ÅSEDA KYRKA

Åseda kyrkogård består av två delar som visar helt olika karaktärer. Inom gamla kyrkogården är nästan
alla gravar grusgravar omgärdade med buxbomshäckar, som är upp till en halv meter höga och breda. De
gravar som inte har häckomgärdningar har till stor del stenramar. En del har även smidesstaket. Endast
mindre ytor av kyrkogården är gräsbevuxna såsom en del kanter av kvarteren och mot murar.
Det stora antalet häckomgärdningar, grusgravar
och stenramar gör att kyrkogården får utseende
som var mer vanligt för ett halvt sekel sedan. Nu är
det unikt i sitt slag i Kronobergs län. Stenramarna
är inte bara vanliga enkla små, utan kan fylla upp
stora ytor och är monumentala i sin uppbyggnad.
Ett stort antal gravvårdar i högrest modell kompletterar
de många stenramarna. Om man tar bort
buxbomshäckarna kommer kyrkogården helt att
tappa sin karaktär och bli en bland alla andra.
Häckarna har emellertid inte gamla anor på
kyrkogården. På ett flygfoto över kyrkan och kyrkogården
från 1941 är i princip alla grusgravar.
De hade dock inte omgivande häckar, utan istället
gravkullar på gravarna.

Omgärdningar
Kyrkogården avgränsas av en kallmurad mur av
kluven sten. Höjden varierar från 0,8 m i sydväst
till ca 2 meter i söder mot ån. Medelhöjden är ungefär
1,2 meter. På murens krön växer mossa och
stenpartiväxter. Markytan är något högre inne på
kyrkogården, jämfört med utanför muren. Längs
insidan av muren finns en vall. En tallhäck avgränsar
kyrkogården i öster.

Ingångar
I väster finns en sirlig dubbel järnsmidesgrind,
med texten Åsheda 1869. Grindstolparna är cylinderformade
och prydda med kannelyrer. De är
murade och putsade i vitt och krönen är täckta av
huvar i koppar. Överst finns på varje grindstolpe en
urnlik prydnad. Liknande grindar och grindstolpar
finns i nordväst, men med texten Åsheda 1870 och
i norr och söder på nya kyrkogården. Grindstolpar
som ovan fast utan grindar finns i öster på mot Badebodaån.

Vegetation
Runt kyrkogården finns en trädkrans. I väster består
den av lönn, ask och en syrenbuske. I söder
utanför muren växer lönn, hägg, syrenbuskar och
oxel. I norr på nya kyrkogården består trädkransen
av björkar. Här finns också höga cypresshäckar.

Gångsystem
Från huvudingången i väster fram till tornet sträcker
sig en bred asfaltsgång. I övrigt är alla gångar
grusade. Områdena mellan gravarna inom gamla
kyrkogården är även de till stor del grusade.
Nedgången från äldre kyrkogårdsdelen till nya
kyrkogården sker med trappor i grå granit. Trapporna
kantas av stolpar i huggen granit, troligen
grindstolpar till kyrkogården, före utvidgningen
1950. Ledstänger i järn finns på båda sidorna om
trapporna. En rullstolsramp är monterad på den
norra trappan.
Från ingången längst i öster leder en trappa i
röd ölandskalksten ned mot ån.
Belsningsstolpar i gjutjärn, smide och glas
finns lämpligt utplacerade på ett flertal ställen inom
kyrkogården. Detsamma gäller parkbänkarna i trä
och gjutjärn, från Klavrestöms respektive Byarums
bruk. Även enklare parkbänkar i järnsmide och trä

Gravvårdstyper
Inom den äldre kyrkogårdsdelen är kvarteren av
blandad karaktär. Gravvårdstyper som förekommer
är högresta gravstenar i diabas och röd granit.
Låga breda gravstenar, har ofta använts till familjegravar.
Det finns en typ av dessa gravstenar som
är ganska vanlig på Åseda kyrkogård ,låga breda
gravstenar som är integrerade i stenramen. Själva
gravvården är knappt högre än stenramen.
Under andra halvan av 1900-talet dominerar de
låga rektangulära gravstenarna. De har ofta olika
utformning på krönet. De äldre av denna typ är ofta
i diabas, medan grå granit blir vanligare från mitten
av 1900-talet. Från 1980-talet blir även gravvårdar
i röd granit populära. Under de senaste decennierna
har formgivningen på gravstenar blivit mer fri,
med mjuka linjer. Små hällar i diabas och grå granit förekommer också. Stenvårdar i form av kors i olika
storlekar finns också på Åseda kyrkogård. Det är stora kors i diabas och röd granit och mindre i marmor.
Ett kors är av koppar. På nya kyrkogårdsdelen finns dessutom tre träkors. På gamla kyrkogårdsdelen
omgärdas nästan alla gravar av antingen låga buxbomhäckar eller stenramar.
Av äldre gravvårdar finns det ett tiotal gjutjärnskors, tre kalkstensvårdar och en stor häll i röd granit

Byggnader
Bårhuset står utanför kyrkogårdsmurens sydvästra hörn och har ursprungligen varit stiglucka i den norra
ingången till kyrkogården. Byggnaden byggdes i början av 1700-talet och flyttades 1806 till nuvarande
plats. Den före detta stigluckan är sexkantig och har spånklädda väggar och tak. Taket har en lanternin.
Tak och dörr är svarttjärade och väggarna utvändigt målade med falu rödfärg. Stigluckan restaurerades
1929.
Vid norra muren byggdes 1966 en redskapsbod av gammalt timmer. Muren är borttagen vid huset så
att det går att komma in i huset. Markytan är lägre utanför muren, därför har huset en hög sockel murad
av natursten. Byggnaden är knuttimrad och rödmålad, med svartmålade knutar och gavlar och därtill
även svarta dörr- och fönsterfoder. Taket är klätt med spån. Bottenplanen i byggnaden ligger på samma
nivå som markytan på kyrkogården. Ingång till redskapsbodens källare finns i östra väggen.

Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.

Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarteret ligger på den smala delen söder om kyrkan,
fram till branten i söder mot ån. På grund av
kvarterets läge på kyrkans södra sida och närhet
till huvudingång har kvarteret varit de som blivit
bäst exponerade och varit mest attraktiva till så
kallade köpegravar. Området har många påkostade
gravar med stora inramade grusgravar. De flesta är
omgärdade med buxbomhäckar, någon med ligusterhäck.
De gravar som inte har häckomgärdning,
har istället omkringliggande stenramar. Två extra
påkostade gravar har smidesstaket runt om. Buxbomhäckarna
har i vissa fall fått växa väl mycket
och flera av de lägre gravvårdarna har ungefär
samma höjd som häckarna.
Den ursprungliga kyrkogården har med stor
sannolikhet innefattat stora delar av kvarter A.
Några riktigt gamla gravvårdar, finns inte i kvarteret,
den äldsta är från 1861. Flera av de äldre gravarna
och gravstenarna är utsedda som blivande
kulturgravar av kyrkonämnden och Smålands museum.
De är markerade med en liten skylt. Det är
gravar vars gravrätt gått ut, men där graven och
gravvården har ett sådant kulturhistoriskt värde att
de bör bevaras.

Gravvårdstyper
Inom kvarteret finns ett flertal högresta stenar
bland annat monoliter och obelisker i både diabas
och grå granit. Familjegravar är vanligt förekommande,
ofta är de av låg bred form, vissa är endast
några decimeter höga och lika långa som huvudändan
i stenramen. De ingår på så sätt som en integrerad
del i stenramen. Flertalet av stenramarna
är av grå granit, men de finns även i svart diabas,
något som är ovanligt på kyrkogårdar.
Många av gravvårdarna är från andra hälften
av 1900-talet och till stor del av låg rektangulär
typ av olika utformning. Vissa har tempelinspirerad
formgivning. Små hällar förekommer också.
De äldre gravvårdarna är i grå granit eller diabas,
först under de senaste decennierna har röd granit
börjat användas mer allmänt.
Några ovanligare typer av gravvårdar förekommer
i kvarteren. Ett av dessa är ett kors i koppar
från 1977 och en gravsten i form av en uppslagen
bok i marmor som ligger på en stubbe i granit.
Två äldre gravstenar i sandsten, från 1863 och
1856 som tagits ur bruk står uppställda i gräset vid
västra muren. De är av äldre högrest typ, en rektangel
på högkant med ett halvcirkelformat krön.
Ingraverade yrkestitlar på gravvårdarna är relativt
vanligt inom dessa kvarter. Några exempel är
Smedmästaren, grosshandlaren, hemmansägaren,
landsfiskal, urmakarmästare och enkan. Det är inte
lika vanligt att orten eller gården där den avlidne
härstammar ifrån omnämns. Bland dessa nämns
bland annat Bistockskulla, Kexholm och Toratorp.
Psalm- och bibelhänvisningar nämns på några av
de äldre gravstenarna.

Kvarter B - D
Allmän karaktär
Dessa kvarter ligger östligast på den gamla kyrkogårdsdelen
och tillkom vid utvidgningen 1924.
Kvarter B och D och västligaste delen av kvarter
C, vid grusgången, har mer påkostade gravstenar
och är köpegravar. I resten av kvarter C är gravvårdarna
av mindre och lägre typ. Den allmänna
linjen har funnits i kvarter C vilket visas av små
oansenliga gravstenar, med bara namnet på en person
på. Allmänna linjen var de gravar som kunde
erhållas gratis. De avlidna begravdes i rader bredvid
varandra, efter dödsdatum, vilket resulterade
att man och hustru oftast inte begravdes bredvid
varandra.
Nästan alla gravar i kvarteren är grusgravar,
antingen omgivna av låga häckar, vanligtvis av
buxbom som är mindre och smalare än i kvarter A
eller en stenram. På flygfotot från 1941 är gravarna
i kvarter B, D och västligaste raden av C av större
typ, medan den östra delen av kvarter C består av
tätt liggande gravar, de flesta med gravkulle på.
Grusgravarna har inte heller samma regelbundna
utformning i den delen av kvarter C som i de övriga
kvarteren.
I kvarter B är gravstenarna vända åt alla håll
utom mot söder. Vid västra gången i kvarter C och
i kvarter D är alla gravvårdarna vända åt väster, i
övriga kvarter C är gravvårdarna vända mot öster.

Gravvårdstyper
Påkostade gravar finns i kvarter B och västra delen
av kvarter C. Gravvårdarna är av ungefär samma
typ som i kvarter A. Stenramarna kan vara mycket
stora. Det är möjligt att den västra delen av kvarter
C tillhört kyrkogården före utvidgningen 1924,
eftersom där finns äldre gravvårdar. Enstaka högresta
gravstenar i diabas finns, liksom stenkors i
diabas och röd granit. Låga, breda familjegravar
är relativt vanliga. Vissa har gravstenen integrerad
som en del av ramen
De flesta gravvårdarna är från andra halvan
av 1900-talet. Låga rektangulära gravstenar med
olika typer av krön dominerar. Små hällar och
moderna gravstenar i fri form förekommer också.
Stensorterna är granit, både grå (som är vanligast)
och röd diabas, samt en variant som kallas Hallandia
(röd- och grå- strimmig granit). Enstaka
liggande naturstenar förekommer även. Allmänna
linjen-gravstenar är små gravstenar, bland annat
små hällar i diabas, utan den avlidnes födelse- och
dödsår.
Inom dessa kvarter är omnämnandet av hemort
eller gårdsnamn vanligare än yrkestitel på gravvårdarna.
Orter som nämns är bland annat Mösjöhult,
Toratorp Bondenäs, Kulla Mörtelek och Brinken.
Titlar är bland annat hemmansägare, häradsdomare,
bankkamrer och fanjunkare. Bibel- och psalmhänvisningar
är ovanliga.

Kvarter E
Allmän karaktär
Kvarter E är ett långsmalt kvarter i öst-västlig
riktning, som ligger i kyrkogårdens nordvästra
del och tillhör utvidgningen 1869 70. Några så
gamla gravvårdar finns inte i kvarteret, utan den
äldsta är från 1907. Liksom i övriga kvarter inom
gamla kyrkogårdsdelen är gravarna omgärdade
av antingen låga buxbomhäckar eller stenramar.
Här finns även kyrkogårdens enda grav som har
en omgärdning av pollare och kätting. Längst österut
finns ett område med barngravar omgärdade
av små buxbomhäckar.

Gravvårdstyper
Kvarter E är liksom övriga kvarter i gamla kyrkogårdsdelen
av blandad karaktär. Ett mindre antal
högresta gravstenar i diabas förekommer i kvarteret.
Den mest utmärkande graven är CE Karlssons
familjegrav i nordöstra hörnet. Gravstenen, en
högrest sten i diabas omgärdas av nio pollare sinsemellan
förbundna med kätting. Inom barngravsområdet
i kvarteret finns små gravar prydda med
små hällar. Några av barngravarna saknar gravsten.
Små hällar finns även inom andra delar av kvarteret
I övrigt är de flesta gravstenarna av låg rektangulär
typ, med olika typer av krön, i form av bland
annat vågor, tak, tempel och helt raka. Några låga
breda familjegravar förekommer också, liksom
moderna gravstenar i fri form. Låga breda gravstenar
som är integrerade i stenramen liksom stenkors
i diabas är även representerade i kvarteret.
Det är vanligare att yrkestitlar nämns på gravstenarna
än orts- och gårdsnamn. Hemmansägare,
och kyrkovaktmästare är titlar som nämns och
Furusjömåla och Mulatorp är de orts- respektive
gårdsnamn som nämns. Endast en psalmhänvining
Ps 491 omtalas.

Kvarter F H
Allmän karaktär
Kvarteren F till och med H ligger på kyrkogårdens
norra sida. Det är två större kvarter och ett litet.
Troligen är det delar av dessa kvarter som utökades
år 1848. I kvarteret är så gott som alla gravarna
grusgravar som omges av buxbomhäckar och stenramar.
Buxbomhäckarna är högre i västra delen av
kvarter G. Flertalet av de mest monumentala gravstenarna
och gravarna finns inom dessa kvarter.
Många har mycket stora stenramar i konstnärlig
utformning. På en av gravarna finns en gravkulle
kvar bevuxen med funkia.

Gravvårdstyper
Särskilt i kvarter F och G finns många högresta
gravstenar, flera i form av obelisker och monoliter.
Den högsta är över två meter hög. Förutom av diabas
har de högresta gravstenarna även tillverkats
i röd granit Det som gör att många gravar blir så
magnifika är deras omgivande stora och vidsträckta
stenramar med många detaljer. Fyra högresta kors
i svart diabas står på rad bredvid varandra.
Låga breda familjegravar i både kantig utformning
och med svepande linjer finns. Liksom låga
breda gravstenar är integrerade i stenramen. Den
typ som är störst till antalet är de låga rektangulära
främst från andra hälften av 1900-talet. Orsaken
till att dessa nästan inte syns är att buxbomhäckarna
har ungefär samma höjd som de låga gravstenarna.
En del av de låga rektangulära gravstenarna
står på familjegravar. Då begravningar fortfarande
sker inom denna kyrkogårdsdel är även den nyare
moderna gravstenstypen med fri utformning i mjuka
linjer representerad. Stensorterna som använd
är granit, både grå och röd. Under första halvan av
1900-talet var svart diabas vanligast. Små hällar i
diabas är också vanlig i kvarteren.
En ovanlig grav är Oscar Hjälms familjegrav
som har en gravsten som är integrerad med stenramen
och med en stenbelagd yta innanför stenramen.
På den stenlagda ytan finns också en stor häll
och en kruka för blomsterplantering. En stående
natursten i kvarter F passar inte riktigt in ibland
de övriga gravstenarna.I södra delen av kvarter G
finns två gjutjärnskors från 1873 respektive 1877.
Titlar förekommer relativt rikligt ingraverade
på gravvårdarna exempelvis liesmeden, hemmansägaren,
vagnmakaren, lärarinnan och operasångaren.
Ortsnamn förekommer också på en del gravstenar.
Åseda, Sisehult, Klöverfors, Ugglebo, Mörtelek
och Massamåla är bara några exempel på vilka
orter och gårdar som nämns. Bibel- och psalmhänvisningar
förekommer inte så ofta. Mest hänvisar
man till någon psalm som den avlidne kanske
tyckte om eller som var lämplig i sammanhanget.
Psalmerna 217, 491 och 488 hänvisas det till. 2
Kor 5:1 och Jobs bok 49 är texter i bibeln som anvisas.
På en gravsten står: Kristus är mitt liv, döden
är min vinning.

Kvarter 1 3
Allmän karaktär
Kvarteren 1 3 ligger längs österut på kyrkogården
och kallas nya kyrkogården, vilken tillkom vid
utvidgningen 1950. Den skiljer sig totalt till sin
karaktär från den gamla kyrkogårdsdelen. Ytorna
inom kvarteren är gräsklädda. Manshöga rygghäckar
av cypress delar av kvarteren i nord-sydlig
riktning. Längst i öster i kvarter 1 finns barngravar.
Gravstenarna står i prydliga rader i nord-sydlig
riktning. Gravvårdarna är riktade mot öster eller
väster beroende på var i kvarteren de står.

Gravvårdstyper
I kvarter 1 är gravstenarna i allmänhet smalare och
högre, ca 0,7-0,8 meter höga. En del är rektangulära
medan andra har mer fri form. Den äldsta är
från 1970, men många är från 1990-2000-talen.
Barngravarna är prydda med gravvårdar med enbart förnamn. Övriga gravvårdstyper är små fyrkantiga
hällar samt tre träkors med metallplatta.
Gravstenarna i kvarter 2 3 är något större än vad låga rektangulära gravstenar i allmänhet brukar
vara. De är bredare, något högre och mer påkostade än gravstenar vanligtvis brukar vara under tredje
fjärdedelen av 1900-talet. Gravstenarna har olika utformning på krönet, vissa har avrundade kanter, vågformigt
krön eller trappstegsformat och andra har tempelliknande utformning. Andra har mer fri form
givning med mjuka linjer. Många har upphöjd text.
Det är vanligt med urnor som placeras tillsammans
med gravstenarna. Förutom låga rektangulära och
med fri form fanns det några kors i marmor och
små liggande hällar. Vanligtvis är gravvårdarna i
grå granit, röd granit är ovanligt
Yrkestitlar och ortsnamn är sällsynt på gravstenarna
i dessa kvarter. Skräddarmästare, mejeriföreståndaren,
bankkamrer och glasblåsarmästaren
är de yrkestitlar som förekommer. Dunatorp, Varshult,
Kjerseskruv och Räveberg är några av orterna
som nämns

Vid sakristians västmur och utanför den norra kyrkogårdsmuren
Allmän karaktär
Ett fåtal gravvårdar av äldre typ har bevarats. Några av dessa har sekundärt placerats dels vid sakristians
västmur,dels utanför den norra kyrkogårdsmuren, öster om redskapsboden.

Gravvårdstyper
Utanför sakristians västra vägg finns tre smala, platta omkring meterhöga gravvårdar i huggen kalksten
från 1687, 1692 och 1758. Krönet på två av gravstenarna kröns av ett änglahuvud i relief. Den tredjes
överdel saknas. Här finns även en äldre stor häll i röd granit från 1835 och två gjutjärnskors från 1862
och möjligen 1834.
Sju gjutjärnskors står norr om norra kyrkogårdsmuren, öster om redskapsboden, tillkomna 1860
1892.

Kyrkogården som från början troligen var mycket liten och endast omfattade området allra närmast
kyrkan, har utökats vid ett flertal tillfällen. 1805 omtalas en fullständig omläggning av ringmuren. 1848
beslutades att kyrkogården skulle utvidgas omkring 20 alnar (st prot). Väderstrecket omges inte, men
utvidgningen bör ha omfattat ett område i väster. Årtalet 1849 är nämligen uthugget i en av murstenarna
ungefär mitt emellan de båda västingångarna. Dessutom bestämde man detta år att lämna en öppning till
den nya kyrkogårdsdelen för att eventuellt sätta in en port vid senare tillfälle (st prot), vilket sannolikt
genomfördes 1859. 1868-70 utökades kyrkogården avsevärt åt norr (vis prot 1874). Detta markeras av
årtalet 1869 på en sten i nuvarande murens nordvästligaste del. 1924 utökades kyrkogården ytterligare,
denna gång mot öster (ämbetsberättelse 1927). Den senaste utvidgningen, invigd 1950, den så kallade
nya kyrkogården, är belägen längst i öster.
Kyrkogården har tidigare haft två stigluckor, en i norr där huvudingången fram till 1800-talets början
var belägen och en i väster (räk 1693) samt möjligen också en tredje i söder. Södre luckan är dock
bara omnämnd endast vid ett tillfälle (räk 1733). Eventuellt kan Södre vara en felskrivning. 1711
beslutades att två nya luckor skulle uppföras då de gamla var aldeles förrutne (räk). En av dessa stigluckor
från 1700-talets början är ännu bevarad och flyttades 1806 från norra ingången till sin nuvarande
placering omedelbart utanför kyrkogårdens sydvästra hörn (räk 1805-06) och används nu som bårhus.
Den västra stigluckan hade samma utformning som den norra (räk 1711), men var troligen mindre
eftersom den konsekvent benämns lilla luckan (t ex räk 1729). Den revs och försåldes på auktion 1805.
Efter luckornas flyttning respektive rivning förlades kyrkogårdens huvudingång till västra sidan och
försågs med trägrindar.
I början av 1900-talet fanns fortfarande en trätrappa över kyrkogårdsmuren norr om huvudingången.
Denna väg in till kyrkogården användes vid begravningar av så kallade självspillningar. Enligt lag från
1864 skulle de som begått självmord begravas i stillhet på kyrkogården. Tidigare hade de varit utestängda
från den vigda begravningsplatsen. Alla särregler togs bort 1894.
En klockstapel har tidigare stått på en angränsande utbuktning i Badebodaån, sydöst om kyrkan.
Platsen kallades tidigare Klockhöljen. Klockstapeln var av klockbockstyp och hade haft en huv av två
korsade sadeltak och en hög mittspira. Under slutet av 1600-talet reparerades klockstapeln flera gånger
(räk 1691, 1694 och 1695) vilket tyder på att klockstapeln inte var ny. 1711 utfördes nya underhållsarbeten
och förbättringar omtalas under hela 1700-talet. 1748 verkar det som om hela klockstapeln i det
närmaste blir ombyggd. 1797 då man uppförde nuvarande torn revs klockstapeln.
Ett benhus uppförs 1688 (räk). Byggnaden var av trä och utvändigt spånad. Den tycks ha varit belägen
i anslutning till kyrkans västra del. Stämmoprotokoll 1792 meddelar nämligen följande benhuset
blir det första som wid Tornbyggnaden kommer att rubbas. Benhuset revs 1794 eller 1795 (räk).
Ett kornhus omnämns flera gånger i 1700-talets räkenskaper. Kornhuset revs och såldes på auktion
1805 (st prot). Detsamma hände med kalkboden som uppfördes tillfälligt i samband med den stora
ombyggnaden av kyrkan 1797-1803.
Tidigare har kyrkstallar funnits vid kyrkan. Så sent som 1945 fanns flera kvar, men numera är alla
rivna.
1889 övervägde man att sockenstugan skulle rivas, eftersom den var i dåligt skick, men sedan beslutade
man att reparera den. 1930 uppfördes kommunal- och skolhus, numera uteslutande kommunalhus
som fick överta sockenstugans funktioner.
Nuvarande prästgård uppförd 1909, är belägen 200 meter väster om kyrkan. Tidigare fanns på samma
plats en prästgård som var byggd på 1780-talet. En ännu äldre prästgård som ödelades av brand 1783
var belägen norr om kyrkan, inom det nuvarande kyrkogårdsområdet. En tiondebod är belägen på den
nuvarande prästgårdens tomtområde. Församlingshemmet invigt 1958 är beläget ca 150 m väster om
kyrkan.
Enligt ett brev från Gunnar Wetterling till Kungliga Byggnadsstyrelsen 1921, utgjorde den gamla
begravningsplatsens södra och östra delar av utfylld mark, begränsad mot områdena invid Badebodaån
av en stödjemur, uppförd i gråsten i kallmur till samma höjd som den övre markytan. Runt begravningsplatsen
stod en rad med ganska stora lövträd. Kanterna av gångarna hade planterats med ligusterhäckar.
Frånsett ett par gravstenar från 1600-talet har begravningsplatsen numera ingenting att uppvisa av
kulturhistoriskt intresse, sedan seden att samtidigt som med begravningarna sätta upp gravvårdar enligt
traditionella former, för några år sedan utrotats, vilket måste beklagas då som ersättning härför reses
banala gravvårdar i s. k. svart granit.