SANKTA CLARA KYRKA

Clara kyrka har en korsformig plan med tresidigt kor i öster och torn med huvudentré i väster. I de relativt korta korsarmarna i norr och söder finns också entréer. Norr och söder om tornet ligger envåniga tillbyggnader. Utmed långhusets norra och södra fasader finns också tillbyggnader som bl a innehåller vindfång och sakristia. Kyrkan har en stomme av tegel.

I exteriören skiljer sig långhus och torn markant åt arkitektoniskt. Långhusets oputsade stortegel i kryssförband härstammar från den ursprungliga 1500-talskyrkan liksom strävpelarna, de stora spetsbågiga fönsteröppningarna och de runda fönstren på tvärskeppens gavlar. Sockeln består av oregelbundna granitblock. Hårlemans återuppbyggnad efter branden 1751 har gett långhuset sin prägel med smidesbågar och blyspröjsade glas i fönstren, sandstensomfattningar, den putsade taklisten, de låga putsade gavelfälten över korsarmarna samt det flacka brutna koppartaket.

Kring korsarmarna ligger flera tillbyggnader från olika perioder. Hit hör vapenhuset i den södra korsarmens förlängning som är putsat och har ett gavelfält med sandstensornament. Vindfånget till korets entré i söder är också putsat. Mot långhusets norra fasad ligger en tvåvånig sakristia i rött tegel. Fönstren är rundbågiga i bottenvåningen och rektangulära på övervåningen. Vapenhuset i den norra korsarmens förlängning är putsat och fasaden är indelad av lisener medan portalen är rundbågig. Öster härom ligger en envånig sakristia med putsade fasader. Från denna sakristia leder en envånig, putsad gång till koret, den s k prästgången. Tillbyggnadernas portar är klädda med kopparplåt.

Tornet fick på 1880-talet en nygotisk form med en hög kopparklädd spira, spetsbågiga fönsteröppningar, fialer och tureller. De senare hade funnits på kyrkan innan den brann. 1500-talsstommen kläddes med ett hårdbränt, maskinslaget fasadtegel med band av glaserat mörkbrunt tegel. Sockeln är av släthuggen granit. Portalen i väster har kolonetter av grå granit varav en del är polerade. I tympanonfältet sitter en relief föreställande Kristus med evangelistsymbolerna skulpterad av bildhuggaren A E Brambeck. Portarna är gjorda av ek och indelade i små kassetter.

Vapenhuset i väster är indelat i ett yttre och ett inre vindfång. I det yttre är väggar och fyllningsdörrar, som leder till en läktare, vitmålade. Det inre vindfånget är boaserat i ek med fyllningsdörrar. Även det kassettindelade taket är av ek.

Kyrkorummet är enskeppigt med läktarförsedda tvärskepp. I väster finns en orgelläktare. Korets norra och södra väggar är snedställda in mot den rakt avslutande östra väggen. Sju stora spetsbågiga fönster ger ett ljust rum. Längst i väster är golvnivån några trappsteg högre än långhuset i övrigt. Den västra väggen är boaserad likt vapenhuset med snidad dekor och intarsia på dörrarna. Liksom vapenhuset har kyrkorummet kalkstensgolv. Mittgången är belagd med en röd textilmatta. Väggarna är vitmålade med viss dekormålning i rött, gult och svart av Olle Hjortzberg (1872-1959). Fem kryssvalv täcker långhuset, tvärskeppen har ett kryssvalv vardera. Valvens ribbor, sköld- och gördelbågar har samma typ av dekormåleri som väggarna. I valvkapporna är bibliska motiv målade inom cirkelformade fält, även dessa utförda av Hjortzberg. I mittskeppet finns öppna bänkkvarter orienterade mot koret med en mittgång och sidogångar utmed ytterväggarna. Bänkarna är av omålad ek med fältindelade gavlar. Över bänkarna, på var sida mittgången, hänger nio elektriska armaturer. De är förgyllda med snäckformade reflektorer. På väggarna sitter ljusarmar av mässing. På mittskeppets norra vägg, direkt öster om tvärskeppet, är predikstolen placerad. Den är av trä, förutom det draperiformade bakstycket som är av gips. Korgen och ljudtaket har en rikt snidad dekor och hela predikstolen är förgylld.

Den norra korsarmen, som har en boaserad vägg mot vindfånget i norr, är möblerad med bord och stolar. I taket hänger en elektrifierad mässingskrona. I den södra korsarmen finns ett kapell, inrett under senare tid, med ett altare på hjul mot den östra väggen och en altartavla med nonfigurativt motiv i vitt, rosa och lila. I det sydvästra hörnet står en kororgel. Vindfånget mot söder är av ek och har samma utformning som det i norr.

Koret ligger betydligt högre än kyrkorummets golvnivå. I söder finns här en dörr med snidad dekor i fyllningarna och stenomfattning, framför vilken en dopfunt av vitgrå marmor med änglahuvuden och rosor i relief står. Fyra trappsteg av kalksten leder upp till högkoret. Även här är golvet av kalksten och väggarna är målade likt den övriga kyrkan. Ett stjärnvalv, dekorerat likt de andra valven, bärs upp av runda murpelare. Fönstren i norr och söder har glasmålningar från 1888 utförda av F X Zettlers glasmästeri i München. På var sida om altaret, som är av brun och grön kalksten, står knäböjande änglar skulpterade i vit marmor. Förlagorna i gips av J T Sergel stod på samma plats 1790-1904. Altaruppsatsens kolonner och pilastrar av brun och grå marmor med förgyllda korintiska kapitäl bär en bruten arkitrav. Uppsatsen kröns av en triangelformad dageröppning omgiven av förgyllda moln, änglahuvuden och en strålkrans i relief. Altartavlan i uppsatsens mitt är målad av Jonas Hoffman 1766 och föreställer Kristi nedtagande från korset. Altarringen av trä har en genombruten front med snidade och förgyllda detaljer. I övrigt är den målad i grågrönt med knäfall och överliggare klädd i grön textil.

Läktarna har barriärer av omålad ek med utsirade balusterdockor. Orgelläktaren i väster, som har en något svängd barriär, bärs upp av två pelare av ek med snidade skulpturer. Taken under läktarna är av omålad, kassettindelad ek. På de norra och södra läktarnas väggar finns väggmålningar föreställande Klara kloster respektive Clara kyrka från olika perioder, alla målade av Hjortzberg. Ovanför alla läktarna sitter runda fönster. Orgeln i väster är tillverkad 1907 av Åkerman & Lund och har numera 58 stämmor. Fasaden är ritad av Agi Lindegren i omålad ek med rik snidad dekor.

Det rum som byggdes som sakristia väster om den norra korsarmen är nu möblerat med stolar och bord för kaffeservering. Golvet är belagt med ekparkett, det kryssvälvda taket är putsat liksom väggarna och fönstret har smidesgaller. I arbetsrummet en trappa upp ligger ett brädgolv, taket är plant med en profilerad taklist. Fönstren har spröjsade träbågar och dörren har fyllningar. I rummet finns skåp för textilförvaring. Den östra sakristian är kryssvälvd, har brädgolv och en trappa som leder upp till predikstolen.

Övriga inventarier
I kyrkan finns många epitafier, ett flertal utformade av Jean Eric Rehn under 1700-talets andra hälft. På den norra väggen finns i en igensatt fönsternisch ett av dessa över friherre Carl Ridderstolpe. Det är utformat i skenperspektiv föreställande ett förfallet gravvalv. Enklare utförande har de två epitafierna över Rehn och hans maka Anna Rungren, båda ritade av J E Rehn själv. Även epitafiet över Carl Hårleman är troligen ritat av Rehn. Hårleman har själv ritat två stora epitafier i koret. De är båda av kolmårdsmarmor och utformade som sarkofager.

Vid branden 1751, då nästan bara kyrkans murar och valv klarade sig, räddades även kyrksilvret. Kvar finns därför fortfarande silver från 1600-talet såsom en kalk, vinkannor och ljusstakar. Bland kyrksilvret finns också objekt från 1700-, 1800- och 1900-talen. Ett dopfat från 1908 gjort av A C Dufva hör till den nuvarande dopfunten. Till kyrkans textilier hör en mässhake av vitt siden med broderat mönster i relief från 1600-talets slut. En röd mässhake är från 1752. I tornet hänger fyra kyrkklockor varav två är gjutna 1751, den ena av Gerhard Meyer. De övriga två är omgjutna 1883 av tre tidigare klockor.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007.

S:ta Clara kyrka uppfördes 157290. Troligen var arkitekten, byggmästaren och skulptören Willem Boy (sannolikt född 1520, död 1592) delaktig i projekteringen av Clara kyrka. Boy, som var av nederländsk börd, ledde Johan III:s viktigaste byggnadsprojekt i Stockholmstrakten 157692.
Till dessa hör Stockholms, Svartsjö och Drottningholms slott, Riddarholmskyrkans tidigare torn samt S:t Jacobs kyrkas första byggnadsetapp. Efter en eldsvåda 1751 återuppbyggdes Clara kyrka efter ritningar av Carl Hårleman (170053). Helgo Zettervall (18311907) ledde en ombyggnad av kyrkan 188486, då tornet fick sin nygotiska form. Interiören präglas av Agi Lindegrens (18581927) renovering 190607.

Kyrkan är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

HISTORIK
Klara kloster grundades på 1280-talet efter en markdonation av Magnus Ladulås till klarisseorden. Denna kvinnliga orden stod i nära anslutning till franciskanerorden, vars kloster låg på Gråmunkeholmen, dagens Riddarholmen. Murrester från klostret har vid arkeologiska utgrävningar påträffats på kyrkogårdens sydvästra del samt intill kyrkans sydvästra fasad. Troligen låg klosterkyrkan på den nuvarande kyrkans plats, men detta har inte kunnat fastslås. Få arkivalier finns bevarade från Klara kloster vilket begränsar kunskapen om dess historia.

År 1527 beslutade Gustav Vasas regering att riva Klara kloster av försvarstekniska skäl. Fienden hade dessförinnan utnyttjat Stockholms malmar, där klostret låg, vid belägringar. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Nunnorna flyttades till Gråmunkeklostret, varifrån munkarna redan flyttat. Klostret omorganiserades till ett helgeandshus, enligt ett riksdagsbeslut 1531.

Johan III tog initiativ till uppförandet av en ny kyrka på Norrmalm, eftersom den befolkning som bosatte sig där inte längre rymdes i Storkyrkan. Grundläggningen gjordes troligen 1572. Bygget pågick 157790. Kyrkans arkitekt antas vara Willem Boy, som vid denna tid deltagit i flera stora kyrkobyggen.

Efter 1586 är det klart att ledningen av bygget övertogs av byggmästaren Henrik ver Huffven, nederländare och biträde till Boy vid uppförandet av Riddarholmskyrkans torn. Kyrkan fick en korsformig plan, ett torn i väster med spetsig spira, oputsade tegelfasader och ett brant sadeltak. Invändigt var väggarna putsade och valven fick sin nuvarande form. I korsarmarna rymdes sakristia och vapenhus.

År 1751 den 8 juni utbröt en brand, Klarabranden, som drabbade en stor del av Norrmalm och även spred sig till Södermalm. Clara kyrka skadades svårt: tornspiran, taken, taklister och fönster förstördes. Murarna och valven stod kvar men golven och gravarna därunder fördärvades. Överintendenten och arkitekten Carl Hårleman, som även tillhörde kyrkorådet, lämnade ritningar till återuppbyggnaden av kyrkan, bara tjugo dagar efter branden. Fasaderna putsades nu och ett brutet tak, valmat i öster, täcktes med kopparplåt. Tornspiran fick en provisorisk huv. Redan i januari 1752 påbörjades arbetet med inredningen. I början av 1753 dog Hårleman och strax därefter återinvigdes kyrkan. Arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz (171696) övertog arbetet med Clara. Han ritade en del av de fasta inventarierna så som altaruppsättningen men även den provisoriska tornhuv som var färdig 1768.

Adelcrantz tornhuv kom dock inte att bytas ut förrän vid 1800-talets slut, vid den större ombyggnad som leddes av arkitekten Helgo Zettervall 188486. Enligt ritningarna skulle hela kyrkan få en nygotisk form, men endast tornet omgestaltades till sitt nuvarande utseende.

Tjugo år senare var det dags för nästa omgestaltning. En omfattande invändig renovering utfördes 190607 efter ritningar av arkitekten Agi Lindegren. Genom ett helhetsgrepp där all äldre fast inredning byttes ut, utom altaruppsättningen, predikstolen och epitafierna, ändrade han interiörens karaktär påtagligt. Altaruppsättningens övre del förändrades dock och väggarnas nedre del fick en hög ekådrad panel. Valv och delar av väggarna dekormålades av Lindegrens svåger, konstnären Olle Hjortzberg (18721959), som kom att bli en uppskattad muralmålare. Målningarna i Clara var hans första egna arbete.

Troligen bildades Klara församling i och med att kyrkan stod färdig på 1590-talet och en särskild kyrkoherde tillsattes på Norrmalm. Församlingsgränsen sammanföll antagligen med stadsgränsen. 1643 delades församlingen och öster om Brunkebergsåsen bildades Jakobs församling i och med att S:t Jacobs kyrka stod klar. Klara församling kompenserades genom att Munklägret, nuvarande Kungsholmen, blev en del av Klara. Denna indelning gällde bara till 1671 då Kungsholmen blev en egen församling. Mot norr utvidgades församlingen i samband med att stadsgränsen flyttades. År 1682 kom stadsgränsen att gå ungefär i dagens läge. På 1670-talet hade församlingen uppfört ett träkapell, S:t Olofs kapell, där sedan Adolf Fredriks kyrka byggdes. 1773, året innan denna kyrka invigdes, bildades Adolf Fredriks församling. Klara församlings norra gräns kom därefter att gå vid nuvarande Olof Palmes gata, Tunnelgatan och Kungsgatan. 1989 slogs Klara, Jakobs och Storkyrkoförsamlingen samman till Stockholms domkyrkoförsamling.