TENSTA

KULTURHISTORISK KLASSIFICERING
Värderingsdatum: 2006-11-09
Klassificering: Grönt
Utförd av: Ann-Charlotte Backlund, Anna-Karin Ericson, Martin Lagergren, Kerstin Mandén-Örn, Per Olgarsson, Elisabet Wannberg, Stockholms stadsmuseum.
Motivering: Grönt = Fastighet/fastigheter med bebyggelse som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Fastigheten/fastigheterna ingår i en kulturhistoriskt värdefull miljö som år 2006 inte är utpekad i Stockholms översiktsplan.

Detta är ett mycket homogent, och med några få undantag, mycket välbevarat bostadsområde i östra Tensta med 76 vinkelbyggda radhus. Det är det enda småhusområdet på södra Järvafältet. Området har stora kulturhistoriska värden.

Ur stadsbyggnadshistorisk och arkitektonisk synpunkt är området ett utpräglat exempel på det sena 1960-talets "tätt-och-lågt" ideal, som ofta hämtade influenser från Medelhavsländernas och Nordafrikas städer och bebyggelse. Enligt stadsplanen för området (pl. 6630) valdes den låga hustypen dock framförallt för att höjdskalan skulle anpassas till den känsliga miljön kring Spånga kyrka. Även fasadbehandlingen i ljus spritputsad lättbetong och röd träpanel valdes enligt områdets arkitekter Jon Höjer och Sture Ljungqvist för att det passade så väl till kyrkmiljön. Det miljöskapande värdet är stort. Radhusområdet är placerat på en terrasserad södersluttning, och är väl synligt i det öppna parklandskapet mellan Tensta och Rinkeby. Bebyggelse och gator är anpassade till terrängen, med radhusen byggda i vinkel kring privata södervända gårdar, och radhuslängor som kantar smala bilfria entrégator vilka här och var vidgas till små platsbildningar med lekplatser. Byggnaderna kännetecknas av sin välformade och helt konsekvent utförda arkitektur, där volymer, material och kulör samspelar med de intima gaturummen.

Radhusen har byggnadsteknikhistoriska och samhällshistoriska värden. Husen uppfördes som utpräglat självbyggeri. Allt utom grundplatta, VVS, el och plåt uppfördes av de boende själva med hjälp av instruktörer från Stockholms stads Småstugebyrå. Byggnadstekniken, med ett konsekvent användande av lättbetong, valdes för att det av arkitekterna bedömdes vara lätt att hantera även för ovana; "&man kan knappast göra fel med den." (citat av Höjer och Ljungqvist från reklam för Ytong AB i tidskriften Arkitektur 1974). Viktigt för arkitekterna var att radhusenheterna skulle vara flexibla; med två entréer, planlösningar med variationsmöjligheter och med möjligheter för tillbyggnad. Många av radhusenheterna tillbyggdes i enlighet med detta redan i början av 1970-talet, på ett sätt som helt överensstämmer med områdets ursprungliga planering och arkitektur.

Området emottog 1974 års Ytongpris för bästa betongbygge detta år (tillsammans med Ralph Erskines Nya Bruket i Sandviken).

INVENTERING ÅR 2000
OMRÅDE
Område med likformade vinkelbyggda radhus intill Spånga kyrka i östra delen av stadsdelen Tensta.

Området är placerat öster om Spånga Kyrkväg och består av 76 stycken vinkelbyggda radhus i ett plan. De privata gårdarna är orienterade mot söder eller väster. I norr gränsar området till ett kuperat och skogsbevuxet naturparti. Öster och söder om området finns ett gräsbevuxet öppet fält. Bortom Spånga Kyrkväg i väster breder Spånga kyrkas kyrkogård ut sig . Terrängen i området sluttar mot öst och sydost. Från de högsta partierna i norr är utsikten mot grannstadsdelen Rinkeby vidsträckt. Områdets två parkeringsplatser med parkeringsgarage är placerade i anslutning till Spånga Kyrkväg. Asfalterade entrégator löper i ostvästlig riktning från parkeringarna och in i området. Vid sidan om dessa gator finns mindre nordsydliga gångvägar. Ännu mindre stigar leder på några ställen mellan tomterna.

Utmed entrégatorna och gångvägarna växer häckar. Det privata gårdarna, som har markbeläggning av betongplattor, är avskärmade med röda plank. Ett antal små lekplatser med gungor eller andra lekredskap finns utplacerade i området.

BYGGNADER
· Våningar: 1.
· Tak: Pulpettak, papp. Plåtinklätt murkrön, svart eller grå målad plåt.
· Fasad: Beigevit spritputs.
· Sockel: Svartmålad betong.
· Fönster: En- två- och trelufts i vitmålat trä. Partier ovan och mellan fönster med liggande och stående rödmålad träpanel.
· Entré: Enkeldörr i teak, överljus. Skärmtak i grå eller svartmålad plåt med stöd av stålrör och räcke av trä.
· Stomme: Lättbetong
· Lägenhetsstorlekar: 4 samt matrum.
· Förändringar: Då området är ett självbyggeriområde med vissa personliga detaljlösningar inbyggda redan från början är det svårt att avgöra hur mycket som förändrats. Med något undantag upplevs området som mycket välbevarat.

De 76 radhusen fördelar sig på 26 längor, de minsta bara två enheter långa. De hus som vänder gårdssidan mot gatan saknar skärmtaket och det lilla smala fönstret vid entrén. På gårdarna finns små förrådsskjul i rödmålad plank.

Garagen är i en våning och suterräng. Stommen är av betong, väggarna är av obehandlad betong och rödmålad plank. Taket är ett flackt sadeltak i korrugerad plåt. Det södra garaget är i suterrängvåningen mot öster sammanbyggt med en liten förrådsbyggnad för Sörgårdens IF med rödmålad träpanel.

KOMMENTAR
Sörgården är ett självbyggeriområde. Allt utom grundplattan, VVS, el och plåt har de boende klarat själv med hjälp av instruktörer från Småstugebyrån. Arkitekterna, Höjer & Ljungqvist, fick tillsammans med Ralph Erskine (Nya Bruket i Sandviken) 1974 års Ytongpris.

Området kan karakteriseras som "tätt och lågt", om detta begrepp kan appliceras på radhusbebyggelse. Det var ett byggnadssätt som blev populärt från mitten av 1960-talet. Förebilderna hämtades framförallt från medelhavsländernas och Nordafrikas folkliga byggnadskultur. Viktigare i det här fallet var dock anpassningen till den känsliga miljön med kyrkan och de faluröda trähusen kring den. Områdets homogena karaktär är fortfarande i högsta grad bevarad.