VASAHUSET

LÄGE - Vasahuset är beläget strax söder om Borgholms tätort, ca en kilometer öster om Borgholms slottsruin, på en svagt markerad höjd vid väg 136. Invid byggnaden ligger två bostadshus, varav ett den nuvarande arrendatorsbostaden från 1800-talets senare hälft, samt en väl bibehållen två våningars stallänga i kalksten.
HISTORIK - BORGHOLMS KUNGSGÅRD - I takt med att kungamakten växte från 1200-talet ökade kostnaderna för centralmakten och därmed också pålagorna för bönderna. Skatten betalades i dagsverken och spannmål. Slotten utgjorde centrum i förvaltningsområdena och var viktig för kontrollen av länen, men även kungsgårdarna hade en viktig funktion i detta sammanhang.
Öland blev, som ett av de sista områdena i Sverige, svenskt igen 1523 efter danskt välde och en tid av krig och utsugning. Gustav Vasa skriver i ett brev i juni 1523 till fogden på Kalmar slott om planer på att bygga "ett huus widh Toorneth paa Borkholm". Om han med detta avsåg att återuppbygga Borgholms slott som förstörts under kriget eller om han syftade på uppförandet av en kungsgård är svårt att avgöra.
Borgholms kungsgård uppfördes antagligen någon gång mellan 1527 och 1530, och var en av fem kungsgårdar på Öland. Kungen och hans hov samt andra myndighetspersoner skulle under sina resor härbärgeras här. Under Gustav Vasas regeringstid omnämns minst fem sådana vistelser på Borgholms kungsgård. Kungsgårdarna som växte fram under Gustav Vasas tid skulle dessutom utgöra mönsterjordbruk och föredöme för omkringliggande landsbygd. Kunskaper och nyheter spreds från dessa gårdar som också skulle hålla en provinsreserv för soldater. Ladugårdsfogden svarade för driften och hade till sin hjälp en talrik personal, men den största arbetsbördan vilade på bönderna i omgivande socknar.
Från 1600-talet började kungsgårdarna arrenderas ut. Borgholms kungsgård arrenderades ut i slutet av 1600-talet, men även efter detta tvingades bönderna att utföra dagsverken. Redan i mitten av 1700-talet motionerade riksdagsmännen om "at Ottenby och Borckholms kongsgårdar på Öland måtte till Bondehemman blifva utlagde". Samtliga begäran avslogs.
Kungsården omfattade förr hela den nordvästra delen av Räpplinge socken samt större delen av det område som nuvarande Borgholms stad upptar. Solliden var också en del av gården. Under de senaste två hundra åren har kungsgården fått avstå mark, främst för att tillfredsställa stadens växande behov. När kungsgården såldes till Borgholms stad 1914 behöll Domänverket alvaret och Borga hage naturreservat.
VASAHUSET - BESKRIVNING - Fram till 1200-talets mitt var borgarna runda eller ovala, men under senare medeltiden byggdes rektangulära stenhus av samma typ som Vasahuset men oftast större. Det var kungen och hans företrädare som introducerade byggnadstypen, ofta i kombination med en rund kastal. Adeln byggde snart också borgar som samtidigt skulle vara beboeliga lantgårdar. Typiskt för de rektangulära stenhusen är två eller flera våningar med tunnvälvd källare. Dessa större stenhus var byggnadstekniskt något helt annat än böndernas timmerhus, men planlösningarna var ofta i stort sett de samma. Rummen upptog hela husets bredd. Vanligt var en tredelad plan med förstuga i mitten. De olika våningarna har ofta haft separata ingångar och utanpåliggande loftgångar. Flera av de medeltida husen har haft en utanpåliggande privet i form av en balkong i anslutning till dagligstugan. Taken var vanligen sadeltak, ofta med trappstensgavlar.
Vasahuset är kungsgårdens äldsta kvarvarande byggnad. Benämningen härstammar från 1800-talets slut; tidigare kallades det "kongshus" eller "(stora) stenhuset". Byggnaden har under långa tider lämnats att förfalla, kanske berodde detta på att huset aldrig beboddes av arrendatorn utan bara av kungen och landshövdingen under deras besök och att underhållet därmed åvilade kronan.
Byggnaden är en rektangulär, vitputsad kalkstensbyggnade (19 x 7,7m) i två våningar med tunnvälvd källare. Berggrunden ligger ytligt, varför källaren delvis är nedsänkt i denna. Det valmade sadeltaket täcks av enkupigt tegel. På byggnadens östra långsida finns en utbyggnad (3,7 x 6m) som tidigare uppgått till hela husets höjd, men som nu går i linje med takfallet mot öster. Entrédörren med en ca 1 meter hög kalkstenstrappa med sju trappsteg är placerad i den västra fasadens mitt. Under trappan finns en dörr och en trappa som leder ned till källaren direkt från gården. Fasadens små luckförsedda öppningar (9 st åt väster och 6 st åt öster, varav 1 st på utbyggnaden) är symmetriskt placerade. Ursprungligen har fönstren varit ca 1,20 meter höga. Dörren och luckorna är tjärstrukna.
Planlösningen är på samtliga våningar ungefär densamma som parstugans, d v s förstuga/trapphall flankerad av ett rum på vardera sidan. På bottenvåningen och i källaren avdelas förstugan i två rum av en kraftig stenvägg i källaren. Trätrappan mellan bottenvåningen och övervåningen har delvis bevarade utsmyckningsdetaljer. De över våningarnas väggar är alla slätputsade vita och golven av trä. Källarplanets norra rum är byggt med tunnvalv som bär tydliga spår av formbrädor och dess golv är liksom i södra rummet täckt av kalkstensflis; i övrigt har källaren stampat jordgolv. Vid dörren till norra källarrummet finns tre kronor instämplade i den ursprungliga putsen. Endast det södra rummets väggar har varit putsade och här finns också husets enda kvarvarande eldstad (sekundärt tillkommen); en stor spis delvis uppförd av profilerad kalksten från Borgholms slottsruin. Vissa spår i murverket på mellanväggen åt nord och syd på botten- och övervåningen visar att det även hör har funnits eldstäder.
VASAHUSET - HISTORIK - Vasahuset restaurerades 1983-1985 i Arbetsmarknadsstyrelsens regi i samråd med Borgholms kommun och Kalmar läns museum. I samband med upprustningen utförde länsmuseet en byggnadsarkeologisk undersökning kompletterad med en genomgång av arkivmaterial varvid delar av Vasahusets historia kunde klargöras. Efter murverkets friläggande kunde två tydliga byggnadsfaser urskiljas och en tredje mellanliggande fas anas. Genom arkivforskning har endast den yngre byggnadsfasen, från återuppförandet 1682, kunnat klarläggas.
Ca 1530-1677: Den äldsta delen av den nuvarande byggnadskroppen - det norra källarrummet och vissa delar av bottenvåningens väggar - är sannolikt densamma som omtalas i räkenskaper på 1540-talet. Källarstugor var ett slags komplement till huvudbyggnaden där de övre utrymmena användes till gästrum och festlokal, och den undre våningen i form av en murad källare utnyttjades för förvaring av vin och öl. Källarstugan var en murad, nästan kvadratisk kalkstensbyggnad (7,5 x 7,9 m ), med en våning plus källare och försedd med sadeltak. De separata ingångarna, en till källaren och en till första våningen med trappförsedd svalgång, var förlagda mot söder. Sannolikt har byggnaden uppförts som en förrådsbyggnad med ett bostadsrum försett med spis på övre våningen.
1677 drabbades kungsgården liksom byarna söderut på Öland av brand i samband med Kalmarkriget och under svensk-danska kriget, och gården fick byggas upp på nytt. Antagandet om en mellanliggande fas härrör från en notis i 1699 års syneprotokoll som pekar på att en stenbyggnad med liknande utformning som den nuvarande skulle ha funnits på platsen före branden 1677.
Efter 1681: Byggnaden återuppbyggdes efter branden 1681 och har därefter endast genomgått små förändringar. Rumsindelningen är oförändrad med undantag för vinden som fick ett fjärde rum någon gång efter 1799. Utbyggnaden har troligen fått sin nuvarande läge nivå mellan åren 1819-1845. Fönsteröppningarna i gavlarna igenmurades och övriga fönsteröppningar förminskades antagligen före 1814 då byggnaden för första gången upptas i källorna som spannmålsbod. Denna användning hade sedan Vasahuset fram till 1940-talet.
Förfallet var långt gånget när restaureringen startade 1983 - tak och bjälklag hade delvis störtat samman. Öppningen på första våningen i utbyggnadens södra del fick muras igen p g a murverkets dåliga kondition. En sekundärt tillkommen öppning till källarvåningen i norr murades igen. Marken runt byggnaden dränerades. Taket lagades. Putsen knackades ned och fasaden putades om med kalkbruk. Rötskadade karmar ersattes med nya. Fasadens öppningar fick nya luckor. Allt virke tjärades. Interiört sågs samtliga bjälklag över och trappor lagades. Nya grangolv lades över de befintliga. Elström installerades i samtliga tre plan. Efter restaureringen har byggnaden inte haft någon användning.
SAMMANFATTNING - Under Gustav Vasas tid anlades fem kungsgårdar på Öland, varav en i Borgholm. Vasahuset är en av Ölands äldsta profana byggnader, uppfört i början av 1500-talet troligen som källarstuga på Borgholms kungsgård. Sitt nuvarande utseende fick huset efter en brand 1677, men delar av det äldre huset, såsom den tunnvälvda källaren från 1500-talet, finns kvar. Byggnaden är ett rektangulärt stenhus i två våningar med valmat sadeltak. Planen är tredelad med förstuga flankerad av en större stuga eller ett rum på vardera sidan. Byggnaden har under lång tider stått oanvänd eller använts som spannmålsmagasin och har därför bibehållit sin ålderdomliga, typiska karaktär.
Det finns ytterst få profana byggnader med medeltida ursprung i Sverige. Genom sin åder och sällsynthet måste dessa medeltida hus betraktas som "synnerligen märkliga genom sitt kulturhistoriska värde". De utgör ett viktigt historiskt källmaterial och det är av största vikt att denna del av vårt kulturarv skyddas och bevaras för framtida generationer i ett så orört skick som möjligt. Vasahuset har ett starkt samband med den historiska utvecklingen i området och är en omistlig del av den helhet som Borgholms kungsgård har utgjort och som idag till stora delar är uppsplittrad och alltmer hotad av Borgholms utbredning.
ÖVRIGT - Byggnaden är väldokumenterad genom Michael Deldens `Rapport över byggnadshistorisk undersökning 1983-1985 av Vasahuset, Borgholms kungsgård, Öland´

LÄGE - Vasahuset är beläget strax söder om Borgholms tätort, ca en kilometer öster om Borgholms slottsruin, på en svagt markerad höjd vid väg 136. Invid byggnaden ligger två bostadshus, varav ett den nuvarande arrendatorsbostaden från 1800-talets senare hälft, samt en väl bibehållen två våningars stallänga i kalksten.
HISTORIK - BORGHOLMS KUNGSGÅRD - I takt med att kungamakten växte från 1200-talet ökade kostnaderna för centralmakten och därmed också pålagorna för bönderna. Skatten betalades i dagsverken och spannmål. Slotten utgjorde centrum i förvaltningsområdena och var viktig för kontrollen av länen, men även kungsgårdarna hade en viktig funktion i detta sammanhang.
Öland blev, som ett av de sista områdena i Sverige, svenskt igen 1523 efter danskt välde och en tid av krig och utsugning. Gustav Vasa skriver i ett brev i juni 1523 till fogden på Kalmar slott om planer på att bygga "ett huus widh Toorneth paa Borkholm". Om han med detta avsåg att återuppbygga Borgholms slott som förstörts under kriget eller om han syftade på uppförandet av en kungsgård är svårt att avgöra.
Borgholms kungsgård uppfördes antagligen någon gång mellan 1527 och 1530, och var en av fem kungsgårdar på Öland. Kungen och hans hov samt andra myndighetspersoner skulle under sina resor härbärgeras här. Under Gustav Vasas regeringstid omnämns minst fem sådana vistelser på Borgholms kungsgård. Kungsgårdarna som växte fram under Gustav Vasas tid skulle dessutom utgöra mönsterjordbruk och föredöme för omkringliggande landsbygd. Kunskaper och nyheter spreds från dessa gårdar som också skulle hålla en provinsreserv för soldater. Ladugårdsfogden svarade för driften och hade till sin hjälp en talrik personal, men den största arbetsbördan vilade på bönderna i omgivande socknar.
Från 1600-talet började kungsgårdarna arrenderas ut. Borgholms kungsgård arrenderades ut i slutet av 1600-talet, men även efter detta tvingades bönderna att utföra dagsverken. Redan i mitten av 1700-talet motionerade riksdagsmännen om "at Ottenby och Borckholms kongsgårdar på Öland måtte till Bondehemman blifva utlagde". Samtliga begäran avslogs.
Kungsården omfattade förr hela den nordvästra delen av Räpplinge socken samt större delen av det område som nuvarande Borgholms stad upptar. Solliden var också en del av gården. Under de senaste två hundra åren har kungsgården fått avstå mark, främst för att tillfredsställa stadens växande behov. När kungsgården såldes till Borgholms stad 1914 behöll Domänverket alvaret och Borga hage naturreservat.
VASAHUSET - BESKRIVNING - Fram till 1200-talets mitt var borgarna runda eller ovala, men under senare medeltiden byggdes rektangulära stenhus av samma typ som Vasahuset men oftast större. Det var kungen och hans företrädare som introducerade byggnadstypen, ofta i kombination med en rund kastal. Adeln byggde snart också borgar som samtidigt skulle vara beboeliga lantgårdar. Typiskt för de rektangulära stenhusen är två eller flera våningar med tunnvälvd källare. Dessa större stenhus var byggnadstekniskt något helt annat än böndernas timmerhus, men planlösningarna var ofta i stort sett de samma. Rummen upptog hela husets bredd. Vanligt var en tredelad plan med förstuga i mitten. De olika våningarna har ofta haft separata ingångar och utanpåliggande loftgångar. Flera av de medeltida husen har haft en utanpåliggande privet i form av en balkong i anslutning till dagligstugan. Taken var vanligen sadeltak, ofta med trappstensgavlar.
Vasahuset är kungsgårdens äldsta kvarvarande byggnad. Benämningen härstammar från 1800-talets slut; tidigare kallades det "kongshus" eller "(stora) stenhuset". Byggnaden har under långa tider lämnats att förfalla, kanske berodde detta på att huset aldrig beboddes av arrendatorn utan bara av kungen och landshövdingen under deras besök och att underhållet därmed åvilade kronan.
Byggnaden är en rektangulär, vitputsad kalkstensbyggnade (19 x 7,7m) i två våningar med tunnvälvd källare. Berggrunden ligger ytligt, varför källaren delvis är nedsänkt i denna. Det valmade sadeltaket täcks av enkupigt tegel. På byggnadens östra långsida finns en utbyggnad (3,7 x 6m) som tidigare uppgått till hela husets höjd, men som nu går i linje med takfallet mot öster. Entrédörren med en ca 1 meter hög kalkstenstrappa med sju trappsteg är placerad i den västra fasadens mitt. Under trappan finns en dörr och en trappa som leder ned till källaren direkt från gården. Fasadens små luckförsedda öppningar (9 st åt väster och 6 st åt öster, varav 1 st på utbyggnaden) är symmetriskt placerade. Ursprungligen har fönstren varit ca 1,20 meter höga. Dörren och luckorna är tjärstrukna.
Planlösningen är på samtliga våningar ungefär densamma som parstugans, d v s förstuga/trapphall flankerad av ett rum på vardera sidan. På bottenvåningen och i källaren avdelas förstugan i två rum av en kraftig stenvägg i källaren. Trätrappan mellan bottenvåningen och övervåningen har delvis bevarade utsmyckningsdetaljer. De över våningarnas väggar är alla slätputsade vita och golven av trä. Källarplanets norra rum är byggt med tunnvalv som bär tydliga spår av formbrädor och dess golv är liksom i södra rummet täckt av kalkstensflis; i övrigt har källaren stampat jordgolv. Vid dörren till norra källarrummet finns tre kronor instämplade i den ursprungliga putsen. Endast det södra rummets väggar har varit putsade och här finns också husets enda kvarvarande eldstad (sekundärt tillkommen); en stor spis delvis uppförd av profilerad kalksten från Borgholms slottsruin. Vissa spår i murverket på mellanväggen åt nord och syd på botten- och övervåningen visar att det även hör har funnits eldstäder.
VASAHUSET - HISTORIK - Vasahuset restaurerades 1983-1985 i Arbetsmarknadsstyrelsens regi i samråd med Borgholms kommun och Kalmar läns museum. I samband med upprustningen utförde länsmuseet en byggnadsarkeologisk undersökning kompletterad med en genomgång av arkivmaterial varvid delar av Vasahusets historia kunde klargöras. Efter murverkets friläggande kunde två tydliga byggnadsfaser urskiljas och en tredje mellanliggande fas anas. Genom arkivforskning har endast den yngre byggnadsfasen, från återuppförandet 1682, kunnat klarläggas.
Ca 1530-1677: Den äldsta delen av den nuvarande byggnadskroppen - det norra källarrummet och vissa delar av bottenvåningens väggar - är sannolikt densamma som omtalas i räkenskaper på 1540-talet. Källarstugor var ett slags komplement till huvudbyggnaden där de övre utrymmena användes till gästrum och festlokal, och den undre våningen i form av en murad källare utnyttjades för förvaring av vin och öl. Källarstugan var en murad, nästan kvadratisk kalkstensbyggnad (7,5 x 7,9 m ), med en våning plus källare och försedd med sadeltak. De separata ingångarna, en till källaren och en till första våningen med trappförsedd svalgång, var förlagda mot söder. Sannolikt har byggnaden uppförts som en förrådsbyggnad med ett bostadsrum försett med spis på övre våningen.
1677 drabbades kungsgården liksom byarna söderut på Öland av brand i samband med Kalmarkriget och under svensk-danska kriget, och gården fick byggas upp på nytt. Antagandet om en mellanliggande fas härrör från en notis i 1699 års syneprotokoll som pekar på att en stenbyggnad med liknande utformning som den nuvarande skulle ha funnits på platsen före branden 1677.
Efter 1681: Byggnaden återuppbyggdes efter branden 1681 och har därefter endast genomgått små förändringar. Rumsindelningen är oförändrad med undantag för vinden som fick ett fjärde rum någon gång efter 1799. Utbyggnaden har troligen fått sin nuvarande läge nivå mellan åren 1819-1845. Fönsteröppningarna i gavlarna igenmurades och övriga fönsteröppningar förminskades antagligen före 1814 då byggnaden för första gången upptas i källorna som spannmålsbod. Denna användning hade sedan Vasahuset fram till 1940-talet.
Förfallet var långt gånget när restaureringen startade 1983 - tak och bjälklag hade delvis störtat samman. Öppningen på första våningen i utbyggnadens södra del fick muras igen p g a murverkets dåliga kondition. En sekundärt tillkommen öppning till källarvåningen i norr murades igen. Marken runt byggnaden dränerades. Taket lagades. Putsen knackades ned och fasaden putades om med kalkbruk. Rötskadade karmar ersattes med nya. Fasadens öppningar fick nya luckor. Allt virke tjärades. Interiört sågs samtliga bjälklag över och trappor lagades. Nya grangolv lades över de befintliga. Elström installerades i samtliga tre plan. Efter restaureringen har byggnaden inte haft någon användning.
SAMMANFATTNING - Under Gustav Vasas tid anlades fem kungsgårdar på Öland, varav en i Borgholm. Vasahuset är en av Ölands äldsta profana byggnader, uppfört i början av 1500-talet troligen som källarstuga på Borgholms kungsgård. Sitt nuvarande utseende fick huset efter en brand 1677, men delar av det äldre huset, såsom den tunnvälvda källaren från 1500-talet, finns kvar. Byggnaden är ett rektangulärt stenhus i två våningar med valmat sadeltak. Planen är tredelad med förstuga flankerad av en större stuga eller ett rum på vardera sidan. Byggnaden har under lång tider stått oanvänd eller använts som spannmålsmagasin och har därför bibehållit sin ålderdomliga, typiska karaktär.
Det finns ytterst få profana byggnader med medeltida ursprung i Sverige. Genom sin åder och sällsynthet måste dessa medeltida hus betraktas som "synnerligen märkliga genom sitt kulturhistoriska värde". De utgör ett viktigt historiskt källmaterial och det är av största vikt att denna del av vårt kulturarv skyddas och bevaras för framtida generationer i ett så orört skick som möjligt. Vasahuset har ett starkt samband med den historiska utvecklingen i området och är en omistlig del av den helhet som Borgholms kungsgård har utgjort och som idag till stora delar är uppsplittrad och alltmer hotad av Borgholms utbredning.
ÖVRIGT - Byggnaden är väldokumenterad genom Michael Deldens `Rapport över byggnadshistorisk undersökning 1983-1985 av Vasahuset, Borgholms kungsgård, Öland´

LÄGE - Vasahuset är beläget strax söder om Borgholms tätort, ca en kilometer öster om Borgholms slottsruin, på en svagt markerad höjd vid väg 136. Invid byggnaden ligger två bostadshus, varav ett den nuvarande arrendatorsbostaden från 1800-talets senare hälft, samt en väl bibehållen två våningars stallänga i kalksten.
HISTORIK - BORGHOLMS KUNGSGÅRD - I takt med att kungamakten växte från 1200-talet ökade kostnaderna för centralmakten och därmed också pålagorna för bönderna. Skatten betalades i dagsverken och spannmål. Slotten utgjorde centrum i förvaltningsområdena och var viktig för kontrollen av länen, men även kungsgårdarna hade en viktig funktion i detta sammanhang.
Öland blev, som ett av de sista områdena i Sverige, svenskt igen 1523 efter danskt välde och en tid av krig och utsugning. Gustav Vasa skriver i ett brev i juni 1523 till fogden på Kalmar slott om planer på att bygga "ett huus widh Toorneth paa Borkholm". Om han med detta avsåg att återuppbygga Borgholms slott som förstörts under kriget eller om han syftade på uppförandet av en kungsgård är svårt att avgöra.
Borgholms kungsgård uppfördes antagligen någon gång mellan 1527 och 1530, och var en av fem kungsgårdar på Öland. Kungen och hans hov samt andra myndighetspersoner skulle under sina resor härbärgeras här. Under Gustav Vasas regeringstid omnämns minst fem sådana vistelser på Borgholms kungsgård. Kungsgårdarna som växte fram under Gustav Vasas tid skulle dessutom utgöra mönsterjordbruk och föredöme för omkringliggande landsbygd. Kunskaper och nyheter spreds från dessa gårdar som också skulle hålla en provinsreserv för soldater. Ladugårdsfogden svarade för driften och hade till sin hjälp en talrik personal, men den största arbetsbördan vilade på bönderna i omgivande socknar.
Från 1600-talet började kungsgårdarna arrenderas ut. Borgholms kungsgård arrenderades ut i slutet av 1600-talet, men även efter detta tvingades bönderna att utföra dagsverken. Redan i mitten av 1700-talet motionerade riksdagsmännen om "at Ottenby och Borckholms kongsgårdar på Öland måtte till Bondehemman blifva utlagde". Samtliga begäran avslogs.
Kungsården omfattade förr hela den nordvästra delen av Räpplinge socken samt större delen av det område som nuvarande Borgholms stad upptar. Solliden var också en del av gården. Under de senaste två hundra åren har kungsgården fått avstå mark, främst för att tillfredsställa stadens växande behov. När kungsgården såldes till Borgholms stad 1914 behöll Domänverket alvaret och Borga hage naturreservat.
VASAHUSET - BESKRIVNING - Fram till 1200-talets mitt var borgarna runda eller ovala, men under senare medeltiden byggdes rektangulära stenhus av samma typ som Vasahuset men oftast större. Det var kungen och hans företrädare som introducerade byggnadstypen, ofta i kombination med en rund kastal. Adeln byggde snart också borgar som samtidigt skulle vara beboeliga lantgårdar. Typiskt för de rektangulära stenhusen är två eller flera våningar med tunnvälvd källare. Dessa större stenhus var byggnadstekniskt något helt annat än böndernas timmerhus, men planlösningarna var ofta i stort sett de samma. Rummen upptog hela husets bredd. Vanligt var en tredelad plan med förstuga i mitten. De olika våningarna har ofta haft separata ingångar och utanpåliggande loftgångar. Flera av de medeltida husen har haft en utanpåliggande privet i form av en balkong i anslutning till dagligstugan. Taken var vanligen sadeltak, ofta med trappstensgavlar.
Vasahuset är kungsgårdens äldsta kvarvarande byggnad. Benämningen härstammar från 1800-talets slut; tidigare kallades det "kongshus" eller "(stora) stenhuset". Byggnaden har under långa tider lämnats att förfalla, kanske berodde detta på att huset aldrig beboddes av arrendatorn utan bara av kungen och landshövdingen under deras besök och att underhållet därmed åvilade kronan.
Byggnaden är en rektangulär, vitputsad kalkstensbyggnade (19 x 7,7m) i två våningar med tunnvälvd källare. Berggrunden ligger ytligt, varför källaren delvis är nedsänkt i denna. Det valmade sadeltaket täcks av enkupigt tegel. På byggnadens östra långsida finns en utbyggnad (3,7 x 6m) som tidigare uppgått till hela husets höjd, men som nu går i linje med takfallet mot öster. Entrédörren med en ca 1 meter hög kalkstenstrappa med sju trappsteg är placerad i den västra fasadens mitt. Under trappan finns en dörr och en trappa som leder ned till källaren direkt från gården. Fasadens små luckförsedda öppningar (9 st åt väster och 6 st åt öster, varav 1 st på utbyggnaden) är symmetriskt placerade. Ursprungligen har fönstren varit ca 1,20 meter höga. Dörren och luckorna är tjärstrukna.
Planlösningen är på samtliga våningar ungefär densamma som parstugans, d v s förstuga/trapphall flankerad av ett rum på vardera sidan. På bottenvåningen och i källaren avdelas förstugan i två rum av en kraftig stenvägg i källaren. Trätrappan mellan bottenvåningen och övervåningen har delvis bevarade utsmyckningsdetaljer. De över våningarnas väggar är alla slätputsade vita och golven av trä. Källarplanets norra rum är byggt med tunnvalv som bär tydliga spår av formbrädor och dess golv är liksom i södra rummet täckt av kalkstensflis; i övrigt har källaren stampat jordgolv. Vid dörren till norra källarrummet finns tre kronor instämplade i den ursprungliga putsen. Endast det södra rummets väggar har varit putsade och här finns också husets enda kvarvarande eldstad (sekundärt tillkommen); en stor spis delvis uppförd av profilerad kalksten från Borgholms slottsruin. Vissa spår i murverket på mellanväggen åt nord och syd på botten- och övervåningen visar att det även hör har funnits eldstäder.
VASAHUSET - HISTORIK - Vasahuset restaurerades 1983-1985 i Arbetsmarknadsstyrelsens regi i samråd med Borgholms kommun och Kalmar läns museum. I samband med upprustningen utförde länsmuseet en byggnadsarkeologisk undersökning kompletterad med en genomgång av arkivmaterial varvid delar av Vasahusets historia kunde klargöras. Efter murverkets friläggande kunde två tydliga byggnadsfaser urskiljas och en tredje mellanliggande fas anas. Genom arkivforskning har endast den yngre byggnadsfasen, från återuppförandet 1682, kunnat klarläggas.
Ca 1530-1677: Den äldsta delen av den nuvarande byggnadskroppen - det norra källarrummet och vissa delar av bottenvåningens väggar - är sannolikt densamma som omtalas i räkenskaper på 1540-talet. Källarstugor var ett slags komplement till huvudbyggnaden där de övre utrymmena användes till gästrum och festlokal, och den undre våningen i form av en murad källare utnyttjades för förvaring av vin och öl. Källarstugan var en murad, nästan kvadratisk kalkstensbyggnad (7,5 x 7,9 m ), med en våning plus källare och försedd med sadeltak. De separata ingångarna, en till källaren och en till första våningen med trappförsedd svalgång, var förlagda mot söder. Sannolikt har byggnaden uppförts som en förrådsbyggnad med ett bostadsrum försett med spis på övre våningen.
1677 drabbades kungsgården liksom byarna söderut på Öland av brand i samband med Kalmarkriget och under svensk-danska kriget, och gården fick byggas upp på nytt. Antagandet om en mellanliggande fas härrör från en notis i 1699 års syneprotokoll som pekar på att en stenbyggnad med liknande utformning som den nuvarande skulle ha funnits på platsen före branden 1677.
Efter 1681: Byggnaden återuppbyggdes efter branden 1681 och har därefter endast genomgått små förändringar. Rumsindelningen är oförändrad med undantag för vinden som fick ett fjärde rum någon gång efter 1799. Utbyggnaden har troligen fått sin nuvarande läge nivå mellan åren 1819-1845. Fönsteröppningarna i gavlarna igenmurades och övriga fönsteröppningar förminskades antagligen före 1814 då byggnaden för första gången upptas i källorna som spannmålsbod. Denna användning hade sedan Vasahuset fram till 1940-talet.
Förfallet var långt gånget när restaureringen startade 1983 - tak och bjälklag hade delvis störtat samman. Öppningen på första våningen i utbyggnadens södra del fick muras igen p g a murverkets dåliga kondition. En sekundärt tillkommen öppning till källarvåningen i norr murades igen. Marken runt byggnaden dränerades. Taket lagades. Putsen knackades ned och fasaden putades om med kalkbruk. Rötskadade karmar ersattes med nya. Fasadens öppningar fick nya luckor. Allt virke tjärades. Interiört sågs samtliga bjälklag över och trappor lagades. Nya grangolv lades över de befintliga. Elström installerades i samtliga tre plan. Efter restaureringen har byggnaden inte haft någon användning.
SAMMANFATTNING - Under Gustav Vasas tid anlades fem kungsgårdar på Öland, varav en i Borgholm. Vasahuset är en av Ölands äldsta profana byggnader, uppfört i början av 1500-talet troligen som källarstuga på Borgholms kungsgård. Sitt nuvarande utseende fick huset efter en brand 1677, men delar av det äldre huset, såsom den tunnvälvda källaren från 1500-talet, finns kvar. Byggnaden är ett rektangulärt stenhus i två våningar med valmat sadeltak. Planen är tredelad med förstuga flankerad av en större stuga eller ett rum på vardera sidan. Byggnaden har under lång tider stått oanvänd eller använts som spannmålsmagasin och har därför bibehållit sin ålderdomliga, typiska karaktär.
Det finns ytterst få profana byggnader med medeltida ursprung i Sverige. Genom sin åder och sällsynthet måste dessa medeltida hus betraktas som "synnerligen märkliga genom sitt kulturhistoriska värde". De utgör ett viktigt historiskt källmaterial och det är av största vikt att denna del av vårt kulturarv skyddas och bevaras för framtida generationer i ett så orört skick som möjligt. Vasahuset har ett starkt samband med den historiska utvecklingen i området och är en omistlig del av den helhet som Borgholms kungsgård har utgjort och som idag till stora delar är uppsplittrad och alltmer hotad av Borgholms utbredning.
ÖVRIGT - Byggnaden är väldokumenterad genom Michael Deldens `Rapport över byggnadshistorisk undersökning 1983-1985 av Vasahuset, Borgholms kungsgård, Öland´