STATIONSHUSET, UDDEVALLA

DEN SVENSKA JÄRNVÄGEN - År 1854 beslutade riksdagen att staten skulle bygga och ansvara för ett antal större järnvägslinjer, stambanor, genom Sverige. Mindre järnvägslinjer skulle drivas av enskilda bolag sedan staten godkänt etableringarna. Staten kunde även stötta privatbanorna genom att bevilja fördelaktiga lån. Syftet var att skapa ett statligt kommunikationsnät inne i landet, som genom enskilda banlinjer skulle sammanbindas med hamnstädernas sjöfart. Huvudansvaret för planeringen och anläggandet av stambanorna innehades av ingenjören Nils Ericsson som förste chef för Statens järnvägsbyggnader. Han hade tidigare erfarenheter från infrastrukturprojekt som Göta kanal och Trollhättekanal. Direkt efter beslutet påbörjades från ändstationerna stambanebygget. Genom att undvika redan etablerade orter och förlägga stationerna i obebyggda områden tillskapades tillväxtcentra där stambanornas stationer blev knutpunkter för de statliga och privata järnvägslinjerna. Järnvägen medförde sänkta transportkostnader och möjligheter till ny lokalisering av industrin och nya ekonomiska resurser. Spåren delade vanligen upp samhällena i en fram- och en baksida - där stationshusen för persontrafiken vände sig med representativa fasader mot samhällets administrativa och kommersiella centrum medan baksidan vanligen avsattes för godstrafik och drog därför till sig bebyggelse för industri- och transportverksamheter.
Större delen, 69 %, av det svenska järnvägsnätet byggdes av enskilda bolag. För anläggandet av järnvägarna och utformningen av byggnaderna vid de enskilda banorna ansvarade olika ingenjörer och arkitekter.
År 1939 fattades principbeslutet att förstatliga hela järnvägsnätet. Från och med sekelskiftet 1900 har nedläggningar kontinuerligt drabbat järnvägarna.
Järnvägsbyggandet innebar att nya byggnadstyper måste utvecklas för verksamheten samt för stora mängder av gods- och persontransporter; stationshus med eller utan personalbostäder, hotell- och restaurangbyggnader, avträdeshus, godsmagasin, lokstall, vattentorn, ställverk, verkstäder, banvaktarstugor och andra boställsbyggnader.

BOHUSBANAN OCH UDDEVALLA - Stadens första järnvägsförbindelse var den 1867 invigda Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg (UVHJ) som byggde ett stationshus söder om Skansberget i stadens dåvarande utkant. Den 1895 färdigställda Uddevalla-Lelången järnväg indrogs till samma stationshus. SJ färdigställde 1906 den nya längdbanan genom Bohuslän från Göteborg till Strömstad. I Uddevalla anlades en ny station för denna bana som även kunde nyttjas av UVHJ. Dess station kvarstod dock till 1961.
Stationerna efter den nya Bohusbanan byggdes alla efter samma typritning av arkitekten Folke Zettervall, med undantag av stationen i Uddevalla. Skillnaden var framförallt att stationshuset i Uddevalla blev betydligt större än de övriga. Hårdbränt tegel valdes som fasadmaterial för att stå emot de hårda havsvindarna. Zettervall förespråkade användandet av lokala byggnadsmaterial.
I Uddevalla gav Zettervall stationen som brukligt en helt symmetriskt uppbyggnad. Sadeltaket sammanlänkades med de rundade trapphustornens huvar och takkupor formades av takfallet. Fasadmurarna gjordes slutna och fasta med ett fåtal tunna tegelbårder och fönster i symmetriskt utplacerade grupper. Byggnadens mitt accentuerades med stora muröppningar, bred takkupa och flaggstång på nocken. Byggnadens utseende med den sammanhållna taklinjen, de rundade trapphustornen och de slutna murfasaderna skapade intrycket av att den vilade tryggt som en bohusklippa av granit.
Rummen i bottenvåningen var grupperade kring den centrala vestibulen med väntsalar på ena sidan och expeditionslokaler på den andra. Övervåningens planslösning var ovanligare med genomgående lägenheter för stationspersonalen.
År 1992 skedde vissa moderniseringsarbeten, då nya entrépartier och ytterdörrar tillkom liksom ombyggnad av toaletter och biljettexpedition. Väntsalen fick också ny inredning vid samma tillfälle.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2002-12-18