisk värme och belysning liksom innerbågar till fönstren installeras. Den fasta inredningen i trä får sin nuvarande färgsättning i blågrått. Sakristian omvandlas till bårhus och dörröppningarna från kyrkorummet sätts därmed igen. Istället inreds Lillienbergska gravkoret till sakristia. Under läktaren inreds vapenhus.

1958 får kyrkan en ny orgel tillverkad av Fredriksborgs Orgelbyggeri. 1978 isoleras valven och i början av 1980-talet läggs gravkorets takspån om och dess takspira i ek i form av en fransk lilja konserveras av konservator Albert Eriksson. 1991 byts vissa av klockstapelns takspån ut i samband med underhållsarbeten, Länsstyrelsen godkänner granspån istället för ek som i befintligt utförande. Enligt andra källor ska alla ekspån bytts ut mot furuspån redan på 1960-talet. I mitten av 1990-talet installeras nytt värmesystem och ny elcentral. Några år senare konserveras kyrkans epitafier. 2002 restaureras fönstren, som vid något tidigare tillfälle blivit målade med plastfärg. 2008 beläggs klockstapelns tak i sin helhet med ekspån och 2010 utförs genomgripande underhållsarbeten av kyrkans exteriör.

Interiör
Genom kyrkans huvudentré i söder nås vapenhuset som utgörs av ett vindfång under orgelläktaren. Golvet är belagt med rött rektangulärt tegel. Yttermuren är vitputsad medan väggen mot kyrkorummet utgörs av lockpanel målad i en ljust grå kulör. Även åt öster och väster finns panelklädda väggar och dörrar, vilka bland annat döljer läktartrappan och utrymmen för elcentral och städutrustning. Taket av breda tiljor utgörs av läktargolvets undersida, vilket ligger på kraftiga bjälkar målade i blågrön ton uppburna av klassicistiskt utformade pelare marmorerade i grågrönt. Ytterportens insida är klädd med breda plankor målade i ljust grå kulör och har smidda bandgångjärn. Pardörren mot kyrkorummet är av klarlackad furu och har tre speglar i vardera dörrblad.

Kyrkorummet utgörs av det medeltida långhuset och nykyrkan. Efter att altarplatsen flyttats till den norra muren har kyrkorummet givits en ny riktning, där nykyrkan kan sägas fungera som långhus och det ursprungliga långhuset istället utgör korsarmar. Golvet är belagt med samma röda tegel som i vapenhuset medan bänkkvarteren, som från tre håll riktar sig mot altarplatsen i de båda byggnadsdelarnas skärningspunkt, står på spontade furugolv. Sydost om altarringen, i det medeltida långhusets mittgång, täcker en stenhäll nedgången till en underliggande gravkammare. De putsade och vitmenade väggarna avslutas utan listverk mot vitmålade tunnvalv i trä. De inre dörrparen i väst- och östentrén utgörs av klarlackade fyllningsdörrar av ek. Fönstren i djupa rundbågiga nischer har gråmålade innerbågar av trä som tillkom på 1950-talet. I taket hänger mässingskronor och på väggarna sitter lampetter. Predikstolen är placerad i hörnet där nykyrkans östvägg möter långhuset. Nykyrkans södra del upptas av orgelläktaren som vilar på åtta klassicistiskt utformade träpelare marmorerade i grågrönt. Den framskjutande och tresidiga läktarbarriären är uppbyggd med ramverk och fyllningar samt ett senare adderat räcke i trä. Ramverken är liksom bjälkarna marmorerade i samma blågröna ton som återkommer i kyrkbänkarna, medan fyllningarna är marmorerade i ljusgrått. Färgsättningen accentueras av rödmålade profiler.

I nordost finns en stickbågig murverksöppning mot det Lillienbergska gravkoret, vars övervåning idag fungerar som sakristia. Gravkoret har vid inventeringstillfället inte kunnat besökas och följande beskrivning utgår från tre fotografier samt en kortare beskrivning i kyrkans vård- och underhållsplan från 2006. Sakristian är placerad fyra trappsteg över kyrkorummets golvnivå och nås via en stickbågigt avslutad fyllningsdörr av ek. Golv och tak utgörs av omålade breda tiljor, troligen furu. Öster om dörren mot kyrkorummet finns en likadan dörr som leder till ett mindre förvaringsutrymme. Sakristians möblemang, med skåp, hylla, bord och lösa stolar, är liksom innerbågarna och ytterbågarnas insida målade i samma blågröna ton som bland annat bänkinredningen. Fönstren är dessutom försedda med galler. I sakristian finns även delar av kyrkans tidigare altarpredikstol. Bottenvåningen är fortfarande inredd som gravkor med åtta kistor och en likvagn från 1700-talet.

Bårhuset har liksom gravkoret inte kunnat besökas vid inventeringstillfället och dess interiör finns heller inte beskriven eller fotograferad i vård- och underhållsplanen.

Inredning och inventarier
Altaruppsatsen i empirestil tillkom vid omdaningsarbetena 1836 och var ursprungligen utformad som en så kallad altarpredikstol med samkomponerat altare och predikstol. Idag återstår själva uppsatsen, uppbyggd av två engagerade kolonner samt ett framskjutande halvrunt ljudtak. Kolonnernas kapitäl kröns av förgyllda kulor med kors och ljudtaket av en förgylld sol. Altaruppsatsen är marmorerad i ljust grått medan dekorativa detaljer som tandsnittsfris och meanderbård är utförda i förgyllning mot röd botten.
Mellan kolonnerna fanns tidigare predikstolen med ingång från sakristian, nuvarande bårhuset. Muröppningen är idag igensatt och här återfinns istället kyrkans triumfkrucifix från 1400-tal eller tidigt 1500-tal. Framför altaruppsatsen står ett altarbord i trä målat i grå kulör.

Den halvrunda altarringen är utförd i trä målat i en ljust grå kulör. Barriären är utformad som ett gallerverk av krysställda spjälor. Under handfallet, som liksom knäfallet är klätt med rött tyg, löper en förgylld tandsnittsfris mot röd botten. Altarringen har grindar åt öster och väster.

Predikstolen i polykromt bemålad ek från 1606 har femsidig planform där en av sidorna utgör öppning mot trappan. Korgens övriga sidor pryds av fält med snidade figurframställningar av de fyra evangelisterna i rundbågenischer. Hörnen markeras av kolonnetter på volutformade konsoler med änglaansikten. Det övre listverket har förgyllda textband på svart botten medan korgens botten är svängd mot den smärta foten. Predikstolen såldes på auktion efter att församlingen vid 1836 års ombyggnadsarbeten införskaffat en altarpredikstol, vilken numera är placerad i sakristian. 1912 återköptes emellertid predikstolen från en antikvitets- och timmerhandlare i Hallaröd, varpå den placerades i långhusets nordvästra hörn. Sin nuvarande placering fick den i samband med restaureringen i början av 1950-talet, då den också återfick sin ursprungliga färgsättning av konservator Osvald Owald.

Ovanför predikstolen hänger en hexagonal baldakin, uppbyggd av profilerade listverk som pryds av förgyllda textband och tandsnittsfris. Överstycket kröns av medaljonger med änglaansikten. I ljudtakets mitt hänger en förgylld duva.

Mittemot predikstolen, på andra sidan nykyrkans mittgång, står den romanska dopfunten tillverkad Höörsandsten. Cuppan är kvadratisk och de fyra sidorna pryds av sexbladiga rosetter i rundbågiga fält som flankeras av repstavar. I överkant löper en palmettfris och repstavar. Foten är lika bred som cuppan och är timglasformad med en kraftig vulst vid midjan. Till skillnad från cuppan, som är omålad, är foten marmorerad i grå sandstensimiterande kulör. Över dopfunten hänger en baldakin med snarlik utformning som den över predikstolen.

Den öppna bänkinredningen som tillkom 1901 ritades av arkitekt Folke Zettervall. Gavlarna har ett eklektiskt formspråk med klassicistiska grundelement som doriska kolonnetter, kannelyr och tandsnitt, samtidigt som sidostyckenas svagt svängda form och de den skurna växtornamentiken som kröner gavlarna har tydliga drag av jugend. Ryggstöden är liksom skärmväggarna mot altarplatsen uppbyggda som ramverk klädda med stående panel. Bänkinredningen är marmorerad i blågrönt, med ett fåtal av gavlarnas detaljer accentuerade i vitt. Bänkraden närmast predikstolen har en egen utformning, vilket ger den karaktär av herrskapsbänk. Bänken är sluten, där en dörr från kyrkans tidigare bänkinredning, möjligen samtida med predikstolen, har återanvänts. Skärmväggen har fyllnadsspeglar med rödmålad profil och avslutas upptill av ett gallerverk i samma röda kulör. I kompositionen ingår även en vinge från kyrkans tidigare altaruppsats från 1600-talet, framställande en naturalistisk kvinnofigur. Bänkdörren och altarvingen adderades vid restaureringarna på 1950-talet.

Den nuvarande orgeln tillverkades 1958 av Fredriksborgs Orgelbyggeri, Hilleröd, Danmark, med delvis återanvända stämmor från kyrkans tidigare orgel som tillverkades på 1870-talet av A.V. Lundahl, Malmö. Orgeln har 11 stämmor fördelade på två manualer och bas. Den sjudelade fasaden med synliga pipor, varav de i pedaltornen är utförda i koppar, kan möjligen vara ritad av arkitekt Eiler Græbe.

Kyrkans två kyrkklockor som hänger i den fristående klockstapeln ringdes fram till 1976 för hand. Storklockans ålder är okänd men den är omgjuten såväl 1686 som 1707, vid det senare tillfället av Lars Wetterholtz i Malmö. Lillklockan, som är skänkt av släkten Lillienberg, göts av Andreas Wetterholtz i Malmö 1728.

Bland kyrkans övriga inventarier bör nämnas triumfkrucifixet i ek från 1400-talet, ett flertal epitafier, den tidigare altarpredikstolen, en likvagn från 1700-talet samt ett votivskepp från 1920-talet.

Kyrkans planform utgörs av rektangulärt långhus, en större korsarm i söder, ett mindre bårhus i norr samt ett större polygont gravkor i nordost. I långhusets sydvästra hörn finns en kraftig kontrefort. Kyrkan saknar torn och de två kyrkklockorna hänger i stället i en fristående klockstapel strax sydost om kyrkan. Murverken är uppförda av gråsten som spritputsats och vitkalkats. Runt hela kyrkan löper en skråkantad och putsad sockel som tack vare den kuperade terrängen varierar mellan några decimeter upp till två meter i höjd. Det Lillienbergska gravkoret, nuvarande sakristian, har tälttak med sex takfall klädda med tjärade takspån. Övriga byggnadskroppar täcks av sadeltak med rött enkupigt lertegel.

Långhusets långsidor upptas till stor del av tillbyggnaderna. På de fria fasadytorna öster och väster om nykyrkan och bårhuset finns vardera ett fönster i rundbågiga muröppningar, uppbyggda som korspostfönster med överliggande lunettbåge. Var och en av de fem lufterna avdelas med en spröjs, vertikalt i lunettbågen och horisontellt i de rektangulära lufterna. Såväl bågar som karmar är målade i pärlgrått. Gavelfasaderna har varsin centralt placerad entré bestående av panelklädda grönmålade pardörrar med sparkplåt i koppar. Ovan de rakt avslutade dörrarna finns överljus i form av två öppningsbara och stickbågigt avslutade träbågar. Bågarna är indelade med horisontell träspröjs samt katedralglas indelade av diagonalställda blyspröjs.

Östfasaden har ett cirkulärt ventilationshål i gavelröstet och under detta syns ett dekorativt utformat ankarslut. I västfasaden har ventilationshålet oregelbunden form och flankeras av två enkelt utformade ankarslutar. Här finns även en kraftig strävpelare söder om västentrén.

Nykyrkans öst- och västfasader har vardera ett fönster med samma utformning som de i långhuset. I den södra fasaden återfinns kyrkans högt placerade huvudentré som nås via en bred kalkstenstrappa från åt väster och öster. Planstegen utgörs delvis av äldre gravhällar. Entrén utgörs av kyrkans ursprungliga sandstensportal som flyttades hit i samband med nykyrkans uppförande 1782. Portalen är utförd i fint huggen Höörsandsten och är uppbyggd av två rundbågar, av vilka den inre är enkelt utformad med släta stenar. Den yttre bågen är profilerad och avslutas inåt av en rundstav och bundna kolonnetter. Bågen vilar på en bas. Porten utgörs av en rakt avslutad pardörr med diagonalställd grönmålad panel samt ett lunettformat överljus med en vertikal spröjs. Ovanför den medeltida portalen finns en minnestavla av sandsten med texten GUSTAVUS III O REX SUECIA ANO 1782 under en kunglig krona. Ovan tavlan finns ett senare tillkommet fönster med två rektangulära bågar med tre glas vardera. Sex ankarslutar bildar texten KEMNER, efter Christian Kemner som var kyrkans prost vid tiden för nykyrkans tillkomst. I gavelröstet flankeras ett runt ventilationshål av två s-formade ankarslutar. I sydfasadens västra hörna finns en medeltida gravhäll med ett armborst som innan den fick sin nuvarande placering på 1930-talet lär ha fungerat som trappsten på församlingens ålderdomshem.

Gravkoret har oregelbunden planform, med avfasade hörn i nordväst och sydväst. Den ursprungliga huvudingången till övre våningens herrskapskyrka, idag sakristia, ligger i öster och nås via en trappa av kalkstensblock med kraftiga sättningsskador och biologisk påväxt. Porten består av två breda dörrblad med brunmålad diagonalställd panel i en stickbågig nisch. På ömse sidor om porten finns två sandstenstavlor vars inskription numera är oläslig. Av pastor T.G. Björkmans beskrivning från 1830 framgår emellertid att här funnits målade vapen över släkterna Lillienberg och Stierncloo, men att dessa redan 1830 äro till det mesta utplånade. Liknande sandstenstavlor återfinns i norra fasaden, över portarna till gravkoret i sockelvåningen som utgörs av en rakt avslutad pardörr med brunmålad diagonalställd panel. I övre våningen finns ett gråmålat korspostfönster med spröjsade glas. Karmen och de övre bågarna är stickbågigt avslutade. Ett likadant fönster återfinns i väster. Sockelvåningen har gallerförsedda och stickbågiga murverksöppningar, två i väster och en i den nordöstra fasaden.

Bårhuset har ett fönster, lika de i långhuset och nykyrkan och beläget i den östra fasaden. Ingången i söder nås via en trappa med vitputsad men kraftigt smutsad stödmur. Framför murverksöppningen i två språng finns ett tilltaget vilplan. Portarna utgörs av en grönmålad och panelklädd pardörr med stickbågigt avslut. I fasaden ovanför porten finns ett grekiskt kors i relief samt ett runt ventilationshål. I västra fasaden syns spåret av den igensatta prästingången i form av en rektangulär nisch (bårhuset fungerade ursprungligen som sakristia).