SKOMMARS

Vid 1800-talets slut etablerades en ny typ av bebyggelse på landsbygden. Där man tidigare byggt ekonomibyggnader med lokal traditionell utformning anlitades nu istället byggmästare och arkitekter för att uppföra stora rationella ekonomibyggnader där funktioner som stall, ladugård, grishus, småfähus, loge och härbre samlades under ett tak. Det här är en utveckling som syns i hela landet, och representeras i Voxnadalen av byggmästarna Jonas Holm och Olof Johansson. Speciellt för Voxnadalen är att man höll kvar traditionen att inrätta en bostadsdel i komplexet, ett bruk som allmänt kritiserades av myndigheter och överhet som ohygieniskt och omodernt. Byggnaderna representerar därför en motsägelsefull blandning av rationellt genomförda ekonomibyggnader, kombinerade med det gamla hälsingska bruket att bo under samma tak som djuren. Ofta är bostadsdelen inte alls identifierbar i exteriören, endast en liten veranda bryter symmetrin.
På Skommars fanns vid tiden för laga skifte (1875) hela 19 byggnader av olika slag utspridda på gårdstomten. En trebyggd mangård går att urskilja i sydöstra delen av tomten, men annars är det ett till synes ostrukturerat mönster av byggnader av diverse slag. 1902 daterade Jonas Holm ritningarna för Skommars nya ladugård och denna byggdes strax därefter. Av 19 byggnader kom 15 att rivas eller flyttas och ersättas av nybygget. De som blev kvar var mangårdsbyggnaden, två härbren samt den stora kornladan. Varken härbrena eller kornladan behövdes egentligen då Holm hade planerat in utrymmen för dessa funktioner i ladugården. Förmodligen sparades de då de var i gott skick och inte stod i vägen. De byggnader som rationaliserades bort ger en god bild av den nya byggnadens kapacitet: Ett boningshus, en bryggstuga, ett stall med lider, en sädeslada, ett vedlider, tre härbren, ett kärrlider, en fähusbyggnad, ett svinstall, ett färdstall, en foderbod, samt ett fårhus. Nuvarande sommarladugård är troligen den ovan nämnda "fähusbyggnaden" som flyttades till andra sidan av vägen medan delar av övriga hus lever kvar i ladugården som återanvända delar, bland annat de blyspröjsade fönstren som avskiljer övervåningens bostadsdel från skullen samt målade brädor i härbredelen.
Hela ladugården är mycket väl bevarad. Traditionen att korna flyttade till sommarladugård medan hushållet flyttade in i sommarbostaden levde kvar in på 1980-talet. I bostadsdelen har trots de endast små förändringarna gjorts och lägenheten präglas fortfarande av 1900-talets början, även om övervåningens sovrum har tapetserats om på 1940- och 50-tal. Detsamma gäller hela djur- och ekonomidelen, som är märkligt oförändrad trots kontinuerlig användning till mitten av 1980-talet. Sedvänjan med växelvis nyttjande av vinter- och sommarladugård har varit till gagn för byggnaden som då fått vila och torka ur under halva året. Sommarladugården är även den synnerligen välbevarad med båsskiljeväggar av trä och nakna timmerväggar. Även den stora trösklogen från 1846 framför den nya ladugården är synnerligen välbevarad. Har finns till och med den gamla tröskbulten kvar på ursprunglig plats.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 2006-12-19, Dnr 432-11180-06

Vid 1800-talets slut etablerades en ny typ av bebyggelse på landsbygden. Där man tidigare byggt ekonomibyggnader med lokal traditionell utformning anlitades nu istället byggmästare och arkitekter för att uppföra stora rationella ekonomibyggnader där funktioner som stall, ladugård, grishus, småfähus, loge och härbre samlades under ett tak. Det här är en utveckling som syns i hela landet, och representeras i Voxnadalen av byggmästarna Jonas Holm och Olof Johansson. Speciellt för Voxnadalen är att man höll kvar traditionen att inrätta en bostadsdel i komplexet, ett bruk som allmänt kritiserades av myndigheter och överhet som ohygieniskt och omodernt. Byggnaderna representerar därför en motsägelsefull blandning av rationellt genomförda ekonomibyggnader, kombinerade med det gamla hälsingska bruket att bo under samma tak som djuren. Ofta är bostadsdelen inte alls identifierbar i exteriören, endast en liten veranda bryter symmetrin.
På Skommars fanns vid tiden för laga skifte (1875) hela 19 byggnader av olika slag utspridda på gårdstomten. En trebyggd mangård går att urskilja i sydöstra delen av tomten, men annars är det ett till synes ostrukturerat mönster av byggnader av diverse slag. 1902 daterade Jonas Holm ritningarna för Skommars nya ladugård och denna byggdes strax därefter. Av 19 byggnader kom 15 att rivas eller flyttas och ersättas av nybygget. De som blev kvar var mangårdsbyggnaden, två härbren samt den stora kornladan. Varken härbrena eller kornladan behövdes egentligen då Holm hade planerat in utrymmen för dessa funktioner i ladugården. Förmodligen sparades de då de var i gott skick och inte stod i vägen. De byggnader som rationaliserades bort ger en god bild av den nya byggnadens kapacitet: Ett boningshus, en bryggstuga, ett stall med lider, en sädeslada, ett vedlider, tre härbren, ett kärrlider, en fähusbyggnad, ett svinstall, ett färdstall, en foderbod, samt ett fårhus. Nuvarande sommarladugård är troligen den ovan nämnda "fähusbyggnaden" som flyttades till andra sidan av vägen medan delar av övriga hus lever kvar i ladugården som återanvända delar, bland annat de blyspröjsade fönstren som avskiljer övervåningens bostadsdel från skullen samt målade brädor i härbredelen.
Hela ladugården är mycket väl bevarad. Traditionen att korna flyttade till sommarladugård medan hushållet flyttade in i sommarbostaden levde kvar in på 1980-talet. I bostadsdelen har trots de endast små förändringarna gjorts och lägenheten präglas fortfarande av 1900-talets början, även om övervåningens sovrum har tapetserats om på 1940- och 50-tal. Detsamma gäller hela djur- och ekonomidelen, som är märkligt oförändrad trots kontinuerlig användning till mitten av 1980-talet. Sedvänjan med växelvis nyttjande av vinter- och sommarladugård har varit till gagn för byggnaden som då fått vila och torka ur under halva året. Sommarladugården är även den synnerligen välbevarad med båsskiljeväggar av trä och nakna timmerväggar. Även den stora trösklogen från 1846 framför den nya ladugården är synnerligen välbevarad. Har finns till och med den gamla tröskbulten kvar på ursprunglig plats.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 2006-12-19, Dnr 432-11180-06