STORA KOPPARBERGS KYRKA

Anläggningen består av en medeltida tegel kyrka omgiven av en nu avlyst kyrkogård.
Kyrktomten har en parklik vegetation med stora lövträd mellan de gamla gravplatserna.
Den omgärdas av häckar och murar. Området ligger inom riksintresse för kulturmiljövården.
På kyrkogården finns flera bevarade staketgravar. Ett större reparationsprojekt inleddes 2004 och kyrkogårdens gravstenar har dokumenterats, men ännu inte fått närmare kulturhistorisk värdering.

Delade meningar råder om kyrkans tillkomst. Mest vedertagen är idag uppfattningen att kyrkan uppfördes som en treskeppig hallkyrka någon gång under 1400-talets senare hälft. Murarna uppfördes i huvudsak av tegel och yttertaket var spåntäckt, i mitten krönt med en klockförsedd takryttare. Väggarna kompletterades runt om av tolv strävpelare med småtorn. I de ursprungliga fönstren satt troligen masverk av kalksten eller tegel. Över kyrkorummet slogs 16 stjärnvalv. Koret avgränsades med ett skrank och hade sannolikt ett fristående altare med altarskåp. En tunnvälvd sakristia utbyggdes mot norr, med en kryssvälvd läktare/gapskulle i övervåningen. Kyrkans storklockor hängde i en klockstapel.
Omkring 1500 tillbyggdes ett vapenhus på södra långsidan. Sedan en brand inträffat 1569 blev yttertaket successivt omlagt med kopparplåt.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil.

Medeltida socken. Aspeboda utbruten senast 1640 (tidigare kapellag), Falu Kristine utbruten omkring 1665. Grycksbo utbruten 1995. Stora Kopparbergs kyrka har ett dominerande läge på åsen i Falu stads norra del.

Den murade kyrkan är i sin nuvarande skepnad en treskeppig hallkyrka med smalare, rakt avslutat kor (mot öster något konvergerande murar), sakristia på långhusets norra sida samt västtorn. Enligt en tolkning har kyrkan två medeltida byggnadsperioder (Sv. K., vol. 52, 1941). Den skulle då påbörjats som basilikal, treskeppig byggnad redan under 1300-talet, men först efter en ombyggnad och utvidgning under 1400-talets andra hälft fått nuvarande struktur. Enligt en annan - och nu vedertagen tolkning - är kärnkyrkan i allt väsentligt från 1400-talet (Redelius, 1981). Även sakristian, med samtida gapskulle, härrör från denna period. Kyrkan förlängdes en travé i öster 1684-86, då även det utbyggda koret tillkom. Strax därefter, i början på 1690-talet, förstorades sakristian. Tornet fogades till kyrkan 1780.

Planformen är således till största delen medeltida, även om vissa om- och tillbyggnader företogs under 1600- och 1700-talen. Såväl till exteriör som interiör är emellertid kyrkan präglad av en genomgripande restaurering 1898-1901 efter ritningar av arkitekt Gustaf Pettersson. Exteriören är till stor del en nygotisk rekonstruktion. Exteriören blottar ett murverk av tegel. Fönsteröppningarna är stora och svagt spetsbågiga. Vid denna restaurering förändrades också den gustavianska tornhuven och fick sin nuvarande skepnad med hög spira flankerad av små hörntoureller. Kyrkans interiör är helt övervälvd; mittskeppet något högre än sidoskeppen. De åttkantiga pelarna, stjärnvalvens ribbor och fönsteromfattningarna har blottade tegelytor medan valvkappor och väggar är putsade. Vid 1890-talets restaurering erhöll de medeltida valven en målad, vegetativ dekoration och kyrkorummets fasta inredning förnyades.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.