FLISTADS KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:
KYRKOBYGGNADEN
Enligt muntliga uppgifter av antikvarie Jan Eriksson i Linköping har den första kyrkan på platsen varit en stavkyrka. Den nuvarande kyrkan uppfördes under 1100-talet av kalksten och har i stort sett behållit sin romanska planform med rektangulärt långhus, smalare absidkor och västtorn. Tornet har samma bredd som långhuset. Koret och absiden har en dekorativ rundbågefris, som i absiden fortsätter ner i lisener vilket även förekommer på rundkyrkan i Vårdsberg. Flistads kyrka har varit helgad åt den helige Stefanus. I altarskåpet finns kyrkans skyddshelgon S:t Staffan avbildad ridande på en häst. Staffanskulten har varit levande långt fram i tiden genom bl a kappridningar. Kyrkan har även haft jungfru Maria till skyddshelgon. Det lär ha framgått av en inskrift som före 1716 fanns i västra valvet.

Vid en dokumentation som utfördes i samband med isolering av valven 1981 kunde antikvarie Jan Eriksson vid Östergötlands länsmuseum konstatera att koret inte verkade ligga i förband med långhuset och att flera olika byggnadsetapper avspeglades. Kyrkorummet har ursprungligen haft en öppen takstol och den bevarade medeltida takstolen har en rikt dekorerad nockås, som varit synlig nerifrån kyrkorummet. Kyrkorummet har senare försetts med ett innertak av bräder, vilket kvarsittande spikar på bjälkarnas undersidor vittnar om. Tornets bottenvåning har bevarat sitt ursprungliga romanska kupolvalv av kalksten. Det är idag synligt ovan orgelläktaren. Det har rester av kalkmåleri, som enligt konservator Sten Peterson kan härstamma från kyrkans byggnadstid. Tornkammaren nås via en trappa i södra muren, som ursprungligen mynnat i tornets bottenvåning. Över valvet har det funnits ett träbjälklag i nivå med en bevarad rundbågig öppning mellan tornet och långhuset. Den har sannolikt ursprungligen lett till en sk empor, d v s en läktare för kyrkans byggherre. Det har även spekulerats i huruvida det kan vara ett indirekt ljusinsläpp från tornets västfönster. Tornet ombyggdes i slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet-talet då det förhöjdes. Tornhuven har genom dendrokronologisk datering, d v s årsringsanalys daterats till 1300-talets början. Sannolikt tillkom även portalen på nordsidan vid ombyggnaden. Portalen antas vara huggen av en gotländsk stenmästare. Dörröppningen, som är mycket låg, har en klöverbladsformad överdel som följs av en kontur med droppformer. Konsthistorikern Ann Catherine Bonnier skriver i boken Östergötland, landskapets kyrkor att omfattningen visar att portalen varit planerad att inramas av ett antal kolonetter eller vulster och att det är uppenbart att portalen inte tillverkats för sin nuvarande plats. Arkitekt Erik Lundberg och antikvarie Bengt Cnattingius antog att portalen ursprungligen varit belägen vid kyrkans huvudingång på södra sidan. Antikvarie Jan Eriksson anser dock att portalen sitter på ursprungligen plats och placeringen hör samman med den stormannagård som varit belägen norr om kyrkan.

Under 1400-talet valvslogs kyrkan och försågs med kalkmålningar. Målningarna lär ha fullbordats 1505 enligt en numer försvunnen inskrift. Det skulle då vara den tredje målningsperioden. Tornets kupolvalv har fragment bevarade från 1100-talsmålningar och på kyrkorummets väggar finns rester av kalkmåleri från 1300-talet.

Under 1600-talets andra hälft uppfördes en sakristia av sten vid korets norra sida. Det var först på 1830-talet som kyrkan genomgick en större renovering. Kyrkan fick en för tiden anpassad utformning. Ett vapenhus av okänd ålder på södra sidan revs och den ursprungliga sydportalen murades igen. En ny huvudingång togs upp på tornets västra sida. Fönsteröppningarna förstorades och fasaderna försågs med spritputs med slätputsade omfattningar. Interiört försågs kyrkorummet med ett nytt altare och en altarpredikstol. Altarpredikstolen var ett uttryck för en strävan att koncentrera prästens hela insats till koret och hade sin storhetsperiod runt skelskiftet 1800. Redan på 1830-talet avråddes dock församlingarna från att uppföra altarpredikstolar. Kyrkan fick även en ny orgelläktare och orgel. Den senare är byggd av instrumentmakaren och orgelbyggaren Carl Hanner i Linköping. Sannolikt så överkalkades de medeltida kalkmålningarna vid samma tillfälle.

En omfattande renovering av interiören utfördes 1942 efter ritningar utförda av arkitekt Erik Fant redan 1931 och reviderade 1942. Erik Fant (1889-1954) var kontrollant vid restaureringen av Vreta Klosterkyrka 1915-17 och kompanjon med den blivande riksantikvarien Sigurd Curman. Fant kom senare att utföra ett stort antal restaureringsuppdrag för såväl kyrkor som profan bebyggelse i Östergötland, som t ex Linköpings slott och nya slottet på Bjärka Säby. Flistad kyrka fick vid restaureringen 1942 i stort sett sin nuvarande gestaltning. De öppna bänkarna från sekelskiftet 1900 byggdes efter tidens ideal om till slutna bänkkvarter. Koret och absiden fick en helt ny gestaltning genom att det östra fönstret, som tagits upp 1836 murades igen, altarpredikstolen togs ner och omgjordes till en traditionell predikstol som placerades på norra sidan. Det medeltida altarskåpet placerades över altaret. I väster ombyggdes orgelläktaren. När kalkmålningarna framtogs 1942 konstaterade konservator Bertil Bengtsson att det i absiden fanns två lager av kalkmålningar från 1300- och 1400-talen, varav det undre skiktet med den nu framtagna korsfästelsescenen invid det nordvästra fönstret var av högre kvalitet.

Kyrkan har därefter förändrats framför allt i korpartiet då bl a altaret flyttades fram och koret utvidgades mot väster. Arbetena utfördes 1982 under ledning av byggnadsingenjör Ture Jangvik i Linköping.