ORSA KYRKA

Anläggningen består av en kyrka samt en kyrkogård i två delar.
Den ena delen är den äldre kyrkogården/gamla kyrkogården, söder om kyrkan, på denna del finns också ett bårhus. På den yngre kyrkogården norr om kyrkan finns ett gravkapell.

Gamla kyrkogården är anlagd huvudsakligen söder om kyrkan, men enstaka äldre gravar består på de smala gräsremsorna norr och väster om kyrkan. Kyrkogården omgärdas av en låg putsad och vitkalkad mur. Den har mot utsidan vinklat krön täckt med kopparplåt. Ingångarna inramas av kvadratiska murade pelare som är högre än muren. De har profilerad utkragning och en avslutning med tälttak av kopparplåt som kröns med klot. Pelarna bär enkla grindar av smide. I nordvästra hörnet av kyrkogården, på insidan, står ett bårhus vars yttre murar är sammanfogade med kyrkogårdens mur. Bårhuset har näst intill kvadratisk plan, tälttak täckt med spån och vitputsade väggar uppförda på betonggrund. Det har en bräddörr i södra väggen och bär på samma vägg en stor gravhäll av gjutjärn daterad 1724.
Del av gamla kyrkogården brukas på nytt för urngravar. Enstaka äldre gravvårdar av skilda slag, många med järnkors, står utspridda kring kyrkan. I övrigt har kyrkogården karaktär av park med större gravfria trädplanterade gräskvarter som indelas av grusgångar.

En större och yngre kyrkogård med gravkapell är anlagd norr om kyrkan; på Ön, mellan Lillån och Ore älv.

Medeltida socken. Skattunge kapellag bildat 1533, Skattunge kapellförsamling utbruten 1893, men åter införlivad 1925. Kyrkan ligger på en ö i det deltalandskap som bildas där Oreälven har sitt utlopp i Orsasjön. Kyrkogårdens västra del omges av en putsad mur, med ett bårhus i det norra hörnet.

Den murade kyrkan består av ett treskeppigt långhus med ett femsidigt avslutat korparti i öster, sakristia i norr och torn i väster. Kyrkan i Orsa torde sina äldsta delar härröra från 1200 talet; murpartier återstår i det nuvarande långhusets nordvästra del. Den ursprungliga nordväggens östra ytterhörn är möjlig att iaktta på vinden 10 m från västra gaveln. I samband med att ett nytt torn tillbyggdes i väster 1853 iakttogs, ca 8 m från långhusets nordvästra hörn, likaså en stötfog. Den äldsta kyrkans östliga utformning är inte säkert känd. Senare under 1200-talet eller omkring 1300 förlängdes kyrkan i öster och erhöll salformad plan. En sakristia hörde troligen också till denna byggnadsfas; i den förlängda delen finns en spiraltrappa som sannolikt lett upp till en s. k. gapskulle i sakristians övre våning. I ytterligare en byggnadsetapp, troligen innan 1300-talets mitt, vidgades långhuset till befintlig bredd. Under 1400-talet förlängdes långhuset ytterligare i öster. De äldre långhusmurarna förhöjdes och kyrkan erhöll branta, tegelornerade gavlar. År 1607 lades grunden till ett torn i väster, vilket dock ej färdigställdes förrän 1639. Vid en ombyggnad 1752-55, under ledning av byggmästare Petter Schulzberg från Västerås, raserades medeltidskyrkans östmur och det polygonala korpartiet tillkom. Sakristian utvidgades i öster 1771-74. År 1849 påbörjades arbetet med att riva det gamla tornet och 1853 tillfogades det befintliga västtornet, efter ritningar av arkitekt Ludvig Hawerman.

Exteriören är putsad och genombryts av stora, rundbågiga fönsteröppningar. Långhusets och sakristians valmade yttertak är spånklädda; det mäktiga tornets huv kröns av en lanternin. I samband därmed fick fasaden sin klassicerande artikulering med spröda pilastrar; även portalerna samt fönsteröppningarna erhöll då sin nuvarande form. Ingångar genom tornet samt mitt på långhusets norra och södra sidor. Interiören är vitputsad, bortsett från pelarna som blottar sitt tegelmurverk. Kyrkorummet är helt övervälvt. De medeltida valven fick figurativa kalkmålningar under 1500 talet varav fragment finns bevarade i det norra sidoskeppet.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Orsa som blev fristående församling redan i början på 1300-talet var länge en av Dalarnas mest vidsträckta socknar. Byarna kring kyrkan utgjorde den nordligaste utposten av odlings-bygderna kring Siljan och Orsasjön. Kyrkobyggnaden uppfördes på en ö i deltalandskapet som bildats vid Oreälvens mynning i Orsasjön, en placering som senare kom att skapa mycket besvärande sättningsproblem för den tunga konstruktionen.
Orsas äldsta kyrkobyggnader har en oklar historia, men det antas att en äldre träkyrka har fö-rekommit på samma plats (Boëthius, 1944). Orsa första stenkyrka har dock medeltida anor, murdelar efter en kyrkobyggnad som anges härröra från 1200-talet är bevarade i nuvarande kyrkas nordvästra hörn. Denna första stenkyrka anges ha varit omkring tio meter lång. Under 1300- och 1400-talen förlängdes, breddades och förhöjdes byggnaden. År 1571 omfattade hela den vida socknen endast 311 hushåll, sammanlagt kanske ett par tusen personer. Trots de geografiska förhållandena och en glesbefolkad bygd var kyrkans storlek och typ redan då im-ponerande. Fragment av rika kalkmålningar från denna period är bevarade i de östra travéerna.
Tidigt uppstod problem med grundförhållandena. Under 1600-talets första hälft uppfördes ett torn i väster. En större utvidgning genomfördes också på 1750-talet då det polygonala koret uppfördes, som stöd för det vikande långhuset. Samtidigt ombyggdes taket, som sänktes till nuvarande höjd. Under 1770-talet utvidgades sakristian i samma syfte. Trots åtgärderna tving-ades man i mitten på 1850-talet att riva det fallande gamla tornet och uppföra ett nytt, som stöd för långhuset i väster. Det är i samband med detta som Orsa kyrka fick sin slutliga form och karaktär utvändigt. Fasader, dörr- och fönsteröppningar i långhuset anpassades samtidigt till tornet i klassiserande stil; allt enligt förslag av arkitekt Ludvig Hawerman.

För mer historik rörande kyrkan se kyrkan/kyrkobyggnaden samt bifogad PDF.