VETA KYRKA

Exteriör beskrivning
Kyrkan är uppförd i tuktad kalksten och gråsten och består av medeltida långhus och rakslutet kor samt senare tillkomna korsarmar; en i söder och en i norr. Norr om koret ligger sakristian och ett vapenhus finns vid södra korsarmen. Torn saknas. Den äldsta delen, långhus och den äldre delen av östra koret, är byggd i kalksten med inslag av kluven gråsten. Långhusets hörn markeras av hörnkedjor av välhuggen kalksten och koret avslutas upptill av en bågfris i kalksten. 1300-talets utbyggda kordel är i huvudsak av gråsten men med hörnkedjor och gavelröste av kalksten. I gavelröstet finns även återanvända delar av det äldre korets bågfris. Sakristian från 1400-talet, liksom södra korsarmen från 1600-talet och norra korsarmen från 1700-talet är byggda i gråsten. I södra korsarmens sydvästra hörn sitter en sekundärt inmurad kalksten med reliefmönster. Innanför en ram med flät- och zickzackmönster finns ett regelbundet geometriskt mönster. Den södra korsarmen har en putsad rundel i gavelröstet, troligen ett igensatt fönster, samt synliga ankarslutar under takfoten. I den utvidgade delen av koret, liksom i korsarmarna finns delar av den medeltida profilerade sockellisten inmurade. Vapenhuset har en rödmålad träfasad av lockpanel. Kyrkan står helt oputsad. Långhuset och det östra koret har en profilerad kalkstenssockel som tillkom 1913-14 med bevarade delar av den medeltida sockeln som förebild. Troligen fanns den sockeln aldrig på den senare utbyggda kordelen, men väl på den ursprungliga absiden. Kyrkans medeltida delar har sadeltak och korsarmarna valmat sadeltak. Samtliga takfall är täckta med enkupigt tegel. I korsmitten finns en mångkantig, spåntäckt takryttare med öppen lanternindel och en mindre huv i kalksten med koppartäckt topptak finns på östra kortaket. Takens tjärade vindskivor har två olika utskurna dekorer och de sattes troligen upp 1913-14. Delar av takstolen är synlig i västgaveln. Vapenhusets sadeltak är täckt med stavspån. De flesta fönstren byttes ut 1913-14. Det är stickbågiga och rundbågiga fönster i olika storlekar med gjutjärnsbågar och blyspröjsade glas. De omges av en huggen kalkstensomfattning. I koret finns ett spetsbågigt fönster med i övrigt samma utformning. Tre fönster har glasmålningar och i övrigt är de försedda med antikglas eller dekorativa partier med färgat glas. Vapenhusets fönster är fyrkantiga och har blyspröjs. Det finns även en del äldre öppningar: en igensatt rundbågig öppning i väster med slät kalkstensomfattning, liten spetsbågig öppning högt upp på långhusets sydfasad, en raksluten öppning i östra korgaveln och en liten rundbågig öppning med järngaller i sakristians östfasad. Själva öppningen är mycket välhuggen. En stickbågig öppning med trälucka i sakristians gavel leder till vinden. I norra korsarmen (norra koret) finns en järnlucka nertill på östra fasaden med järngaller innanför och i väster finns en mindre ventilationsöppning. Den ena eller båda öppningarna har troligen anknytning till gravvalvet under norra koret. På södra sidan av den senmedeltida kordelen finns öppningen till ett igensatt hagioskop. Kyrkans huvudingång är idag genom den enkla dubbeldörren i vapenhuset. Det är däremot västportalen som ger intryck av huvudingång. Den rundbågiga portalen har en huggen, profilerad omfattning av kalksten. I bågsegmentet ovan porten finns ett korsemblem och årtalet 1913. Dubbeldörren med rak överdel är av profilerad, stående panel med en rik järnsmidesdekor i jugend. I den äldsta kordelen finns en igensatt korportal i söder. Övre delen av portalen är förstörd genom ett senare insatt fönster. Mellan sakristian och norra korsarmen ligger en mindre tillbyggnad som använts som värmekammare och skrudkammare. Den har enbart fasad åt norr. Den slätputsade fasaden är vitmålad och pulpettaket täckt med enkupigt tegel. En sentida dörr leder till utrymmet.

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:

KYRKOBYGGNADEN
Veta kyrka uppfördes troligen under 1100-talet eller tidigt 1200-tal. Den byggdes i kalksten, med inslag av gråsten, med rektangulärt långhus och ett smalare absidförsett kor. Upptill avslutades korväggarna utvändigt av en rundbågefris. Troligen fanns det en sydportal i långhuset och spår finns av en igensatt korportal i det ursprungliga koret. Stora delar av det medeltida långhusets väggar bröts ner när korsarmarna tillkom på 1600- och 1700-talen. Det innebär att det inte går att säga något bestämt om var en eventuell sydportal suttit. Enligt Eyvind Unnerbäck, som gjort en byggnadshistorisk undersökning av kyrkan, har det även funnits en nordportal. Kyrkan dekorerades tidigt med kalkmålningar. Rester av bemålning finns idag på korvinden, vilket innebär att de tillkommit före kyrkans valvslagning. På korets nordvägg finns ett enkelt figurmåleri av en karaktär som är ovanlig. Under 1300-talet utvidgades koret mot öster och fick en rak avslutning. Den nya delen byggdes huvudsakligen i gråsten, men med kalksten i gavelröstet. Delar av den äldre rundbågefrisen återanvändes. I södra väggen inrymdes ett hagioskop - "titthål" där de som inte kunde vistas i kyrkan, t ex spetälska, kunde se koret med altaret och delta i mässan. På 1400-talet byggdes sakristian och koret och långhuset valvslogs. Långhuset fick ett kryssval och i öster ett stjärnvalv. Koret fick två kryssvalv. Valvribborna dekorerades och treflikiga rankor av en modell som förekommer i flera kyrkor, bl a Flistad, målades utmed ribborna. Under 1400-talets andra del målades figurframställningar i rundlar, liknande målningarna i Risinge kyrka. 1588 målades stora figurframställningar på väggarna och rosor i valven. Kalkmåleriet målades senare över och frilades under 1900-talets restaureringar.

Under 1600-talet tillkom ett par av kyrkans nuvarande inventarier; dopfunt och predikstol. Dopfunten är av kalksten med ett tunt skaft och djur- och blomdekor i låg relief. Troligen tillverkades funten vid Michael Hackes verkstad i Skänninge. Därifrån kommer fler dopfuntar av denna modell och de finns bl a i grannförsamlingarna Sya och Viby. Predikstolen skänktes av överstelöjtnant Gripenwaldt och restaurerades redan i början av 1700-talet av Ramund Bangelius och Johan Berg. Gripenwaldt erbjöd sig också att riva kyrkan och bygga en ny, vilket bönderna i Veta kraftigt motsatte sig. I stället bekostade han den södra korsarmen, som stod färdig 1687 och i samband med detta togs troligen portalen upp i korsarmens sydvägg. Knappt hundra år senare, 1759-61, tillkom den norra korsarmen. Den bekostades av Jacob Wennerstedt och hans maka Beata Sabina Rosenholm. De ägde Solberga gård och korsarmen kom därför att kallas Solbergakyrkan. Altaret, som stått i östra delen, placerades där och paret donerade även en altartavla. Kyrkan hade nu fått ett nytt kor och det gamla koret i öster avskiljdes och blev sakristia. Gamla sakristian blev istället förråd. Under 1600- och 1700-talen var det vanligt att de medeltida kyrkorna byggdes ut med i första hand en korsarm. Detta var bl a ett sätt att bereda plats för den växande befolkningen. Ofta kallades dessa tillbyggnader för "nykyrkan" eller "lillkyrkan" och innebar ibland att man fick flytta altare eller predikstol, för att prästen skulle kunna ses av alla. Under det nya norra koret i Veta finns släkten Wennerstedts gravvalv. Släkten Gripenwaldt hade sedan tidigare gravvalv under gamla (östra) koret. I äldre beskrivningar står det ofta att deras gravvalv ligger under sakristian. Det beror troligen på att gamla koret var inrättat som sakristia från andra delen av 1700-talet fram till början av 1900-talet. År 1761 byggde man även ett vapenhus framför den södra ingången. Under 1700-talets andra del målades kyrkans kalkmålningar över. År 1781 fick kyrkan en orgel, som placerades på en nybyggd läktare i södra korsarmen. Orgeln var tillverkad av Lars Strömblad från Falköping. Han har tillverkat flera orglar till kyrkor i Göteborgs stift och var bl a känd för fantasifulla fasader. I Veta kyrka står fasaden ännu kvar, även om verket är utbytt. 1820 gjordes en del större förändringar då den västra läktaren revs, fönsteröppningarna förstorades, nya fönster sattes in, södra korsarmen fick tunnvalv och kyrkans tak belades med tegel. Under 1800-talet byggdes ett nytt vapenhus utanför södra ingången och mot slutet av seklet tillkom den lilla byggnaden mellan sakristian och norra korsarmen. Den kom senare att användas för ett nytt värmesystem.

Åren 1913-14 genomfördes en stor restaurering i kyrkan. Den debatterades livligt i tidningarna och ansågs vara alltför genomgripande. Restaureringen leddes av hovintendent Gustav Lindgren. Som en sammanfattning av restaureringen citeras här den målade inskription som finns vid predikstolen: " År 1913-14 restaurerades kyrkan. Putsen å yttre väggar aftogs, ny stenfot inlades, torn uppfört, portal och portar i vester, fönsteromfattningar insattes, värmekammare uppmurades, dopkapell anordnades i f.d. sakristian, nytt orgelverk och trapphus, målade fönster i altar- och dopkor, för öfrigt konstglas insattes i nya jernbågar, nya dörrpartier och bänkar med bibehållande af delar, från äldre inredning, konstsmide å portarne i vester och på läktaren utfördes, tre nya ljuskronor uppsattes, nytt trä och stengolf inlades, taket i högkoret reveterades, orgelvalvet, förut af trä, tegelmurades, de gamla målningarne framknackades och renoverades, ny dekorering utfördes i altar och orgelkor samt å vestra fondväggen, sakristian dekorerades, altare, predikstol, orgelfasad, epitafier samt alla öfriga möbler och inventarier renoverades, nya antependier m.m. Klockstapeln reparerades och inkläddes med träspån." Det nya torn som nämns är närmast en takryttare. Dessutom revs vapenhuset. År 1973 genomfördes den senaste restaureringen under ledning av byggnadsingenjör Ture Jangvik. Jämfört med den tidigare restaureringen rörde det sig bara om smärre förändringar. Det nuvarande vapenhuset byggdes och under läktaren inrättades ett väntrum. Läktartrappan flyttades från öster till väster.Varmkammaren fick ny funktion, bl a som skrudkammare, och innanfönster sattes in i kyrkan.