SANKT LARS KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2006:

Sankt Larskyrkans ursprungliga utformning har intresserat ett flertal forskare och man tror sig ha en någorlunda klar uppfattning om kyrkans tidiga byggnadshistoria. Den första kända kyrkan på platsen var sannolikt en träkyrka, vilket förekomsten av delar till tidigkristna gravmonument tyder på. Dessa tidiga kristna gravmonument består i sin mest utvecklade form av fem hällar - sidohällar, gavelhällar samt en lockhäll. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som faktiskt har den största koncentrationen i landet. Gravmonumenten med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. Sannolikt har de tidigmedeltida kungarna och deras närmaste män uppfört egna kyrkor och kyrkogårdar i anslutning till sina gods och gårdar.

En kyrka av kalksten med rektangulärt långhus och smalare absidkor uppfördes sannolikt under 1100-talets första del. Grundmurarna till denna kyrka frilades under den nuvarande kyrkans golv vid en större renovering 1955-58. Det framkom att kyrkan hade varit försedd med både syd- och nordportal, vilket har tolkats som att den uppfördes på en stormans eller ett kungligt initiativ. Tornet tillbyggdes senare vid långhusets västra gavel och har daterats till 1177 genom dendrokronologisk provtagning, d v s årsringsdatering. Det överensstämmer även med en äldre uppgift om att biskop Kol skulle ha invigt kyrkan under sin tid som biskop 1170-1196. Tornkammaren på första våningen har även en ovanligt förekommande öppning i västmuren, som tolkats som utgång till en läktare eller balkong. Tornet tillhör en grupp breda torn med sidokammare, som i bl a Bjälbo, dendrodaterat till 1220, Stora Åby och Mjölby. Under senare delen av medeltiden, sannolikt under 1400-talet valvslogs kyrkan i likhet med många andra kyrkor och försågs med kalkmålningar. Vid den ovan nämnda undersökningen 1955-1958 fann man en betydlig mängd ribbtegel till valven samt fragment av kalkmåleri.

I början av 1700-talet blev kyrkan för liten för den växande församlingen och 1736 ersattes det äldre koret med ett nytt korparti med korsarmar. Tillbyggnaden var inte tillräckligt tilltagen och det uppstod även klagomål på dess utförande. Stiftsbyggmästaren Caspar Seurling fick i uppdrag att upprätta ett förslag till en ny kyrka med återanvändning av det medeltida tornet. År 1802 kunde den nya kyrkan invigas. Den fick ett för tiden typiskt utseende med ett stort och luftigt kyrkorum med halvrunt korparti och en i öster placerad sakristia. Kyrkan försågs med en altarpredikstol utförd av bildhuggaren Carl Fredrik Beurling. Beurling (1755-1837) var verksam i Norrköping och har tillverkat ett tiotal predikstolar i länet. Han anlitades även till andra inredningsarbeten i kyrkorna, som t ex i detta fall nummertavlorna. Altarpredikstolen var ett uttryck för en strävan att koncentrera prästens hela insats till koret och hade sin storhetsperiod runt skelskiftet 1800. Redan på 1830-talet avråddes dock församlingarna från att uppföra altarpredikstolar. Idag finns endast få altarpredikstolar bevarade i Östergötland. Altarpredikstolen i Sankt Larskyrkan flankerades av två stora altartavlor målade av Pehr Hörberg. Målaren, tecknaren, grafikern och skulptören Pehr Hörberg (1746-1816) var sin tids mest anlitade kyrkomålare. Han har målat 87 altartavlor varav 57 i Östergötland. Han utförde även målningsdekorationer på altarringen, läktarbarriären och i korabsiden. De senare kan nu studeras genom en lucka från sakristians vind. En av samtidens skickligaste orgelbyggare, Pehr Schiörlin i Linköping, svarade för kyrkans nya orgel.

Under åren 1906-1907 genomgick kyrkan en omfattande renovering under ledning av arkitekten och dekorationsmålaren Agi Lindegren. Agi Lindegren (1858-1927) var en av sekelskiftets mer framträdande arkitekter. Han var bl a slottsarkitekt vid Drottningholm och har svarat för ombyggnader och restaureringar av ett stort antal kyrkor. Sankt Larskyrkans exteriöra utformning förändrades med en ny tornavslutning med en spira uppbyggd i flera lanterninvåningar smyckade med obelisker och andra detaljer, sakristian påbyggdes med en våning och försågs med ny takform och ingångarna fick sandstensportaler. Kyrkorummet omgestaltade han i en dramatisk jugendbarock med stor formrikedom. Takvalvet försågs med kassettindelning och väggarna indelades med pilastrar med joniska kapitäl. Koret förändrades genom att altarpredikstolen byggdes om och flyttades till norra väggen. Hörbergs altartavlor hängde kvar och kompletterades över taklisten med fem lunettformade målningar av östgötakonstnären Johan Krouthén. Enligt tidens ideal ersattes även de slutna bänkarna av öppna bänkar.

Kyrkan hade redan under 1800-talet problem med grundförhållanden och sprickbildningar och tornet reparerades bl a 1837. Den sanka marken bidrog till att sättningar uppstod. Vid renoveringen 1906 hade en grundförstärkning utförts. I början av 1920-talet beslutade man sig för att återigen försöka stabilisera kyrkans konstruktion. År 1926 förstärktes bl a takkonstruktionen med en takstol av järnbalkar. Problemen med grundförhållanden fortsatte och i samband med den stora renoveringen 1955-1958 slogs 230 betongpelare ner under kyrkan. Den omfattande renoveringen utfördes under ledning av arkitekt Erik Lundberg.
Lundberg (1895-1969) var arkitekt och antikvarie vid Riksantikvarieämbetet samt professor i arkitekturhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han var en av förgrundsgestalterna inom kyrkorestaureringskonsten under några decennier innan och runt 1950-talet. Han har medverkat i ett flertal kyrkorestaureringar i Östergötland, däribland återuppbyggandet av Åtvids gamla kyrka 1954-1957. I sitt första restaureringsförslag för Sankt Lars kyrka från 1952 konstaterade han att kyrkorummet inte längre hade "skymten av den ursprungliga sengustavianska enkla värdigheten." Han ville framför allt förenkla korpartiets utformning så att kyrkorummet skulle få "en allvarligare, lugnare och mindre profant anspråksfull verkan". Restaureringen av kyrkan kom att bli betydligt mer omfattande än vad förslaget innebar. De största förändringarna skedde i koret som försågs med en ny fondvägg, som placerades parallellt med den äldre korväggen. Fondväggen kläddes in med stora marmorblock med huggen och förgylld dekor av konstnärerna Ivan och Kerstin Jakobsson. Omändringen av Sankt Lars kyrka har ansetts som en av Lundbergs mest brutala restaureringar. I linje med tidens avsmak för 1800-talets arkitekturstilar avlägsnades i stort sett samtliga av Agi Lindegrens tillägg i kyrkorummet från renoveringen 1906-1907, med undantag av väggarnas joniska pilastrar, som dock förenklades. Lundberg formgav ny bänkinredning, nytt altarbord och nya mässingsarmaturer. Inredningen fick en färgsättning i svart och gult. I väster tillkom en läktarunderbyggnad. Exteriören förändrades inte nämnvärt. Lindegrens sandstensportal vid västingången hade enligt uppgift svåra sprickbildningar och ersattes av Lundberg med en omfattning av marmorskivor.

Därefter har bl a läktarunderbyggnaderna utökats vid ett par tillfällen och sakristian omdisponerats