Allmän karaktär
Gamla och nya kyrkogården utgör två skilda enheter på var sin sida
av kyrkoplanen. Gamla kyrkogården har en rektangulär öst-västlig
utsträckning med kyrkan i centrum, delandes ytan i en nordlig och
en sydlig hälft. Längs kyrkogårdsmuren löper en sammanhängande
rad av grusgravar, här benämnd A. Kvarteret norr om kyrkan kallas
här B och det i söder för C. Direkt öster om koret är ett litet, rundat
kvarter. Grusgravar och mer påkostade gravar från 1850-1950
är utmärkande för gamla kyrkogården. Nya kyrkogården har en
långsträckt rektangulär, öst-västlig plan. Den består av idag av fyra
rätvinkliga kvarter som bestäms av grusgångar, två små i väster och
två långsträckta samt en sammanhängande rad längs kyrkogårdens
sidor. Man kan utifrån den ursprungliga uppbyggnaden definiera
kyrkogårdens delar i fyra olika karaktärer, varom mer nedan. Övergripande
är intrycket av mellan- och efterkrigstidens låga vårdar.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges av en ca 1 meter hög och 1 meter bred
kallmur av marksten i skiftande storlekar. Invändigt har muren en
fyllning av skolsten, överväxt med mossa och sedum. I söder är
muren stödmur och i väster endast några decimeter hög på insidan.
Utanför östra sidan ligger små granitblock med ca 1 till 2 meters
mellanrum. Deras funktion är okänd. Nya kyrkogårdens entréparti
sydväst, mot kyrkvallen, utgörs av en kraftig ca 1 meter hög och
0.5 meter bred kallmur av stora gråstensblock, överväxt med mossa
och sedum. I murens ändar är stora poster, 2 meter i sida av kilad
och fogad gråsten med tälttak av kanthuggen granit, liksom på
Skillingaryds begravningsplats. I övrigt inhägnas kyrkogården av
ett ursprungligt bandjärnsnät på trästolpar.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens ingång är placerad mitt på östra sidan i linje
med kyrkan. Ingången är tredelad med spritputsade grindstolpar.
Dessa bär tälttak av kopparplåt, varav de högre mittstolparnas tak
kröns av kors på kula med förgyllning. Av de tre smidesgrindarna
är den mellersta en pargrind. De är utsmyckade med järnbandsslingor.
Grindarnas utförande och entréns uppbyggnad är samma
som i grannsocknen Tofteryd och torde vara samtida med kyrkan.
Nya kyrkogårdens entré i sydväst är utformad i enlighet med den
gamlas, om än något smäckrare. Stolparna är av kvaderhuggen granit
med rundfogar och bär tre smidesgrindar, varav den mellersta en
pargrind. Kyrkogården har ännu en ingång i sydöstra hörnet mot
Klevshultsvägen. Där hänger en smäcker pargrind av smide med
enkla spjälor och kors mellan två smala granitstolpar.
Vegetation
Kring gamla kyrkogården växer en sammanhållen äldre trädkrans av
lönn, med undantag för södra sidan där den är nedtagen till förmån
för en lövhäck. Längs hälften av gravraderna på kyrkogårdens södra
del växer rader av björk. Kännetecknande är de låga måbärshäckarna
kring gravarna längs kyrkogårdsmuren. I nordvästra delen av
kyrkogården finns ett stort njurformigt cypressbuskage. Öster om
koret är en halvrund plantering med funkior och idegranar. Kring
nya kyrkogården växer en ursprunglig, sammanhållen trädkrans av
lönn. Ett flertal träd är planterade inom kyrkogården som rader eller
i par vid korsande gångar. Utmärkande är två resliga popplar. I
övrigt rör det sig om björk och alm. Några gravrader har rygghäckar
av måbär. Centralt på östra sidan finns en rabatt som fond.
Gångsystem
Gamla kyrkogården binds samman av krattade grusgångar. En
bred gång löper från ingången, längs kyrkans södra sida, till tornporten.
Framför koret ansluter denna till en rätvinklig gång som
följer grusgravarna längs kyrkogårdsmuren. Längs kyrkans norra
sida löper en smal gång belagd med betongplattor, från ingången
till tornportens rullstolsramp av rostfritt stål, med avstickare till
sakristian. Nya kyrkogården har tre grusgångar kvar. En axel löper
åt norr från ingången och korsar i rät vinkel en mittaxel så att ett
latinskt kors bildas. Till dessa ansluter en rätvinklig gång som följer
gravarna längs kyrkogårdens sidor.
Gravvårdstyper
Gamla kyrkogården kan uppvisa ett brett spektra av gravkonst
från 1800-talets mitt fram till idag, nya kyrkogården från tidigt
1900-tal till idag. Bland de äldsta vårdarna är de av gjutjärn från
1800-talet. Ett vanligt inslag på gamla kyrkogården är det förra sekelskiftets
resliga vårdtyper av granit, vanligen i form av bautasten
eller obelisk. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd
på vårdar fi ck status istället uttryckas på bredden istället. Bruket av
grusbäddar med inramning av sten eller häck är vanligt bland dessa,
liksom hos de föregående. Ofta utgör vård och stenram en helhet
som blivit bruten när stenramen avlägsnats. Bland de äldre vårdarna
fi nns några exempel på inramning i form av järnstaket. Typiskt för
kyrkogården är annars bruket av häckar kring gravarna. Vid sidan
av här omnämnda vårdar för enskilda köpegravar fi nns de allmänna
linjegravarna. Dessa var kostnadsfria och de döda gravlades i rad
efter varann allt efter frånfälle. Vårdarna är enkla, oftast endast en
liten platta, en s.k. liggare, av svart granit. Här förekommer sällan
titlar på samma sätt som på övriga vårdar. Under efterkrigstiden
blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. En
orsak var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade
samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av likheten
inför Gud och det kollektiva samhället. Genomgående under hela
1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material,
ofta med polerad yta.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A sträcker sig längs gamla kyrkogårdens murar och har en
idag sällsynt enhetlig karaktär genom sina låga måbärshäckar kring
nästan alla gravar. Hela ytan är grusad och gravarna är alla jämnstora
med närmast kvadratisk form. Överlag rör det sig om familjegravar.
Vårdbeståndet är tämligen blandat i form och ålder, sannolikt har
gravar återanvänds.
Gravvårdstyper
Kvarterets äldsta vård är ett granitpostament med platta och kors av
kalksten, rest 1848 över kyrkoherden magister Anders Andersson.
I tid följs denna av den närbelägna vinkelbrutna granitvården över
fanjunkaren G F von Porat från 1893. Denna representerar genom
sin form en vanlig gravvårdstyp kring förra sekelskiftet, företrädd
av ytterligare några exempel i kvarteret. Kvarterets mest unika grav
utgör bruksinspektor Holmqvists familjegrav från 1904 med sirligt
smidesstaket och obeliskformad vård. Tre andra obelisker är resta
på Johanssonska, Malcolmska och Åkerströmska familjegravarna.
Den tredje, mest frekventa typen är bautastenen. Den omkring två
meter höga vården över riksdagsmannen J W Bengtssons familjegrav
är kyrkogårdens största. Alla vårdtyperna förekommer i skiftande
storlekar allt efter den status man ville uttrycka. Vanligaste materialet
är polerad svart granit, med eller utan dekor. Till antal dominerar
mellan- och efterkrigstidens låga vårdar. Med sina rektangulära
former är de tämligen enhetliga. De äldre är oftast av svart granit,
medan grå och röd är vanligast bland de yngre. Endast en vård är
av kalksten. Fram till omkring 1950 valdes gärna vårdar med klassiserande
drag som kolonner och tempelgavlar. Många vårdar från
1930- och 40-talen har tidstypiskt stiliserad växtdekor. Ett tiotal
av kvarterets gravar har stenram i samma material som vården, de
yngre som regel tunna och släthuggna. Ett marmorkors från 1929
är ensamt i sitt slag på kyrkogården. I nordväst har en grav upplåtits
som yta för borttagna vårdar. Det är liggare och småskaliga vårdar av
svart granit från 1903-25, några sannolikt från allmänna linjen andra
från återanvända gravar. Bland dessa märks en vård från 1912 över
en svensk pojke född i Amerika och en från 1919 över en sjuksköterska.
Titlar är vanligt förekommande bland kvarterets äldre vårdar,
under efterkrigstiden är de mindre vanliga. De som fi nns förutom
ovannämnda och vanliga hemmansägare är: köpman, handlande,
kyrkovärd, fabrikör, baningenjör, musiklärare och korpral.
Kvarter B
Allmän karaktär
Med kvarter B avses det sammanhängande kvarteret norr om kyrkan,
liksom halvrundeln vid koret. Kvarteret är med undantag för
någon enstaka vård tomt på gravar i sin västra hälft. I östra delen är
fyra nord-sydliga dubbla rader av glest stående vårdar. Ursprungligen
var hela ytan grusad och gravarna omgavs av häckar eller stenramar.
Idag återstår endast ett fåtal grusbäddar och i sin helhet den
östligaste raden mot kvarter A. Gravvårdarna är främst mellan- och
efterkrigstidens låga typer.
Gravvårdstyper
De glest stående vårdarna har som regel alla haft grusbädd, endast
ett fåtal med stenram är bevarade, liksom som nämnt raden längs
grusgången. Vanligaste vårdtypen är låga rektangulära vårdar från
1930-80-talet, med en viss tyngdpunkt på de första decennierna
och deras som regel svarta granitvårdar. Bland de yngre är grå granit
vanligare. Fem av dem har grusbäddar med smala stenramar. Ett fåtal
äldre vårdar markerar sig genom sin höjd. Exempel på dessa är en
bautasten från 1908 och en obelisk från 1913. Särskilt intressant är
den resta vården från 1928 över lärarinnan Ingrid Stina Jönsson och
efterträderskan Wilhelmina Nilsson (död 1947). Vården i ljus granit
har en rosenrelief i jugendstil samt en stor grusbädd med påkostad
stenram. Som en kontrast kan nämnas ett sönderruttnande träkors
inne i cypressbuskaget i väster. Öster om koret ligger två prästgravar
i linje med kyrkans och kyrkogårdens mittaxel. Den äldre vården är
en rundbågig sten från 1879 över kyrkoherden och med. chirurg.
kandidaten Åke Henrik Wibom. Den yngre är en liggande granithäll
från 1962 över kontrakstprosten L.V.O. E W Edelman med
fru. Vårdarna utgör mitt i en halvrund rabatt. Söder om koret står
en rest sandstenshäll från 1741: HÄR VNDER HVILAR SALIG
HOS GVDH GVNE MIKLSON KIERSTI IÖNSDOTER.
Kvarter C
Allmän karaktär
Vad som här benämns C är området söder om kyrkan. Detta består
av nord-sydliga dubbla rader och kan grovt delas in i tre delar
med sinsemellan olika karaktär. I väster har raderna rygghäckar
och består av efterkrigstida vårdar. I mitten är en central rad av
påkostade vårdar vända mot öster, i linje med kyrkans mittport.
De östra raderna har genomgående trädrader av björk och har ett
blandat gravvårdsbestånd. Ursprungligen har i princip alla gravar
haft grusbädd med häck, vilket syns på äldre fotografi er. Nu återstår
bara ett fåtal grusbäddar.
Gravvårdstyper
Kvarterets och kyrkogårdens äldsta och även mest påkostade vårdar
återfi nns i den centrala rad som löper i linje med mittporten. Av
dessa vårdar tillhör fyra stycken prästgravar. Den äldsta är en reslig
vinkelbruten gjutjärnshäll från 1834 över magister Bengt Bergwall
med fru. Denna har en grusbädd med smidesstaket. Invid denna
fi nns en grusbädd med nygotiskt gjutjärnsstaket och två gjutjärnsvårdar.
Den äldsta utgörs av en avbruten kolonn med urna, rest över
Bergwalls dotter Magdalena, gift med brukspatron A Åkerlund (död
1856). Maken vilar under den andra vården som har ett utpräglat
nygotiskt formspråk. Makans vård har en tidstypisk inskription
Öm maka moder och wän wården wittnar om ett wälbewaradt
minne af en krossad jordisk sällhet. Ännu en gjutjärnsvård utgör
det nygotiska korset från 1851 över prästen J E Colliander. Övriga
prästgravar är ett kraftfullt kors från 1909 över C G Beckström och
en obelisk över Lars Lundgren från 1886. I anslutning till dessa gravar
fi nns även en stor rest vård från 1881 över Johannes Jonasson
och Cajsa Andersdotter samt en låg modern vård med grusbädd
och stenram tillhörig stationsinspektor G Andréns familjegrav. Ursprungligen
låg denna statusladdade rad fri men under 1980- och
90-talen har nya rader av låga vårdar tillkommit på ömse sidor.
Som en kontrast mot denna påkostade gravrad fi nns längst i väster
av kvarteret en nästan överväxt rad av fyra små svarta granitliggare
från 1919, en rest av allmänna linjen.
De rygghäckskantade raderna i väster domineras av låga ensartade
vårdar från 1940 till idag. Men där fi nns även en äldre generation
från 1919-23 med såväl liggare som mer resliga former. Eventuellt
rör det sig i några fall om en fortsättning av allmänna linjen. Bland
de mer påkostade vårdarna märks ett kors av svart granit över fabrikören
J A Carlsson på Elghammar. Överlag är det familjegravar.
Antalet titlar är fåtaliga: köpman, murarmästare, byggmästare,
pastor, hemmansägare.
De björkkantade raderna i kvarterets östra del har en blandad sammansättning
av vårdar från främst 1900-talets förra hälft. Svart
granit är det dominerande materialet. Äldst är två liggare från 1890-
talet. Störst uppmärksamhet tilldrar sig nämndeman A P Nilssons
familjegrav från 1934 med stort granitkors, fl ankerande cypresser,
sorgeträd i form av hängask samt grusbädd med liggare. Av övriga
resliga vårdar fi nns såväl en obelisk som ett antal bautastenar och
vinkelbrutna hällar. Ett gott exempel på mellankrigstidens breda
statusvårdar är fabrikör A G Johanssons familjegrav från 1939 med
långa fl yglar och liggare. Denna har ursprungligen haft en samkomponerad
grusbädd liksom alla andra äldre gravar i kvarteret, varför
intrycket idag måste bli något stympat. Större delen av gravarna är
familjegravar. Förekommande titlar vid sidan av redan nämnda är:
hemmansägare, hovslagare, landtbrukare och handlande.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården präglas av mellan- och efterkrigstidens ideal.
Kyrkogården kan uppdelas i fyra delar. Kring kyrkogårdens sidor
är en rad med familjegravar från 1925 till idag, med tyngdpunkt
på 1930-talet. Dessa har alla haft grusbädd och häck, vilket syns
på äldre fotografi er. I söder är raden kompletterad 1993-2001. I
västra änden av kyrkogården är fyra jämnstora kvarter, varav de östra
numera hänger samman med ytorna i öster. Dessa har nord-sydliga
rader av gravar från 1961 till idag, varav hälften med rygghäck. Det
avlånga nordöstra kvarterets västra hälft upptags till sin inre del av
rader med allmänna linjegravar. Dessa inramas av familjegravar från
1953-59. Familjegravar och ensamgravar från 1935 till idag i två
dubbla öst-västliga rader upptager kvarterets östra hälft och hela
det motsvarande sydöstra kvarteret. I det förra dominerar 30-talet
och i det senare 40- och 50-talen.
Gravvårdstyper
De äldre vårdarna från 1920- och 30-talen är som regel av svart
granit och ofta med lite resligare form, men sällan påkostad. Formerna
är de vanliga från seklets början. Alla har de haft grusbädd
och häck, något som nu är helt borta. Ett litet antal av dem har
titlar, hemmansägare och lantbrukare. En ovanlig vård är en natursten
från 1934 med runinspirerad inskription på ett litet röse. Ett
exempel på en tidig funkisinspirerad vård är den över kyrkomålaren
C J Rolander. På hemmansägare Emil Johanssons bautasten fi nns
en referens till Missionsförbundets sångbok, en påminnelse om
frikyrkligheten i bygden. Vårdarna i det intakta allmänna kvarteret
utgörs av 27 likartade små svarta granitliggare från 1924-61,
övervägande kvinnogravar. Kvarteret avskärmas av rygghäckarna
till långsidornas familjegravar. En stor andel av kyrkogårdens gravar
är familjegravar från 1930-50-talen. Oftast rör det sig liksom
hos ensamgravarna om låga vårdar med likartad storlek och rektangulär
form. Vanligaste materialet bland de äldre är svart granit
medan den grå är vanligare från 50-talet. Formspråket är i fl era fall
klassiserande med kolonner och tempelgavlar. En stor andel av de
svarta granitvårdarna från 30- och 40-talen har tidstypiskt stiliserad
utsmyckning i art déco. Sjutton av gravarna har bevarade grusbäddar
med smala stenramar, i det nordöstra kvarteret bildar de i ett
par fall hela sammanhängande rader. Ett fåtal av vårdarna har ett
lite mer påkostat utförande med utskjutande fl yglar som vården
över två f.d. svenskamerikaner från 1951. I dessa fall har en slopad
grusbädd stympat intrycket. En ovanlig påkostad vård är ett svart
polerat granitpostament med urna från 1943 på en familjegrav.
Titlar är sparsamt förekommande bland dessa vårdar: kyrkovärd,
byggnadssnickare, hovslagare, trädgårdsmästare. Intressant är två
små vårdar från 1941 över en trotjänarinna och en hushållerska som
fl ankerar vården över makarna på gården Perstorp där de tjänade.
Ett särskilt intresse tilldrar sig även vården från 1951 över Kinamissionärerna
Hosea och Tyra Svensson. De fyra västliga kvarterens
vårdar från 1961 till idag, med tyngdpunkt på 60- och 70-talen,
har en enhetlig framtoning i form och storlek. Enda variationen är
i materialet, röd, grå och svart granit. Den Lindebergska familjegravens
vård från 1972 markerar sig dock genom sin storlek. Det
är den ena av kvarterens två familjegravar. Endast fyra vårdar bär
titel: hemmansägare, fj ärdingsman, missionär, fabrikör.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
