SLAKA KYRKA (SOFIA ALBERTINA KYRKA)

FÖRSAMLING 1995 - SLAKA

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 1071, 1900: 1124, 1995: 7774

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger i det fornlämningsrika övergångslandskapet knappt 5 km söder om Linköping i en välbevarad, agrart präglad gods- och kyrkomiljö, som är klassad som riksintresse. På kyrkogården finns ett bårhus. Runt kyrkan finns ett församlingshem (f d ålderdomshem), f d prästgård, två f d skolor samt en skola i funktion. Slaka är i dag ett modernt förortsområde.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med tresidigt avslutat korparti, sakristia likaså tresidigt avslutad i norr och torn i väster. I: De äldsta partierna i den befintliga kyrkan härrör från äldre medeltid. Kärnkyrkans utformning är dock obekant. Ett torn, det ännu bevarade, hörde antingen till den ursprungliga anläggningen eller tillbyggdes kort tid därefter. Kyrkans vidare byggnadshistoria är osäker. En i kyrkan bevarad inskriftstavla uppges att den blev "förbättrad 1335". Enligt uppgifter av Hadorph blev kyrkan tillökad på gaveln i herr Sten Stures tid. Han omtalar även att kyrkan välvdes 1470. Ett vapenhus, likaså troligen senmedeltida, fanns i söder. Vid en ombyggnad 1689 vidgades kyrkorummet genom att den södra långhusmuren lades i liv med vapenhusets yttermur. 1746 påbyggdes tornet av Petter Frimodig. Riven 1781, förutom delar av långhusets sydmur och tornet, i samband med att ny kyrka uppfördes på samma plats. II: Den nuvarande kyrkan, även benämnd SOFIA ALBERTINA KYRKA, uppfördes av byggmästarna Petter Andersson och Måns Månsson 1781-83, med återbruk av föregångarens sydmur och torn. Byggmästarna hade troligen gjort ritningarna, som dock reviderats vid ÖIÄ, förmodligen av Olof Tempelman.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Välbevarad gustaviansk exteriör. Fasaderna är putsade, förutom tornets nedre delar som har blottat kalkstensmurverk. Den nuvarande färgsättningen med ljusröda murar samt vita hörn, fönstersmygar och listverk härrör från arkitekt Johannes Dahls restaurering 1938, men återgick då på iakttagelser av äldre putslager. Långhuset har ett valmat sadeltak vars nuvarande tegeltäckning härrör från 1910. Västtornet har för de romanska tornet karaktäristiska höfter. Dess övre våning samt överbyggnaden med åttkantig lanternin och spira fick sin befintliga utformning 1856-57. Ingång i väster samt mitt på långhusets sydsida. Även interiören är mycket välbevarad. Kyrkorummet har tunnvalv av trä i långhuset och hjälmvalv över korpartiet. Läktarunderbyggnaden utfördes 1980. Altartavlan är av Pehr Hörberg 1801. Den inramande ädikulan gjordes 1783 av Jonas Berggren, som målat den ursprungliga altartavlan. Även predikstolen är ursprunglig och från byggnadstiden, den ritades av tapetfabrikören Johan Wortzelius och utfördes av snickarmästare Torngren i Linköping. Orgel-verket utfördes av P Schiörlin (ombyggt 1938), orgelfasaden ritades av Olof Tempelman. Orgelläktaren är samtida med kyrkan, båda tillkom 1783. Bänkinredningen förnyades 1855, men byggdes om i samband med Dahls restaurering 1938. Efter Dahls renovering har i huvudsak utförts underhåll, bl.a. 1980 (Ture Jangvik).

ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - Delar av en medeltida dopfunt finns bevarade. Ett senmedeltida altarskåp prydde altaret fram till 1781 (dock ej 1744-46). Förutom det har ett flertal andra medeltida skulpturer bevarats, en tronande Maria, en Anna-själv-tredje och ett okänt manligt helgon. Ett märkligt inslag i kyrkan är det antependium som prinsessan Sofia Albertina skänkte kyrkan 1784, gjort av inhemskt siden. I kyrkan finns en minnestavla uppsatt av riksantikvarien Johan Hadorph över sina föräldrar som bodde på gården Haddorp i Slaka socken.

Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003.

Slaka är en medeltida socken och är belägen knappt 5 km söder om Linköping. Den äldsta kända kyrkan på platsen uppfördes av sten sannolikt i slutet av 1100-talet. Den bestod troligen av ett rektangulärt långhus med smalare kor med absid. Ett torn av kalksten uppfördes därefter vid kyrkans västra gavel. År 1781 fick byggmästare Peter Andersson och murmästare Måns Månsson i Linköping i uppdrag att uppföra ett nytt långhus intill det medeltida tornet. Kyrkan består av ett rektangulärt långhus med tresidigt avslutat korparti, sakristia i norr samt torn i väster. Kyrkan är uppförd av gråsten och kalksten med slätputsade fasader, som är avfärgade i rosarött med vita omfattningar. Tornets övre våning med en konsollist samt överbyggnad med lanternin och spira tillkom vid en ombyggnad 1855-57. Fönsteröppningarna är stickbågiga och symmetriskt placerade med inmurade gråmålade träbågar, som är indelade i 28 rutor. Huvudingången är via tornet i väster med en enkel putsad portal. En ingång finns även centralt placerad på södra sidan. Kyrkogårdens huvudingång är förlagd mot landsvägen i öster och utgörs av ett påkostat grindparti med dubbla grindar

Kyrkogården omgärdas av en stenmur. Kyrkogårdens huvudingång är förlagd mot landsvägen i öster och utgörs av ett påkostat grindparti med dubbla grindar. Det inre paret utgörs av höga runda kannelerade och vitputsade grindstolpar. Dessa flankeras av lägre kvadratiska dito. Samtliga grindar är smidda med dekorativt mönster. År 1971 påträffades en runsten i södra kyrkogårdsmuren, den står nu uppställd i kyrkans vapenhus. På kyrkogårdens sydvästra sida finns ett bisättningskapell av okänd ålder. Det har släta vitputsade fasader under ett tegeltäckt sadeltak. Ingången är förlagd till norra gaveln med rundbågiga svartmålade dubbla dörrar.

En fullständig beskrivning och historik av kyrkogården redovisas i separat rapport efter avslutad kyrkogårdsinventering.

BESKRIVNING AV KYRKOGÅRDEN
Slaka kyrkogård är en stor landsbygdskyrkogård belägen sydväst om Linköping.

Allmän karaktär
Slaka kyrkogård är en stor traditionell landsbygdskyrkogård under långsam omvandling
till en tätortskyrkogård. Kyrkogården har en ålderdomlig inramning och en tydlig
ståndsuppdelning med de påkostade gravarna söder om kyrkan och längs utkanterna,
medan de mindre och billigare platserna ligger på norra kyrkogårdens inre.
Gravplatserna söder om kyrkan är knutna till speciella gårdar och familjer som Gålstad,
Naterstad och Berga, ett ålderdomligt drag från tiden före den ståndsuppdelade
kyrkogårdens införande.
Under senare år har en växande andel gravar med anknytning till de framväxande
förorterna Lambohov och Mjärdevi tillkommit vilket inneburit att ett tillskott av
moderna gravvårdar påverkade av begravningstraditioner i andra länder tillkommit.
Dessa är ofta i avvikande material, som olika slag av marmor och är ofta försedda med
bilder av den avlidna.
Till karaktären av landsbygdskyrkogård bidrar också trädkransen och kyrkogårdsmuren
med den imponerande grinden i empirstil.

Omgärdning
I väster finns en kyrkogårdsmur med släntad insida bestående av c 4 skift av 0,3-0,8 m
stor gråsten infogad utan bruk. Västmuren är förlängd mot söder och fortsätter en god
bit förbi kyrkogårdens utbredning. I trädkransen som är under föryngring sedan länge
ingår 14 träd av mycket varierande ålder, från över 100 år till helt nyplanterade.
I norr finns en kyrkogårdsmur av samma uppbyggnad som i väster Muren är delvis
utrasad och behöver ses över. Trädkransen är också här under föryngring sedan länge
och består av 11 träd av högst varierande ålder.
I öster har muren ut mot gamla kalmarvägen samma karakträr som i väster och norr,
men är i bättre skick. Trädkransen består av 13 träd i varierande ålder.
Sydmuren är av helt annat slag. Den har släntad insida och en 1 m hög utsida uppbyggd
av två nivåer av 0,1-1,0 m stor sten med överliggare av huggen gatsten. Trädkransens 6
träd är alla utom 1 nyplanterade. Sydmuren avslutas vid bisättingsbyggnaden.

Ingångar
I norra muren finns längst västerut en mindre öppning bestående av en enkel
smidesjärnsgrind spjälornament i två nivåer och ett vågband på krönet. Den står mellan
enkla fyrsidiga granitstolpar. Grinden leder ut till en enklare bruksväg och används
mycket sällan.

Huvudingången finns längst i sydväst. Grinden är ett empirarrangemang med en dubbel
smidesgrind i mitten som står mellan två höga runda vitsputsade grindstolpar. Dessa har
en rund plåthuv och en ritsad dekor. Grinden har en rik dekor av spjälor och vågband i
tre nivåer. Mittgrinden flankeras av två smala enkelgrindar i smide som i sin tur står
mellan mittgrindstolparna och två fyrsidiga putsade grindstolpar. Dessa har en speciell
form med lutande tak inåt och är betydligt lägre än mittgrindstolparna. Grindarna är
höga och smala och har samma ornering som mittgrindarna. De är sannolikt aldrig
avsedda att öppnas.

I söder har en enklare öppning ut mot parkeringen relativt nyligen tillkommit. Den
består av en öppen smalare murad genomgång i muren. Den består av tegelstensstora
kalkstenar med full murhöjd på utsidan avtrappad insida. Längst i sydväst finns en
enklare ingång som uppstår i mellanrummet mellan västmuren och bisättningsbyggnaden.
Denna används för transporter av avfall mm från kyrkogården.

Vegetation
På södra kyrkogården finns ingen vegetation förutom den i omgärdningen bevarad.
Tidigare har rygghäckar funnits på ett par av gravlinjerna, men dessa är relativt nyligen
borttagna liksom de höga tujor som stod runt grav 11-12.
På norra kyrkogården är den västra delen arrangerad med rygghäckar i nord-sydlig
riktning. Gravlinjerna är 8 stycken, delade av 4 rygghäckar som sträcker sig längs hela
kyrkogårdens bredd, avbrutna av den öst-västliga grusgången som delar den norra
kyrkogårdsdelen i två halvor. Längst i väster finns en 0,4 m hög spirea som är
borttagen norr om mittgången. Därefter följer 3 stycken 0,6 m hög tujor.
I öster bildar en 0,6 m hög tuja halvslutna rum. Hela det nordöstra området omges av en
häck på alla sidor utom i söder. Mitt på södra sidan löper en gång in i området. Via
korta tväsrställda häckar i samma material bildas 4 slutna och ett öppet rum. I sydöst
finns en 0,6 m hög tuja längs kvarterets utsida. In mot väster finns ingångar till 4 slutna
och ett öppet rum.
Längs med västmuren finns 2 större grusgravar med flankerande sockertoppsgranar och
lika många med höga tujor.

Gångsystem
Samtliga gångar består av naturgrus. Gången från huvudgrinden fram till kyrkans västra
ingång och motsvarade gång från parkeringen har en hårdgjord yta (trädgårdsplattor) i
mitten, för att öka åtkomligheten med rullstol.

Gravvårdstyper
Längs västra utkanten finns gravvårdar med utpräglad högre ståndskaraktär. Flera är
grusade och mycket stora. Gravvårdarna är oftast höga och smala. Samma företeelse
finns också på norra och östra utkanten, dock inte fullt så uttalat. Den södra
kyrkogården är gårdsuppdelad med flera mycket ålderdomliga vårdar, blandat med
yngre från samma gårdar. Fem vårdar tillhörande Gålstad är kopior av äldre vårdar som
stått på platsen tidigare. Den äldsta vården på plats är från 1782 och står strax innanför
huvudgrinden. Bland de övriga vårdarna finns ett par grusade gravar med höga smala
vårdar (Bergagravarna). Bland Åsmestadsgravarna finns en hög obelisk från sent 1800-
tal med en tillhörande barngrav i form av en öppen bok.

I det nordvästra hörnet av kyrkogården, med utsikt över Lambohov, finns två stora
stenramsgravar. Den ena med ett svart högt kors och den andra med en hög smal vård
och en liggare mellan höga tujor. Vårdarna är resta över Lambohovs sista ägarfamiljer
Greven och översten J H Sinclair och hans arvtagare majoren Fredrik Cederbaum.
En särskild typ av kors finns på kyrkogården. Samma korsvariant finns i en enkel, en
dubbel och en tredubbel variant. De är daterade mellan 1843 och 1912.
Innanför häckarna i den nordöstra delen av kyrkogården har ett flertal enklare
linjegravar bevarats. Dessa består dels av små svarta liggande vårdar och dels av enkla
träkors.

Framförallt i nordöst, men också på hela kyrkogården finns ett ökande inslag av gravar
med främmande gravtraditioner. Dessa har ofta vårdar i avvikande material, ofta
påkostad marmor, porträtt av den döda och text på flera språk. Dessa representerar ett
nytt inslag i den gamla bondebygden.
Titlar är relativt vanligt förekommande på gravvårdarna, särskilt i högreståndsområdet i
söder där de flesta bär titeln hemmansägare eller lantbrukare (13 av 22). Sett över hela
kyrkogården förekommer lantbrukare/hemmansägare 31 gånger. Andra tital knutna till
jordbruket är rusthållaren (1 gång), samt enkan och hustrun (1 gång vardera) som syftar
på en kvinnlig hushållsföreståndare.
Slaka ligger invid det gamla militära övningsfältet och många av gårdarna i socknen har
varit officers och soldatboställen. Flera titlar av detta slag förekommer också, samtliga
utom grenadjären (2 gånger), endast en gång vardera, översten, majoren (båda från
Lambohovsgravarna), kapten, löjtnant, furiren och fanjunkaren.
Kyrkan folk representeras av 7 titlar. Kyrkoherden och komministern förekommer 2
gånger var medan comministerfru, kyrkovaktaren och den ovanliga titeln
orgeltramparen förekommer 1 gång vardera. Sistnämna titel kan dock betraktas som lite
av ett skämt och avser ett lokalt original som var mångsysslare och levnadskonstnär.

Bland övriga titlar finns några av högre ståndskaraktär som greve, direktör,
grosshandlaren, docent, representant och den ålderdomliga befallningsmannen (samtliga
1 gång).
Några har tydlig hantverkar eller arbetarkaraktär som smeden/smidesmästaren (2 st),
sysslomannen, kusken, väghyvelföraren, lantbrevbäraren och plåtslagarmästaren,
samtliga 1 gång vardera.

Historiska monument kan också enkla
gravvårdar som Karstorpsstenen vara. Den
har gravnummer 085 och står vid östra
muren.
Stenen visar hur utbredd barnadödligheten
kunde vara i idag ganska bagatellartade
sjukdomar med de enkla hygieniska
möjligheter som stod till buds.
Barnen Larsson led alla av den vanliga
barnsjukdomen krupp, lätt botad med
dagens hygieniska förutsättningar, då
dödlig.
Kyrkogårdsvaktmästaren berättar att då
föräldrarna varit i Slaka kyrka för att
begrava Nils, fann man att Margit avlidit
av ett anfall, medan de varit borta. De två
kvarvarande syskonen avled av samma
orsak 1916 och 1917.

Byggnader
Bisättningsbyggnaden uppfördes i kyrkogårdens sydvästra hörn 1927. Den är byggd av
slaggsten och vitputsad med enkupigt taktegel. Porten är brunbetsad med rundad
överdel. Vid inventeringstillfället hade stormen Gudrun åstadkommit stora skador i
putsen på byggnadens södra gavel.

Platsen var mycket
central under forntiden vilket markeras av ovanligt stora mängder fornlämningar.
Söder om kyrkan ligger bland annat den stora domarring, där Hanekinds häradsting
ska ha ägt rum under forntiden (RAÄ 69). Tinget flyttades senare till kyrkbacken och
tingsgården utanför denna, där det var beläget i modern tid. Den tillhörande
avrättningsplatsen låg vid Galgbacken (RAÄ 197). SÖ om kyrka ligger Linköpings stads
moderna begravningsplats vid Lilla Aska.

På Slakaåsen har det funnits bebyggelse så länge som det över huvudtaget varit möjligt.
Söder om kyrkan vid det nya bostadsområde som på kartan är markerat RAÄ 225 har
lämningar efter eldstäder givit dateringar som visar att det varit bebott redan under
slutet av istiden. Här liksom direkt öster om detta område (RAÄ 68, 69, 70 och 71)
finns lämningar av mycket omfattande gravfält från järnåldern. Bland dessa den redan
omtalade domarringen.

Vid det försvunna torpet Grytan, beläget på den gamla galgbacken påträffades under
slutet av 1800-talet Sveriges enda kända ekistegrav från äldre bronsålder. Ekistorna
bevarar genom sina syror i fuktigt tillstånd organiskt material mycket väl, hud kläder,
hår mm kan vara mycket välbevarat, vilket flera fynd från Danmark visat. Fyndet i
Slaka är inte sakkunnigt framtaget enligt en berättelse sägs en medverkande ha berättat
att bronserna tog vi hand om, men klädtrasorna slängde vi. På detta sätt förstördes
större delen av vad som förmodligen skulle ha varit landets finaste fynd från perioden.
Bronserna som är av hög kvalitet förvaras i Östergötlands länsmuseum.

Från den äldre järnåldern finns en omfattande bebyggelse i socknen. I öster ansluter det
gamla militära övningsområdet med några av landets bäst bevarades miljöer från
perioden. Vid Mjärdevi har omfattande boplatslämningar från äldre järnålder undersökts
och från Gålstad i väster finns fynd av en fullt utrustad krigargrav från ca år 0.

När den första kyrkan i Slaka uppfördes under tidig medeltid var alltså platsen sedan
länge etablerad som administrativt och religiöst centrum i Hanekinds härad.
Kulturmiljön kring Slaka anses vara av riksintresse och den finns med i Riksantikvarieämbetets
lista över dessa med nr E31. Herrgårdsmiljö och sockencentrum på
dominerande parti av Slakaåsen. (Fornlämningsmiljö). Lambohovs 1700-talsherrgård,
byggd efter ritningar av Jean Eric Rehn, med värdefullt och enhetligt utformat
byggnadsbestånd och engelsk park. Slaka 1700-tals kyrka med medeltida torn. Kyrkby
med prästgård från 1856 och tre generationer av skolhus. Gammal häradstingsplats och
en stor domarring samt järnåldersgravfält.

Kyrkogårdens historik
Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands
länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är
hämtade från Lantmäteriets websida.

Slaka kyrkogård bör vara från tidig kristen tid, sannolikt fanns den redan kring mitten
av 1000-talet. Möjligen avbildas Slakas första stavkyrka på två av de runstenar som står
på kyrkogården.

Flera runstenar är kända från Slaka kyrkogård. Idag finns tre kvar, två på kyrkogården
(ÖG 118 och ÖG 121) och en i tornets vapenhus (ÖG 117). Runstenarna ÖG 119 och
120 är numera försvunna.

ÖG 117 är den äldsta av runstenarna och uppges ursprungligen ha suttit inmurad i
Slaka kyrkeport innantill en senare uppgift talar om södra ringmuren. Stenen uppges av
Brate vara försvunnen (Brate 1911 sid 113). Stenen återfanns 1971 och låg då mycket
riktigt i södra kyrkogårdsmuren. Den kunde lätt identifieras genom att en äldre teckning
av den fanns. Stenen är skadad, ristad med stora runor och helt oornerad. Dateringen är
tidig vikingatid. Tolkningen är : 1:a raden uiR bath tio itin thin och av andra raden i ia
ii ha ii a mniil dvs för första raden ver bjöd åvägobringa denna sten. Den andra
raden saknar tolkning.

ÖG 118 uppges på 1600-talet ligga i södra kyrkogårdsmuren. Sedan åtminstone 1875
har stenen stått på nuvarande plats. Runslingan har form av en stiliserad stavkyrka med
ett kors inuti. Text kunar auk emikr restu sten thana eftiR fathur sin bersen au
kutar bruthur sin Gunnar och Heming reste denna sten efter Berse, sin fader och Ottar
sin broder.

ÖG 119 fanns på 1600-talet i kyrkans södra mur. Den är numera försvunnen, texen som
är känd löd sikton riti stin thoi ifter ufata fatthur sin buta kuth Sigdan reste denna
sten efter Oväte sin fader, en bonde god.
ÖG 120 fanns på 1600-talet också i den södra kyrkomuren, den är i likhet med ÖG 119
numera försvunnen man har en känd text krimulfr resti stin iftR thurburn fathur sin
Grimult reste stenen efter Torbjörn sin fader.

ÖG 121 låg också ursprungligen i södra kyrkogårdsmuren och har sedan åtminstone
1875 stått uppställd på nuvarande plats. Stenen har runslingan applicerad som en
stiliserad kyrka med ett kors på taket. Texten lyder asmutr auk ther bruthur restu
sten eftiR sarta fathur sia Åsmund och hans bröder reste stenen efter Svarte sin
fader.

Den äldre stenen (ÖG 117) bör kopplas till tingsplatsen medan de fyra yngre endera
stått som gravmonument på den tidigaste kyrkogården eller på tingsplatsen.
Kyrkogården har en från det vanliga kraftigt avvikande utformning. Vanligen ligger de
tidigmedeltida kyrkorna placerade relativt tätt intill kyrkogårdens norra mur och har sin
huvudutbredning i söder. I Slakas fall är det tvärtom och kyrkogården har sin största
utbredning i norr, medan den södra sidan är mycket liten. Kyrkogården är också
ovanligt stor för att vara en medeltida landsbygdskyrkogård. En blick på gravkartan ger
en antydning om att kyrkogården skulle kunna vara utvidgad mot norr, med den halva
som finns norr om den öst-västliga grusgången.

1970 genomfördes en uppmätning av på kyrkogården framkomna murlämningar
(Nilsson 1971). Murarna hade påträffats vid gravgrävning på platserna 167-68. Nilsson
uppfattade murarna som medeltida men hade på grund av det trånga schaktet inte
möjlighet att avgöra vad de hade haft för funktion. Hon föreslår en murad grav eller en
medeltida avgräsningsmur men avstår från tolkning. Om det är en medeltida
bogårdsmur som påträffats stämmer dess läge mycket väl med en tänkt ursprunglig
utsträckning fram till den öst-västliga grusgången.

Den tidigaste karta som finns över kyrkogården, visar emellertid att
kyrkogården 1699 hade samma utbredning som idag. Detta innebär att om en
utvidgning gjorts så är den mycket tidig.

Förhållandena med kyrkogårdens utbredning skulle kunna vara den anpassats till att
tingsplatsen upptog området söder om kyrkan.

Sammantaget ges en bild av den ursprungliga kyrkplatsen med en liten stavkyrka
uppförd i anslutning till Hanekinds härads tingplats. På samma ställe har flera
minnestenar med runinskrift rests, endera på tingsplatsen, eller kyrkogården. Från
början torde dessa dock ha varit en och desamma.

Inga medeltida gravar och ingenting om det medeltida gravskicket är känt från Slaka
som däremot äger bevarade gravvårdar från mitten av 1600-talet och framåt. Äldst av
dessa är den monumentala minnessten med lång text som är inmurad i södra väggen på
kyrkan

Stenen är en minnessten över föräldrarna till den förre riksantikvarien Johan Hadorph,
döda 1644 och 1688. Hadorph var en av de första på sin post och arbetade med
insamling av folkliga ballader, översättning av runtexter mm.
Han var född på och ägde Haddorp (från vilket han tog sitt namn) och det närbelägna
Greby i Slaka socken och var en stor tillskyndare av kyrkan, till vilken han bland annat
skänkte ett orgelverk. Stenen har en mycket lång text på latin1 (se nedan) och är huvudsakligen en
lång hyllning till en högt älskad moder.

Inventaret av äldre gravvårdar inventerades och ritades till större delen av, av Sune
Ljungstedt mellan 1983 och 1988. Ljungstedts inventering upptar 16 nummer i vilka de
tre runstenarna också ingår. Äldst i inventeringen är ovan nämnda eptafium. I övrigt
ingår 4 gravvårdar från sent 1600-tal, alla utom 1 placerade inne i kyrkan, 3 från sent
1700-tal och 5 från tidigt 1800-tal.

Ingående i torntrappan finns ett fragment daterat 1699 över en okänd (Anders ?), död
vid 95 års ålder (Ljungstedt 4). Invid porten mellan kyrkan och tornet finns ett fragment
av en gravsten över Norrköpingsborgaren Israel Andersson Hagman, död 1689
(Ljungstedt 7). I koret finns en vackert utsirad häll med bortnötta data men som
Ljungstedt daterar till 1680-1690-tal (Ljungstedt 8).
Intill södra kyrkogårdsmuren stod fram till i
januari 2005 en vittringsskadad 1600-talsvård
över Nils Nilsson i Berga (Bärga), korpral
under Östgöta kavalleriet, död 1683.
Stenen blåste tyvärr sönder fullständigt under
vinterstormen Gudrun i slutet av månaden.
Lyckligtvis finns den dokumenterad av Sune
Ljungstedt (Ljungstedt 11). Bilden visar
vården dagen efter stormen.

1 I översättning: Här vilar den en gång ansedde och insiktsfulle mannen herr Nicolaus Johannes son från
Haddatorp av förnäm Upplandsfamilj från Lindsbro i Wåla, född 1595. Efter olika uppdrag i yngre år
levde han först för Carl hertig och även konung och därefter Johan hertig av Östergötland, och kung
Gustaf Adolf ägnade han, förordnad inom förvaltningen av områden lydande under stiftsstyrelsen i
Linköping, sin trohet och sitt nit ända in i ålderdomen. Av åldern allt mer tyngd bosatte han sig i sitt
tidigare nämnda hem, till dess han av mycken ålderdomens och sjukdomens plåga, gick bort år 1644 efter
att ha fyllt 69 år. Till hustru hade han Anna, dotter till kyrkoherden Johannes Mattiae från Norrköping, ett
stort dygdemönster, sondotter till den i Fädenseslandets historia väl kände och i krigstjänst raske
upplänningen Petrus, hövitsman under Gustav I, Född var hon år 1602 och ingick äktenskap med mannen
1620, med vilken hon fick 8 barn, först 5 döttrar, Margareta 1620, 30 oktober, Elisabeth 1624, 12 samma
månad, Magdalena 1626, 24 december, Christina 1628, 5 aug, därefter tvenne söner, Johannes 1630, 6
maj och med samma namn Johannes den yngre 1633, 19 september och sist dottern Anna Christana 1638,
10 augusti, som kort därefter avled. Em kvinna märkt genom sin fromhet var denna moder, dag och natt,
hemma och borta med högsta hängivenhet dyrkande Gud gick hon bort år 1648 i mars månad och ligger
begraven här tillsammans med sin make, Detta epitafium reste den äldre sonen åt sina synnerligen goda
föräldrar, åt fadern, därför att han varit hans upphovsman och att därmed hans minne med sann vördnad
skulle bevaras, och åt modern, därför att hon varit den synnerligen goda modern och att han avg henne
varit älskad mycket högre än de övriga barnen och tack vare hennes försorg efter ett iordningställt
stipendium säts till Akademien och vad mera är, därför att hon under oändliga bekymmer under hela sitt
liv igenom och till och med under sin dödskamp anförtrott denne sin sons välfärd åt Gud. Må därför
hennes minne hos sonen vara tacksamt, heligt och vördnadsfullt. Må det leva kvar bland manliga och
kvinnliga ättlingar i en lång följd.

Av de fem 1700-talsvårdar som Ljungstedt har med står i kyrkogårdens sydvästra hörn
medan två är intagna i tornets vapenhus medan en fjärde, textlös vård är försvunnen.

Till de riktigt gamla vårdarna på ursprunglig plats kan också vården över
befallningsmannen Jonas Sandström, död 1820, räknas. Vården står långt norrut på
kyrkogården i ett område där äldre vårdar saknas helt.
På den södra delen av kyrkogården står Gålstadsgravarna, där 5 gravstenar ersatts med
kopior. De två äldsta är daterade 1834 och 1840. De övriga kopiorna är daterade 1858,
1880 och 1903.
17
På Slaka kyrkogård finns 3 exempel på en speciell typ av kalkstensvård med kors. Den
finns representerad i 3 exemplar, 1 vardera enkelt, dubbelt och tredubbelt. Dateringarna
varierar mellan 1840-tal och 1912. Vården med det dubbla korset är numera svårt
skadad, men ser på Sune Ljungstedts teckning från 1988 ut exakt som de båda andra.

Sammantaget finns 15 vårdar bevarade på ursprunglig plats från 17- och 1800-tal.

Gravkartan 1925 över Slaka kyrkogård. Kyrkogården har samma geografiska
utsträcknings som idag och som den hade 1699. Av kartan framgår att stora delar av
nuvarande struktur fanns på plats redan 1925. Bland annat de mycket stora
gravplatserna söder om kyrkan och längs kyrkogårdens utkanter. Störst skillnader finns
i det inre området norr om kyrkan. 1925 fanns här endast raka långa gravrader med
gravar på linjen. De fyra östligaste gravlinjerna är onumrerade och tycks ännu inte ha
tagits i bruk. I detta område har numera häckar arrangerats till halvslutna fyrsidiga
rum. Det är också här som ett stort antal linjegravar bevarats. Observera att det 1927
invigda gravkapellet också saknas på kartan.

Den likbod som står direkt söder om södra kyrkogårdsmuren uppfördes efter beslut
1927.

1938 genomfördes en sänkning av kyrkogårdsmuren, i dess nordöstra hörn. Skälet var
att den höga muren skymde trafiken på gamla Kalmarvägen som på den tiden var
huvudleden mot Kisa och Småland.

Ett par foton i länsmuseets arkiv, tagna av Bengt Cnattingius 1938 visar den norra delen
av kyrkogården. Ett av dessa, taget relativt nära kyrkan, visar en kyrkogård utan särskilt
många synliga gravvårdar. Inga grusgångar syns och gräset är relativt högt. En annan
bild tagen längre norrifrån visar att en nordsydlig allé med höga träd löpt i innanför den
kringgående grusgången. En samtida bild tagen från söder visar en tät men relativt ung
trädkrans planterad längs södra muren.

1950 uppfördes en minnesvård över kyrkoherden, lektorn och fornforskaren Johan
Haqvin Wallman (1792-1853). Detta efter att platsen för hans grav kontaterats vara en
liten gravkulle intill östra muren. Wallman var under livstiden en betydelsefull person
inom utvecklandet av skolan i Slaka och i bygdeforskningen på orten. Vården (grav
91a) restes alltså 97 år efter Wallmans död.

1970 genomfördes en uppmätning av på kyrkogården framkomna murlämningar
(Nilsson 1971). Murarna hade påträffats vid gravgrävning på platserna 167-68. På grund
av det trånga schaktet gick det inte att avgöra vad murarna hade haft för funktion.
Nilsson föreslår en murad grav eller en medeltida avgräsningsmur men avstår från
tolkning.

1993 genomfördes en arkeologisk undersökning på kyrkogården under ledning av
Göran Tagesson, Östergötlands länsmuseum (Rapport Tagesson 1993). Undersökningen
berodde på schaktningar för VA och berörde området öster och söder om kyrkan längs
ett schakt från sakristians östra vägg runt kyrkan på södra sidan och ut till västra
kyrkogårdsmuren.

Undersökningen var inriktad på att finna medeltida gravar, men det 40-tal gravar som
påträffades var yngre, sannolikt från 1600- och 1700-talen. Flertalet skelett var dåligt
bevarade men i enstaka gravar påträffades smycken och textilrester. Någon närmare
osteologisk undersökning gjordes inte av skeletten, som återbegravdes. En särskild
kategori gravar utgjordes av enkla gravar utan kistor, dessa innehöll små individer,
sannolikt bar och var koncentrerade till området vid kyrkans sydsida, särskilt kring
sydingången. Något som tydde på att ett särskilt barnkvarter funnits här.