Remmarlövs kyrka

Remmarlövs medeltida kyrka uppfördes troligen under sent 1100- eller tidigt 1200-tal i romansk stil, med endast långhus och kor. Kyrkan behöll genom århundradena i största utsträckning sin enkla ursprungsutformning, med undantag för ett senare adderat vapenhus i söder. Något torn blev aldrig uppfört, istället fanns en klockstapel nordväst om kyrkan. Efter de dansk-svenska krigen på 1600-talet var kyrkan mycket medfaren, närmast en ruin, men vid mitten av 1700-talet hade den åter iståndsatts. Den ökade befolkningsmängden under 1800-talet ledde på många håll i landet, inte minst i Skåne, till att små medeltida kyrkor kraftigt byggdes om eller revs till förmån för nyuppförda kyrkor. Remmarlövs församling ställdes inför samma problem, och det faktum att biskop Flensburg efter en visitation dömt ut kyrkan som den i alla avseenden stiftets sämsta hade alldeles säkert också betydelse för församlingens önskan att framskrida i frågan.

Efter att såväl ombyggnadsförslag som en invit från Västra Sallerup om en gemensam kyrka förkastats beslutades i början av 1890-talet att rivning och nyuppförande var vägen att gå. Då en utvidgning av den befintliga kyrkogården ansågs problematisk på grund av de omgivande markförhållandena bestämdes att den nya kyrkan skulle uppföras på annan plats. Församlingen förvärvade därför ett markområde om ett tunnlands storlek cirka 300 meter väster om den medeltida kyrkan, vilket före utskiftningen 1817 utgjort gårdstomten i jordbruksfastigheten Remmarlöv 13.

Uppdraget att rita den nya kyrkan gick till Salomon Sörensen, Malmös nyutnämnde stadsarkitekt. Sörensen hade tidigare ritat kyrkorna i Södra Rörum, Arrie och Mellan-Grevie, samt ett antaget men aldrig genomfört förslag till Västra Sallerups nya kyrka (nuvarande Eslövs kyrka). Under byggmästare Anders Sjunnessons ledning påbörjades byggnadsarbetena 1893 och den 30 juni två år senare kunde kyrkan invigas. Enligt muntlig tradition ska fönstrens höga placering ha sin förklaring i att byggmästaren glömde att sätta fönster i tid, varför de skulle hamnat ett murvarv högre än Sörensen tänkt. När församlingen på 1990-talet hittade originalritningar i tornet kunde man emellertid konstatera att fönstren satt på den höjd ritningarna angav. Däremot tycks valvbågarna runt fönstren blivit högre än vad som var tänkt, vilket resulterat i att kyrkan faktiskt är ett tegelvarv högre än i Sörensens ritningar. Gissningsvis har Sörensen, som också var kontrollant för bygget, diskuterat detta med byggmästaren på plats, vilket gett upphov till den lokala traditionen att fönstren sitter för högt.

Sörensens kyrka, med torn i väster, långhus, korsarmar samt rakt avslutat kor, uppfördes vid en tid då den i Skåne så populära nygotiken nyligen nått sin höjdpunkt i och med uppförandet av Helgo Zettervalls Allhelgonakyrka i Lund 1890. Redan några år in på 1890-talet märktes dock en regress inom kyrkoarkitekturen, där inspirationen från 1200-talets franska vertikalsträvande höggotik avtog. Nygotiken började istället blandas upp med andra arkitekturstilar och kyrkorna fick ofta en tyngre och massivare karaktär. I Remmarlöv kan resultatet sägas vara en eklektisk komposition av nygotisk och nyromansk kyrkoarkitektur, med tydliga inslag av båda stilarterna.

Nygotiken var på inga sätt en oomstridd arkitekturstil. Redan i sin samtid mötte Zettervall och hans gelikar stark kritik som skulle kvarstå många decennier. Stilen, med sina perfekta linjer, sitt maskintillverkade tegel och exakta cementornament, anklagades för att vara själlös och artificiell och kom för många att förknippas med industrialismens baksidor. Den nationalromantiska anda som vid tidpunkten växte i hela Europa gynnade inte heller nygotiken, som ju hade sina förebilder i 1200-talets Frankrike och därmed ansågs osvensk. Det nedlåtande begreppet Eslövs-gotik myntades och även Remmarlövs kyrka fick sin beskärda del av konstkritikersleven genom signaturen W.K. i Skånska Dagbladet 1934:

Den kyrka som 1893 ersatte det lilla romanska templet, är uppförd av röd tegel i så kallad Eslövs-gotik. Benämningen innebär i sig själv karaktärisering nog av byggnaden utan att närmare behöva ingå på densamma. Vi få hoppas, att Remmarlövsborna liksom många sina gelikar erfarit den ånger och ruelse, som inte är mer än välförtjänt efter ett sådant raserande, då man inte kunnat åstadkomma mer än denna sockerbagargotik, som nu och för långa tider framåt bringar disharmoni i den vackra landskapsbilden.

De kritiska rösterna till trots står de nygotiska kyrkorna kvar som en del av den skånska landskapsbilden, även om de ursprungliga interiörerna ofta genomgått större omdaningar, och stilartens skamfilade rykte har på senare decennier fått upprättelse. Remmarlövs kyrka har till sin exteriör inte förändrats nämnvärt sedan byggnadstiden. Rengöring, konservering och utbyte av skadat fasadtegel och fogar skedde dels
19691971, dels 2001. Vid det senare tillfället fick kyrkan även ett nytt skiffertak och nya plåtavtäckningar, men i stort har Remmarlövs kyrka ännu samma utseende som vid uppförandet.

De största omdaningarna har istället skett interiört, även om förändringstrycket måste sägas varit förhållandevis lågt jämfört med många andra kyrkor under samma period. 1937 ersatte vattenburen värme en tidigare järnkamin, medan elektricitet inte installerades förrän 1962. En kort notis i Regionmuseets arkiv tyder på att någon form av restaurering ska ha skett 1952, men några närmare detaljer om vilka arbeten som utförts saknas. Ett privat fotografi från 1955 visar emellertid att kyrkans innerväggar som ursprungligen var kvadermålade i två olika kulörer vid detta tillfälle har en monokromt bemålad bröstning, med kvadermålningen bevarad endast i de övre väggpartierna. Även den fasta inredningens har annan färgsättning än på ett fotografi från 1929. Möjligen kan denna förändrade färgsättning tillkommit 1952. Dagens enfärgade och ljusa färgsättning fick kyrkan 1971, då en restaurering under tidigare domkyrkoarkitekten Eiler Græbes ledning genomfördes. Sannolikt var Græbe även inblandad i arbetena 1952.

Orgelläktaren som upptar södra korsarmen och endast kan nås från utsidan har stått obrukad med den gamla orgeln bevarad sedan 1976, då en fyrstämmig orgel installerades under läktaren i själva kyrkorummet. Ett förslag där läktaren skulle omvandlas till personalutrymmen upprättades 1980 men kom aldrig att realiseras.

Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset i tornets bottenplan. Golvet är belagt med svarta och vita viktoriaplattor med kringliggande meanderbård. De slätputsade väggarna är bemålade i en bruten vit kulör. Taket är målat i en ljusgrå kulör och består av spontad panel bakom synliga, profilerade takbjälkar. Kyrkportarnas insida är målade med grå linoljefärg medan de vardera fyra speglarna accentueras av målerier i gult och grönt. Pardörrarna som leder till kyrkorummet har liknande färgsättning men endast tre speglar vardera.

Långhuset och koret präglas av den ljusa och enhetliga färgsättning som tillkom 1971, med väggar i gulvit plastfärg. Tredingstaket spontade panel är målade i en ljust grå kulör medan de synliga takbjälkarna har en mörkare grå bemålning. Äldre fotografier visar att kyrkans tak ursprungligen hade en betydligt mörkare färgsättning. Golven har samma viktoriaplattor som vapenhuset. I mittgången, som flankeras av öppna bänkkvarter på upphöjda furugolv, ligger en grön gångmatta som fortsätter upp i koret. Mellan de kopplade fönstren avdelas väggarna av pilastrar. Ovan perspektivportalen mot vapenhuset återfinns en väggmålning ibland annat rött, blått och gult föreställande ett Georgskors i ett fyrpass. Målningen kröns av bibelord från Lucas 11:28: SALIGA ÄRO DE SOM SOM HÖRA GUDS ORD OCH GÖMMA DET. Citatet lär tidigare varit målat på kyrkans predikstol.

Koret är en förlängning av långhuset, med samma utförande i golv, väggar och tak, och nås via tre trappsteg i cementmosaik. Nivåskillnaden i förhållande till långhuset förstärks av en nyklassicistiskt utformad barriär i grå kulör. Koret domineras av de tre korfönstren vars glasmålningar framställer Kristus och de fyra evangelisterna. Den södra korsarmen upptas i sin helhet av orgelläktaren som avskiljs från det övriga kyrkorummet genom en barriär med arkadmotiv och dekorativa målerier i form av lyror och blomstermotiv. Läktarens golvnivå är cirka 1,5 meter högre än korets, i våg med fönstrens underkant och den tidigare kvadermålningens bröstningshöjd.

Sakristian i den norra korsarmen har liknande golvnivå som långhuset och nås via en trappa från koret. Golvet är belagt med en grönmelerad heltäckningsmatta och de slätputsade väggarna är målade med samma färg som långhus och kor. Insidan av pardörren i den norra entrén är bemålad enligt samma princip som dörrarna i vapenhuset. Från sakristian leder en trappa i trä till en rundbågig dörr genom vilken predikstolen i långhuset nås.

Inredning och inventarier
Altaret i trä är samtida med kyrkan och har en enkel utformning i nyklassicistisk stil. Altarbordet har rektangulär planform och framsidan pryds av fyra pilastrar samt en enkel tandsnittsfris. Altaret kröns av ett lågt dekorativt bakstycke, där utsmyckningen i form Georgs-kors och utsirade bladrankor med drag av jugendstil går igen från väggmålningen på långhusets västra vägg. Altaret är målat i samma grå kulör som merparten av den övriga fasta inredningen, med detaljmåleri i gult samt en mörkare grå kulör.

Den femsidiga altarringen är precis som altaret från kyrkans byggnadstid och utförd i trä i nyklassicistisk stil. De svarvade balusterdockorna är utförda som pelare med enkel bas och tärningskapitäl bär upp
överliggaren som är utformat som ett profilerat entablement. Färgsättningen går igen från altaret, men med ett mer frekvent användande av den mörkgrå kulören. Knäfallet, som är en del av det altarpodium altarringen står på, är klätt i röd sammet. Innan för altarringen är altarpodiet belagt med en ljust grå
textilmatta.

Predikstolen på långhusets norra vägg härstammar från den medeltida kyrkan och tillverkades av bildhuggaren Petter Löfberg i Gullarp 1753. Löfberg tillverkade samma år den altaruppsats som tillhörde Remmarlövs gamla kyrka och som efter att först ha sålts till en privatperson i samband med kyrkans rivning nu förvaras på Kulturen i Lund. Den femsidiga korgen i ek var ursprungligen bemålad men blev i samband med överflyttningen i sin helhet brunbetsad. Samtidigt kompletterades korgen med ett droppformat understycke. De fem tavlorna framställer Jesus och de fyra evangelisterna med respektive attribut. Utförandet skiljer sig från Löfbergs andra verk, vilket tyder på han kan ha återanvänt delar från en äldre predikstol.

Tanken om en tidigare predikstol bekräftas av baldakinen, vars storlek och ålder indikerar att den hört ihop med en mindre predikstol. Baldakinen, som även den är brunbetsad, bär Christian IV:s namnchiffer vilket bör betyda att den tillverkats innan den danske kungens död 1648.

Den tidigmedeltida dopfunten av sandsten överflyttades även den från Remmarlövs gamla kyrka. Den runda cuppan är dekorerad med repstavsbårder i över- och underkant samt knutornament. Den cylinderformade foten avslutas med en kvadratisk platta och är rikligt dekorerad med motiv som lilja, fyrklöver samt palmett- och knutornament. I skarven mellan cuppa och fot syns en tydligt sekundär fog.

Bänkinredningen består av bänkar i trä i öppna kvarter, samtida med kyrkans uppförande. Det nyklassicistiska formspråket, med bland annat engagerade kolonner och Georgs-kors, och färgsättningen i två grå kulörer samt en gul går igen från den övriga 1800-talsinredningen.

Kororgeln är tillverkad av A. Mårtenssons orgelfabrik i Lund och ersatte 1976 ett äldre orgelharmonium tillverkat av Svensson-Ahlfors i Eslöv som ännu står kvar på orgelläktaren. Kororgeln har en manual och fyra stämmor.

De två kyrkklockorna i malm är gjutna av K.G Bergholtz & Co i Stockholm 1895. Den medeltida kyrkans klocka lämnades som delbetalning för gjutningen, och möjligen kan metallen från denna klocka ha återanvänts i någon av de nya klockorna.

Kyrkan har flera lösa inventarier av kulturhistoriskt intresse, bland annat det ursprungliga krönkorset, en gapestock eller straffstock, troligen från 1753, samt en likbår märkt med årtalet 1863. Dessa föremål förvaras alla på tornvinden. Från den medeltida kyrkan överfördes också en mässhake från 1800-talet samt ett par ljusstakar från 1500-talet.

Remmarlövs kyrka är uppförd i fullmursteknik i tegel och vilar på en sockel av rödgrå granit. Fasaderna är murade i kryssförband med maskinslaget tegel i flera olika röda nyanser. Undantaget torntrappan som har plåtavtäckt tornhuv är samtliga takfall inklusive den oktagonala tornspiran täckta med gröngrå skiffer med dekorativ mönsterläggning i röd skiffer. Yttertaken på långhus, kor och korsarmar utgörs av sadeltak.

Tornets nedre våning domineras av en romansk perspektivportal i tegel med ovanliggande tympanon. Kyrkporten utgörs av en brunfernissad pardörr med stående panel och kraftiga dekorativa smidesbeslag. I nord- och sydfasaderna återfinns vardera ett rundbågigt fönster och i knutarna står dekorativa strävpelare. Andra våningen har rundfönster med fyrpassformade ljusinsläpp i tre väderstreck. I västfasaden återfinns även en mindre kopplad rundbågeblindering. Klockvåningen pryds av lansettblinderingar under rundbågiga, kopplade ljudöppningar med ljudluckor i grönmålat trä. Tornet avslutas med fyra spetsgavlar med rundbågefris under den oktagonala tornspiran, vilken pryds av ett krönkors i kopparplåt. Krönkorset tillkom i samband med takbytet 2001 och är en kopia av det ursprungliga krönkorset i zinkplåt som finns bevarat på tornvinden. På tornets södra sida, i mötet med långhuset, återfinns en halvrund torntrappa med rundbågig port och ett mindre rundbågigt fönster.

Långhusets södra och norra fasader upptas av vardera tre rundbågiga parfönster, kopplade med en kolonnett i formtegel med gjutjärnskapitäl. De blyspröjsade, fjällmönsterformade glasen är genomfärgade i blågrön respektive rosaviolett ton och försedda med horisontella stormjärn. Under fönstren löper en koppartäckt kappgesims, och under den utkragande takfotsgesimsen i formtegel en rundbågefris. Vertikalt indelas fasaderna av dekorativa strävpelare avtäckta med kopparplåt.

De båda korsarmarna har ett rundbågigt fönster i vardera öst- respektive västfasad. Kappgesimsen och rundbågefrisen upprepas från långhuset, medan strävpelarna precis som i tornet placerats vid knutarna. I södra armens gavel återfinns en enkel brädad och brunfernissad dörr vilken leder till orgelläktaren. Ovan kappgesimsen reser sig tre smala och höga rundbågiga blinderingar. I gavelröstet över takfotsgesimsen sitter ett mindre rundbågigt fönster och utmed takfallet finns ytterligare en rundbågefris. Taknocken kröns av en skorsten. I den norra korsarmen finns entrén till sakristian, bestående av en brunfernissad pardörr placerad i en rundbågig perspektivportal. Ovan denna tre mindre rundbågiga fönster kopplade med kolonnetter. Gavelröstet har samma utformning som södra korsarmens.

Det rakt avslutade koret har ett rundbågigt fönster i norr och ett i söder, medan den östra gaveln domineras av tre högresta rundbågiga fönster varav mittfönstret är cirka en meter högre än de två flankerande. Gavelröstet är försett med ett mindre rundfönster samt rundbågefris utmed takfallet.