FÅRÖ FYRPLATS

Fårö fyr blev byggnadsminne redan 1935. Det runda fyrtornet byggdes 1846-47 på Fårös nordöstra udde, den s.k. Holmudden. Fårö fyr var det sista stora fyrtornet som i Sverige uppfördes av sten som en s.k. spegelfyr med blänk. Fyren moderniserades 1907 och erhöll då luxljus med glödstrumpa för förgasad fotogen.
Fårö fyrplats bevarar väl sin karaktär med ett flertal byggnader för olika ändamål och åskådliggör tydligt det slutna miniatyrsamhälle som en fyrplats utgjorde i äldre tid.
Byggnadsminnet omfattar fyrtornet, nya fyrmästarehuset, fyrvaktarehuset, fyrbiträdes hus, uthus, källare, tvätt- och bagarestuga, tre stycken avträden, vedbod, f.d. kruthus, kanonhus, fotogenförråd samt mistmaskinshus. Dessutom omfattas ett markområde inom begränsningslinje, innehållande bl.a. mur, brunnar, flaggstång, solvisare, framladdningskanon och trojaborg.

KÄLLA: Länsstyrelsen på Gotlands hemsida 2004, www.i.lst.se

Fårö fyr blev byggnadsminne redan 1935. Det runda fyrtornet byggdes 1846-47 på Fårös nordöstra udde, den s.k. Holmudden. Fårö fyr var det sista stora fyrtornet som i Sverige uppfördes av sten som en s.k. spegelfyr med blänk. Fyren moderniserades 1907 och erhöll då luxljus med glödstrumpa för förgasad fotogen.
Fårö fyrplats bevarar väl sin karaktär med ett flertal byggnader för olika ändamål och åskådliggör tydligt det slutna miniatyrsamhälle som en fyrplats utgjorde i äldre tid.
Byggnadsminnet omfattar fyrtornet, nya fyrmästarehuset, fyrvaktarehuset, fyrbiträdes hus, uthus, källare, tvätt- och bagarestuga, tre stycken avträden, vedbod, f.d. kruthus, kanonhus, fotogenförråd samt mistmaskinshus. Dessutom omfattas ett markområde inom begränsningslinje, innehållande bl.a. mur, brunnar, flaggstång, solvisare, framladdningskanon och trojaborg.

KÄLLA: Länsstyrelsen på Gotlands hemsida 2004, www.i.lst.se

Fårö fyrplats anlades på 1840-talet och fyren har sedan dess varnat för de
förrädiska Salvoreven utanför Holmudden. Fyrtornet i sten ritades av
löjtnant Johan Thomas Byström (1810-1870) och konstruktör Carl Sandell
(1820-1874), bägge anställda vid Lotsverkets Fyringenjörskontor.
Lotsverket skrev ett byggnadskontrakt med byggmästaren Jonas
Jonasson som var flitigt anlitad av verket, och fick de flesta kontrakten för
att uppföra nya fyrar runt om i Sverige på 1840-talet. Fyrplatsen anlades
under åren 1846-1847 och fyren tändes första gången den 21 oktober
1847. De som arbetade med byggnationen av fyren kom huvudsakligen
från Fårö och det man då kallade Storlandet, dvs Gotland.
Samtidigt som fyren uppfördes ett bostadshus för fyrmästaren och
fyrvaktaren samt en bodlänga med latrin. Övriga byggnader på fyrplatsen
har tillkommit löpande allt eftersom behoven ändrats och ökat. Flertalet
byggnader uppfördes under 1800-talets andra hälft och den sista
uppfördes så sent som 1948. Förutom att en länga med avträden har
rivits, är dagens fyrmiljö komplett.
Fyrtornet är uppfört av kalksten med synlig bearbetad kalkstenssockel,
markerad stengesims och vitkalkat torn, vilket kröns av den karaktäristiska
kopparlanterninen. Även fönsteromfattningar är utförda i kalksten liksom
de dekorativa stenkonsoler som bär upp fyraltanen. Hela det vindlande
trapphuset upp genom tornet är också utfört av kalksten. Samtliga av
dessa egenskaper är karaktäristiska för de monumentala stenfyrar som
uppfördes i Sverige kring 1840-talet, men få av landets stenfyrar fick en
lika högrest utformning som fyrarna på Fårö och Ölands norra udde.
Fårö fyr klassificeras som en spegelfyr vars ljus syntes 3,5 mil. Tornet
kröns av en lanternin som ursprungligen inrymde en omgående
spegelapparat med 12 paraboliska speglar som alla var försedda med en
rovoljelampa. På vardera sida om en kvadratisk järnställning fanns 3
lampor monterade. Apparaten drevs mekaniskt av ett urverk med lod och
hade en omloppstid på 8 minuter, vilket gav fyra lika starka sken med
cirka 30 sekunders varaktighet och 1,5 minuts mörka mellantider. Samma
fyrapparat monterades även i fyren på Hoburg (förr kallad Gotlands södra
udde).
År 1882 byttes de ursprungliga rovoljelamporna ut mot fotogenlampor
med veke. Det fanns då 12 envekiga fotogenlampor för konstant nivå (s.k.
nivålampor). Bytet av bränsle innebar ett starkare sken. Fotogenbränslet
medförde dock en betydande eldfara, vilket gjorde att det år 1891
uppfördes en särskild fotogenbod på fyrplatsen. I regel placerades
bodarna på erforderligt avstånd från den övriga fyrbebyggelsen men på
Fårö gjöts byggnaden i betong och fick därmed en mer brandsäker
utformning. När den ursprungliga spegelapparaten skulle bytas ut 1891
mot en ny linsapparat av 1a ordningen (1840 mm i diameter) var man
tvungen att höja fyren eftersom den stora linsen inte rymdes inom
befintligt utrymme. Förändringen innebar att bröstmuren höjdes och
lanterninen byggdes om. Linsapparaten tillverkades av den franska firman
F Barbier & Cie, belägen i Paris. Linsapparaten hade en dioptrisk planlins
med bulls-eye och inslipade ringar, 12 fack á 30°, roterande på 4 koniska
stålhjul, urverk med lod samt en femvekig fotogenlampa för konstant nivå.
Fyrapparaten vägde flera ton och för att minimera friktionen roterade den
tunga linsapparaten i en behållare fylld med kvicksilver. Inuti linsen fick
det plats sex personer så det är lätt att föreställa sig hur gigantisk
fyrapparaten var. Fyrapparaten utgjordes av ett kugghjulsmaskineri som
drevs av ett lod, vilket löpte i en lodtrumma som gick ända ner till botten
av fyrtornet. Lodet var mekaniskt och var fjärde timma var fyrpersonalen
tvungen att dra upp det för hand. Linsapparaten moderniserades 1907 då
det installerades en så kallad luxbrännare, vilket innebar att
10 (11)
fotogenlampan ersattes med en glödstrumpa för förgasad fotogen.
Luxbrännaren bestod av en självverkande regulator som kombinerades
med gasackumulatorer. Principen innebar att med hjälp av tryckluft
pumpades fotogenet upp till brännaren där det förgasades och förbrann
kring ett glödnät, vilket resulterade i ett mycket starkt ljussken. Ljusstyrkan
på Fårö ökade i och med detta från 58.000 till 138.000 Hefnerljus
(gammal enhet för att mäta ljusstyrka). Elektriskt ljus kom till fyrplatsen på
1940-talet. År 1957 monterades en cirkulär radiofyr på Fårö. År 1976
automatiserades fyren och den stora linsen av 1:a ordningen byttes ut mot
en mindre linsapparat av 4:e ordningen (500 mm diameter) med dioptrisk
trumlins 320°. Det är denna fyrapparat som finns kvar än idag.
År 1977, avbemannades fyrplatsen. Radiofyrens sändningar stängdes
ned år 1992 i samband med att 25 av Sveriges 38 radiofyrar lades ned.
Med anledning av radiofyren och fyrplatsens strategiska läge har
fyrplatsen även använts för militära ändamål. Ett av utrymmena i
bodlängan gjordes under krigsåren om till skyddsrum med bl.a. en ståldörr
vilket visar på platsens betydelse under andra världskriget.
Vid dimma hade fyrpersonalens i uppgift att varna sjöfarande som
riskerade att komma för nära land. Den ursprungliga mistsignaleringen på
Fårö var en gongong. Dessa hängde ofta i en träställning. När fartygen
signalerade i dimman besvarade fyrpersonalen deras ljudsignaler genom
att slå i gongongen. Ljudet hördes i regel inte tillräckligt långt så 1886 fick
fyrplatsen en mistsignalkanon (mynningsladdare) av kommendör
Engströms konstruktion, vilken placerades på gårdsplan. Samma år
byggdes även ett kruthus (Hus K) och eventuell var det även nu som det
byggdes ett kanonhus (Hus L). Det nya signalsystemet fungerade på
samma sätt som det föregående - fartygen signalerade och
fyrtjänstemännen svarade med kanonskott.
Den första mistsignalkanonen kompletterades år 1907 med ytterligare en
Engströmskanon som flyttats från fyrplatsen på Ölands södra udde. En av
kanonerna utbyttes 1927 mot en mistsignalkanon som kom från
11 (11)
Utklippans fyrplats. Än idag står fortfarande en av Engströmkanonerna
kvar på gårdsplan och minner om den tid när kanonskotten ljöd över
farvattnen för att vägleda fartygen i dimma och dålig sikt.
Kanonerna användes fram till 1934 då fyrplatsen istället fick sin första
knallsignalapparat. Avfyrningen skedde från Knallsignaleringshuset (F.d.
Kanonhuset, Hus L). Patronerna hängdes upp på en tjock järnplåt som
monterades i en järnstång vilken man drog fram och tillbaks när det skulle
laddas om för nya knallskott. I byggnaden fanns luckor ut mot havet
genom vilka laddningarna sköts ut. Området direkt utanför byggnaden har
varit inhägnat. Knallsignaleringen pågick fram till 1948-49 då det byggdes
ett speciellt mistsignaleringshus (Hus N) in till fyren som inrymde en
tyfonanläggning. Att slippa knallsignaleringen, som kunde pågå i veckor
när dimman låg tung över farvattnen, blev ofta en stor lättnad för såväl
fyrfolket som för närboende. Även tyfonen gav dock ifrån sig ett högt ljud
och gick under namnet skrikan. Tyfonen signalerade 3 signaler var 120
e sekund. Den drevs av tryckluft via en råoljemotor med kompressor som
stod i mistmaskinhuset. Själva tratten satt placerad uppe i fyrtornet och
det gick ett luftrör mellan huset och tyfonen. I samband med
elektrifieringen byttes tyfonen ut mot en ny som användes fram till
avbemanningen år 1977.

Under 1840-talet planerades två nya fyrar på Gotland, en på södra udden (Hoburg) och en på Fårö i norr. Som alternativ till Fårö fördes även diskussioner om en fyr på Gotska Sandön, men där visade sig grundförhållandena vara allt för svårta. Valet föll i stället på Fårö och närmare bestämt på Holmudden där den nya fyrplatsen stakades ut av självaste lotsdirektören.
KÄLLA: Svenska fyrplatser. Dan Thunman, 2000.

Under 1840-talet planerades två nya fyrar på Gotland, en på södra udden (Hoburg) och en på Fårö i norr. Som alternativ till Fårö fördes även diskussioner om en fyr på Gotska Sandön, men där visade sig grundförhållandena vara allt för svårta. Valet föll i stället på Fårö och närmare bestämt på Holmudden där den nya fyrplatsen stakades ut av självaste lotsdirektören.
KÄLLA: Svenska fyrplatser. Dan Thunman, 2000.

Fårö fyr blev byggnadsminne redan 1935. Det runda fyrtornet byggdes 1846-47 på Fårös nordöstra udde, den s.k. Holmudden. Fårö fyr var det sista stora fyrtornet som i Sverige uppfördes av sten som en s.k. spegelfyr med blänk. Fyren moderniserades 1907 och erhöll då luxljus med glödstrumpa för förgasad fotogen.
Fårö fyrplats bevarar väl sin karaktär med ett flertal byggnader för olika ändamål och åskådliggör tydligt det slutna miniatyrsamhälle som en fyrplats utgjorde i äldre tid.
Byggnadsminnet omfattar fyrtornet, nya fyrmästarehuset, fyrvaktarehuset, fyrbiträdes hus, uthus, källare, tvätt- och bagarestuga, tre stycken avträden, vedbod, f.d. kruthus, kanonhus, fotogenförråd samt mistmaskinshus. Dessutom omfattas ett markområde inom begränsningslinje, innehållande bl.a. mur, brunnar, flaggstång, solvisare, framladdningskanon och trojaborg.

KÄLLA: Länsstyrelsen på Gotlands hemsida 2004, www.i.lst.se

Fårö fyr blev byggnadsminne redan 1935. Det runda fyrtornet byggdes 1846-47 på Fårös nordöstra udde, den s.k. Holmudden. Fårö fyr var det sista stora fyrtornet som i Sverige uppfördes av sten som en s.k. spegelfyr med blänk. Fyren moderniserades 1907 och erhöll då luxljus med glödstrumpa för förgasad fotogen.
Fårö fyrplats bevarar väl sin karaktär med ett flertal byggnader för olika ändamål och åskådliggör tydligt det slutna miniatyrsamhälle som en fyrplats utgjorde i äldre tid.
Byggnadsminnet omfattar fyrtornet, nya fyrmästarehuset, fyrvaktarehuset, fyrbiträdes hus, uthus, källare, tvätt- och bagarestuga, tre stycken avträden, vedbod, f.d. kruthus, kanonhus, fotogenförråd samt mistmaskinshus. Dessutom omfattas ett markområde inom begränsningslinje, innehållande bl.a. mur, brunnar, flaggstång, solvisare, framladdningskanon och trojaborg.

KÄLLA: Länsstyrelsen på Gotlands hemsida 2004, www.i.lst.se