Hammarlunda kyrka

Kyrkan nås genom vapenhuset vars golv är belagt med rektangulärt gult tegel. Väggarna i öst och väst täcks av brädade förvaringsskåp målade i samma grå kulör som det brädade tredingstaket. I den södra väggen som är slätputsat och vitkalkad är två gravhällar uppställda. Den norra väggen utgörs av långhusets södra vägg och har frilagt murverk. Kyrkorummet nås via en fyllningsdörr i ek som sitter i en rundbågad sandstensportal med tympanonfält dekorerat med djurreliefer.

Långhuset är indelat i tre travéer, där kryssvalv vilar på tresprångiga hörn- och sidopilastrar. Golvet är belagt med rött rektangulärt tegel i fiskbensmönster medan de öppna bänkkvarteren står på ett betsat brädgolv med yttre kantbrädor i klarlackad ek. Väggar och valv är vitputsade. På den norra yttermuren i den östligaste travéen återfinns läktarpredikstolen med baldakin. I väster upptar orgelläktaren hela långhusets bredd. Läktaren har ett utpräglat nyklassicistiskt formspråk och vilar förutom i murverken på två toskanska kolonner som bär upp ett utskjutande entablement med triglyfer. Ovan detta står den samtida tempelgavelutformade orgelfasaden vilken flankeras av balustrader. Läktaren och orgelfasaden är bemålade i en bruten vit kulör med detaljer i rött, mörkgrått och förgyllning.

En triumfbåge avskiljer långhuset från koret, som är slaget med ett kryssvalv likt långhusens men med tvåsprångiga pilastrar. Väggar och valv är slätputsade och vitkalkade. Golvet, som är ett trappsteg högre än långhusets, är belagt med åttkantigt gult tegel med röda kvadratiska mellanstenar. Absiden täcks av ett hjälmvalv, slätputsat och vitkalkat liksom väggarna. Det gråmålade brädgolvet är cirka 20 centimeter högre än i koret. Bakom altarring och altaruppsats finns utrymme för diverse förvaring.

Tornets bottenvåning nås från långhuset via ett rundbågigt valv. Rummet har cirkulär planform och är inrett som sidokapell med fristående stolar. Golvet är belagt med rött rektangulärt tegel i fiskbensmönster. Väggarna samt det ålderdomliga gratvalvet, daterat till 1200-tal vilket är ovanligt tidigt, är slätputsade och vitkalkade. På den norra väggen hänger läktarpredikstolens gamla bakstycke.
Tornets andra och tredje våning nås via en utvändig trappa. Andra våningens väggar är ömsom vitkalkade, ömsom frilagda. Golvet består av spontade brädor. En smal trappa leder vidare till klockvåningen på tredje planet som domineras av klockbocken i ek. Tornhuven bärs upp av ett dubbelt sparrverk i fur och ek med stödben som vilar mot en hjärtstock.

Kyrkvindarna över långhus, kor och absid nås via en lucka på orgelläktarens södra sida. Valven är oisolerade. Spår av äldre kalkputs och långhusets tre ursprungliga fönster är synliga över valvkapporna, liksom de kalkmålningar på den östra korväggen som tidigare nämnts. 2012 upptäcktes dessutom en målning som tros föreställa S:t Kristoffer på korets norra vägg.

Taklagen i långhus och kor är sannolikt uppförda vid olika tidsperioder under medeltiden, delvis med återanvänt virke som troligen kommer från någon av de föregående träkyrkorna.

Inredning och inventarier
Altarbordet i trä är gråmålat i likhet med altaruppsatsen.

Altaruppsatsen i renässansstil från 1589 är av så kallad additionstyp, med vilket menas att den har flera våningar ställda över varandra. Predellan eller fundamentet har tre svartmålade texttavlor med förgylld text. Även de sex altartavlorna var ursprungligen bemålade på detta vis, med nattvardens instiftelseord på danska, tyska och latin. Dessa försågs på 1700-talet istället med målningar av Pehr Hollbeck föreställande scener ur Jesu liv; Jesu födelse, nattvarden, Jesus i Getsemane, korsfästelsen, uppståndelsen samt himmelsfärden. Altartavlorna inramas av fyra kannelerade pilastrar vilka bär upp en profilerad gesims samt en baldakin vars tre fält är blåmålade med molnformationer. Uppsatsen kröns av en medaljong framställande en kvinna med kalk, troligen symboliserande Fides (Tron). I de relativt små sidovingarna finns medaljonger med Henrik Brahes och Lene Thotts vapen, som vid denna tid innehade Löberöds herresäte och således är beställarna av uppsatsen. Konstnären bakom altaruppsatsen är okänd, men ett namn som nämnts är bildhuggaren Daniel Tommisen i Malmö.

Altarringen består av en balustrad med svarvade dockor målade i vitgrå kulör. Handfallet är bemålat i en mörkgrå kulör medan knäfallet är klätt i röd sammet.

Predikstolen i renässansstil från 1636 är ett verk av den namnkunnige bildhuggaren Jacob Kremberg. På den tresidiga korgen och dess flankerande flyglar framställs motiv från gamla och nya testamentet i sju rikt skulpterade speglar. Speglarna indelas av mansfigurer, från vänster föreställande Petrus, Moses, Matteus, Markus, Lukas, Johannes samt ytterligare två oidentifierade individer. Predikstolen var ursprungligen placerad i triumfbågen som en så kallad läktarpredikstol. Någon gång, troligen vid sent 1800-tal, flyttas den till korets södra vägg och verkar då ha fått en något modifierad form. I samband med de restaureringar som genomfördes i kyrkan 1965 sägs det att predikstolen återfått sin ursprungliga form och placerats mot korets norra vägg, där den står idag. Det polykroma måleriet är sekundärt men exakt tidpunkt är inte klarlagt. Uppsatt på väggen under läktaren återfinns det gamla trappräcket.

Den fyrsidiga baldakinen är tillverkad 1639 och har profilerad kant med kymationfris i rött och guld samt ett svartmålade fält med förgylld text. Undersidan pryds av kymation, tandsnitt och bladrankor. Överst tre kartuscher bemålade i blått, rött och förgyllning, varav den mittersta bär Christian IV:s namnchiffer, C4.

Läktarpredikstolens tidigare bakstycke som hänger på väggen i tornets bottenvåning har tre målade vapensköldar i rött, vitt och blått mot brun botten i rundbågade fält. Dopfunten i sandsten är huggen i ett stycke på 1100-talet, troligen av Mårten Stenmästare. Den attiska basen har utskjutande hörn och cuppan är endast dekorerad med en enkel fals upp- och nedtill. Funten vilar på en kubformad sockel i sandsten som tillkom vid restaureringen 1965. Till funten hör en dopskål i mässing som möjligen är tillverkad
på 1600-talet.

Bänkinredningen utgörs av öppna kvarter med bänkar i trä, bemålade i en klargrön nyans. De höga, skulpterade gavlarna har nygotiska drag med detaljer som spetsbågar och fyrpass, de sista växelvis bemålade rött respektive blått. Den nuvarande färgsättningen tillkom vid restaureringen av kyrkan 1965. Noterbart i sammanhanget är att bänkinredningen i närbelägna Harlösa kyrka har identisk utformning. Dessa bänkar har troligen tillverkats på 1890-talet och var initialt ekådrade, vilket även skulle kunna vara fallet i Hammarlunda.

Orgeln är tillverkad 1927 av Olof Hammarberg i Göteborg och har sju stämmor fördelade på en manual och bas. Orgeln är placerad bakom den ursprungliga nyklassicistiska orgelfasaden från 1807, vilken precis som orgelläktaren ritades av Olof Tempelman. Den tredelade fasaden med synliga pipor, där det högre mittpartiet kröns av en tempelgavel, har idag endast en dekorativ funktion.

Kyrkan har två kyrkklockor i malm. Storklockan är gjuten av M & E Ohlssons klockgjuteri i Ystad och tillkom kyrkan 1924 då den ersatte en tidigare klocka från 1300-talet som numera förvaras på Historiska museet i Lund. Lillklockan från 1898 göts av Firma Joh. A. Beckman & Co Stockholm och ersatte då en klocka från 1516 gjuten av Joachim Petri.

Ljuskronan i tornet av förgylld brons sägs vara kyrkans första ljuskrona och är möjligen tillverkad på 1700-talet.

Oljemålningen under orgelläktaren av konstnären Axel Kulle framställer kyrkan 1879, strax innan predikstolen nedmonterades från triumfbågen. Målningen är skänkt till församling av en släkting till konstnären.

Hammarlunda kyrka är en romansk stenkyrka, troligen byggd under 1100-talets mitt eller andra hälft. På platsen har tidigare stått två stavkyrkor, uppförda efter samma mittaxel och med samma placering av långhusens norra och södra väggar som stenkyrkan. Det är därför sannolikt att kyrkorna avlöst varandra relativt omgående. Arkeologiska fynd tyder på att den första kyrkan byggdes under 1000-talets andra hälft. Efter en brand har denna ersatts av den andra kyrkan under 1000-talets sista decennier.

Den nuvarande kyrkan som enligt traditionen är helgad till Sankt Anna bestod ursprungligen av långhus och kor med absid. Den höga kvaliteten på byggnadsmaterial och hantverksskickligheten i utförandet skulle kunna tyda på att kyrkan uppförts av en lokal storman med goda ekonomiska resurser och organisatorisk fallenhet.

Entréer fanns ursprungligen i form av såväl syd- som nordportal i långhusets västra del. Långhuset hade även två högt sittande fönster i söder samt ett i norr. I absiden finns inga spår av äldre fönsterupptagningar, men det är troligt att ett fönster funnits på platsen för den sentida dörröppningen i öster. Koret tycks inte fått fönster förrän under senare medeltid, i samband med de valvslagningar som då utfördes i kor och långhus. Byggnadsarkeologiska spår tyder på att vapenhuset i söder har tillkommit ungefär samtidigt som valvslagningarna, och att långhuset innan dess haft platt innertak. I koret var möjligen den romanska takstolen synlig från kyrkorummet.

Romanska kalkmålningar daterade till cirka 1225 föreställande Kain och Abel finns bevarade i koret ovanför valven. Professorn i konstarkeologi Otto Rydbeck kopplade i början av 1900-talet samman dessa med liknande målningar i Harlösa kyrka och hävdade att de måste ha utförts av samme mästare, en teori som senare har motsagts av teologie dr Knud Banning. Även taklaget i ek kan ha konstruerats under slutet av medeltiden, men då med delvis återanvänt virke. Dendrokronologiska undersökningar från 1970-talet, som förvisso beskrivs som osäkra, har daterat olika delar av takstolskonstruktionen till såväl mitten av 1000-talet, tidigt 1100-tal samt tidigt och sent 1400-tal.

Tornets valvslagningar är stilhistoriskt daterade till 1200-talet, vilket är ovanligt tidigt, och skulle därför kunna vara samtida med tornets uppförande. Teorier som gjort gällande att rundtornet skulle vara ursprungligt från kyrkans uppförande har förekommit genom åren. En puts- och murverksundersökning som utfördes i början av 1990-talet, och som tycks vara det senaste inlägget i frågan, drar dock slutsatsen att tornet uppförts i ett något senare skede, sannolikt under tidigt 1200-tal. Ett av beläggen för detta är att den västra långhusgaveln har ursprunglig puts bakom tornets anslutande murverk.

Rundtorn är sällsynta och finns idag endast på tre andra kyrkor i Skåne, nämligen Bollerups, Blentarps och Hammarlövs kyrkor. Funktionen har historiskt ansetts vara försvarsmässiga, där de i Hammarlundas fall åtta ljudhålen tolkats som senare förstorade skyttegluggar. Murverksundersökningarna på 1990-talet visar dock att fem av hålen är ursprungliga och aldrig har ändrats. Av de tre sekundära ljudhålen i väster och söder kan möjligen ett ha förstorats under senmedeltid, medan de andra två utvidgats först under 1700-talet.

Vid utgrävningar i tornet på 1960-talet påträffades två stenkistor innehållandes ben från en man, en kvinna samt tre barn. Stenkistorna har stilhistoriskt daterats till 1150 respektive 1180 och därför antagits utgöra kvarlevorna av kyrkans byggherre. Att tornet i modern tid konstaterats vara sekundärt avfärdar en sådan förklaring. Fynden bör enligt nya teorier istället kopplas samman med en förändring i patronatsförhållandet och tornets primära funktion vid anläggandet tolkas som gravrum. En annan funktion, om än långt ifrån vetenskapligt belagd, är tornets helande kraft. Tre varv runt kyrkan, helst på S:t Hans-afton, sades göra gott för hälsan. Bäst blev effekten om man dessutom skrubbade ryggen mot tornet.

Sedan valvslagningen och uppförandet av vapenhuset under senare delen av medeltiden har kyrkan genomgått väldigt få ändringar. Efter att biskop Flensburg 1875 besökt kyrkan och framhåller att den bör flyttas då den är skrymmande och osäker att beträda upprättas två år senare ett om- och tillbyggnadsförslag av arkitekt Fredrik Wilhelm Scholander. Förslaget skulle inneburit rivning av vapenhus, kor och absid till förmån för korsarm och nytt kor med absid. Av ekonomiska skäl kom inget av detta att realiseras.

De få förändringarna som skett efter medeltiden rör istället främst tillkomsten av ny fast inredning samt byte av taktäckningsmaterial. 1589 anskaffar kyrkan sin nuvarande altaruppsats och 1636 tillverkas läktarpredikstolen av bildhuggaren Jacob Kremberg. På 1730- eller 1740-talet repareras tornets murverk efter att ha rasat i söder och väster. En samtida beskrivning berättar att kyrkan har blytak bortsett från tornet som har stentak och vapenhuset som är belagt med tegel. På 1700-talet sker även fönsterutvidgningar i såväl långhus som kor.

1807 får kyrkan sin första orgel med orgelläktare efter ritningar av arkitekt Olof Tempelman, och 1841 målas och förgylls orgelfasaden. 1815 brinner prästgården i Harlösa ned och de äldre arkivhandlingar gällande Hammarlunda kyrka som förvaras där går förlorade. Efter ett ras muras 1850 södra väggen i vapenhuset om och entréporten byts ut. Arbetena bekostas av greve Axel Axelsson De la Gardie på Löberöds gods.

Kyrkan byter vid ett flertal tillfällen under 1800-tal och tidigt 1900-tal taktäckningsmaterial. Blytaken försvinner i sin helhet på 1880-talet, enligt flera källor till förmånför tegel. Vapenhuset har vid denna tidpunkt spåntak. 1896 får tornet järnplåt, vilket det möjligen också kan ha haft tidigare, och övriga takfall täcks med asfaltspapp som 1920 ersätts av enkupigt lertegel med pappen bevarad under. Uppgiften om att taken bekläddes med tegel redan på 1880-talet för att väldigt snart därefter få papptak framstår som osannolika, troligen rör det sig om en planerad tegeltäckning som av ekonomiska skäl fått skjutas på framtiden.

Kyrkans nuvarande orgel, byggd av Olof Hammarberg i Göteborg, installeras 1927. Kungliga Byggnadsstyrelsen beslutar 1951 om installation av elektrisk uppvärmning och sju år senare om att torntakets rödmålade järnplåt ska bytas mot kopparplåt. 1965 påbörjas omfattande arkeologiska undersökningar och restaureringsarbeten. Bland annat flyttas predikstolen till sin nuvarande plats vid norra långhusväggen, samtidigt som den återfår sin ursprungliga form. Vidare omfattar arbetena ändring av bänkarna, ny fot till dopfunten, invändig och utvändig kalkning, elektrisk ringledning mellan predikstol och torn, framtagning av sandstensportaler i långhuset, ändring av vapenhusets tak för att synliggöra tympanonen, förvaringsskåp i vapenhuset, ny trappa till tornet samt konservering av predikstol och altaruppsats.

Vid mitten av 1990-talet genomförs underökningar av murverk och puts. Förutom vad som tidigare nämnts framkommer att kyrkan sannolikt varit oputsad ursprungligen, om än för en relativt kort period. Det första vitkalkade putslagret tillkommer möjligen redan på 1100-talet, och i fasadernas rundbågefris var då varannan båge rödfärgad. Efter en omputsning på 1500- eller 1600-talet målas varje båge röd och svart samtidigt som gråblå kvadermålningar utförs runt fönstren. Någon gång under 1800- eller 1900-talet spritputsas kyrkan istället för att som tidigare slätputsas. Efter undersökningarna föreslås en återgång till slätputs. Därtill utförs en rad renoverings- och restaureringsarbetet, såsom konservering av predikstol och altaruppsats samt restaurering av rundbågefriserna.

2002 avfärgas tornet med kalkcementfärg efter förslag från Forsberg & Wikerstål Arkitekter AB.

Hammarlunda kyrka är uppförd med murar i kvartsit med inslag av gråsten, sandsten och kritsten. Sannolikt är alla väggar fullmurade, undantaget tornet som med säkerhet är murat i skalmursteknik. Kor, absid och torn vilar på en skråhuggen sandstenssockel medan långhus och vapenhus saknar synlig sockel. Samtliga takfall är täckta med enkupigt rött lertegel, förutom tornet som har kopparplåt i skivtäckning. Avvattning sker genom häng- och stuprännor i svartmålad plåt. Fönstrens solbänkar är gjutna i betong och gråmålade. Kyrkan är i sin helhet vitkalkad och slätputsad.

Det runda tornet i väster har i bottenvåningen ett större rundbågigt fönster med diagonalställda gjutjärnsspröjsar rakt i väster. Denna våning kan endast nås inifrån långhuset. Enda ingången utifrån utgörs av en rundbågig, brädad och svartmålad port i andra våningens södra fasad, vilken nås via en hög trappa i trä. Åtta svagt stickbågiga ljudöppningar, utan luckor och i varierande storlek, är placerade strax under en enkel takfotsgesims som kragar ut i två raka språng med ett sammanbindande konvext listverk. Någon dryg meter under ljudhålen löper en svag utkragning som en linje runt tornet. Enligt den muntliga traditionen visar denna linje hur högt vattnet stod i Hammarlunda efter syndafloden. Det ärgade torntaket kröns av en sirlig gjutjärnsspira med vimpel.

I vapenhuset, som är placerat längst i väster på långhusets södra sida, återfinns i den södra fasaden kyrkans huvudingång som består av en port av stående ekplankor med stora dekorativa smidesdetaljer.
Porten är placerad i en rakt inskuren nisch som i fasadlivet avslutas med en kölbåge och en inkragning med trepass. På var sida om porten sitter ett mindre rundbågigt fönster med diagonalställda träspröjs. Ovan porten finns en rund blindering med kors vars korsarmar avslutas med trepass. Fasaden avslutas mot sadeltaket med en rundbågefris och gesims. Vapenhusets östra och västra fasader saknar fönster och avslutas med gesimser i tre raka språng.

Långhuset har två högresta rundbågiga fönster i söder och tre i norr, vilka liksom tornfönstret är placerade i djupa nischer och har diagonalställda gjutjärnsspröjs och klarglas. I söder strax intill vapenhuset finns en mindre rundbågig medeltida fönsteröppning som numera är blinderad. Fasaderna avslutas med överslammade rundbågefriser i kritsten som bedömts vara ursprungliga. Mitt i sadeltakets södra takfall sitter ett mindre kvadratiskt takfönster.

Koret är lägre och smalare än långhuset och har ett rundbågigt fönster i söder och ett i norr, båda smalare än långhusets. Fasaderna pryds av samma rundbågefriser som långhuset och i sadeltakets södra takfall sitter ett takfönster. Tornets övre våningar nås via en utvändig trappa.

I absidens sentida dörröppning i öster sitter en dörr av stående ekplankor med stora dekorativa smidesdetaljer i en rakt avslutad och inskjuten nisch. Fasadens säregna dekoration består av en blindarkad med spiralvridna halvkolonetter och rundbågar, en utsmyckning som tolkats vara inspirerad av Lunds domkyrkas absid vilken troligen färdigställdes på 1160-talet. Närmast identiska absider finns dessutom på Höörs kyrka samt vid Høms kyrka på Själland. Det tegelklädda taket är indelat i tre triangulära takfall.