ÖSTRA SKRUKEBY KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:

KYRKOBYGGNADEN
I slutet av 1800-talet påträffades en lockhäll till en s k eskilstunakista inmurad över kyrkans sydportal. Dessa tidiga kristna gravmonument består i sin mest utvecklade form av fem hällar - sidohällar, gavelhällar samt en lockhäll. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som faktiskt har den största koncentrationen i landet. Gravmonumenten med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. Sannolikt har de tidigmedeltida kungarna och deras närmaste män uppfört egna kyrkor och kyrkogårdar i anslutning till sina gods och gårdar. Dessa första kyrkor uppfördes av trä. Den påträffade lockhällen indikerar därigenom att den nuvarande stenkyrkan kan ha föregåtts av en träkyrka.

Den nuvarande kyrkan uppfördes av kalksten i mitten av 1100-talet, men dess medeltida utformning är inte helt klarlagd. Sannolikt bestod den äldsta kyrkobyggnaden av ett rektangulärt långhus med ett smalare kor med absid samt torn i väster. Tornet, som revs 1868, hade likheter med tornet på Kaga kyrka. Det var slankt med avtrappat murliv och en hög och smal spira. Det var troligen uppfört samtida med kyrkobyggnaden. Från långhusvinden kan man se en igenmurad rundbågig öppning som funnits mellan tornet och långhuset. Det kan eventuellt vara utgången till en läktare, en s k empor, för kyrkans byggherre. Långhusets sydportal kvarstår från den första byggnadsperioden. Portalen har en rikt skulpterad omfattning med två kolonnetter med ornerade kapitäl som bär upp en tympanon, d v s det överliggande halvrunda fältet. Själva tympanonfältet är rutmönstrat. Även den medeltida järnsmidesornerade dörren finns bevarad. Den har daterats till 1150 genom dendrokronologiskt prov, d v s årsringsdatering. Långhuset utvidgades mot norr med ett sidoskepp sannolikt redan under äldre medeltid. Vid en omfattande renovering 1926 utförde landsantikvarie Bengt Cnattingius i Linköping en undersökning av grunden. Det framkom bl a grunder efter två pelare i gränsen mellan det äldre långhuset och det norra sidoskeppet. Cnattingius jämförde utbyggnaden med ett liknande sidoskepp som tillkom vid Heda kyrka redan under slutet av 1100-talet eller 1200-talets början. Sidoskeppet i Heda kyrka försågs med tvärställda tunnvalv, vilka i utformningen ansluter till cisterciensisk arkitektur. Att Östra Skrukeby kyrka varit försedd med pelare framkommer även i Broocmans beskrivning över Östergötland, som utkom 1760 "Är byggd af grof Gråsten, med en rad Pelare midt uti, och 11 Fenster, så at hon är ganska ljus och rumrik.". Det skedde ett flertal förändringar i kyrkan under medeltiden. Det södra vapenhuset tillbyggdes, absiden revs och ersattes med ett rakslutet kor av långhusets bredd, långhuset valvslogs och på korets norra sida tillbyggdes en sakristia.

Under 1600-talet uppfördes ett gravkor för ägarna till Grensholms säteri vid korets sydvägg. Sannolikt uppfördes det för landshövdingen Ture Ribbing, som avled 1656. Gravkoret har en intressant utformning med det övre rummets välvda tak och öppning mot kyrkorummet. Det är oklart hur gravkoret ursprungligen utnyttjades och om det eventuellt haft funktionen av herrskapsläktare. Till minne av sin make, Ture Ribbing, skänkte Maria Kyle 1665 en predikstol till kyrkan. Den är ett arbete i intarsia av mycket hög kvalitet av en okänd mästare. Under 1600-talet tillkom även dopfunten, som är av mässing och tillverkad vid mässingsbruket i Norrköping.

Nästa stora förändring utfördes 1793-1794 då interiören omgestaltades efter tidens nya ideal med ett ljust och luftigt kyrkorum. Pelarna och valven revs och ersattes med ett tidstypiskt trätunnvalv. För att få ett ljusare kyrkorum togs nya större fönsteröppningar upp. I samband med ombyggnaden försågs även kyrkan med en ny orgel, byggd av orgelbyggaren Pehr Schiörlin i Linköping. Det fanns en äldre orgel, vilket framgår av en anteckning i kyrkoarkivet som säger att orgelverket reparerades 1704 av Herr Lars Betulander i Näsby. Under "innanrede" kan man läsa följande "Orgelwerk af 5 stemmor från Grimstad förvervat i forntiden." Altartavlan tillkom 1804 och är målad av Pehr Hörberg.

I mitten av 1800-talet var tornet i sådant bristfälligt skick att det beslutades att riva det. Den dåvarande stadsbyggmästaren i Linköping Henric Elfving utförde en besiktning där han även konstaterade brister i kyrkobyggnaden "hwarföre jag anser att en nybyggnad af kyrkan skulle kosta obetydligt mera än en grundlig reparation af densamma i synnerhet som en stor del af kyrkans materialer kan användas wid nya kyrkobyggnaden. " Tornet revs 1868 och det beslutades att kyrkobyggnaden skulle renoveras. Kyrkan försågs under slutet av 1800-talet med nya fönsterbågar och interiören med nya bänkar, men det dröjde dock ända till 1926 innan en mer genomgripande renovering kom till stånd.

Vid en inventering som utfördes i kyrkan 1921 konstaterades att "Kyrkan är synnerligen illa underhållen." Arkitekt Axel Brunskog i Linköping fick i uppdrag att göra ett förslag till renovering. Riksantikvarien hade uppmärksammat kyrkans stora kulturhistoriska betydelse och utsåg landsantikvarie Bengt Cnattingius i Linköping som kulturhistorisk kontrollant. "Ö. Skrukeby kyrka ligger ju så pass nära Linköping, att en kontrollering av densamma icke borde falla sig allt för svår för Eder, då Ni ju lätt några gånger i veckan kan komma dit per cykel eller annat fortskaffningsmedel." Renoveringen, som utfördes 1926, var framför allt inriktad på att skydda kyrkorummet från fukt och kyla. Yttertaket omlades med enkupigt tegel. Under tegelpannorna låg ett äldre spåntak, som sannolikt härstammade från takomläggningen 1695. Spånen uppmättes och fotograferades. Det äldre vapenhuset i väster, som uppförts av trä då tornet revs ersattes av ett nybyggt vapenhus. Gravkoret iordningställdes till dopkapell och i kyrkans kor sattes fönstren igen. Efter 1926 har i stort sett endast arbeten av vård- och underhållskaraktär genomförts. Vid en invändig ommålning 1988 påträffades kalkmålningar över dörren till sakristian. Målningarna var mycket fragmentariska, men tolkades som vapensköldar tillkomna på 1600-talet.