SÖDRA ÅSUMS GAMLA KYRKA

Södra Åsums gamla kyrka uppfördes på 1100-talet med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Absidens romanska kalkmålningar har stilhistoriskt daterats till tiden 112550 vilket gör det sannolikt att valvslagningen är samtida med uppförandet. På 1300-talet förses triumfbågen med kalkmålningar av Snårestadsgruppen och samtidigt målas absidens äldre målerier om. Någon gång under medeltiden tillkommer ett vapenhus i söder, möjligen sker det under detta århundrade som är en vanligt förekommande tid för vapenhusbygge på romanska kyrkor i Skåne. På 1400-talet uppförs västtornet och koret valvslås. Valvet har en bildframställning som tillskrivits Everlövsgruppen och har daterats till tiden kring år 1500, medan det ornamentala måleriet utförts tidigare, sannolikt i samband med valvslagningen.

På 1700-talet tillkommer fast inredning i form av bänkkvarter samt altare med altarring och altaruppsats. 1765 uppges tornet byggas om och få sitt nuvarande utseende. På en karta från 1757 avbildas kyrkan från sydost och tornet har då dagens utseende med undantag av att det har sydportal och tre fönster- eller ljudöppningar åt öster. Långhusets östra mur avslutas liksom tornets öst- och västmurar med en trappstegsgavel. Avbildningens tillförlitlighet på detaljnivå kan emellertid ifrågasättas då långhusets sydportal är placerad något för långt åt öster samt att vapenhuset, som enligt andra källor rivs på 1820-talet, saknas. 1780 förstörs kyrktaket, som troligen var av blyplåt då ett sådant sägs ha reparerats knappt hundra år tidigare, i en storm. På 1820-talet tas en prästingång till sakristian i absiden upp, vilket möjligen sammanfaller med att kyrkan 1825 får överta den sedermera rivna Skartofta kyrkas altare, altaruppsats och predikstol genom försorg av friherre Charles Émile Ramel på Övedskloster.

I en beskrivning från 1830 sägs kyrkan vara 42 alnar lång och 11 alnar bred. Taken är avtäckta med tegel. Bänkkvarteren är rödmålade inuti men på framsidan blåa och långhusets brädtak är vitmålat. Orgelläktare som upptar hela tornet finns, troligen samma läktare som idag, och bänkkvarteren löper ända ut till tornets östmur. Uppgången till läktaren är placerad till höger, vilket borde betyda i söder och således på motsatt sida jämfört med idag. Sakristian är inrymd i absiden. 1854 får kyrkan en orgel byggd av Sven Vogelberg. Orgelfasaden placeras i orgelläktarens barriär vilket bör tyda på att läktaren delvis byggs om samt att läktarens underbyggnader, vindfång, sakristia och läktartrappa, tillkommer nu.

När församlingen växer, inte minst till följd av befolkningsutvecklingen i Sjöbo, beslutas att uppföra en ny kyrka. Efter långa diskussioner uppförs den på byn Sandbäcks ägor, mellan den gamla kyrkbyn och municipalsamhället, där friherre Gustav Ramel på Åsumsgården upplät en tomt. Kring samma tidpunkt byggs många romanska kyrkor ut kraftigt eller rivs, men i några fall, som i Södra Åsums, beslutar kyrkostämman att bevara kyrkan som ödekyrka. När den nya kyrkan står färdig 1902 överförs en del inventarier från den medeltida kyrkan, däribland dopfunt, kyrkklocka och predikstol med baldakin, vilken ersätts av en predikstol i nygotisk stil.

Under åren som ödekyrka sker visst underhåll, bland annat 1912 då murar och spåntak underhålls och målningsarbete sker exteriört. En iståndsättning av kyrkan initieras 1925 av baron Carl Ramel, vilka påbörjas 192628 då medeltida kalkmålningar i absid, korvalv och på tribunbågen friläggs av målarmästare Hans Erlandsson. Även triumfbågen och korets väggar undersöks men inga målningar påträffas. Olle Källström vid Riksantikvarieämbetet besöker 1928 kyrkan varpå vidare konserveringsarbeten för målningarna föreslås, liksom en rad andra åtgärder såsom restaurering av bänkkvarter, orgelfasad samt altare med altaruppsats, komplettering av tegelgolv och nedtagning av predikstolen m.m. Erlandsson går vidare med konserveringen av kalkmålningarna, vilket avslutas 1929, i övrigt tycks inga åtgärder genomföras.

1935 upprättas nytt förslag till restaurering av arkitekt Erik Lundberg. Flera av åtgärdsförslagen är upprepningar från Källströms förslag från 1920-talet och några punkter i Lundbergs förslag kommer inte utföras förrän restaureringen 194446. Arbetena 1936 är trots detta omfattande. Tegelgolvet i kor och absid sätts om, delvis med tegel från övriga kyrkan, långhusets brädtak vittas och läggs delvis om, vissa fönsterbågar nytillverkas med återanvända äldre beslag och prästingången i öster muras igen till förmån för ett blyinfattat mindre rundbågigt fönster.

194446 avslutas restaureringen, då bland annat altaruppsats och altare konserveras av konservator Osvald Owalds och altaruppsatsen flyttas från norra korväggen, där den hängt sedan kalkmålningarna frilades på 1920-talet, och placeras åter på altaret. Långhusets vittade innertak avlutas. I en artikel i Mellersta Skåne uppges det sedan ha lackerats i tvättfärg. Bänkkvarter och klockarestol återfår sin ursprungliga bemålning med blågröna ramverk och speglar med röd marmorering på gul botten. Enligt samma artikel utförs detta arbete av konservator Axel Kulle, Malmö. I bänkkvarteren läggs nytt tegelgolv. En predikstol deponerad av Tottarps församling sätts upp tillsammans med trappbarriären till den 1902 tillverkade predikstol som såväl Otto Rydbeck, Olle Källström som Erik Lundberg de föregående decennierna dömt ut som opassande i kyrkan. Trappbarriären sägs ha återfunnits på vinden, varför den tidigare predikstolen troligen har tagits ned strax efter restaureringarna 1936. Orgelfasaden rengörs och förses med 27 nya blindpipor av bleckplåt tillverkade av Mårtenssons orgelfabrik i Lund. En kammarorgel inköps och placeras på läktaren. Utvändigt vittas kyrkan. Genom en högtidsgudstjänst 30 augusti 1946 tas kyrkan åter i bruk.

1961 får kyrkan ny kyrkklocka, gjuten av Bergholtz Klockgjuteri, Sigtuna. 1962 installeras elektrisk belysning i tornets övre del och elektrisk uppvärmning i form av bänkvärmare i långhuset samt två radiatorer i koret. 1970 tillkommer en ny orgel tillverkad av Nils Hammarberg, Göteborg, vilken placeras bakom den gamla orgelfasaden av Sven Fogelberg från 1854. 1973 läggs kyrkans tegeltak om med nytt tegel från Vittinge. 1979 flyttar församlingen på eget initiativ altaruppsatsen till korets norrvägg. Samma år isoleras långhusets innertak och året därpå förses kyrkorummet, som ännu saknar elektrisk belysning, med två smideskronor efter dansk förlaga av 1800-talstyp. Ett par år senare kompletteras belysningen med lampetter och kombinerade blom- och ljushållare i svart smide som ersätter tidigare, enkelt utformade stearinljushållare.

1985 tillkommer hängrännor och stuprör, vilket tidigare saknas. Vattnet avleds till fyra stenkistor och åtgärden sägs förbättra tidigare fuktrelaterad problematik i kyrkan. Samma år restaureras fasaderna, som delvis friläggs och en murverksundersökning genomförs som bland annat visar att tornet haft en portal i sydfasaden. 1997 utförs ny exteriör renovering med partiell putslagning och kalkmålning av hela kyrkan. Året därpå kalkas interiören och de äldre kalkmålningarna konserveras av konservator Magnus Wihlborg. Samma år har den exteriöra avkalkningen på främst tornets syd- och västfasader redan börjat släppa, vilket efter undersökningar visar sig bero på att underliggande lager har inslag av organiskt material (plast). Provytor med svag kalkcementfärg stryks under 2000, av arkivmaterialet framgår inte vidare hur problematiken lösts. 2009 tillverkas en ny ytterport i furu med bevarade äldre beslag och överljuset renoveras med utbytt karmunderstycke, kittning m.m. Dörrbladet tillverkades med det äldre dörrbladet som förlaga, vilket i sin tur antogs vara tillverkat under 1900-talets andra hälft efter äldre förlaga.

Kyrkans planform utgörs av fullbrett västtorn, långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. De romanska byggnadsdelarna, långhus, kor och absid, är uppförda med skalmurar av sandsten med omsorgsfullt huggna hörnkedjor samt fönster- och dörromfattningar. Långhuset har inslag av gråsten. Tornet är murat av gråsten skolade med mindre sten och tegelskärvor. De spritputsade fasaderna är vitkalkade. Hela byggnaden saknar synlig sockel. Absidens hjälmtak har kopparplåt i skivtäckning med parallella tvärfalsar medan övriga byggnadskroppars sadeltak bär enkupigt rött lertegel. Avtäckningar är utförda i bly- och zinkplåt.

Långhus och kor har stickbågigt avslutade fönsteröppningar i vilka det sitter rektangulära småspröjsade fönster med karmar i ek och bågar i furu, allt målat i en blågrå kulör. Långhuset har fyra större fyrluftsfönster, två i vardera norr- och sydfasad, där de övre lufterna har fyra glas vardera och de nedre sex. På marken under sydfasadens västra fönster finns ett trappsteg i form av en stenhäll som markerar platsen för kyrkans ursprungliga sydportal. I sydfasadens östra del finns ett mindre enluftsfönster med nio glas, medan korets enda fönster i söder utgörs av tvåluftsfönster med sex glas i varje båge. Rakt i öster har absiden en mindre rundbågig fönsteröppning med blyspröjsade svagt färgade rombiska glas. Tornets övre våning har rundbågiga ljudöppningar i samtliga väderstreck med ljudluckor av stående svartmålad panel. Kyrkans enda entré återfinns i västtornet och utgörs av en stickbågig muröppning med pardörr med rombiskt mönstrad panel samt ett överljus med två lufter enligt samma princip och med samma bemålning som fönstren. Tornets väst- och östfasader avslutas av trappstegsgavlar som avtäcks med rött enkupigt tegel. Samtliga tornfasader har synliga svartmålade ankarslutar, av vilka de nedre på västfasaden är utsmyckade med små inristade andreaskors. Långhusets och korets fasader saknar utsmyckning, medan absiden avslutas med en förkroppad takfotsgesims. Mot korets norra vägg står en fastklamrad gravsten från mitten av 1800-talet. Stuprör och hängrännor är utförda i grå plåtisol med skarpa vinklar.

Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås ett mindre rektangulärt vindfång. Golvet är belagt med rött tegel, trösklarna utgörs av kalkstenshällar och väggarna är vitputsade.Innertaket är grönmålat och utgörs av orgelläktarens brädgolv. I söder finns en dörr mot sakristian, i norr en dörr till läktartrappan och i öster en pardörr mot kyrkorummet. Samtliga dörrblad utgörs av ramverksdörrar med tre fyllningar där den övre är glasad med spröjs med säregen skuren profilering. Dörrarna är liksom västportens insida gråmålade.

Kyrkorummet utgörs av tornets nedre vånings östra del samt långhuset, vilka åtskiljs av en bred rundbågig murverksöppning. Golvet är i tornet samt i bänkkvarteren som flankerar mittgången belagt med rött rektangulärt tegel. I mittgången ligger en ram av äldre kvadratiska röda tegelplattor kring nio större gravhällar av kalksten från 1600- och 1700-talen. Väggarna är vitputsade och de plana innertaken är i långhuset trärena och i tornet gråmålade. I långhuset avslutas väggarna med en kraftig, profilerad taklist, även denna trären. I de stickbågigt avslutade djupa fönsternischerna sitter sentida ospröjade och gråmålade innerbågar indelade efter ytterbågarnas lufter. Orgelläktaren upptar hela tornets nedervåning och över bänkraderna i tornet utgörs taket således av läktarens undersida. Läktaren vilar i framkant på fyra pelare med kvadratiskt tvärsnitt som är placerade i bänkkvarteren. Barriären är uppbyggd som ramverk med liggande fyllningar och är liksom läktaren i övrigt gråmålad med accenter i grönt och förgyllning. Centralt över mittgången reser sig orgelfasaden på barriären, se vidare Inredning och inventarier.

Koret avskiljs från långhuset genom en rundbågig triumfbåge. Golvet är belagt med äldre kvadratiska tegelplattor, av vilka ett fåtal innanför altarringen har blomstermotiv i lågrelief och tros härstamma från 1200- eller 1300-tal. Under altaruppsatsen som hänger på norra väggen ligger en romansk gravhäll på en tegelsten hög sockel. Framför altaret som är placerat i tribunbågen ligger en infälld större gravhäll. De slätputsade väggarna är infärgade i gulvitt för att ansluta till de frilagda medeltida kalkmålningarna. Koret är slaget med ett kryssvalv vars spetsbågiga sköld- och gördelbågar liksom de rektangulära valvribborna vilar på knippepilastrar med profilerade imposter.

Absiden avskiljs från koret genom tribunbågen. Golv och väggar har samma utförande som i koret. Hjälmvalvet och övre delarna av väggarna pryds av romanska kalkmålningar, se nedan. I södra väggen finns en sakramentnisch.

Korets kryssvalv, tribunbågen samt absidens hjälmvalv och övre väggpartier pryds av medeltida kalkmålningar från tre olika perioder. Absidens målningar med bysantinskt formspråk har daterats till 1100-talets andra fjärdedel och framställer Kristus i majestät med mandorla hållandes Livets bok i vänster hand och högra handen lyft till välsignelse. Kristus flankeras av de fyra evangelisterna och därunder åtta apostlar. Målningarna har retuscherats under gotisk tid kring mitten av 1300-talet av Snårestadsgruppen, som även utfört tribunbågens bildframställningar vars fragmentariska rester tolkats som helgon- och änglafigurer. Tribunbågen har även spår av romanskt måleri. I korvalvet finns en målning av Everlövsgruppen som utfördes kring år 1500. Här syns den nedre delen av en tron och resterna av figuren som suttit på den. De ornamentala målerierna är utförda tidigare, troligen i samband med valvslagningen på 1400-talet.

Inredning och inventarier
Altaret med altaruppsats kom genom försorg av friherre Charles Émile Ramel på Övedskloster till Södra Åsum 1825 från Skartofta kyrka som 1806 uppgått i Öveds församling. Altaret har enligt kyrkans underhållsplan daterats till 1765 och altaruppsatsen till 1731. Blockaltaret i trä är målat i pärlgrå kulör med svartmålad altarskiva och sockel marmorerad i rött och grönt. Framstycket är utformat som ett ramverk med liggande spegel som bryts upp av en medaljong där en förgylld kalk framställs på svart botten. Altaruppsatsen är arkitektoniskt uppbyggd med en predella vars två framskjutande socklar flankerar ett bibelcitat i förgyllning på svart botten. På socklarna vilar två vitmålade kolonnetter som bär upp ett förkroppat entablement. Mittpartiet är marmorerat i grå, svarta och bruna toner och flankeras av volutvingar uppbyggda av skuren växtornamentik. Centralmotivet utgörs av ett krucifix vars kors är förgyllt och den skulpterade Kristusfiguren bemålad. Krucifixet sitter i en ram med svartmålad botten. Över tavlan återfinns ytterligare ett bibelcitat. Altaruppsatsen kröns av en stor medaljong med bibelcitat omgiven av skuren och förgylld växtornamentik. För att synliggöra absidens kalkmålningar hänger altaruppsatsen sedan 1979 på norra korväggen, där den även var placerad under en period innan kyrkans återinvigning 1946. Altaret och altaruppsatsen konserverades 194446 av Osvald Owalds och 1998 av Magnus Wihlborg.

Altarringen i trä löper mellan korets norra och södra väggar och har ett i rät vinkel framskjutande mittparti samt grindar i norr och söder. Barriären är uppbyggd av sågade platta balusterdockor med profilerad överliggare och knäfall klätt med blågrått tyg. Färgsättningen går i pärlgrått och svart med bronserade detaljer. Knäfallets sockel är marmorerad i rött och grönt.

Predikstolen tillkom kyrkan inför nyinvigningen 1946 genom en deposition från Tottarps församling och uppges i kyrkans vård- och underhållsplan vara daterad 1736. Denna datering bör emellertid snarare gälla predikstolen som numera finns i nya kyrkan, vilken i motsvarande vård- och underhållsplan anges som troligen tillverkad 1736 av bildhuggaren Alexander Råå i Blentarp. Korgen har sexsidig planform där kolonnetter avgränsar sidorna som utgörs av ramverk med marmorerade fyllningar. Över- och understyckena är kraftigt profilerade. Färgsättningen utgår från bänkinredningen, med lasering i blågrönt, gula fyllningar med rödmarmorerade speglar och förgyllda detaljer på kolonnetter samt över- och understycken. Trappbarriären med dess svängda och platta balusterdockor användes tidigare ihop med den till nya kyrkan överförda predikstolen, men även till den nygotiska predikstol som trots att kyrkan då blev ödekyrka installerades 1902. Av beskrivningar av kyrkan framgår att denna predikstol plockades ner vid restaureringarna 1936. Delar av den finns ännu bevarade på tornvinden, varifrån trappbarriären hämtades inför restaureringarna 194446.

Den romanska dopfunten i sandsten har tillskrivits Hylliegruppen och daterats till 1100-talets första hälft. Den runda cuppan pryds av palmettfris och repstav och är avfasad nedtill. Foten är timglasformad med vulst och har kvadratisk planform. Skålen är försedd med uttömningshål. Foten och nedre delen av cuppan är till större del gråmålade medan cuppan i övrigt bär spår av äldre bemålning. Dopfunten överfördes 1902 till den nya kyrkan men uppges i en inventering 1929 vara tillbaka i gamla kyrkan. En replik av dopfunten tillverkades för nya kyrkan 1971.

Den slutna bänkinredningen från 1765 har dörrar uppbyggda av ramverk med speglar och avslutas liksom de odekorerade bänkgavlarna av en enkel list upptill. Färgsättningen går i blågrön lasering med fyllningar i ockra och rödmarmorerade speglar. Ryggstöden, uppbyggda med ramverk och liggande fyllningar, är liksom bokhållarna laserade i en rödbrun ton medan sittbänkar, fotstöd och dörrarnas insidor är trärena. Sittbänkarna utökades vid restaureringen 194446 genom att en smalare bräda placerades närmast bänkryggen, innanför den ursprungliga bredare. Beslagen i smide framstår som ursprungliga. Till bänkinredningen hör även en klockarbänk, placerad i koret direkt innanför triumfbågen och med lika bemålning på framstycket samt dekorationsmålerier på sidostyckena. En brudbänk med årtalet 1723 målat på bakstycket är placerad i triumfbågen. Den höga ryggen har profilerat krön medan armstöden är volutformade. Färgsättningen går i blått med dekorativt måleri i form av blommotiv och draperingar i rött, grönt och vitt.

Kyrkorgeln som tillverkades 1970 av Nils Hammarlund, Göteborg har fem stämmor fördelade på en manual och bas. Orgelfasaden i klassicistisk stil från den av Sven Fogelberg 1854 tillverkade orgeln är ännu bevarad och ingår som ryggpositiv i läktarbarriären. Fasaden är tredelad med ett centralt högre rundbågemotiv flankerat av kannelerade pilastrar som kröns av lyror. Färgsättningen går i pärlgrått med bronserade detaljer.

Kyrkklockan i malm göts 1961 av Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna efter en insamling av Lions Club i Sjöbo och är utförd som en replik av kyrkans medeltida klocka som sedan 1902 utgör storklocka i nya kyrkan. I en inventering från 1929 uppges den klocka gjuten 1901 vid Johan A. Beckmans konstgjuteri i Stockholm som numera utgör lillklocka i nya kyrkan hänga i gamla kyrkan.