ÄSPINGE KYRKA

Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset. Golvet är belagt med kvadratiska röda tegelplattor med halv stens förskjutning. På de vitkalkade väggarna syns här och var underliggande ljusröd puts. Taket utgörs av tornvåningens brädgolv med synliga bjälkar, allt mörkbetsat. Ytterporten utgörs av en pardörr i lackad ek med fyra fyllningar i vardera dörrblad och stora smidesbeslag. Dörren mot långhuset är en stickbågig pardörr med tre fyllningar per dörrblad. Dörröppningen har tidigare varit högre, vilket syns i putsen, men sänktes vid restaureringen 1952. Dörrblad och karm är marmorerade i grågrönt med profiler i ljust rött och vitt, en färgsättning som går igen i förvaringsskåpen under torntrappan utmed norra väggen. Trappan är utförd i mörkbetsat trä. Det gråmålade fönstret i söder har en ospröjsad innerbåge av furu. Mot södra väggen står en bänk från den tidigare bänkinredningen, ett vitrinskåp samt ett slagbord, allt målat i grågrön kulör.

Långhusets golv är belagt med samma kvadratiska tegel som i vapenhuset. Bänkkvarteren står på upphöjda golv av spontad och lackad furu. Väggarna är putsade och vitkalkade. På väggen mot koret syns fragment av medeltida figurativa kalkmålningar och i den mittersta av de tre travéerna har omfattningarna till kyrkans ursprungliga syd- och nordportaler frilagts. De två östra travéerna är slagna med åttadelade ribbvalv medan det västra är sexdelat. Samtliga ribbor har rektangulär profil men deras tjocklek varierar mellan valven. Sköldbågarna är svagt spetsbågiga. Samtliga valv pryds av kalkmålningar som daterats till kring 1550 och bland annat framställer stiliserade blommor, rankor, stjärnor och fåglar. De rundbågiga fönstren har innerbågar av lackad ek, utan spröjsning och med klarglas. I de spröjsade ytterbågarna sitter antikglas. Den västra travéen upptas av orgelläktaren som vilar på åtta pelare av trä och nås via två svängda trappor utmed långhusets västra vägg. Balustraden utgörs av svarvade dockor och bryts centralt upp av ett femdelat ryggpositiv till orgeln. Balustraden är sedan 1987 förhöjd med ett tunt vitmålat metallräcke, ritat av Uno Nilsson på K-konsult. Läktaren inklusive ryggpositivet är målad i en bruten vit kulör med detaljer i rött, grönt och grått.

Koret avgränsas från långhuset genom den rundbågiga triumfbågen och har även golvnivå två steg högre än långhuset. Trappan utgörs av pikhuggen grå kalksten och är försedd med handledare av svartmålat smide. Golvet är belagt med samma röda tegel som i långhuset. Innanför altarringen, som vilar på ett betongfundament, är golvet ytterligare förhöjt och belagt med gul klinker i diagonalt mönster. Väggar och valv är vitkalkade. På väggarna syns spår av underliggande röd och grå färg, sannolikt från en tidigare kvadermålning. Koret är slaget med ett kryssvalv vars ribbor har rektangulär profil. I valvkappornas svicklar finns skvallerhål. Sköldbågarna är lansettformade. Valvet har kalkmålningar av samma karaktär som de i långhuset. På triumfbågens undersida framställs dels Lucifer omgiven av bland annat fåglar, dels syns ett stadsmotiv med fragment av två stående figurer. Fönstrens innerbågar är liksom i långhuset ospröjsade och försedda med planglas.

Absiden avskärmas från koret av altaruppsatsen samt ett draperi som hänger på en kraftig bjälke. Golvet har samma röda tegel som det övriga kyrkorummet medan väggarna och valvet är vitputsade och pryds av kalkmålningar. På väggarna syns bland annat ett draperingsmotiv samt fragment av romanskt måleri framställande Marias förhärligande och Sankt Laurentius. Innerbågen i den rundbågiga romanska fönsteröppningen rakt i öster är av järn med blyspröjsade antikglas. I söder sitter en pardörr med överljus i en stickbågig muröppning. Dörrbladen är av lackad ek och har sex fyllningar vardera.

På vinden över långhuset syns på väggarna rester av kalkputs från tiden före valvslagningen samt två rundbågiga fönsternischer. Takstolarna över långhus och kor består båda av ek och furu. För långhuset rör det sig om mindre delar ek, sannolikt återanvänt medeltida virke, medan korets tre takstolar är mer intakta, med få inslag av adderad furu. Klockbocken i tornet är även den av ek kompletterad med furu.

Inredning och inventarier
Altaret i ek från 1962 är uppbyggt av ramverk med fyllningar av stående spontade brädor. På baksidan mot absiden finns ett inbyggt värdeskåp. Altarskivan är av ek och täcks av svart laminat.

Altaruppsatsen tillverkades av den i Skåne välrepresenterade träsnidaren Johan Ullberg från Hurva, senare med verkstad i Finnja. Ullbergs produktion av altaruppsatser och predikstolar följer ett tidigt etablerat formspråk, i den stil som något nedlåtande brukar kallas bondbarock, som han under sin nästan 40-åriga yrkesbana upprepar med mindre variationer. Äspinges altaruppsats från 1745 eller 1746 är ett relativt tidigt verk, möjligen hans femte altaruppsats. Nederst finns en predella vars mittparti har inskriptionstavla. Denna bär upp altartavlan som framställer Nattvardens instiftande och inramas av två lisener. Framför dessa står två spiralvridna kolonner med akantuskapitäl, vilka flankeras av två större friskulpturer med attributen hjärta respektive bok. Därefter ett entablement som bär upp det höga krönpartiet med volutformade sidoprofiler och ett centralt placerat krucifix. På entablementet står också två friskulpturer i form av puttis med utsträckta händer. Altaruppsatsen restaurerades 1970 av konservator Albert Eriksson och ska då ha återfått sin ursprungliga polykroma bemålning i bland annat blått, rött, grönt och förgyllning.

Den cirkulära altarringen i trä består av svarvade balusterdockor målade i en bruten vit kulör med gråmarmorerad överliggare. Balustraden har dörrar åt sydost och nordost och vilar på ett gjutet gråmålat betongfundament med stoppat knäfall klätt med blågrått tyg.

Mot långhusets östra vägg, norr om triumfbågen, finns ett enkelt utformat dopaltare av slammat tegel med altarskiva av grå kalksten.

Predikstolen i ek är tillverkad på tidigt 1600-tal och har av konsthistorikern Anna Maria Göransson tillskrivits den namnkunnige träsnidaren Jacob Kremberg. På den fyrsidiga korgen framställs i relief evangelisterna med respektive attribut, åtskilda av kolonnetter. Understycket pryds av änglahuvuden och, liksom stora delar av korgen i övrigt, skuren ornamentik. Överstycket är försett textband och har profilerat handfall. Predikstolen är polykromt bemålad i bland annat blått, grått och rött. Färgsättningen lär utgöra det äldsta färgskiktet och framtogs av konservator C.O. Svensson 1954. Två år tidigare tillkom trappan, vars barriär i lackad och marmorerad ek pryds av kanneleringar och spegelfält. Den sexsidiga foten som bär upp korgen bör också vara ett tillägg av relativt sent datum.

I långhusets nordöstra hörn står den medeltida dopfunten i sandsten som har tillskrivits Torrlösagruppen. Den runda cuppan är dekorerad med bland annat repstav och palmettfris. Den något konformade foten har hörntappar och vulst och vilar på en kvadratisk plint. Dopfunten konserverades av C.O. Svensson 1954 och är bemålad i flera lager. Det tidigaste skiktet, det röda, dominerar.

Bänkinredningen från 1952 i slutna kvarter hade ursprungligen 14 bänkrader på var sida mittgången. 2006 borttogs två bänkrader med tillhörande dörrar och gavlar norr om mittgången under orgelläktaren. Ryggstöd och bänkdörrar består av ramverk med profilerade fyllningar medan bänkgavlarna pryds av kopplade pilastrar. Bänkarna är målade och marmorerade i grågrönt med röd accent i ryggstödens falsar. Krönlisten, som även återfinns på skärmarna och utmed långhusväggarna, är grönmålad. Bänkskärmarnas utsidor är brunlaserade och dörrarnas fyllningar har en enkel marmorering. Pilastrar och falsar är bemålade i gult och rött. Bänkarna har dynor klädda med ljusgrönt ylletyg.

Den nuvarande orgeln tillverkades av J. Künkels Orgelverkstad AB, Lund 1979 och har 13 stämmor fördelade på två manualer och bas. Fasaden har bevarats från den tidigare orgeln, vilken byggdes 1963 av orgelbyggmästare Frede Aagaard, Lyrestad men installerades först 1968 och aldrig tycks ha fungerat tillfredsställande. Den tredelade fasaden med delvis synliga pipor ritades av arkitekt Finn Ditlevsen. Ett femdelat ryggpositiv ingår i läktarbarriären. Fasaden är bemålad i en bruten vit kulör med detaljer i rött, grått, grönt och förgyllning.

Kyrkan har två kyrkklockor av malm. Lillklockan är medeltida men göts om av Andreas Wetterholtz 1762. Storklockan är gjuten 1808 i Kristianstad av Johan H Friis. Båda klockorna är dekorerade med växtornamentik och har inskriptioner.

Till kyrkan hör även en rad ytterligare föremål av kulturhistoriskt intresse. Bland dessa kan nämnas ett triumfkrucifix i trä och ett processionskors i metall. I båda fallen rör det sig om medeltida artefakter, troligen från 1200-talet, vilka nu förvaras på Historiska museet i Lund medan kopior tillverkade på 1900-talet finns i kyrkan.

Kyrkobyggnaden
Äspinge kyrka uppfördes under 1200-talets första del som en romansk stenkyrka med långhus samt smalare och lägre kor med halvrund absid. Ingångar fanns i söder och norr. Långhuset utgörs idag av tre travéer som alla är medeltida, men var troligen endast två travéer långt vid uppförandet. Den västra travéen skulle kunna vara nedre våningen av ett senare tillkommet torn, som sedermera delvis rivits och införlivats i långhuset. Kyrkan valvslogs under medeltiden, troligen på 1400-talet, och de spår av kalkmålningar som idag syns på bågar och valvkappor tros till största del ha utförts runt 1550, vilket är ovanligt sent med tanke på att traditionen med kalkmålningar försvann i och med reformationen som i Danmark skedde 1536. Man bör även kunna anta att vapenhuset söder om kyrkan tillkommit under senmedeltiden.

Under 1600-talet fick kyrkan sin nuvarande predikstol, vars upphovsman är okänd, och 1746 tillkom altaruppsats av den i regionen produktive träsnidaren Johan Ullberg. Ett gravkor som anslöt norr om långhuset bör ha tillkommit före 1743, då överstelöjtnanten George Gustaf Schlippenbach som ägde Äspinge Södergård och var den som uppförde gravkoret avled.

Under 1800-talet sker en rad förändringar som i stor utsträckning ger kyrkan det utseende den har idag. 1824 rivs det Schlippenbachska gravkoret och kyrkan förses med stora rundbågiga fönsteröppningar. Sockenstämman beslutade även att hela kyrkan skulle rappas utvändigt och vitmenas invändigt. Möjligen hade kyrkan exteriört varit oputsad fram tills dess, men det skulle även kunna röra sig om rent underhåll. Invändigt flyttas predikstolen från norra till södra sidan och ett korskrank avlägsnas.

1844 uppfördes västtornet efter ritningar av byggmästare Magnus Cederholm i Hunneberga. Hit överfördes de båda kyrkklockorna som tidigare hängt i en fristående klockstapel. När kyrkan fick ny entré i väster genom tornet blev vapenhuset i söder överflödigt och revs ett par decennier senare, 1865. Vid denna tid hade diskussioner även förts kring att riva kor och absid för att utvidga långhuset med två travéer åt öster. Lösning på den platsbrist som låg bakom planerna kom i stället att bli en väl tilltagen läktare som sträckte sig över långhusets västra halva. Av besparingsmässiga skäl såldes kyrkans koppar- och blytak och ersattes av järnplåt. Ett år senare, 1866, utvidgades kyrkogården på klockareannexets mark söder, öster och norr om kyrkan. Den äldsta kända orgeln i kyrkan tillverkades 1876 av Carl August Johansson, Hovmantorp.
På 1890-talet utvidgas kyrkogården ytterligare genom en ny del i norr och år 1900 tillkommer en ny orgel byggd av Eskil Lundén i Göteborg. 1902 genomgår interiören en restaurering som bland annat omfattar väggar, valv, dörrar, fönster samt den fasta inredningen i trä. Ornamenterat måleri på valvbågarna utfördes av målarmästare Fritz Peterson i Hörby. Möjligen är det också vid detta tillfälle som stora delar av interiören kvadermålas. 1932 tillkommer den yngsta delen av kyrkogården i nordöst kyrkogården och 1938 dräneras marken kring kyrkan. Det senare arbetet ingick in en restaurering under ledning av länsarkitekt Nils A. Blanck som i övrigt hade snarlik omfattning som den 1902. Av äldre bilder att döma är det vid denna restaurering som väggarnas kvadermålning kalkas över.

1948 uppförs ett bårhus på den nya kyrkogården och två år senare byts kyrkans takplåt ut mot tegel. Samma år installeras mekanisk klockringning.

1952 genomförs en omfattande interiör restaurering som ännu präglar kyrkan. I domkyrkoarkitekt Eiler Græbes program sägs arbetena i huvudsak omfatta: ny sluten bänkinredning, läggning av furugolv i bänkkvarteren, komplettering av tegelgolv (vilket tycks ha slutat med komplett nyläggning), flyttning av dopfunt och predikstol samt ny trappa till den sistnämnda, nya dörrar mellan vapenhus och långhus, ny trappa till tornet, insättning av innerfönster av ek, borttagning av kaminer och installation av elektrisk värme och belysning samt invändig ommålning. Predikstolen och den bemålade dopfunten konserveras av C.O. Svensson från Göteborg. Kalkmålningar i de romanska byggnadsdelarnas valv friläggs och konserveras. Under restaureringsarbetet påträffas under golvet den romanska altartrappan bestående av sju sandstenskvadrar. Norr och söder om triumfbågen hittas fundament till tidigare sidoaltare och inmurad i triumfbågen en skulpterad bit virke som utgjort trabesbjälke men som innan det möjligen ingått i den ursprungliga takstolen. I murverken noteras spår efter kyrkans ursprungliga norr- och sydportaler.

Tio år senare, 1962, beställs en ny orgel och läktaren förkortas och ombyggs till orgelläktare efter ritningar av arkitekt Finn Ditlevsen. I samband med detta friläggs kalkmålningar i valvet över läktaren av konservator Våga Lindell-Andersson. Till koret tillverkas ett nytt altarbord i ek. Orgeln installeras först 1968 men fungerade aldrig tillfredställande varför den byggs om tio år senare.

1975 isoleras valven. 1989 avfärgas tornet med kalkcementfärg och vid mitten av 1990-talet genomförs en restaurering av tornets lanternin, som återfår sitt ursprungliga utseende med fönster i fyra väderstreck. Ny skåpinredning under trappan i vapenhuset tillkommer 1999 och trappan kompletteras med sättsteg. Ett år senare, i samband med en yttre restaurering, visar färgundersökningar att dekorativa delar som fönster- och portalomfattningar och takfotsgesimser tidigare varit rödfärgade. Sockeln hade haft ett flertal kulörer, bland annat svart, grå och gulbeige. Vid restaureringen ges kyrkan åter rödfärgade dekorativa delar samt gråfärgad sockel.

Exteriör
Kyrkans planform utgörs av långhus, lägre och smalare kor med halvrund absid i öster samt ett kraftigt västtorn som delvis är indraget i långhuset. Murverken är uppförda av grovt tuktad sandsten och vilar på en sockel av sandsten och granit. På de romanska delarna skjuter sockeln ut cirka 10 cm utanför fasadlivet. Fasaderna är spritputsade med grovkornig ballast och vitkalkade. Tornet har cementhaltig puts och är därför avfärgad med vit kalkcementfärg. Takfotsgesimser, fönsternischer och dörromfattningar är slätputsade och rödfärgade.

I västtornet återfinns kyrkans huvudentré. Den rektangulära och slätputsade omfattningen är något indragen från fasadlivet och enkelt utformad med lister som ovanför dörren bildar ett rektangulärt liggande parti. På listerna finns äldre handsmidda beslag från en tidigare utåtgående port. Den nuvarande porten sitter indragen från omfattningen och utgörs av en pardörr i lackad ek med fyra fyllningar i vardera dörrblad. I den södra fasaden finns ett fönster i en stickbågig fönsteröppning. Fönstret består av fyra småspröjsade och gråmålade lufter av trä, möjligen furu. På norra fasaden finns en stickbågig blindering. Tornets andra våning har i sydfasaden ett mindre runt fönster av vitmålat trä med korsspröjs. Klockvåningens ljudöppningar är rundbågiga, två i varje väderstreck, med ljudluckor av svartmålad spontad panel. Tornets tak utgörs av ett flackt tälttak med lanternin, allt inklätt med rödmålad plåt i skivtäckning. Den åttkantiga lanterninen har ett högrest rektangulärt och småspröjsat fönster i ek i varje väderstreck. Fönstren är målade med röd oljefärg. Lanterninen har liksom tornet i sig ett flackt tälttak och kröns av ett kors av ek. I tornets fasader syns ett flertal svartmålade ankarslutar.

Långhuset täcks av ett sadeltak med rött enkupigt tegel och har tre rundbågiga fönsteröppningar i norr respektive söder. De djupa och slätputsade nischerna avlutas inåt med en karnisformad omfattning. De kopplade fönstren i lackad ek har fyra småspröjsade lufter, två rektangulära stående och över detta två segmentformade. Solbänkarna är av sandsten. Takfotsgesimsen kragar ut i tre raka språng.
Korets tak, fasader och fönsteröppningar har samma utförande som långhuset. Fönstren, ett i söder och ett i norr, har emellertid sex lufter istället för fyra, men påminner i övrigt om långhusfönstren. I norr- och sydfasaden finns vardera ett dekorativt ankarjärn utformat som en lilja.

Den halvrunda absiden har ett konformat tak som täcks av rödmålad plåt i skivtäckning. I öster finns en mindre taklucka. I söder finns en dörr i en stickbågig djup nisch. Dörrbladet i lackad ek är rakt avslutat med sex fyllningar. Ovan detta finns ett småspröjsat överljus med stickbågig överbåge, även detta i lackad ek. Dörren nås via en stensatt trappa med tre steg. I öster finns en mindre rundbågig medeltida fönsteröppning med fönster från 1900-talet. Det ospröjsade fönstret med kopparbåge och planglas sitter långt indraget i murverket. Ovanför fönstret syns två ankarslutar lika de på koret.