UMEÅ STADS KYRKA

HISTORIK FRÅN BYGGNADSREGISTRET - Umeå stads kyrka uppfördes 1892-94 av Firma Jakobsson & Eriksson från Sundsvall efter ritningar av Fredrik Olaus Lindström som en treskeppig hallkyrka med tvärskepp. Koret vetter mot öster och är femsidigt. Sakristian är byggd i vinkeln mellan koret och ena korsarmen. I nordväst reser sig ett sidoställt torn vars bottenplan fungerar som vapenhus. Kyrkan har en katedralliknande utformning med rikt artikulerad arkitektur, betonad främst genom strävpelare, portalernas tympanon, de varierande typerna av fönster och tornets toureller. Den stilfulla interiören täcks av höga stjärnvalv och kryssvalv. Genomgripande förändringar av interiören vidtogs 1937 och 1983 under ledning av Knut Nordenskjöld respektive Rolf Bergh. Under den sistnämnda perioden tillbyggdes församlingsutrymmet på sydsidan.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1994-1999. Kompletterad 2003

Kyrkotomten runt kyrkan
Kyrkotomten användes som begravningsplats från 1646 till 1837, då begravningarna av hygieniska skäl flyttades till den redan befintliga kyrkogården vid lasarettet (nuvarande Västra kyrkogården). Kyrkotomten saknar utöver häck i norr avgränsningar mot omgivande gator och den ursprungliga utsträckningen är okänd. Innan kyrkbron byggdes på 1970-talet satt kyrkotomten och Döbelns park ihop; Östra kyrkogatan delar dem nu i två. Mot öster, söder och väster sluttar kyrkotomtens terräng idag kraftigt ner mot omgivande gator. I samband med att den nuvarande kyrkan byggdes ändrades markplaneringen och en kulle byggdes upp för att klara tyngden av en tegelkyrka. Vissa gravar flyttades till Västra kyrkogården, andra övertäcktes. I samband med Östra kyrkogatans dragning genom parkstråket togs flera murade underjordiska gravkammare bort och när kyrkan byggdes ut med församlingsutrymmen mot söder på 1980-talet kom ytterligare relikter fram, bl.a. efter landshövding Stromberg med familj. År 1996 restes ett minnesmärke där de sedan dess ligger begravda. I kyrkparken finns även monument över överstelöjtnant Duncker och kosackhövdingen Aerokoff. Samtliga var betydelse-fulla för händelseutvecklingen i samband med de sista striderna på svensk mark som skedde strax norr och söder om Umeå 1809.

I samband med att kyrkan byggdes utformades kyrkotomten i engelsk-tysk parkstil, som är något striktare än den rent engelska stilen och ofta har kanthäckar. Idag är växt-materialet på kyrkotomten sparsamt, med några björkar, lindar, cembratallar och nyligen förnyade lagerpopplar. Under de senaste åren har delar av kyrkotomtens tidigare utseende återskapats, genom att de ursprungliga parkgångarna och ränndalarna i kullersten tagits fram och kompletterats. Det har stärkt intrycket av den yttre miljön, så att den på ett bättre sätt samspelar med kyrkans arkitektur samt med Döbelns park och Residensparken.

Västra kyrkogården
Västra kyrkogården, ca en kilometer väster om kyrkan, anlades som lasarettskyrkogård omkring 1800. På andra sidan Storgatan ligger fortfarande länets äldsta bevarade lasarettsbyggnad kvar (uppförd 1785, byggnadsminne). Efter att ha övertagit rollen som stadens rätta begravningsplats utvidgades den 1842 och 1882 (åt väster) och blev därmed dubbelt så stor som från början. Samtidigt tillkom fler entréer. Den äldsta delen ligger i sydost. I norra delen anlades allmängravar och så småningom enklare gravar. Kyrkogården inhägnas av ett vitmålat trästaket som står på en lägre mur av huggen sten. Portstolparna av trä är vitmålade och mot Storgatan breda, med svängda krön och kors. På norra sidan är de smala och enkelt utformade.

Västra kyrkogården är en lummig kyrkogård med varierad växtlighet och många stora lövträd som ger skugga. Arterna är lönn, asp, björk, rönn och lind. Kyrkogården inrymmer en stor mångfald av gravvårdstyper, från 1830-talets små, enkla stenar till de monumentala gravrummen från årtiondena runt sekelskiftet 1900 och dagens nätta, förenklade stenar. Tio familjegravar är förlagda till murade gravkammare under jord. Västra kyrkogården är den begravningsplats i länet som är rikast på gravmonument av mer påkostat slag. Här har flera landshövdingar och familjer vars historia hänger ihop med Umeås framväxt som residens-, utbildnings-, industri- och handelsstad begravts, och titlarna anknyter till 1800-talsstaden Umeå. Många av gravarna är grusbelagda och inramade med staket av smidesjärn, gjutjärn eller kätting. Karaktäristiskt är också att gravvården eller gravytan har en gräskantad plantering, ofta hästskoformad. Kyrkogården präglas fortfarande främst av det äldre beståndet av gravvårdar, med klassicistiska eller gotiska stildrag. Från senare tid finns bl.a. författaren Lars Widdings gravplats. Nuvarande gravkapellet uppfördes 1885. Det är en ljusgrå klassicistisk träbyggnad med knutpilastrar, figursågad taklist och takprydnader som markerar byggnadens hörn.

Norra kyrkogården
Sedan Västra kyrkogården börjat bli fullbelagd invigdes Norra kyrkogården 1910. Den ligger ca 2,5 km norr om kyrkan, på stadsdelen Sandbacka. Norra kyrkogården anlades efter ritningar av länsträdgårdsmästare C.H. Landsberg i engelsk parkstil, med slingrande gångar, alléer och lummig grönska som bjuder på omväxlande upplevelser. Terrängen är plan. Området har utvidgats flera gånger. Mot nordväst anlades 1956 ett område med skogskyrkogårdskaraktär för urngravar, sedan krematoriet tillkommit 1952. Sydväst om gravkapellet tillkom 1957 ett stort kistgravområde, indelat i fem häckomgärdade rum. År 1972 utvidgades kyrkogården med ett stort kistgravsområde längst i norr, mot E4:an. Det har en symmetrisk rationell planering med likformiga gravstenar disponerade i rader med rygghäckar. Alla dessa utvidgningar gjordes efter ritningar av trädgårdsarkitekt Walter Bauer och är typiska för sin tid. År 1979 anlades en minneslund med vattendamm i den västliga delen av det öppna och delvis vall-avgränsade landskapsrummet i begravningsplatsens mitt. En muslimsk avdelning avsattes längst i norr på 1990-talet, med gravvårdarna vända mot Mecka. Den senaste stora utvidgningen mot sydväst är inspirerad av det äldsta området, och har organiska former med parkkvaliteter.

Särskilt intressant är den äldsta, mittersta delen av begravningsplatsen, som ligger närmast norr, öster och söder om gravkapellet. Den avgränsas mot norr och öster med en bogårdsmur av sprängsten, med grindstolpar av murad huggen sten och svartmålade smidesjärnsgrindar. Växtmaterialet består av tallar, granar, lönnar, björkar, rönnar samt enstaka lärkträd. De fullvuxna träden (inte minst många granar) är viktiga för kyrko-gårdens karaktär. En planterad poppelallé finns vid infarten i sydost. Området fylldes successivt under 191040-talet. Vid kyrkogårdens huvudstråk och närmast kapellet ligger de mest påkostade familjegravarna, framförallt för personer från samhällets övre skikt, med bl.a. flera bautastenar, höga symmetriska stenar och inhägnade grusgravar. Ett stort utrymme i äldsta delen var också avsatt för allmängravar (frigravar), där döda begravdes i löpande följd utan gravrätt och skötselansvar. Området övergick dock fr.o.m. 1920-talet till att bli köpta familjegravar för folk i samhällets lägre skikt. Gravarna är här mindre och gravstenarna lite mindre påkostade. I båda områdena förekommer titlar i stor mängd vilket ger en intressant bild av dåtidens samhälle. Två gravkvarter var också avsatta för stadens två regementen. Här ligger officerare och värnpliktiga sida vid sida, med likadana små, liggande gravstenar från 191445. De särskilt många stenarna från 191020-talen minner om Spanska sjukans härjningar.

Gravkapellet, det s.k. Heliga korsets kapell, stod färdigt 1952. Det ersatte det första gravkapellet från 1913 som brunnit ned 1946. Byggnaden är ritad av arkitekt Gunnar Jacobsson efter en arkitekttävling. Även om stilen är modernistisk så är associationen till medeltida kyrkor stark. Kapellet har en rektangulär sluten form, med ett brant sadeltak som är djupt neddraget och nästan saknar taksprång. Stommen av betong-hålsten är spritputsad och avfärgad i gulbeige, taket är täckt av skiffer. Den höga skorstenen vid nocken signalerar att byggnaden även fungerar som krematorium. Vid byggnadstiden fanns en öppen pergola utanför byggnaden, men fr.o.m. 1992 byggdes denna in till ett atrium i anläggningens mitt, i samband med att en lägre volym för kisthantering, kremering och ett mindre kapell (Trons kapell), främst för icke-kristna begravningar, tillkom mot söder. Tillbyggnaden har fasader av kalkstensskivor och täcks av ett flackt plåttak. Den öppna klockstapeln av resvirke, nordväst om kapellet, stod klar 1956. Längre mot nordväst finns personalbyggnad, garage och förråd från 1960-talet.