SANDHAMMARENS FYR

Sandhammaren, med dess lömska revlar, beläget på den sydöstra kusten av Skåne, har under alla tider utgjort en mycket stor fara för sjöfarande. Det skulle emellertid av flera orsaker dröja mycket lång tid innan Sandhammaren erhöll sitt nödvändiga fyrljus. Först när kolerasmittan härjade som värst, år 1831, inkom till lotsdirektören önskemål från de närboende om en provisorisk fyr på platsen. Detta för att förhindra smittans spridande genom de ständiga skeppsbrotten, som då beräknades till omkring tio till tolv per år. Detta resulterade i att en provisorisk fyr uppfördes 1831. Fyren släcktes redan efter ett år.
Men även i fortsättningen (1830- och 1840-talen) fördes diskussioner om en fyr på platsen. Motargumenten som framfördes var att en fyr vid Sandhammaren skulle kunna förväxlas med fyrarna på Bornholm och Christiansö och att det dessutom var svårt att bygga en fyr i den lösa sanden. Sedan fyren på Hammarhus, Bornholm förstärkts, ansågs detta tillräckligt. Men fartygsolyckorna fortsatte i samma omfattning och år 1859 beviljades rikets ständer den från Förvaltningen av sjöärendena önskade penningsumman för att anlägga en fyrplats. För att skilja platsen från fyrarna på Bornholm och Christiansö bestämdes att Sandhammaren skulle ha två fristående fyrtorn. Såväl fasadritningarna som detaljritningarna till fyrarna uppgjordes av A. T. Gellerstedt, under ledning av Nils Gustaf von Heidenstam.
Två öppna pelartorn av järn, cirka 29 meter höga med linsapparater av andra ordningen, uppfördes år 1863. Ett bostadshus, en källare och ett uthus med vidbyggt dass började byggas redan år 1862. I projekteringen ingick även en ny brunn och nya vägar.

KÄLLA: Sveriges fyrplatser en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Thunman, Dan. Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, (Norrköping :Sjöfartsverkets tryckeri) 2000. ISBN: 91-86502-19-0

Sandhammaren, med dess lömska revlar, beläget på den sydöstra kusten av Skåne, har under alla tider utgjort en mycket stor fara för sjöfarande. Det skulle emellertid av flera orsaker dröja mycket lång tid innan Sandhammaren erhöll sitt nödvändiga fyrljus. Först när kolerasmittan härjade som värst, år 1831, inkom till lotsdirektören önskemål från de närboende om en provisorisk fyr på platsen. Detta för att förhindra smittans spridande genom de ständiga skeppsbrotten, som då beräknades till omkring tio till tolv per år. Detta resulterade i att en provisorisk fyr uppfördes 1831. Fyren släcktes redan efter ett år.
Men även i fortsättningen (1830- och 1840-talen) fördes diskussioner om en fyr på platsen. Motargumenten som framfördes var att en fyr vid Sandhammaren skulle kunna förväxlas med fyrarna på Bornholm och Christiansö och att det dessutom var svårt att bygga en fyr i den lösa sanden. Sedan fyren på Hammarhus, Bornholm förstärkts, ansågs detta tillräckligt. Men fartygsolyckorna fortsatte i samma omfattning och år 1859 beviljades rikets ständer den från Förvaltningen av sjöärendena önskade penningsumman för att anlägga en fyrplats. För att skilja platsen från fyrarna på Bornholm och Christiansö bestämdes att Sandhammaren skulle ha två fristående fyrtorn. Såväl fasadritningarna som detaljritningarna till fyrarna uppgjordes av A. T. Gellerstedt, under ledning av Nils Gustaf von Heidenstam.
Två öppna pelartorn av järn, cirka 29 meter höga med linsapparater av andra ordningen, uppfördes år 1863. Ett bostadshus, en källare och ett uthus med vidbyggt dass började byggas redan år 1862. I projekteringen ingick även en ny brunn och nya vägar.

KÄLLA: Sveriges fyrplatser en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Thunman, Dan. Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, (Norrköping :Sjöfartsverkets tryckeri) 2000. ISBN: 91-86502-19-0

Sandhammaren, med dess lömska revlar, beläget på den sydöstra kusten av Skåne, har under alla tider utgjort en mycket stor fara för sjöfarande. Det skulle emellertid av flera orsaker dröja mycket lång tid innan Sandhammaren erhöll sitt nödvändiga fyrljus. Först när kolerasmittan härjade som värst, år 1831, inkom till lotsdirektören önskemål från de närboende om en provisorisk fyr på platsen. Detta för att förhindra smittans spridande genom de ständiga skeppsbrotten, som då beräknades till omkring tio till tolv per år. Detta resulterade i att en provisorisk fyr uppfördes 1831. Fyren släcktes redan efter ett år.
Men även i fortsättningen (1830- och 1840-talen) fördes diskussioner om en fyr på platsen. Motargumenten som framfördes var att en fyr vid Sandhammaren skulle kunna förväxlas med fyrarna på Bornholm och Christiansö och att det dessutom var svårt att bygga en fyr i den lösa sanden. Sedan fyren på Hammarhus, Bornholm förstärkts, ansågs detta tillräckligt. Men fartygsolyckorna fortsatte i samma omfattning och år 1859 beviljades rikets ständer den från Förvaltningen av sjöärendena önskade penningsumman för att anlägga en fyrplats. För att skilja platsen från fyrarna på Bornholm och Christiansö bestämdes att Sandhammaren skulle ha två fristående fyrtorn. Såväl fasadritningarna som detaljritningarna till fyrarna uppgjordes av A. T. Gellerstedt, under ledning av Nils Gustaf von Heidenstam.
Två öppna pelartorn av järn, cirka 29 meter höga med linsapparater av andra ordningen, uppfördes år 1863. Ett bostadshus, en källare och ett uthus med vidbyggt dass började byggas redan år 1862. I projekteringen ingick även en ny brunn och nya vägar.

KÄLLA: Sveriges fyrplatser en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Thunman, Dan. Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, (Norrköping :Sjöfartsverkets tryckeri) 2000. ISBN: 91-86502-19-0

Sandhammaren, med dess lömska revlar, beläget på den sydöstra kusten av Skåne, har under alla tider utgjort en mycket stor fara för sjöfarande. Det skulle emellertid av flera orsaker dröja mycket lång tid innan Sandhammaren erhöll sitt nödvändiga fyrljus. Först när kolerasmittan härjade som värst, år 1831, inkom till lotsdirektören önskemål från de närboende om en provisorisk fyr på platsen. Detta för att förhindra smittans spridande genom de ständiga skeppsbrotten, som då beräknades till omkring tio till tolv per år. Detta resulterade i att en provisorisk fyr uppfördes 1831. Fyren släcktes redan efter ett år.
Men även i fortsättningen (1830- och 1840-talen) fördes diskussioner om en fyr på platsen. Motargumenten som framfördes var att en fyr vid Sandhammaren skulle kunna förväxlas med fyrarna på Bornholm och Christiansö och att det dessutom var svårt att bygga en fyr i den lösa sanden. Sedan fyren på Hammarhus, Bornholm förstärkts, ansågs detta tillräckligt. Men fartygsolyckorna fortsatte i samma omfattning och år 1859 beviljades rikets ständer den från Förvaltningen av sjöärendena önskade penningsumman för att anlägga en fyrplats. För att skilja platsen från fyrarna på Bornholm och Christiansö bestämdes att Sandhammaren skulle ha två fristående fyrtorn. Såväl fasadritningarna som detaljritningarna till fyrarna uppgjordes av A. T. Gellerstedt, under ledning av Nils Gustaf von Heidenstam.
Två öppna pelartorn av järn, cirka 29 meter höga med linsapparater av andra ordningen, uppfördes år 1863. Ett bostadshus, en källare och ett uthus med vidbyggt dass började byggas redan år 1862. I projekteringen ingick även en ny brunn och nya vägar.

KÄLLA: Sveriges fyrplatser en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Thunman, Dan. Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, (Norrköping :Sjöfartsverkets tryckeri) 2000. ISBN: 91-86502-19-0