Stationshuset i ULRICEHAMN

Ulricehamn har sedan långa tider tillbaka varit en känd marknads- och handelsplats belägen vid Åsundens norra sida. Här korsades två urgamla farleder, vägen från Halland till falbygden och vägen från Småland till västkusten.
Staden blev så småningom en viktig utgångspunkt för västgötaknallarnas resor.
Från 1800-talets början fram till 1864 var gårdfari- och resehandeln den dominerande näringsgrenen i Ulricehamn, jordbruk, hantverk och industrier spelade en underordnad roll. Den nya näringsfrihetsförordningen införde 1864 kom därför att beröva Ulricehamn sin privilegierade ställning som handelscentrum. I Ulricehamn var man inte heller som i Borås och Viskadalen med dess framväxande textilindustri, lika inställd på anpassning till den nya tiden och dess industrialism.
Ulricehamns folkmängd och inkomster kom att minska katastrofalt.
I detta sammanhang gav den år 1874 invigda smalspåriga järnvägslinjen Ulricehamn - Vartofta med anknytning till södra stambanans förhoppningar. Den kom med tiden att betyda mycket för handeln. Stadens tidigare karaktär av centrum för spannmålshandeln var dock svår att återvinna. Genom järnvägen fick ock handeln med bygdens lantbruksprodukter en ny inriktning. Knallarnas väldiga handelsområde hade krympt men med många faktorier i samhällsutvecklingen ökade stadens betydelse som bygdens handels- och affärscentrum.
Under slutet av 1800-talet förbättrades även landsvägsförbindelserna betydligt åt samtliga vädersträck med Ulricehamn som bygdens stora "vägmöte". Av stor betydelse blev de förbättrade förbindelserna söderut då bl a en stor del av produktionen vid Limmareds glasbruk fraktades på landsvägen till Ulricehamns järnvägsstation för vidare transporter.
I 32 år fyllde den lilla vartoftbanans smalspåriga järnvägslinje sin uppgift som Ulricehamns enda järnvägsförbindelse. Den var dock inte tillräcklig varför man vid sekelskiftet påbörjade arbetet med att anlägga en ny normalspårig järnvägslinje mellan Falköping - Ulricehamn - Landeryd. Järnvägsbygget gick fort och år 1906 kunde Västra Centralbanan öppnas för trafik.
Ulricehamn hade därmed fått en järnväg med en helt annan kapacitet än vartoftabanans och dessutom den första järnvägslinjen till bygden söder om staden, till Kinds härad där en viktig del av handelsområdet låg. Planerna på en järnvägsförbindelse mellan Göteborg - Borås - Ulricehamn lät dock vänta på sig. Borås fick järnväg till Göteborg år 1984. En fortsättning och därmed en förbindelse mellan Sjuhäradsbygdens två städer invigdes först år 1917.
1918 framlades ett förslag till en fortsättning av järnvägslinjen till Jönköping. Banan som kom att bli Sveriges senast anlagda öppnades inte för trafik förrän 1940. Ulricehamn hade i och med detta blivit en knutpunkt för järnvägstrafiken i bygden. Under senare delen av 1900-talet har Ulricehamn fått ett centralt läge invid den livligt trafikerade riksväg 40. Med tiden har denna övertagit järnvägens roll för såväl persontrafik som godstrafik.
Ulricehamns forna roll som järnvägsknut har i dag försvunnit. Den 10 juni 1988 gick det sista persontåget till Sjötofta och idag finns endast godstrafiken kvar.
Linjen Ulricehamn - Jönköping lades ner redan 1959 och rälsen är idag uppriven. Sträckorna Ulricehamn - Falköping, samt Ulricehamn - Borås lades ner 1985. Rälsen är delvis uppriven.
Stationshuset i Ulricehamn har dock fortfarande kvar sin roll som kommunikationscentrum, eftersom byggnaden idag inrymmer taxistation, väntsal för busstrafik samt resebyrå.

Källa: Ulricehamns stationshus i Ulricehamns stad och kommun. Kulturhistorisk utredning inför byggnadsminnesförklaring. Älvsborgs länsmuseum 1991.

Järnvägspåren i Ulricehamn är sedan länge upprivna, men eftersom stationshuset står kvar vid järnvägstorget kan man fortfarande föreställa sig hur staden tedde sig när tåg var det viktigast kommunikationsmedlet.

Omgivningarna har dock förändrats kraftigt på senare år, området söder om stationshuset domineras idag av en parkeringsplats till en stormarknad, platsen öster om stationshuset utgör bussterminal, och gatan österut in mot staden som tidigare hade stationshuset i fonden viker idag av öster om busshållplatserna så att sambandet mellan stationen och staden brutits.

De tydligaste spåren efter järnvägen är istället de nya gatornas sträckning längs Åsundens strand i det fd spårområdet. Strax norr om stationshuset finns också en liten byggnad i samma byggnadstil, ursprungligen för resgodshantering, avträde eller liknande verksamhet med anknytning till stationen, idag används den för bussgods.

Stationshusets exteriör är desto mer välbevarad. Nyligen har en upprustning genomförts varvid en äldre symbol för järnvägstrafiken rekonstruerats, nämligen trähjulet i taknocken ovanför entrén mot öster. För närmare beskrivning av byggnaden, se historik för byggnaden. Interiören är dock kraftigt förändrad och byggnadsminnesskyddet rör i första hand exteriören.

Större delen av huset är ett museum för kinesiska föremål som insamlats av ägare till Welands stål som äger byggnaden. I de fd. väntsalarna på bottenvåningen finns resebyrå och kontor för ett taxiföretag.

Järnvägspåren i Ulricehamn är sedan länge upprivna, men eftersom stationshuset står kvar vid järnvägstorget kan man fortfarande föreställa sig hur staden tedde sig när tåg var det viktigast kommunikationsmedlet.

Omgivningarna har dock förändrats kraftigt på senare år, området söder om stationshuset domineras idag av en parkeringsplats till en stormarknad, platsen öster om stationshuset utgör bussterminal, och gatan österut in mot staden som tidigare hade stationshuset i fonden viker idag av öster om busshållplatserna så att sambandet mellan stationen och staden brutits.

De tydligaste spåren efter järnvägen är istället de nya gatornas sträckning längs Åsundens strand i det fd spårområdet. Strax norr om stationshuset finns också en liten byggnad i samma byggnadstil, ursprungligen för resgodshantering, avträde eller liknande verksamhet med anknytning till stationen, idag används den för bussgods.

Stationshusets exteriör är desto mer välbevarad. Nyligen har en upprustning genomförts varvid en äldre symbol för järnvägstrafiken rekonstruerats, nämligen trähjulet i taknocken ovanför entrén mot öster. För närmare beskrivning av byggnaden, se historik för byggnaden. Interiören är dock kraftigt förändrad och byggnadsminnesskyddet rör i första hand exteriören.

Större delen av huset är ett museum för kinesiska föremål som insamlats av ägare till Welands stål som äger byggnaden. I de fd. väntsalarna på bottenvåningen finns resebyrå och kontor för ett taxiföretag.

Järnvägspåren i Ulricehamn är sedan länge upprivna, men eftersom stationshuset står kvar vid järnvägstorget kan man fortfarande föreställa sig hur staden tedde sig när tåg var det viktigast kommunikationsmedlet.

Omgivningarna har dock förändrats kraftigt på senare år, området söder om stationshuset domineras idag av en parkeringsplats till en stormarknad, platsen öster om stationshuset utgör bussterminal, och gatan österut in mot staden som tidigare hade stationshuset i fonden viker idag av öster om busshållplatserna så att sambandet mellan stationen och staden brutits.

De tydligaste spåren efter järnvägen är istället de nya gatornas sträckning längs Åsundens strand i det fd spårområdet. Strax norr om stationshuset finns också en liten byggnad i samma byggnadstil, ursprungligen för resgodshantering, avträde eller liknande verksamhet med anknytning till stationen, idag används den för bussgods.

Stationshusets exteriör är desto mer välbevarad. Nyligen har en upprustning genomförts varvid en äldre symbol för järnvägstrafiken rekonstruerats, nämligen trähjulet i taknocken ovanför entrén mot öster. För närmare beskrivning av byggnaden, se historik för byggnaden. Interiören är dock kraftigt förändrad och byggnadsminnesskyddet rör i första hand exteriören.

Större delen av huset är ett museum för kinesiska föremål som insamlats av ägare till Welands stål som äger byggnaden. I de fd. väntsalarna på bottenvåningen finns resebyrå och kontor för ett taxiföretag.

Järnvägspåren i Ulricehamn är sedan länge upprivna, men eftersom stationshuset står kvar vid järnvägstorget kan man fortfarande föreställa sig hur staden tedde sig när tåg var det viktigast kommunikationsmedlet.

Omgivningarna har dock förändrats kraftigt på senare år, området söder om stationshuset domineras idag av en parkeringsplats till en stormarknad, platsen öster om stationshuset utgör bussterminal, och gatan österut in mot staden som tidigare hade stationshuset i fonden viker idag av öster om busshållplatserna så att sambandet mellan stationen och staden brutits.

De tydligaste spåren efter järnvägen är istället de nya gatornas sträckning längs Åsundens strand i det fd spårområdet. Strax norr om stationshuset finns också en liten byggnad i samma byggnadstil, ursprungligen för resgodshantering, avträde eller liknande verksamhet med anknytning till stationen, idag används den för bussgods.

Stationshusets exteriör är desto mer välbevarad. Nyligen har en upprustning genomförts varvid en äldre symbol för järnvägstrafiken rekonstruerats, nämligen trähjulet i taknocken ovanför entrén mot öster. För närmare beskrivning av byggnaden, se historik för byggnaden. Interiören är dock kraftigt förändrad och byggnadsminnesskyddet rör i första hand exteriören.

Större delen av huset är ett museum för kinesiska föremål som insamlats av ägare till Welands stål som äger byggnaden. I de fd. väntsalarna på bottenvåningen finns resebyrå och kontor för ett taxiföretag.