STORKYRKAN (S:T NIcOLAI KYRKA)

Omgivningen
Storkyrkan ligger i centrala Stockholm i Gamla Stan, strax intill Stortorget som under hela medeltiden och lång tid framöver utgjorde Stockholms verkliga hjärtpunkt kring vilket maktens boningar var lokaliserade. Förutom kyrkan låg här förr den gamla rådstugan, som på 1770-talet ersattes av Börshuset, och strax nordost om kyrkan låg slottet Tre Kronor på vars plats den nuvarande slottsanläggningen tillkom efter branden 1697. Slottet och Börshuset utgör än idag Storkyrkans närmaste grannar tillsammans med bostadsbebyggelsen längs Trångsund och Storkyrkobrinken. Många av dessa bostadshus har sitt medeltida murverk kvar men har fått sina fasadutformningar under 1600-, 1700- och 1800-talen. Det Oxenstiernska palatset med sin renässansfasad i fonden av Trångsund intar en särskild roll i miljön kring kyrkans västparti och huvudentré. Både Trångsund och Storkyrkobrinken är gator som haft samma sträckning sedan medeltiden. Öster om Storkyrkan ligger Slottsbacken, utlagd i samband med slottsbygget på 1700-talet och som platsbildning unik i Sverige. Storkyrkans östgavel utgör tillsammans med Desprez´ obelisk fonden i detta perspektiviska torgrum, som avslutas nere vid Skeppsbrokajen med Gustav III:s staty av Sergel.

Kyrkomiljön
Till Storkyrkan hör den gård som ligger söder om kyrkan och norr om Börshuset, den gamla kyrkogårdens huvudområde. Den äldsta kyrkogården sträckte sig dock runt hela kyrkan. Vid 1600-talets slut var den begränsad till söder och väster. I väster avgränsades kyrkogården med en terrasserad mur och en monumental trappa mot Storkyrkobrinken, vilka revs 1816. Trappan flankerades, liksom de två övriga ingångarna till kyrkogården, av sandstensskulpturer på piedestaler. De sex skulpturerna föreställde Dygderna i form av kvinnofigurer. De äldsta tillverkades 1675 av Peter Schultz och föreställer Förnuftet och Den Gudomliga Kärleken. Kopior av dessa står nu vid gårdens västra ingång. Försiktigheten och Hoppet, skulpterade av Daniel Kortz 1702, stod vid den östra ingången men är numera placerade inomhus. De två sista saknas sedan länge. Mot Börshuset ligger i öster en f d likvagnsbod och i väster ett begravningskapell. Mellan dessa envåniga, putsade byggnader ligger en stor kryssvälvd likkällare under marken. I dag begränsas kyrkans gård åt öster och väster av murar klädda med röd sandsten och avtäckta med järnplåt. Järngrindarna är från 1700-talet. Marken är belagd med gatsten och större naturstensplattor närmast Börshuset. Plantering av kyrkogården skedde år 1701 och 1924. Nu finns planteringar med perenner och, mindre träd. Vid de båda utgångarna växer höga popplar.

Kyrkobyggnaden
Storkyrkan är en femskeppig hallkyrka med västtorn och rakt avslutat kor i öster. Planen har inte helt räta vinklar vilket troligen beror på det medeltida gatunät kyrkobygget fick rätta sig efter. Huvudentrén ligger i tornet men ingångar finns även på nordfasaden och på sydfasadens östra och västra del. Kyrkans stomme utgörs av tegel.

På Storkyrkans höga och strategiska plats, mellan den kungliga borgen och torget, har en kyrka legat sedan mycket lång tid tillbaka. Redan 1279 omnämns Bykyrkan, som Storkyrkan också kallades under medeltiden.

Den kyrka som invigdes 1306 var troligen en treskeppig kyrka med kor och sakristia i norr. Under 1300-talet byggdes den till i olika etapper med kapell i norr och söder. Vårfrukoret i söder, som byggdes på 1340-talet, var det största av dessa. Kyrkans placering nära slottet har bl a medfört att kyrkan har använts som kröningskyrka. Första gången var 1336 då kung Magnus Eriksson och drottning Blanche av Namur kröntes där. Kyrkan blev även en naturlig samlingsplats av världsligt slag där t ex borgmästare och råd sammanträdde i rådsens kor.

Under 1400-talets början, under påverkan av unionsdrottningen Margareta, byggdes kyrkan till och blev dubbelt så stor. Den behöll sin treskeppiga plan med kor längs norra och södra långväggarna men avslutades i öster med en femsidig utbyggnad, en koromgång. Hela kyrkorummet välvdes med kryssvalv. Kyrkan spelade en viktig roll i Stockholms befästningssystem, inte minst med sitt läge nära slottet.

Omkring år 1420 byggdes tornet och inreddes för försvarsändamål. Snart därefter tillkom Själakoret och ytterligare ett kor söder om tornet. Under 1400-talets andra hälft, på Sten Sture d ä:s tid, genomfördes en genomgripande ombyggnad. Kapellens mellanväggar revs så att kyrkorummet fick sin nuvarande femskeppiga plan, valven och taken höjdes, stora rundbågiga fönster sattes in, en västportal öppnades i tornet som byggdes på och kapell byggdes direkt norr om tornet. Under denna period tillkom även skulpturgruppen S:t Göran och draken.

Under 1520-talet genomfördes reformationen i Sverige med utgångspunkt i Storkyrkan där mässan sjöngs på svenska för första gången. Gustaf Vasa beslutade 1554 att Storkyrkan skulle rivas p g a att den vid ett eventuellt krig låg farligt nära slottet. Till slut nöjde sig kungen med att riva den femsidiga utbyggnaden i öster, som låg närmast slottet. Under 1500-talets andra hälft lät Johan III omgestalta kapellen intill tornet till sakristior. Yttermurarna sänktes och försågs med strävpelare. Fram till 1590-talet var Storkyrkan Stockholms enda församlingskyrka. Därefter bildades nya församlingar på malmarna för att underlätta kyrkgången för den växande stadsbefolkningen.

Under 1600-talet tillkom många av Storkyrkans konstnärligt högtstående inventarier, t ex de flesta gravmonumenten, silveraltaret, kungsstolarna och predikstolen. Efter 1686 organiserades ett kyrkoråd med kyrkoherden som ordförande istället för stadens råd och borgmästaren som tidigare styrt över kyrkan.

En fullständig omgestaltning av exteriören genomfördes 173642 med Johan Eberhard Carlberg som arkitekt. Då fick kyrkan i princip sitt nuvarande utseende utvändigt. Arkitekten Erik Palmstedt (17411803) ritade vid slutet av 1700-talet det gravkapell och den likvagnsbod som är byggda på Storkyrkans gård mot Börshuset, vilket är ritat av samme arkitekt. Han ritade även trapphuset med rundade hörn söder om kyrkans torn.

Under 1860-talet fick kyrkan sina nuvarande gjutjärnsfönster. 1900-talets största förändring genomfördes vid en genomgripande renovering av interiören 190608. Arkitekt var Ernst Stenhammar som ville förstärka interiörens medeltida uttryck, bland annat genom att knacka bort putsen från pelare och valvribbor.

1942 bildades Stockholms stift och Storkyrkan blev därmed domkyrka. Storkyrkoförsamlingen upphörde att finnas 1989 då den slogs samman med S:ta Clara och Jakobs församlingar och bildade Stockholms Domkyrkoförsamling.

På Storkyrkans höga och strategiska plats, mellan den kungliga borgen och torget, har en kyrka legat sedan mycket lång tid tillbaka. Redan 1279 omnämns Bykyrkan, som Storkyrkan också kallades under medeltiden.

Den kyrka som invigdes 1306 var troligen en treskeppig kyrka med kor och sakristia i norr. Under 1300-talet byggdes den till i olika etapper med kapell i norr och söder. Vårfrukoret i söder, som byggdes på 1340-talet, var det största av dessa. Kyrkans placering nära slottet har bl a medfört att kyrkan har använts som kröningskyrka. Första gången var 1336 då kung Magnus Eriksson och drottning Blanche av Namur kröntes där. Kyrkan blev även en naturlig samlingsplats av världsligt slag där t ex borgmästare och råd sammanträdde i rådsens kor.

Under 1400-talets början, under påverkan av unionsdrottningen Margareta, byggdes kyrkan till och blev dubbelt så stor. Den behöll sin treskeppiga plan med kor längs norra och södra långväggarna men avslutades i öster med en femsidig utbyggnad, en koromgång. Hela kyrkorummet välvdes med kryssvalv. Kyrkan spelade en viktig roll i Stockholms befästningssystem, inte minst med sitt läge nära slottet.

Omkring år 1420 byggdes tornet och inreddes för försvarsändamål. Snart därefter tillkom Själakoret och ytterligare ett kor söder om tornet. Under 1400-talets andra hälft, på Sten Sture d ä:s tid, genomfördes en genomgripande ombyggnad. Kapellens mellanväggar revs så att kyrkorummet fick sin nuvarande femskeppiga plan, valven och taken höjdes, stora rundbågiga fönster sattes in, en västportal öppnades i tornet som byggdes på och kapell byggdes direkt norr om tornet. Under denna period tillkom även skulpturgruppen S:t Göran och draken.

Under 1520-talet genomfördes reformationen i Sverige med utgångspunkt i Storkyrkan där mässan sjöngs på svenska för första gången. Gustaf Vasa beslutade 1554 att Storkyrkan skulle rivas p g a att den vid ett eventuellt krig låg farligt nära slottet. Till slut nöjde sig kungen med att riva den femsidiga utbyggnaden i öster, som låg närmast slottet. Under 1500-talets andra hälft lät Johan III omgestalta kapellen intill tornet till sakristior. Yttermurarna sänktes och försågs med strävpelare. Fram till 1590-talet var Storkyrkan Stockholms enda församlingskyrka. Därefter bildades nya församlingar på malmarna för att underlätta kyrkgången för den växande stadsbefolkningen.

Under 1600-talet tillkom många av Storkyrkans konstnärligt högtstående inventarier, t ex de flesta gravmonumenten, silveraltaret, kungsstolarna och predikstolen. Efter 1686 organiserades ett kyrkoråd med kyrkoherden som ordförande istället för stadens råd och borgmästaren som tidigare styrt över kyrkan.

En fullständig omgestaltning av exteriören genomfördes 173642 med Johan Eberhard Carlberg som arkitekt. Då fick kyrkan i princip sitt nuvarande utseende utvändigt. Arkitekten Erik Palmstedt (17411803) ritade vid slutet av 1700-talet det gravkapell och den likvagnsbod som är byggda på Storkyrkans gård mot Börshuset, vilket är ritat av samme arkitekt. Han ritade även trapphuset med rundade hörn söder om kyrkans torn.

Under 1860-talet fick kyrkan sina nuvarande gjutjärnsfönster. 1900-talets största förändring genomfördes vid en genomgripande renovering av interiören 190608. Arkitekt var Ernst Stenhammar som ville förstärka interiörens medeltida uttryck, bland annat genom att knacka bort putsen från pelare och valvribbor.

1942 bildades Stockholms stift och Storkyrkan blev därmed domkyrka. Storkyrkoförsamlingen upphörde att finnas 1989 då den slogs samman med S:ta Clara och Jakobs församlingar och bildade Stockholms Domkyrkoförsamling.

Omgivningen
Storkyrkan ligger i centrala Stockholm i Gamla Stan, strax intill Stortorget som under hela medeltiden och lång tid framöver utgjorde Stockholms verkliga hjärtpunkt kring vilket maktens boningar var lokaliserade. Förutom kyrkan låg här förr den gamla rådstugan, som på 1770-talet ersattes av Börshuset, och strax nordost om kyrkan låg slottet Tre Kronor på vars plats den nuvarande slottsanläggningen tillkom efter branden 1697. Slottet och Börshuset utgör än idag Storkyrkans närmaste grannar tillsammans med bostadsbebyggelsen längs Trångsund och Storkyrkobrinken. Många av dessa bostadshus har sitt medeltida murverk kvar men har fått sina fasadutformningar under 1600-, 1700- och 1800-talen. Det Oxenstiernska palatset med sin renässansfasad i fonden av Trångsund intar en särskild roll i miljön kring kyrkans västparti och huvudentré. Både Trångsund och Storkyrkobrinken är gator som haft samma sträckning sedan medeltiden. Öster om Storkyrkan ligger Slottsbacken, utlagd i samband med slottsbygget på 1700-talet och som platsbildning unik i Sverige. Storkyrkans östgavel utgör tillsammans med Desprez´ obelisk fonden i detta perspektiviska torgrum, som avslutas nere vid Skeppsbrokajen med Gustav III:s staty av Sergel.

Anläggningen
Till Storkyrkan hör den gård som ligger söder om kyrkan och norr om Börshuset, den gamla kyrkogårdens huvudområde. Den äldsta kyrkogården sträckte sig dock runt hela kyrkan. Vid 1600-talets slut var den begränsad till söder och väster. I väster avgränsades kyrkogården med en terrasserad mur och en monumental trappa mot Storkyrkobrinken, vilka revs 1816. Trappan flankerades, liksom de två övriga ingångarna till kyrkogården, av sandstensskulpturer på piedestaler. De sex skulpturerna föreställde Dygderna i form av kvinnofigurer. De äldsta tillverkades 1675 av Peter Schultz och föreställer Förnuftet och Den Gudomliga Kärleken. Kopior av dessa står nu vid gårdens västra ingång. Försiktigheten och Hoppet, skulpterade av Daniel Kortz 1702, stod vid den östra ingången men är numera placerade inomhus. De två sista saknas sedan länge. Mot Börshuset ligger i öster en f d likvagnsbod och i väster ett begravningskapell. Mellan dessa envåniga, putsade byggnader ligger en stor kryssvälvd likkällare under marken. I dag begränsas kyrkans gård åt öster och väster av murar klädda med röd sandsten och avtäckta med järnplåt. Järngrindarna är från 1700-talet. Marken är belagd med gatsten och större naturstensplattor närmast Börshuset. Plantering av kyrkogården skedde år 1701 och 1924. Nu finns planteringar med perenner och, mindre träd. Vid de båda utgångarna växer höga popplar.

Kyrkobyggnaden
Storkyrkan är en femskeppig hallkyrka med västtorn och rakt avslutat kor i öster. Planen har inte helt räta vinklar vilket troligen beror på det medeltida gatunät kyrkobygget fick rätta sig efter. Huvudentrén ligger i tornet men ingångar finns även på nordfasaden och på sydfasadens östra och västra del. Kyrkans stomme utgörs av tegel.

Omgivningen
Storkyrkan ligger i centrala Stockholm i Gamla Stan, strax intill Stortorget som under hela medeltiden och lång tid framöver utgjorde Stockholms verkliga hjärtpunkt kring vilket maktens boningar var lokaliserade. Förutom kyrkan låg här förr den gamla rådstugan, som på 1770-talet ersattes av Börshuset, och strax nordost om kyrkan låg slottet Tre Kronor på vars plats den nuvarande slottsanläggningen tillkom efter branden 1697. Slottet och Börshuset utgör än idag Storkyrkans närmaste grannar tillsammans med bostadsbebyggelsen längs Trångsund och Storkyrkobrinken. Många av dessa bostadshus har sitt medeltida murverk kvar men har fått sina fasadutformningar under 1600-, 1700- och 1800-talen. Det Oxenstiernska palatset med sin renässansfasad i fonden av Trångsund intar en särskild roll i miljön kring kyrkans västparti och huvudentré. Både Trångsund och Storkyrkobrinken är gator som haft samma sträckning sedan medeltiden. Öster om Storkyrkan ligger Slottsbacken, utlagd i samband med slottsbygget på 1700-talet och som platsbildning unik i Sverige. Storkyrkans östgavel utgör tillsammans med Desprez´ obelisk fonden i detta perspektiviska torgrum, som avslutas nere vid Skeppsbrokajen med Gustav III:s staty av Sergel.

Anläggningen
Till Storkyrkan hör den gård som ligger söder om kyrkan och norr om Börshuset, den gamla kyrkogårdens huvudområde. Den äldsta kyrkogården sträckte sig dock runt hela kyrkan. Vid 1600-talets slut var den begränsad till söder och väster. I väster avgränsades kyrkogården med en terrasserad mur och en monumental trappa mot Storkyrkobrinken, vilka revs 1816. Trappan flankerades, liksom de två övriga ingångarna till kyrkogården, av sandstensskulpturer på piedestaler. De sex skulpturerna föreställde Dygderna i form av kvinnofigurer. De äldsta tillverkades 1675 av Peter Schultz och föreställer Förnuftet och Den Gudomliga Kärleken. Kopior av dessa står nu vid gårdens västra ingång. Försiktigheten och Hoppet, skulpterade av Daniel Kortz 1702, stod vid den östra ingången men är numera placerade inomhus. De två sista saknas sedan länge. Mot Börshuset ligger i öster en f d likvagnsbod och i väster ett begravningskapell. Mellan dessa envåniga, putsade byggnader ligger en stor kryssvälvd likkällare under marken. I dag begränsas kyrkans gård åt öster och väster av murar klädda med röd sandsten och avtäckta med järnplåt. Järngrindarna är från 1700-talet. Marken är belagd med gatsten och större naturstensplattor närmast Börshuset. Plantering av kyrkogården skedde år 1701 och 1924. Nu finns planteringar med perenner och, mindre träd. Vid de båda utgångarna växer höga popplar.

Kyrkobyggnaden
Storkyrkan är en femskeppig hallkyrka med västtorn och rakt avslutat kor i öster. Planen har inte helt räta vinklar vilket troligen beror på det medeltida gatunät kyrkobygget fick rätta sig efter. Huvudentrén ligger i tornet men ingångar finns även på nordfasaden och på sydfasadens östra och västra del. Kyrkans stomme utgörs av tegel.